Kloka gubben

Det finns en man som är klokare än andra män – åtminstone vad gäller Mellanösterns alla labyrinter.
Han heter Barry Rubin, har skrivit ett otal böcker i ämnet och undervisar nu oss andra via bl.a. sina regelbundna analyser om dagsläget.
I dessa dagar har det blivit tätt mellan utskicken eftersom det bubblar och pyser lite varstans i regionen.

Ibland verkar det som om alla med ett tangentbord inom räckhåll känner ett tvingande behov av att delge oss andra sina tvärsäkra slutsatser.
Många artiklar presenterar bara vad andra redan sagt och kan staplas i en enda hög och har man läst den översta har man läst dem alla.
Inte så med Barry Ruben.
Hans analyser bygger på en sällsam kunskapsbank vilket ger tyngd och integritet åt hans skrifter.

Han menar bl.a. att vad som hänt i Egypten mest kan liknas vid att ordföranden för det 60 år långa militärstyret avgått.
Ordförande Mubarak var omruskad av folket men det var militären som såg till att han avgick.
Endast framtiden kan utvisa om det ligger i militärens intresse att lämna ifrån sej makten.

Har har också en hel del att säga om Det Muslimska Brödraskapet och undrar varför de flesta säger att de inte riktigt vet hur de ska förhålla sej till detta fenomen.
Vad detta brödraskap vill är absolut ingen hemlighet, de berättar villigt och glatt vad de är ute efter och det är att förvandla Egypten till ett islamistiskt kalifat byggt på sharia-lagar som bekämpar alla icke troende.
Att de sedan lärt sej att linda in sina krav i för västerlänningar attraktiva förpackningar är bara en del av taktiken.

Jag läsar många artiklar från tidningar såväl som från bloggar men vill jag verkligen lära mej något, få en fräsch infallsvinkel då går jag till Barry Rubens artiklar och utskick.
Hans logik är kristallklar och slutsatserna så skarpa att de flesta andra skribenter bleknar vid jämförelsen.
För människor som är intresserade av att tränga ner under mediabrusets glättiga yta är resultaten av Barry Rubins tankeskärpa oöverträffade och rekommenderas på det varmaste.

Barry Rubin is director of the Global Research in International Affairs (GLORIA) Center and editor of the Middle East Review of International Affairs (MERIA) Journal.
GLORIA Center site, http://www.gloria-center.org/
His blog, Rubin Reports, http://www.rubinreports.blogspot.com/.


Läs även andra bloggares åsikter om Barry Rubin, Mellanöstern, Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, ...

Obama, var är du?

Obama, var håller du hus?
Typiskt att du gör dej osynlig när du behövs som mest.

Nästan innan demonstranterna i Egypten hunnit fram till sitt torg så krävde du Mubaraks huvud på ett fat.
”Now”, var din order.
Trots en hel del zig-zaggande så stödde du från dag ett demonstranterna på gatan och i samma andetag svek du - lätt som en plätt - en vän.
Det kostade inget för du anade att du satsat på den vinnande hästen och det enda du behövde göra var att hänga på.

Jag undrar om du tänkt igenom vad det betyder för åskådarna när de ser hur lätt du byter fot och sviker långvariga bundsförvanter.
Signalerna du skickar ut talar om för omvärlden att man inte längre kan lita på USA.
Israel lärde sej snabbt denna läxa när Obamaadministrationen vägrade att erkänna vad den tidigare administrationen kommit överens med Israel om.
Sharon hade t.ex. aldrig dragit tillbaka sitt folk från Gaza om inte denna överenskommelse funnits.
När du nonchalerade tidigare ingångna avtal på detta vidriga sätt gjorde du en tabbe som i ett nu visade ditt rätta virke på ett mycket kraftfullare sätt än alla dina vackra tal.

Idag får du en ny chans.
Liksom i Egypten demonstrerar idag människorna i Teheran och kräver frihet för sej själva och sina barn.
Skillnaden mellan Egypten och Iran är både stor och liten.
I Egypten fanns hela tiden militären i bakgrunden men deras uppgift var att se till att allt gick lugnt till och skydda de som behövde skydd.
I Iran är säkerhetsstyrkorna utbeordrade för att till varje pris slå ut demonstrationerna och demonstranterna – vilket de också gör.
Priset som behöver betalas för friheten är betydligt större i Iran än i Egypten.

