Det är lite knepigt att skriva om charmknutten Obama.
Jag hoppas, men är inte säker på om han är något mer än en otrolig och mycket fascinerande charmknutte.
Han säger alla de rätta sakerna med en presidents auktoritet och det finns något odefinierbart i hans framträdanden som gör att man fängslas.
Han är ung och fräsch, vill säkert alla väl och menar förmodligen också vad han säger.
Är inte detta nog?
Jag hoppas det.
I kväll lyssnade jag på hans tal i Berlin och han hade säkert både Kennedy (Ich bin ein Berliner) och Reagan (Tear down this wall) i tankarna.
Jag tror inte han skapade någon ny aforism men folkets jubel var säkert i klass med vad Kennedy och Reagan upplevde.
När Obama efter sitt tal vandrade genom folkhavet visade TV-bilden just ett hav.
Inte bara av hav av människor utan också av uppsträckta händer och kameror som sköt mer eller mindre på måfå i hopp om att få en egenproducerad Obamabild.
Ansiktena på människorna som kommit så nära att de hade ögonkontakt med Obama hade ett skimmer av hänförelse.
I deras ögon var han inte bara en kandidat till presidentposten i USA utan en idol utan fel och brister med ett budskap om tro-hopp-och kärlek som skulle låta oss leva lyckliga i alla våra dagar...
Obama är en gåta med en gigantisk väckelserörelse bakom sej.
Ingen kan med säkerhet säga om han kommer att bli en bra president eller om luften kommer att gå ur honom.
Idag i Berlin stod det dock klart att även om hans tal var ganska luftigt så var produkten Obama vacuumbehandlad och leendet absolut det rätta.
Jag hoppas, men är inte säker på om han är något mer än en otrolig och mycket fascinerande charmknutte.
Han säger alla de rätta sakerna med en presidents auktoritet och det finns något odefinierbart i hans framträdanden som gör att man fängslas.
Han är ung och fräsch, vill säkert alla väl och menar förmodligen också vad han säger.
Är inte detta nog?
Jag hoppas det.
I kväll lyssnade jag på hans tal i Berlin och han hade säkert både Kennedy (Ich bin ein Berliner) och Reagan (Tear down this wall) i tankarna.
Jag tror inte han skapade någon ny aforism men folkets jubel var säkert i klass med vad Kennedy och Reagan upplevde.
När Obama efter sitt tal vandrade genom folkhavet visade TV-bilden just ett hav.
Inte bara av hav av människor utan också av uppsträckta händer och kameror som sköt mer eller mindre på måfå i hopp om att få en egenproducerad Obamabild.
Ansiktena på människorna som kommit så nära att de hade ögonkontakt med Obama hade ett skimmer av hänförelse.
I deras ögon var han inte bara en kandidat till presidentposten i USA utan en idol utan fel och brister med ett budskap om tro-hopp-och kärlek som skulle låta oss leva lyckliga i alla våra dagar...
Obama är en gåta med en gigantisk väckelserörelse bakom sej.
Ingen kan med säkerhet säga om han kommer att bli en bra president eller om luften kommer att gå ur honom.
Idag i Berlin stod det dock klart att även om hans tal var ganska luftigt så var produkten Obama vacuumbehandlad och leendet absolut det rätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar