Sparka ut, röka ut eller lyncha?

Om president Mahmoud Abbas är den moderate fredsarbetaren så betraktas premiärminister Salam Fayyad som något av en klippa i västvärldens ögon.
Vad som gör Fayyad speciell är att han betraktas som halv-amerikan, halvt västlig – halvt som vi...

Sådana resonemang är naturligtvis inte rumsrena men är vardagsmat i slutna sällskap i slutna rum.
Salam Fayyad, någon att hänga upp den nya religionen på, ’palestinianism’.

Någon att lita på - som omväxling.

Denne Fayyad sade något vid en konferens i närheten av Ramalla häromdagen som vid första anblicken enbart verkade var ”mer av detsamma” men som vid en närmare granskning visar ’sitt fula, etniskt rensade tryne’.

Fayyad berättade för sin publik att en framtida palestinsk stat skulle bli ’fri från stängsel och fri från bosättningar’.
Jag väljer att för tillfället bortse från stängselbiten för att se lite närmare på vad han menar med bosättningar.

Fayyad talar naturligtvis inte om husen, trädgårdarna eller skolorna – han talar om människorna som bor där.
Judarna.

Premiärminister Fayyad tänker alltså inte tillåta förekomsten av judar i en eventuell framtida palestinsk stat.
Idag, i väntan på att palestinierna ska börja tänka och tala fred, bor det massor av judar i dessa omtvistade områden - så vad har han tänkt göra med dem?

Sparka ut dem?
Röka ut dem?
Lyncha dem?

Inte vet jag men han borde få den frågan med det snaraste.

Tänk dej nu in i följande scenario.
Tänk om Israels premiärminister Netanyahu hade sagt samma sak – fast omvänt.
Tänk om han hade sagt att Israel i framtiden kommer att vara fritt från arabiska byar.
Fritt från araber.

Finns det någon som tror att ett sådant uttalande hade passerat lika smärtfritt som Fayyads tal?
Förmodligen skulle det satt världen i brand eller något om möjligt ännu värre.
”The arabic street” skulle krevera och Helle Klein skulle vässa tangentbordet lite extra inför nästa knastertorra kria.
Carl Bildt skulle i sin nåd lämna ett pressmeddelande där han berättar om sin indignation och sedan något om att ’så får man verkligen inte säga’.

Vari ligger då den stora skillnaden?
Fayyad berättade att han tänker avyttra judarna och Netanyahu sade i vårt virtuella samtal att han tänkte göra sammalunda med araberna.
Detta till trots är skillnaden avgrundsdjup.

När en palestinier berättar att han tänker göra sej av med judarna betraktas det som en fullt legitim handlingsplan.
Om en jude berättar att han tänker göra sej av med araberna betraktas det som något man inte får tänka, än mindre säga och absolut inte göra.
En annan inte helt oviktig detalj är att Netanyahu aldrig sagt vad jag här ovanför lade honom till last medan Fayyad inte missar några tillfällen att uttrycka sitt bestämda avståndstagande från judarna och allt med judisk anknytning.

Nyss tog Fayyad dessutom tillfället i akt att odla sina pyromana böjelser när han slängde varor tillverkade av judar på brasan.

Det ovan beskrivna är ett lättfattligt exempel på den overkliga verklighetsuppfattning Israel har att kämpa emot.
Dag in och dag ut.
Media, politiker och intellektuella – ingen vill stå bredvid när det yppas en chans att sparka på den som alla andra sparkar på.
Enklast så – åtminstone för de som anser att livets mening är att förenkla det intill oigenkännlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Salam Fayyad, 'palestinianism', Ramalla, bosättningar, judar, Benjamin Netanyahu, Helle Klein, Carl Bildt, ...

Det är så tyst där ute...

Världens sorgebarn beter sej allt sorgligare för var dag.
Världens sorgebarn har fått fria tyglar vilket de är mycket väl medvetna om.
Världens sorgebarn utmanar förnuftet till förmån för evig oförsonlighet.

Palestinierna gillar inte ockupationen men jobbar stenhårt på att ha den kvar.
Palestinierna gillar inte bosättningarna men jobbar lika stenhårt på att ha också dem kvar.

Hade de vetat bli av med ockupationen hade de väl gjort allt som står i deras makt för att få slut på den?
Skapat en värdig fred, avslutat konflikten och blivit av med allt vad ockupation heter.
För det är väl fred de vill ha...???

De kanske till och med hade kunnat lägga vantarna på några bosättningar de nu kastar så längtansfulla blickar efter.

Nej ingenting stämmer – det är i stället någonting som stinker.
Dessa ologiska kullerbyttor är uppenbara för oss alla men trots detta är det så tyst så tyst så tyst...
Tystnaden är bedövande och utmynnar tyvärr i ett nolläge där absolut ingenting händer.
Ingenting händer vare sej på marken eller i det internationella samtalet men vanligt folk, som sätter logiskt tänkande före svepande deklarationer - dessa genuina människor börjar alltmer förakta palestiniernas oförsonliga beteende.

Hur tänker då palestinierna?
De tänker inte – de väntar.
De väntar på att Israel ska pressas, gnuggas och i slutändan tvingas till just de eftergifter de har på sin önskelista.
På det sätter riskerar de inget men har allt att vinna.

Varför är det då så tyst?
Varför finns det ingen som vågar berätta för palestinierna att den väg de valt helt enkelt inte är framkomlig.
Varför finns det ingen med lite civilkurage som klarar av att informera palestinierna om vad ordet förhandling innebär.
Ge och ta och ta och ge och ge och ta – i en salig röra.
Vad som saknas i konceptet är att man varken ger eller tar något innan förhandlingarna börjat.
Inte ens palestinierna kan ändra på detta faktum.

Tystnaden från personer palestinierna kunde tänkas lyssna på är extra tragisk.
Dessa personer skulle eventuellt kunna påverka situationen men de avstår.
Skälen till denna tystnad är intressant men ack så besvärande och jag ska bespara er de tragiska detaljerna.

Carl Bildt skriver den 11 december i sin blogg att han ska träffa palestiniernas premiärminister Salam Fayyad och bl.a. ”diskutera förutsättningarna för att återuppta förhandlingsprocessen”.
Detta superdiplomatiska sätt att uttrycka sej på i en superblogg inger inget förtroende.
Politiskt forcerat språk går inte längre hem i stugorna.

Är det någon som tror att Bildt kommer att påpeka för Fayyad vilka åtgärder som vore lämpliga för palestinierna att ta itu med?
Naturligtvis inte.
Samtalet kommer förmodligen att vara ett pep-talk mot deras gemensamma fiende – Israel.

De sansade rösterna skriker ut sin tystnad.
Det är så otroligt tyst där ute...

Läs även andra bloggares åsikter om ockupation, bosättningar, palestinier, Salam Fayyad, eftergifter, civilkurage, Carl Bildt, förhandlingar, Israel, ...

D

Rodnande kinder

Hur många villkor har palestinierna nu ställt för att överhuvudtaget sätta sej vid förhandlingsbordet?
Jag har tappat räkningen.
Det allra fånigaste villkoret är bosättningsstoppet som är ett sådant uppenbart svepskäl att jag nästan rodnar.
De vet ju att bosättningarna kommer att diskuteras under förhandlingarnas gång så varför konstra nu?
Med Olmert och Livni gick det alldeles utmärkt att förhandla medan nya skollokaler byggdes på Västbanken, så vad är orsaken till denna nya tjurighet?

Jag tror det handlar om personkemi.
Palestinierna förstår att Netanyahu inte är lika lätt att lura in i diverse fällor som Olmert var och det har gjort att de tar det säkra före det osäkra och ser till att överhuvudtaget inga förhandlingar kommer till stånd.

Obama gjorde en kupp häromdagen.
Han beordrade både Netanyahu och Abbas till New York och satte dem sedan på skolbänken.
Abbas var den som var mest skakad av bassningen den unge spolingen i Vita Huset gav sina grånade gäster.
Att säga nej till Obama rakt upp i ansiktet tyckte Abbas var knepigt så det var först när Obamas karisma befann sej på visst avstånd som han blev sitt vanliga jag igen och fortsatte att tvärvägra.

Nu kommer det intressanta.
Abbas ständige hjälpreda (hålla ordning på papper och att ställa upp med viskningar i örat vid känsliga tillfällen) - Saeb Erekat - satt några timmar efter Obamas FN-tal i en CNN-studio och ljög tittarna rakt upp i ansiktet.
På frågan om palestinierna fortfarande hade förhandskrav för att börja förhandla svarade Erekat inte bara med undanflykter – han blånekade.
Dags att rodna igen för alla visste ju att han ljög.

Erekat sade ordagrant när deras förhandskrav kom på tal: ”We have never conditioned anything.”

”Vi har aldrig ställt några förhandskrav” förklarade Erekat medan han såg tittarna djupt i ögonen.
Alla känner ju till dessa krav palestinierna omgett sej med den senaste tiden men att sitta i TV-studion och ljuga tittarna rakt upp i ansiktet är något bara Erekat klarar av.

Han har numera befordrats till chef för palestiniernas förhandlingsdelegation vilket borgar för mygel på högsta nivå.
Det var ju Erekat som i ett tal till sina egna berättade hur stora eftergifter de lyckats krama ur israelerna bara genom att sparka bakut och inte ha bråttom.
Simma lugnt för att sedan kamma hem vinsten.

Nu när Abbas hämtat sej från chocken i New York där Obama plötsligt ställde honom mot väggen proklamerar han åter igen att han inte vill förhandla med Netanyahu.
Vad han vill ha är löften om slutresultatet innan förhandlingarna ens börjat.

Nu tror jag att jag rodnar igen...

Bilderna på Erekat visar före och efter.

Före 'celebrity status' i CNN och efter då han varit tvungen att smarta upp sej lite.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, bosättningar, svepskäl, Olmert, Västbanken, personkemi, Netanyahu, Olmert, Abbas, Vita Huset, Saeb Erekat, CNN, FN, krav, ...

Papegojkören

Vid det här laget drar jag faktiskt på smilbandet när jag hör den ena storheten efter den andra lydigt upprepa palestiniernas käpphästar.
En riktig papegojkör i djungelns alla skriande färger.

Ingen person av rang i Europa vill stå utanför denna kör.
Alla vill vara inne i mer än en bemärkelse.
Inträdeskraven är få – vad som krävs är bara förmågan att upprepa.
Ett upprepande från de ’rätta’ källorna, naturligtvis.
Om medlemmarna därtill har en begränsad förmåga till självständigt och kritiskt tänkande underlättar det naturligtvis genomförandet av papegojkonserten.

Abbas och hans lille hjälpreda, Erekat, proklamerar att bosättningarna är det största hindret för fred och strax går stafetten till Papegojkören.
Nu är det deras uppgift att upprepa vad Abbas och Erekat sagt och helst piska upp stämningen med lite fluffig indignation.

Vår egen utrikesminister har en färgstark baryton, rik på övertoner.
Han vill ju inte vara sämre än någon annan i Papegojkören så han plockar fram sin allra myndigaste stämma när han yttrar sitt mantra om bosättningarna.
Solana med sin sobra tenor har finslipat denna metod under många år i gamet.
Han vill ju bara de små livens bästa...

Obama som representerar vissa grupperingar i USA, har dirigentuppdraget i Papegojkören och tror av någon anledning att Israel ingår i hans regeringsunderlag.
Han har med sin djupa bas villigt anammat myten om bosättningarnas hemskheter eftersom detta synsätt passar hans ambitioner som hand i handske.
Han jagar varje halmstrå som kan ge honom världens muslimer på ett bräde.

Jag har aldrig förstått sambandet mellan bosättningar och fred.
Jag tvivlar starkt på att någon annan heller sett ljuset.
Bosättningarna är ett typiskt ’icke-problem’ som kommer att lösas genom förhandlingar den dagen palestinierna bestämmer sej för fred och gör slut på konflikten.

Detta ’icke-problem’ är ett så tydligt svepskäl för att inte vilja avsluta konflikten att jag blir riktigt generad å palestiniernas och Papegojkörens vägnar.
Fattar de inte att folk förstår... att folk förstår att bara driver med oss.
Storgubbarna förstår naturligtvis ingenting - de har ju sin prestige att tänka på - men vanligt folk förstår nog förutsatt de inte är totalt aftonbladsindoktrinerade.

Obama ställer idag kravet på Israel att införa totalstopp för allt byggande i bosättningarna.
Till Abbas säger han att han borde nog, för att ’saken’ ska se lite bättre ut och för att ge sken av viss trovärdighet, minska lite på hatpropagandan mot judar och mot Israel.
Putsa fasaden.

Obama använder ordet ’reduce’, minska ner lite lagom sådär, när han talar om de giftiga förtalskampanjerna palestinierna kontinuerligt bedriver – inte minst bland barnen.
Tala om en förlorad generation.
Många generationer vid det här laget.

Naturligtvis låtsas palestinierna inte höra Obamas stilla vädjan utan brer på etter värre bl.a. genom nyligen genomförda test och TV-program för skolbarn där man enades om att både Haifa och Negev ligger i Palestina.

Tablå!
(Tack Bildt för finansieringen. Nu vet vi att vi har dej som i en liten ask...)

Israel krävs på totalstopp av all byggverksamhet medan palestinierna vänligen ombeds reducera sina hatkampanjer.
Jag tror det är dags att aktivera Papegojkören igen för att upprepa och förklara dessa blatanta orättvisor.

Sammankallandet till generalrepetition ger dock ett magert resultat.
Obama är ute och dansar med Michelle, Solana är på tjurfäktning och Bildt bara bloggar och bloggar.
Merkel, Sarkozy och Brown är antingen i tvättstugan, på tennisplanen eller deltager i höstjakten.
Ingen kan komma.

När Papegojkören sysslar med kväden av obskyr karaktär som att kalla en spade för ett trollspö och bosättningar för ’ett hinder för fred’ då är uppslutningen mangrann, entusiasmen på topp och körklangens timbre i klass med Orfei Drängar.
Himlarymden fylls av sång för gudar.

När Papegojkörens program innehåller obekväma fakta och obestridlig information kan ingen komma.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, Solana, Bildt, Obama, Israel, palestinier, bosättningar, Brown, Merkel, Sarkozy, svepskäl, aftonbladsindoktrinering, Haifa, Negev, ...

DN DN T SDS SDS SvD SvD SvD AB

Utstädning

De flesta säger att de inte blir påverkade av reklam.
”Inte jag inte, jag skulle aldrig låta mej luras av så billiga trick.”
Känner ni igen det eller kanske ni rent av känner igen er själva?

När det är så här vi fungerar borde vi inte heller vara så förundrade över att de som anser sej vara lämpade att styra våra liv också är påverkade av reklamen.
Att förbli kliniskt opåverkade av reklam och propaganda är inget någon av oss kan skryta med.

I mitt förra blogginlägg diskuterade jag den palestinska propagandan och dess makt över skeendena.
Idag vill jag ge några konkreta exempel.

På Västbanken (jo jag skriver Västbanken för enkelhetens skull även om jag borde använda de urgamla och mer korrekta benämningarna Judéen och Samarien) finns det både judiska och arabiska samhällen.
De är byggda på mark som ibland är privatägd och ibland statlig.
Mycket gnet har lagts ned på diverse svåröverskådliga specifikationer utan alltför stora praktiska resultat.
Om man nöjer sej att dra måttligt höga växlar på företeelsen kan man konstatera att dessa byar kommer att få sin slutliga status genom ett eventuellt fredsfördrag mellan Israel och araberna.

Vill man slänga fotogen på lågorna räcker det med att kalla de judiska byarna och städerna för ’bosättningar’.
Motsvarande arabiska byar och städer i Israel slipper av någon anledning detta klistermärke.

I alla resolutioner som vill främja en tvåstatslösning, två stater för två folk, är det första och viktigaste villkoret att araberna ska kunna visa att de klarar av att leva i fred med sina grannar.
Well – är det någon som sett några spår av dylika fenomen?
En arabisk fredsrörelse kanske eller några demonstrationståg som med plakat och skanderingar proklamerar sin längtan efter fred med Israel?
Arabiska företrädare som berättar vad de tänker bidraga med för att se denna fred komma till stånd?

Jag talar inte om Egypten och inte heller om Jordanien utan om de araber som kallar sej palestinier och som vill få något de aldrig någonsin haft – en stat.
Jo jag vet att de ännu hellre än att få sin stat - inte bygga den - vill se Israel skrotat, men detta intrikata upplägg får vi återkomma till.