Obama, vi väntar otåligt.
Vi väntar på ditt otvetydiga ställningstagande för demonstranterna i Iran och mot Ahmadinejad och Khamenei.
Come on, i konsekvensens namn väntar världen på dina ord och alldeles speciellt väntar människorna i Teheran.
Har du inget ”Now” för demonstranterna i Teheran, inget ”Now” mot mullorna?
USA är trots dina många tabbar fortfarande en stormakt och vad den högste representanten för denna stormakt tycker betyder faktiskt något.

Irans folk väntar, världen väntar och vi väntar.
Kommer du att göra oss besvikna ännu en gång?
Kommer du åter igen att blotta dej och visa att du helt saknar ryggrad.
Kommer din ideologi att skymma allt vad konsekvens och medmänsklighet heter?

Obama, du får här en av dina sista chanser att visa lite civilkurage men förmodligen är det att hoppas på för mycket.
Att spela gud när det inte kostar något kan säkert vara kul men att stå upp när det blåser en frostbiten nordan det kräver sin man och den mannen är uppenbarligen inte du.
Kommer du att motbevisa ovanstående påstående kommer jag att med glädje be om ursäkt men där är vi inte än.
Tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Egypten, Iran, Ahmadinejad, Khamenei, Israel, Sharon, Gaza, Teheran, ...

Början till början

I torsdags gjorde historiens vingslag en tabbe, de glömde att stanna vid hållplatsen.
På fredagen gjorde de bot och bättring och slog ner där det var tänkt från början – bland torgdemonstranterna i Kairo.
De förvandlade deras dröm till en sanndröm medan andra stilla undrade vad som väntar på andra sidan staketet.
Är gräset verkligen alltid grönare på andra sidan staketet?

I torsdags kväll sa Mubarak att han tänkte sitta kvar som Egyptens president till valet i september och sköta vad som bör skötas allt medan man förbereder sej för en fräschare framtid.
På fredagen sa han ungefär precis tvärtom – eller rättare sagt hans nyutnämnde vicepresident, Suleiman, sa det.
Han levererade Mubaraks avgång i ett rekordkort TV-inslag med i stort sett en enda mening.
Mubarak avgår och militären tar över.

Resultatet av denna TV-snutt gav eko i hela Mellanöstern på ett ganska handgripligt sätt.
Vi har ju alla våra rutiner vid sänggåendet och när fredagen övergick i natt utökade Mellanösterns övriga autokrater och despoter sina kvällsrutiner genom att kolla en extra gång om ytterdörren verkligen var låst.
De har all anledning att känna en viss osäkerhet inför framtiden.
Kunde de så kan väl vi också, muttras det bland sanddyner, slöjor och kamelskit.
Åtminstone får vi vara med i CNN.

På Tahrir Square var detta höjdpunkten på 18 demonstrationsdagar men egentligen är det nu allting börjar.
Allt i Egypten ska bli nytt utom då möjligen pyramiderna.

Lite får man ju offra på turismens altare.
Nyskapande tar tid speciellt som inga ansatser till förberedelser är gjorda och snart nog kommer vi att bli varse den mänskliga faktorn.
Den mänskliga faktorn kommer i det här fallet att yttra sej i strider om makten som kommer att bli extra tydliga eftersom inget givet alternativ finns tillgängligt.
Jag tror inte torgdemonstranterna vill att militären ska styra landet i det oändliga.

Demokratin då?
Visa mej förebilderna så ska jag försöka ge ett svar.
De demokratiskla valen bland palestinierna som producerade Hamas-styret i Gaza?
De demokratiska valen i Iran som gav världen Ahmadinejad, mullorna och The Revolutionary Guard?
De demokratiska valen i Libanon som gett Hizballah den makt de krävt?

Jag är full av beundran inför demonstranternas uthållighet och för deras fredliga metoder och önskar verkligen de får lön för sin möda.
Jag bara undrar vem som kan leda dem fram – inte bara till demokratiska val utan också till ett demokratiskt Egypten.

