Det är något fel på världen

Jag tänker hålla Israel utanför det här resonemanget för de har suttit mitt i smeten sedan sin födelse - ja även prenatalt - så de tar sina beslut i ett annat ljus än resten av världen.

Jag vill i stället prata om just resten av världen.

Varför är det ingen som har synpunkter på om det ska betraktas som rätt och rättssäkert att fångar med långa straff blir utsläppta i förtid?

Varför är det ingen som opponerar sej mot att israelerna ser sej tvungna att släppa fria över 100 gravt kriminella fångar.

Varför är det ingen som protesterar?

Varför är det ingen som bryr sej om att forska i orsaken?

Varför är det ingen som ser några nackdelar med att släppa ut grova brottslingar som är stolta och lyckliga över de mord de begått?

Är det någon som har några svar?

Är det möjligen ett 'icke-ämne'?

Den enda orsaken till dessa frisläppanden som gemene världsmedborgare känner till är att det är ett krav från palestinierna och med det låter man sej nöja.

Jag har varit inne på det tidigare, att palestiniernas ord har blivit världens lag, men jag har aldrig förstått mekanismerna bakom denna oförklarliga världsbild.

Kan det vara så banalt som att palestinierna mycket övertygande lyckats sälja sej som världsalltets största och mest miserabla underdog som ingen har rätt att ha några synpunkter på?

I så fall skäms jag över att vara människa.

Kan någon ge mej en enda orsak till att släppa ut högbelastade kriminalfall utan att få en endaste tulipan i gengäld?

Varför finns det ingen med tillgång till tryckpress, mikrofon eller kamera som berättar hur fel han tycker det är?

Varför är inte ledarartiklarna i DN och Svenska Dagbladet fulla av förundran parad med avsky över detta rättsvidriga handlande?

Varför inleds inte både Aktuellt och Rapport med uttryck för den stora sorg de känner för att israelerna planerar att släppa fria massvis med massmördare?

Kan det vara så att man i gemen tycker det är bra?

Skulle man tyckt det vore bra om samma sak hade skett i Norge?

Varför i så fall tycker man det är bra?

Är det för att man tycker det är bra att araber mördar israeler?

Tycker man att araber ska få mörda hur många israeler som helst utan något straff?

Finns det någon gräns?

Är det möjligen så att man tvivlar på att de som dömts för mord i Israel verkligen mördat?

Glöm det för när en arab mördar en israel så handlar det inte om några förnekanden – han är stolt över vad han gjort!

Dessutom är hans framtid säkrad för under den tid den israeliska staten hållit honom med mat och husrum så har Abbas satt in en fet lön på hans bankkonto för väl utfört 'arbete'.

Nej jag tänker inte leverera några svar och i ärlighetens namn förväntar jag mej inga heller.

Om någon har ett svar så kommer han förmodligen att behålla det för sej själv eftersom det ännu inte är helt rumsrent att säga offentligt att judarnas blod alltid varit billigt och anses vara billigt även idag.

Paula R. Stern har också funderat över problematiken och hennes sammanfattning lyder så här:

"Den dag då palestinierna vill ha fred kommer vi inte att behöva köpa den och så länge vi är beredda att betala deras pris kommer de alltid att dra längsta strået."

Det är verkligen något fel på världen.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinierna, Abbas, ...

Ett flaggskepp i gungning

             

"De e möcke nu" som en av Galenskaparna (tror jag) en gång sade.

Syrien (som ingen längre pratar om), Egypten (som gräver sej allt djupare ned i sitt hål), Iran (som stryps av sanktioner men ändå fortsätter att växa - i sina egna ögon) och så ska ju israelerna och palestinierna "förhandla" nu igen.

Ordet "förhandla" står inom citationstecken eftersom erfarenheten visar att det inte kommer att bli några förhandlingar utan i stället ett köpslående med strategi och taktik som främsta vapen och där prestige sätter stopp för förnuftet.

Egentligen har allt i denna soppa samma ingredienser och Obama gillar att röra om i den lite nu och då, allt eftersom vindarna blåser.

Detta tog den alltid lika träffsäkre Barry Rubin fasta på i en rapport som nu är ett par veckor gammal men trots det rykande aktuell.

Rubin skriver om bl.a. Egypten och han frågar sej vad som egentligen är USAs politik gentemot det landet?

Som det ser ut idag så stöder USA en anti-amerikansk, anti-kristen, anti-semitisk, anti-kvinnor och anti-gay regim men sådana petitesser kommer naturligtvis inte att störa Obamas inre krets.

Rubin får genom några korta meningar till det ganska elegant.

Amerikaner och andra som fortfarande tror att om USA lyfter ett finger så bävar himlakropparna bör läsa och begrunda följande.

- Den iranska regeringen vill inte alls att USA ska hjälpa dem nå en överenskommelse vad gäller deras kärnvapenambitioner.

- Den palestinska regimen vill inte alls att USA hjälper dem fram till en tvåstatslösning.

- Den syriske diktatorn Assad vill inte alls att USA ska hjälpa till med en diplomatisk lösning om vem som ska styra Syrien.

- De syriska rebellerna vill inte alls att USA ska hjälpa dem fram till en demokratisk stat i Syrien.

- De egyptiska islamisterna vill inte alls ha någonting med USA att göra, bara ha deras pengar.

Varför är detta så svårt att förstå?

Ta t.ex. palestinierna som varje dag satsar stor tankemöda på att hitta nya ursäkter för att inte behöva förhandla med israelerna.

Detta har pågått under så lång tid att ingen borde kunnat undgå dessa piruetter, såvida man inte medvetet bortser från obekväm information.

Sista konstaterandena av Rubin är något mera sötsura.

"Riktigt olycklig blir du när du förstår att Irans regim är smartare än USAs regering.

Botten av olycka är dock när du förstår att både Irans, Det Muslimska Brödraskapets, al-Qaidas och Turkiets ledare är smartare än USAs."

Obama har det inte lätt och hans egotrippade självkänsla får sina törnar var gång Rubin riktar strålkastarljuset direkt i hans teleprompter.

Inte många av Obamas uttalanden klarar den ljusterapin men etablissemanget skyndar sej att dämpa belysningen för en soppa bestående av skumma ingredienser blir bäst om den får sjuda just i skumrasket.

Jag vet inte vad resultatet kommer att bli av dessa high profile-demonstrationer i Kairo?

Att bli av med Morsi gick snabbare än jag väntat mej vilket förmodligen visar på graden av frustration hos egyptierna.

Annat var det på Mubaraks tid.

Att bli av med honom tog hela 18 dagar trots att Obama spolade honom i ett tidigt skede.

Den karlen hade onekligen mer substans än den menlöse Morsi även om han inte direkt var en demokratins förespråkare... men det var ju å andra sidan inte Morsi heller.

Demokrati är svårt för vad som menas med demokrati i Mellanöstern förstås sällan som demokrati i väst och den demokrati som väst tillämpar förstår man sej inte alls på i Mellanöstern.

På Mubaraks tid, när marken gungade under hans fötter, var det Obama som fällde de avgörande orden som tvingade den åldersdigre och ganska krasslige diktatorn att gå.

Så han gick.

Nu när Morsi suttit på tronen ett år och gemene man var grundligt trötta på både honom och hans muslimska bröder så fanns det ingen Obama som bad honom gå.

Varför?

Jo, därför att Obama varken är trött på Morsi eller på de muslimska bröderna.

I stället fick Egyptens gedignaste maktfaktor, armén, göra jobbet.

Bra eller dåligt för Egypten får framtiden utvisa – det landet har inte bråttom, pyramiderna byggdes inte igår.

Obamas flaggskepp när det gäller arabiska vårkänslor är i gungning och var gång han rör om i soppan gungar det etter värre.

Tänk om folk, både stora och små, kunde låta bli att lägga sej i vad de ändå inte begriper.

Detta sagt med tanke både på Obama och Ashton.

Har någonting de rört vid någonsin blivit guld?

Jasså, inte det.

Då så.


Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Egypten, Iran, Israel, palestinierna, Barry Rubin, Obama, USA, Morsi, Mubarak, Mellanöstern, ...

Ashton och Kerry i symbios

Så enkelt var det alltså, att skapa fred mellan israeler och palestinier.

Att ingen kommit på det tidigare...?

Nu när EU på egen hand slutfört förhandlingarna och fastställt var gränsen mellan Israel och ett eventuellt Palestina ska gå så borde väl alla andra petitesser också falla på plats, tycker man.

Jag tänker på det lilla dilemmat med de palestinska flyktingarna och småsaker som fortsatt fred i regionen men naturligtvis borde jag inte oroa mej nu när det är EU som håller i tyglarna.

Jag erkänner att jag har en ganska oemotståndlig lust att klämma i med Birgit Friggebos paradnummer "We shall overcome" – men det är ju mitt problem.

När det inte hjälper att spotta och skrika får man ta till ironin, speciellt som jag skäms öronen av mej över att jag har ett ganska nyuppgraderat EU-pass.

Det finns ett konstigt axiom som säger att Israel blir ett bättre land ju mindre det blir medan palestinierna säkert skulle bli mer civiliserade ju större område de får.

En annan konstig sak är att man allt efter tycke, smak och övriga omständigheter prydligt lägger åt sidan överenskommelser man tidigare högtidligen signerat som FN-resolutioner, Oslofördraget och The Roadmap to Peace m.fl.

Varför överhuvudtaget bry sej om en fredsöverenskommelse mellan israeler och palestinier när vem som helst ändå kan skrota den när andan faller på?

Nu till en av kärnfrågorna.

Med vilken rätt kan palestinierna hävda att de förtjänar en stat?

Jo jag känner till mantrat om att de vill ha en alldeles egen stat med Jerusalem som sin huvudstad men vet de inte att den huvudstaden redan är upptagen?

De vill alltså ha både ditten och datten men åter till kärnfrågan – med vilken rätt?

De avsade sej rätten redan 1948 då de i stället för att acceptera staten Palestina som FN slängde efter dem utlöste ett obarmhärtigt krig som pågick under 6 långa dagar.

Statserbjudandet var ett extraerbjudande från FN för att få slut på tjafset och extraerbjudanden har alltid en slutdatum.

Jag kan inte komma till ICA och be att få köpa 3 tandborstar för 10 kronor 3 veckor det efter att erbjudandet gått ut.

Palestinierna har inte fått ändan ur vagnen på 65 år.

Åter till EU's senaste beslut om Israels gränser.

Vad tror de sej vinna med detta beslut?

Tror de att detta slutligen kommer att lösa konflikten?

Tror de att den palestinska terrorn och annat otyg från det hållet plötsligt skulle upphöra bara för att EU (vem/vilka är EU egentligen och i ännu högre grad - vilka tror de att de är?) kände för att ge israelerna en näsbränna.

Tror de att Erekat spontant kommer att utbrista i Friggebo-sången?
Dessutom är detta helt i strid med Oslo-avtalet som EU både signerade och bevittnade.
Det avtalet säger bl.a. att ingen har rätt att föregripa förhandlingar mellan parterna genom ensidiga åtgärder på marknivå.
Att fastställa nya gränser borde väl ligga direkt på marknivå.
Ashton, läs på!

Jag såg några rader i ett mail som faktiskt retade fantasin. (Tack Steven Plaut.)

Det talas ju så mycket om "gränsen" från 1967 och under det året hände det ganska mycket i de här trakterna.

Bl.a. fördes ett snabbkrig som förändrade kartan ganska rejält.

När det kriget väl var slut den 11 juni satt Israel plötsligt med en faslig massa nygammalt land – Västbanken, Gaza, Golan och så naturligtvis hela sin huvudstad - Jerusalem.

Så varför inte börja fredsdiskussionerna utifrån gränserna från 11 juni 1967 (vissa gränsjusteringar kan möjligen diskuteras...), inte med stilleståndslinjerna från 1949 som aldrig varit någon gräns, aldrig var avsedd att vara en gräns och som aldrig kommer att bli en gräns.

Allt prat om denna gröna stilleståndslinje är bara ett sätt att närma sej axiomet vi pratade om för en stund sedan – att Israel genom någon underlig metamorfos skulle bli bättre och bättre i samma takt som det blir mindre och mindre.

Som grädde på moset meddelades igår kväll att principerna (hemliga) för att starta förhandlingar med palestinierna är klara och att de ska sparka igång nästa vecka i Washington.

Varför dyker obehagskänslorna upp som ett brev på posten så snart jag hör talas om 'the peace process' och 'fredsförhandlingar'?

Fred är ju något otroligt åtråvärt som vi ju alla längtar förtvivlat efter.

Jo för att alla tidigare gånger palestinierna börjat förhandla och sedan sprungit hem när det börjat brännas så har slutresultatet varit att israelerna förlorat grovt medan palestinierna flyttat fram sina positioner.

Detta skeende har på något sätt legat inbyggt i processen men skulle resultatet mot förmodan bli annorlunda den här gången så har de naturligtvis min välsignelse.

Nu skulle man förstås knyta samman dessa två händelser på ett tjusigt sätt – för det finns ett samband – men eftersom timmen är sen överlåter jag den rebusen åt dej.
Allt är inte gratis här i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ashton, Kerry, israeler, palestinier, EU, Birgit Friggebo, gröna linjen, ...

The baseless hatred of the EU towards Israel

By Melanie Phillips

Some coincidence - for shame

Consternation in Israel over the EU’s malicious decision to boycott individuals or institutions situated over the ‘Green Line’ between Israel and the disputed territories. This would presumably include boycotting, for example, the Hebrew University which is just over that line or, even more grotesquely, Jewish residents in Jerusalem’s Old City – where ancient Jewish settlement far predated the arrival of a single Arab, dating as it does since King David who built it as the capital of the kingdom of the Jewish people.