Strax intill där jag bor finns några arabiska bosättningar - förlåt byar - men ingen i Israel skulle komma på den befängda idén att kontakta CNN om någon bygger ett nytt hus där.
Om någon bygger ett nytt hus i en judisk by – förlåt bosättning - på Västbanken blir inte bara CNN kontaktat utan också alla andra mäktiga mediaföretag.
Protestskrivelser lämnas in och anmälningar haglar.

Var ligger skillnaden?
Jag kan inte se någon annan skillnad än att araberna på Västbanken hatar judarna så mycket att de använder vilka medel som helst för att fördriva och utrota dem.
Detta beteende kallas i andra sammanhang etnisk rensning på gravt rasistiska grunder men palestinierna har sina automatiska fribrev - för detta som för så många andra mindre väl valda aktiviteter.

Det logiska vore naturligtvis att israelerna använder samma taktik och börjar tömma landet på araber enligt mönsterbilden från vad som pågår på Västbanken.
Det finns bara en hake – israelerna har inga automatiska fribrev, de har inga fribrev alls.
De anses skyldiga långt innan någon skuld fastställts.
Ropen skallar...

Vad jag egentligen vill komma fram till är i hur stor omfattning det internationella samfundet med sina ledare påverkats av palestiniernas förmåga att urholka stenen.
De är helt fast, de köper allt och är inte medvetna om de mekanismer som styr deras handlande.
De upprepar helt okritiskt allt palestinierna påstår – och det är inte lite det.
Självständigt tänkande anses farligt och bör tydligen undvikas till varje pris.

Bosättningar, bosättningar, bosättningar.
En judisk 'bosättning' är en judisk by eller stad i ett landområde som ännu inte har någon ägare.
Bosättningar är fult - för det säger palestinierna, och då måste det ju vara sant.
I ’The Roadmap for Peace’ står det att man inte bör syssla med företeelser som föregriper en slutlig lösning men palestinierna föregriper hela tiden denna lösning genom att påstå att hela Västbanken ska bli deras – redan är deras.
'Palestinskt land' ...

Alla som medvetet eller omedvetet låtit sej påverkas av reklampropagandan att hela Västbanken redan idag tillhör palestinierna bryter också mot intentionerna i denna ’Roadmap’.
Hade de inte varit påverkade av denna outtröttliga reklampropaganda hade de sagt att det nu är dags att reda ut den här soppan och komma fram till rimliga lösningar som inbegriper de judiska samhällena på Västbanken likaväl som de arabiska samhällena i Israel.
Om etnisk rensning och rasism är OK på Västbanken borde samma lagar gälla för Israel – fast sådan jämlikhet är israelerna inte bortskämda med.

Att denna jämlikhet lyser med sin frånvaro idag är resultatet av att våra ledare påverkats av den palestinska propagandan SÅ TILL DEN MILDA GRAD......
Att få dem att inse detta borde vara ett första steg mot jämställdhet och jämlikhet inför lagen, inför internationell lag och rätt och inför humanitär lag och rätt.

reklampropaganda, Västbanken, Israel, araber, tvåstatslösning, CNN, bosättningar, judehat, fribrev, rasism, etnisk rensning, 'The Roadmap for Peace', palestinier, ...

BLOGGPÄRLOR:
MXp: Säg "Nej" till tvåststslösning och säg "Ja" till Israel
Israel i Sverige: Tvåstatslösningen förstås
Ilya Meyer: Meningen med livet

MEDIA:
DN

Titeln vandrar vidare

Det är bara sådär alldeles otroligt vackert.
Solnedgångarna från ’Det lilla huset på höjden’ där vi nu tillfälligtvis bor är fascinerande nästan i överkant.

Man tappar den så kallade andan.

Himmel, himmel och ännu mera himmel med en envis och stolt palm i förgrunden.

När kvällsföreställningen börjar lägger man lätt vad man håller på med åt sidan och bara förundras.

Vår kibbuts, som är något så ovanligt som en kibbuts stadd vid kassa, är mitt uppe i ett projekt som innebär att alla ruckel som medlemmarna bor i ska genomgå en övergripande uppsnofsning och i år har turen kommit till vårt område.

Alla körs ut för en period om 1/2 till 1 år med hotelser om indragen ström och avbruten vattentillförsel.