Demokrati är inte en valdag utan oändligt mycket mer.
Att t.ex. fritt och utan påtryckningar genomföra en valrörelse.
Att respektera allas lika värde vad gäller både rättigheter och skyldigheter.
Att varje person har en röst, en röst som förväntas bli hörd.
Att de som är lyckliga nog att få majoriteten av folkets röster bildar folkets regering.
Att majoriteten inte har rätt att förtrycka minoriteten – inte ens genom lite lagom mobbning.

Demokrati är inget perfekt styresskick men förmodligen bättre än andra.
Vi kommer att följa egyptiernas väg med stort intresse och hoppas att de kommer att bli det stora undantaget – en lyckad demokratisk demokrati i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Egypten, Mubarak, Suleiman, CNN, Tahrir Square, demokrati, Hamas, Gaza, Ahmadinejad, Iran, Hizballah, Libanon, Mellanöstern, ...

'Vill man så kan man'

Så sitter man här och väntar på historiens berömda vingslag.
Möjligen.
Om man ska gå efter temperaturen i CNN så närmar sej vingslagen med ljusets hastighet.

Mubarak ska tala till folket och folket väntar.
Samma folk och samma torg.

Det kryllar av inside information, fantasifulla och ännu mer fantasifulla, men ytterst få funderar i denna stund på vad som kommer sedan.

Efter Mubarak.
Har man tagit steg ett så kommer man inte undan att därefter ta steg två och steg två kommer att ligga långt från jublet på Tahrir Square.

Jag förstår mycket väl att har man det eländigt så är den första ryggmärgsreflexen att skaka av sej orsaken till sitt elände.
Har huggormen bitit sej fast i armen så sliten man bort den innan man ens börjar tänka på ambulans eller sjukhus.
Om folket i kväll skakar av sej huggormen så kommer snart nog en morgondag då man inser att man nog bör pallra sej iväg till doktorn för att få sviterna omsedda.
Man kan faktiskt dö av ett huggormsbett.

Det lurar dessutom värre odjur i vassen än huggormar och det är folk av samma skrot och korn som de som 1979 revolterade i Iran och sedermera satte Ahmadinejad på tronen – Det Muslimska Brödraskapet.
’Jasså de’ säger man i Sverige för det mesiga och urvattnade budskap man delgivit svenska folket om detta brödraskap är att de är något i stil med Rotary eller liknande.
Snälla och ytterst missförstådda.

”Allah är vårt mål, Koranen är vår konstitution, Profeten är vår ledare, Jihad är vår väg, och död för Allahs skull är vårt högsta strävan” heter det i organisationens manifest.

Är det någon som ser några likheter med andra demokratiska manifest så hör av er.
Intressant är också att notera att ledarna för några av de mest makabra terrororganisationerna är avknoppade från Det Muslimska Brödraskapet.
Namn som Ayman al-Zawahiri och Khalid Sheikh Muhammad som leder al-Qaida från klarhet till klarhet och Khaled Mashaal som sköter Hamas på distans från sina sammetssalonger i Damaskus.
Inga förskolelärare precis.

Obama borta i sina salonger bjuder på sin välkända retorik och om retorik kunde förvandla världen till en bättre plats så skulle han vid det här laget säkert bli nominerad för Nobels fredspris.
Hoppsan --- där kraschlandade jag visst...

Jag önskar att alla som har det svårt, antingen i Egypten eller någon annan stans, ska finna en väg framåt som verkligen för framåt.
En väg utan alltför många sprickor och hålor, en nyasfalterad, bred väg som för raka vägen in i paradiset – eller åtminstone dess förgårdar.

----------------------------------------------------------------------------------

Han blinkade inte ens...
Mubaraks tal var inte världsomvälvande och inte tänker han sätta sej på något plan till Dubai i kväll.
Månaderna fram till valet på höstkanten får han nu se till att vara den klippa han såg ut att vara i sitt tal och verkligen föra Egypten framåt.
’Vill man så kan man’ – som min mamma sa.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, Tahrir Square, Ahmadinejad, Iran, Obama, al-Qaida, Hamas, ...

Dags att lägga pannan i djupa veck

Äntligen blod

Äntligen fick världens samlade nyhetsbyråer lön för mödan.
Efter cirka en veckas tålmodig väntan i Kairo fick de se blod.
Inte mycket blod (hitintills) men tillräckligt för att höja temperaturen flera grader.
De njöt.

I går samlades den miljon människor som vill ha bort Mubarak till en stor demonstration på Tahrir Square i Kairo men jag undrade hela tiden var de resterande 79 miljonerna var?
Idag kom en del av dem ut – ditfösta eller inte spelar ingen roll - de var där för att utnyttja sina demokratiska rättigheter till förmån för Mubarak på samma sätt som de som ville sparka ut honom.
De var där och de riskerade sina liv på Tahrir Square.

I går trodde alla att de som samlats på 'stortorget' i Kairo representerade det egyptiska folket men åter igen överraskade Mellanöstern.
Folket visade sej bestå av mer än gårdagens miljon.
Just nu rasar gatustrider och natten kan bli lång och het.

Jag tänker på Obama ikväll...
Igår när han definitivt spolat sin f.d. vän Mubarak och ganska ovänligt bett honom gå hem då trodde han säkert att han hade en renskurad autostrada framför sej.
Idag har autostradan förvandlats till en kostig.
Egyptens utrikesministerium bad idag både Obama och Ashton att hålla fingrarna borta vilket kan bli nog så besvärligt eftersom de inte är vana att lägga band på sina begär.

Det har också hävdats att Obama redan stakat ut sammansättningen av Egyptens nya regering i och med att han fört samtal i ämnet med Egyptens islamistiska flaggskepp – Det Muslimska Brödraskapet.
Hade jag varit egyptier hade inte jag heller gillat att en amerikan bestämde vilka som ska ingå i mitt lands nya regering.
Har Obama egentligen någon gång gjort något bra för någon i Mellanöstern?

Det kan mycket väl hända att Mubarak tröttnat och faktiskt kommer att lämna sitt ämbete men vad jag förstått så vill han göra det på ett ansvarsfullt sätt.
I kväll är det kaos och Mubarak vill inte lämna över sitt land i kaos.

Han bör inte lämna över sitt land i kaos.

Folket, Obama och Ashton bör stödja honom i detta.

Om inte kommer Egypten att drabbas av Obamas fjantiga 'change' där själva förändringen är viktigare än vad den kommer att leda till.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Mubarak, Tahrir Square, Mellanöstern, Obama, Ashton, Det Muslimska Brödraskapet, ...

Om att peta i Mellanöstern

Jag är alltid förvånad – fast det borde jag förmodligen inte vara – över hur mysigt det verkar vara att bestämma över andra.
Eftersom livet är ganska knepigt borde var och en ha nog med att bestämma över sej själv.

Israelerna hatar att behöva moderera palestiniernas liv men de har å andra sidan tvingats lära sej vilka resultat eftergifter och annan urskuldningspolitik ger.
Palestinierna förnekar det judisk folkets rätt till sitt land, sin stat och sin existens medan Hamas med frustande spänning inväntar rätta tillfället att förgöra den.

Stora och mäktiga men ganska handfallna organisationer älskar att peta i Mellanöstern.
De älskar att göra uttalanden som vilket barn som helst inser är helt uppåt väggarna.
Signifikant nog är det dessa organisationer som alla israelrefuseniks refererar till som de renaste, klaraste och mest pålitliga sanningssägare.
Känner ni igen ramsan om FN, EU och Kvartetten för att inte tala om inhemska organisationer med utländsk försörjning som t.ex. Peace Now m.fl.
Hoppsan, nu glömde jag visst alla dessa ’människorättsorganisationer’, religiösa och mindre religiösa, som har funnit den perfekta rökridån för att driva sina ursinniga attacker mot lilleputtstaten Israel.
De är uppenbarligen smittade av den allvarligaste formen av palestinianism och sprider nu sina virus på vingar av förvriden humanism.

Alla dessa älskar att peta i Mellanöstern och speciellt älskar de att peta i Israel.
Favoritpetandet alla kategorier gäller alltid Israel.
De har alla svar och alla lösningar om nu bara Israel...
När Israel med sin långa och tunga erfarenhet av blåögd eftergiftspolitik inte samtycker, då börjar petandet på allvar.
Man rotar runt och gräver sej in, man bökar och påtar, man hotar och gillrar morotsfällor allt i avsikt att tvinga på Israel sina egna trossatser vars kvaliteter oftast inte är värda ens en plats på dagordningen.
Israel och israeler jämställs med hin håle och hans mostrar för inte kan väl detta överlägsna etablissemang finna sej i att lilleputtstaten Israel inte lyder order.
Som sagt, alla gillar att peta i Mellanöstern.

Varför är just Mellanöstern så intressant för kreti och pleti att projektera sina inre böjelser på?
Varför drar Israel till sej detta intresse för sin ’person’?
En del av förklaringen tror jag är ren och skär avundsjuka.
Att de inte skäms de där oförskämda judarna som bara efter några decennier törs klara sej helt på egen hand. (Den hågne kan gärna göra en jämförelse med palestiniernas förmåga(?) att klara sej själva.)
Till och med ’bidragen’ från USA har blivit en belastning.
Dessutom vill de bestämma över sej själva som vilken annan nation som helst – vilka egensinniga och otacksamma typer.
Här måste vi in och peta.

En dam med naturlig fallenhet för att peta i Mellanöstern är baronessan Ashton, EU’s taleskvinna i utrikesfrågor med rätt att peta.
Och petar det gör hon med avundsvärd frenesi dock helt utan stil och finess.
Baronessor - borde de inte vara bra på stil och finess?
Om ni känner för att underhållas av plattityder så lyssna till Ashton och ni kommer att få era drömmar uppfyllda.

Vi har ju faktiskt en både välborstad och oborstad person på närmre håll som också gillar att peta runt i Mellanöstern.
Carl Bildt torgför alltid sina synpunkter med knastertorr elegans som tyvärr överskuggar det faktum att han glömt att ta reda på hur det faktiskt förhåller sej.
Han gjorde ett blixtbesök till Gaza och när fotograferna arrangerat bilden så att ett bombskadat hus fyllde hela bakgrunden uttalade han sej och sa att detta hade Israel gjort på pin kiv.
Ungefär.
Ren nöjeslystnad alltså.
Industribyar sprängdes medvetet, sa Bildt, utan att darra på manchetten.
Det var han tvärsöker på, lilla Sveriges utrikesminister.
Att möjligheten fanns att dessa industribyar inte fungerade enbart som industribyar fanns inte i Bildts sinnevärld.
Inte heller att dessa aktioner föregåtts av ett grymt och långvarigt Hamaskrig mot staten Israels medborgare.

Hans frotteringar med den svenska och internationella Hamassympatisörseliten i det vilseförda projektet Ship to Gaza ska vi den här gången förbigå med tystnad.

Obama då, överpetaren av guds nåde?
Jag nästan skäms för att ta upp den tråden.
Förhoppningarna låg väl redan från början under strecket men den bottennotering han nu innehar efter sina olika petningskatastrofer i Mellanöstern är ganska dramatisk.
Dramatisk och ödesdiger.
Att peta i Mellanöstern utan att förstå mekanismerna kan inte bli annat än ödesdigert och där sitter vi nu mitt i denna ödesdigra soppa.

De som drivs av detta oemotståndliga begär att bestämma över andra och peta i andras inre angelägenheter borde först lära känna materialet de ämnar peta i och därefter noga studera följderna av sitt planerade petande.
Dessutom borde man djuploda sina egna bevekelsegrunder innan man börjar peka, helst också klippa naglarna och inte glömma handcremen.

Om man inte vill göra ont värre vore det allra klokast att peta i någonting helt annat – kanske sätta sin potatis eller plantera en tulpanlök.
Det kräver sin man att medge att man är klokare idag än vad man var igår.

Vem vet, detta är kanske förklaringet till att det är så ont om Män i avgörande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Hamas, Mellanöstern, FN, EU, Kvartetten, Peace Now, människorättsorganisationer, Ashton, Bildt, Gaza, Obama, ...