Minnen och minnenas resultat

Idag för två år sedan angrep Hizballah Israel med raketsvärmar och kidnappningar.
Israel gillade varken det ena eller det andra så de beslöt att gå efter dem.
Resultatet blev ganska bedrövligt.
Idag vet vi varför men när det hände visste vi ingenting.
Vi trodde vi hade ledare som visste vad de gjorde och som sedan också tog ansvar för sina handlingar.
Vi trodde också att armén var i stridbart skick vilket snart skulle visa sej att den inte var.
Dessa två saker tillsammans beseglade Israels öde.
Vi borde ha vunnit men i stället förlorade vi snöpligt.







Så här såg det ut på många platser i landet fast flaggan var inte lika fräsch överallt.
På många platser hade själva flaggan fått så mycket splitter på sej att man fick ana sej till att remsorna som smattrade i den hårda vinden en gång varit en israelisk flagga.
Det du ser på väggen är alltså inte kulhål utan effekten av det järnskrot Hizballah laddade sina Katyusharaketer med för att få en än mer bländande effekt.
I det här fallet sprängdes de in i en vägg men ofta blev de insprängda i en levande kropp.






Efter att kriget pågått några veckor förstod vi att något var fundamentalt fel.
Det blev inget sex-dagars-krig och rapporterna från slagfälten kändes allt tyngre.
Man började tala om vapenvila och förhandlingar inleddes i FN.
På bilden med Davidsstjärnan här ovanför har någon skrivit "Leve Israels folk" med ett rött frågetecken efter.
Det är en bra sammanfattning på stämningarna som fanns i landet.

USA som insåg att Olmert och Israel inte skulle kunna leverera den här gången, förstod att det var dags att avsluta eländet.
Vapenvilan kom till stånd och det oupphörliga surret från planen som startade och landade upphörde i ett nu.
Olmert och de andra ledarna kände sej föranlåtna att försvara överenskommelsen men vanligt folk med förnuftet i behåll gick aldrig på det.
Det handlade om att ge upp.
Don’t measure the results now, one of Prime Minister Ehud Olmert’s associates asked on August 14, 2006 – a moment after Israel agreed to sign the ceasefire agreement. Yes, it may not look good now, he said, while explaining and praising the diplomatic achievement inherent in Resolution 1701, but we will be able to measure the results over time.
“The test will be whether Hizballah is disarmed, whether the sovereign Lebanese government will control all of southern Lebanon, and whether the Lebanese army will be deployed along the border fence. This is what you will be seeing, and you will realize that the price we paid brought results,” he said.
Vad har då hänt?
De som är insatta i problematiken säger att Hizballah är tre gånger starkare än före kriget 2006 och uppskattas ha över 40.000 raketer med olika räckvidd.
De underjordiska bunkrarna för olika ändamål har mångdubblats, deras kommunikationsnät har finjusterats och politiskt har Hizballah stärkt sin makt så att de nu har vetorätt i regeringen.
Min man som alltid har fötterna på jorden säger att Olmert ska avgå, inte på grund av sina skandaler, utan för att han offrade 153 unga människors liv på fåfängans altare.
Nu talas det om nästa krig och det viktigaste då är att Olmert är så långt från maktens korridorer det bara är möjligt.