När det dessutom stod klart att stjärnorna skulle komma att ha fri insyn - ja då började vi packa.

Om någon är road av jämförelser av boendestandard kan ni exempelvis passera Umm-el-Fahm och fascineras av de palatsliknande tusen-och-en-natt-villorna och sedan jämföra med skruttarna kibbutsfolket bor i.
Bara som jämförelse – alltså.

Inga som helst insinuationer...

Nåväl, grovjobbet är gjort men finliret återstår och just när vi lyckats bo in oss är det väl dags att flytta tillbaka till vårt ordinarie hus som då förmodas vara både rymligare och fräschare men ändå ligga ljusår från standarden i Umm-el-Fahm.
Medan vi packade, släpade och allmänt brydde våra hjärnor fick Israel en ny regering.
’Regeringen Lieberman’ - skulle man kunna tro...

Ja, man kan verkligen undra.
Finns det en oskriven lag som säger att utrikesministrar, speciellt utrikesministrar från Israel, måste inskränka sej till att säga vad andra utrikesministrar från Israel tidigare sagt.
Dessutom förvänta sej samma resultat – d.v.s. inga.

Lieberman har tydligen missat denna oskrivna lag så därför berättar han om vad han tror är bra för Israel och är dessutom beredd att genomföra det.
Det är väl ungefär det utrikesministrar är till för.
Premiärministrar också naturligtvis men i dag talar vi om Lieberman.

Det har sagts en hel massa om personen Lieberman men inte så mycket om vad han faktiskt säger.
Han säger sådant som mannen på gatan i Israel mår bra av att höra men som inte passerat världssamfundets lämplighetstest.
Naturligtvis storknar pc-folket men det gör de ju ganska regelbundet även utan Lieberman.
De som haft en pratstund med honom och de som verkligen lyssnat till vad han har att säga letar förgäver efter något att sätta extremiststämpeln på.

Nej, Lieberman är inte extrem – bara klok.

Pragmatisk och klok.
Han gillar inte tomma slogans (typ ’tvåstatslösning’, ’ockupation’, ’bosättningar’) och har lärt sej vad som är meningsfulla åtgärder, och motsatsen, i den här delen av världen.
Han har lärt sej av bl.a. Tsippi Livnis misstag och kommer inte att göra om dem.
Araberna ska inte kunna välja och vraka bland åtaganden de signerat medan Israel dagligen avkrävs fullbordade resultat.

Dessutom vill han ta det i rätt ordning – som det står skrivet i ”The Road Map For Peace”.
Han vet att genvägar är senvägar och ibland till och med återvändsgränder.
Nej, Lieberman är klok – så klok att han skrämmer folk som är vana vid att ord bara är något man kan att gömma sej bakom.

Slut på självbedrägeriet och slut på självförnekandet.
Israel är ett fritt, fräscht och blomstrande land där den officiella politiken numera värnar om dess invånares väl och ve i högre utsträckning än om gamla utslitna slogans.

Extremisttiteln vidarebefordras härmed till en person som sällan vederfars denna ’ära’ men som sedan lång tid får räknas som tämligen överkvalificerad.
Mahmoud Ahmadinejad.

De små ljusen långt borta på Samariens kullar blinkar och glimmar allt medan himlen långsamt antar nattens färger.

Avigdor Lieberman, solnedgång, Umm-el-Fahm, Israel, tvåstatslösning, ockupation, bosättningar, Tsippi Livni, 'The Road Map For Peace', slogans, Mahmoud Ahmadinejad, ...

Storpolitik

Nu tänker jag skriva om storpolitik!!!
USA och sådant...

Trots det måste vi börja i världens navel – Israel.
Det har ju varit val i Israel och som tredje största parti seglade Avigdor Liebermans "Israel Vårt Hem" upp som valets egentlige segerherre.
Som partiledare för det tredje största partiet får han automatiskt en vågmästarroll som han ser ut att trivas alldeles förträffligt med – och vem skulle inte göra det.

Nästan 400.000 israeler röstade på honom på grund av omständighter hämtade från dagens verklighet.
Inte för att han är vacker och inte heller för att han talar felfri hebreiska utan för att han påpekar saker och ting ingen annan politiker har mod att påpeka.
Vad han brukar bli beskylld för är att han har rasistiska tendenser men det är inte sant.
Vad han är ute efter är att araberna som bor i Israel ska förstå att med rättigheter följer skyldigheter – konstigare än så är det inte.

Nu åter till storpolitiken.
USA och EU, plus en hel massa andra, stöder ju tanken på en tvåstatslösning.
En stat för israelerna och en stat för araberna.
Det låter ju både logiskt och rättvist.
Jag bara undrar om de någonsin funderat över vad det är de egentligen stöder?

Under förhandlingarna påpekas det nogsamt att de judiska städer och samhällen som finns på Västbanken inte bör utvidgas eller – gud förbjude – bli fler.
De betraktas som ett hot mot "fredsprocessen" där processen verkar vara viktigare än freden.
Hus dödar inte men ses som allvarliga hot medan kulor, bomber och raketer som dödar, betraktas som försumbara.
Proportionerna är onekligen fantasieggande.

Dessutom kräver palestinierna att innan de accepterar (!) att bilda sin stat måste alla dessa judiska städer och samhällen bort.
De kallar dem 'bosättningar' och gör ett fasligt väsen av dem.
'Bosättningar' är en palestinauppfunnen klyscha som numera är allmänt accepterad – på samma sätt som att alla svänger sej med termer som intifada och hudna m.fl.
Muuuren också, naturligtvis...

USA och EU, plus en hel massa andra, nickar instämmande.
Bort, bort.
Dessa judiska städer och samhällen måste bort – för så säger palestinierna.

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna för vad är det USA och EU, plus en hel massa andra, stöder – jo, en rasistisk palestinsk stat där de judiska städerna och samhällena är bortplockade.
Detta betyder att alla judar kommer att vara etniskt utrensade i ett eventuellt framtida Palestina.
Om dessa judiska städer och samhällen betraktas som ett problem så är det endast under förutsättning att man accepterar ett rasistiskt Palestina.
Således stöder både USA och EU, plus en hel massa andra, rasism.
Märk väl att detta inte sker under bordet i skumma lokaler utan i de högsta av sfärer där gåslever med tryffelsås betraktas som vardagsmat.

Finns det något annat sätt att tolka detta beklämmande fenomen?
Möjligen så att dessa världshärskare inte är världsbäst på att undvika smittan från den sofistikerade palestinska propagandan utan har svalt betet rakt av.
Ett eventuellt framtida Palestina i en tvåstatslösning kommer att bli en rasistisk stat där ingen jude och absolut ingenting med judisk anknytning kommer att vara tillåtet.
Vad är detta om inte ren och skär rasism?
Supermaktsunderstödd rasism!

USA och EU och alla andra – är detta vad ni stöder, planerar och förordar?
Har ni blivit blindstyren hela högen...???

Om det inte vore så makabert vore det nästan komiskt när man hör, ser och läser att Israel av vissa betraktas som rasistiskt.
Israel som gett de 20% araber som bor här rösträtt och andra rättigheter som ingen av dem skulle drömma om i något av de omgivande arabländerna.
Bara i Israel kan en arab kalla sin premiärminister skitstövel utan att bli ett huvud kortare.
Som så många gånger tidigare visar araberna att de är suveräna på att sätta krokben för sej själva vilket naturligtvis är rysligt sorgligt.

Nå, hur ska vi nu ha det?
Ske det nya och fräscha Palestina födas ur en uppfräschad rasism, ur renodlad apartheid, eller finns det modigt folk som vågar ta sej an problemet och lösa det på ett okonventionellt och o-rasistiskt sätt.

Liebermans vana (ovana?) att inte gå som katten kring en het gröt får betraktas som en folklig kuriositet i jämförelse med större potentaters systematiskt planerade och envetet förordade rasism.

USA, EU, Israel, Avigdor Lieberman, rasism, tvåstatslösning, fredsprocessen, proportioner, bosättningar, palestinier, världshärskare, propaganda, blindstyren, potentater, ...
DN 2 SvD Syd 2 Ab 2 3 Hd 2 Smp Kri Y Tra B Etc Ps 2 3 SvD
Dagen VG 2 Dagbladet 2 DN 2 AB 3 SvD B SmP K T AB Y HD
Mera läsning: MXp JiM IiS FiM FiM Hamatzav M-Ö aktualia Meyer Meyer Rabnor