The EU says Israeli settlements beyond the Green Line are illegal under international law. Nothing new there – so do the UN and associated bodies say so. But they are simply wrong.

International law in general is known to be highly contentious and far from authoritative, since it is anchored in no single jurisdiction and arguably therefore constitutes nothing other than international politics by another name.

In any event, the charge that Jewish residence over the Green Line is illegal first rests on the application to this situation of the wrong treaty; and second, totally ignores the treaties which gave the Jews the right to settle anywhere in these territories.

To take the second point first. The San Remo Treaty of 1920, in which the victors of the First World War parcelled out the remnants of the defeated Ottoman Empire, created a geographical area called Palestine along both sides of the Jordan River.

Article 6 of the Palestine Mandate signed by the League of Nations in 1922 stipulated ‘close Jewish settlement’ on the land west of the Jordan River. The river served as the boundary because that year the UK created a new Arab country, today known as Jordan, by unilaterally bestowing the land east of the river onto the Hashemite dynasty and thus giving some three quarters of Palestine away.

That Mandate treaty obligation to settle the Jews in Palestine from the river to the sea has never been abrogated and endures today. The 1945 UN Charter, Chapter XII, Article 80 explicitly says than nothing within it shall ‘alter in any manner the rights whatsoever of any states or any peoples or the terms of existing international instruments to which Members of the United Nations may respectively be parties’.

Now to the main argument mounted by the ‘illegalisers’. This rests on their claim that the Israeli settlements breach Article 49 of the Geneva Convention. But this article does not apply to the settlements. Written in the shadow of the deportation of European Jews to their deaths in Nazi Europe, it prohibits

‘individual or mass forcible transfers, as well as deportations of protected persons from occupied territory to the territory of the Occupying Power or that of any other country, occupied or not…The Occupying Power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.’

But none of the Israelis living beyond the Green Line has been transferred or deported, forcibly or not; they all chose voluntarily to live there. (The only force ever used against these residents was in fact when Israel forcibly transferred them from Gaza into Israel in 2005.)

Moreover, the Geneva Convention applies to actions carried out on the territory of a ‘High Contracting Party’ with a sovereign claim to that territory. But the areas in question over the ‘Green Line’ never belonged to any sovereign power. As remains the case to this day they merely constitute no-man’s land, having never been allocated to any ‘High Contracting’ sovereign state. The only treaty obligations ever made in respect of these areas was in fact to the Jews, who were promised ‘close settlement’ of the land in which they were included.

Furthermore, Israel’s ‘occupation’ of these areas is legal twice over – since it merely gained them in a war of self-defence in 1967, and is thus legally entitled to hold onto them until the belligerents stop waging war upon it. Which they still have not.

As for the ‘Green Line’ itself, this is not a legal border. It has no significance other than where the cease-fire line was drawn in the war of 1948-49 when the Arabs tried to destroy the newly restored State of Israel. Indeed, the Armistice Agreements of 1949 stated that the demarcation lines were ‘not to be construed in any sense’ as political or territorial boundaries’, and were not in any way to prejudice the parties’ claims in ‘the ultimate peaceful settlement of the Palestine problem.’

Which ‘prejudice’ is of course, precisely what the EU is now busily imposing. Indeed, by effectively corralling Israel behind the 1949 armistice line it is forcing it back behind what has been called the ‘Auschwitz border’, since this line leaves Israel militarily indefensible against attack.

This is an act of malevolence. But the fault in large measure surely lies with Israel. For although some may find this incomprehensible, Israel does not make to the world the one case that matters – why Israelis are fully entitled under international law to build their homes in these territories; and exactly how Britain, the EU and the UN have grossly mis-stated and misapplied that international law.

Instead, Israel merely protests that the EU move will inhibit a peace settlement. Which it undoubtedly will. But it will do so principally by upending law, truth and justice – a case Israel never makes in public, thus allowing the irrational hatred of Israel in the west, fed by racist lies and propaganda, to spread its poison unchecked.

The reason it does not properly make this case is partly through the epic dysfunctionality of the Israeli political class (which could fill many volumes). It is partly through Israel’s isolation in the face of the bully-boys of the western diplomatic world. But it is also through Israel’s bleak and despairing judgement that the international community, composed of those who historically and presently were and are driven by obsessive hatred of the Jewish people and which finds expression for that hatred through vehicles such as the UN and EU, will always do the bidding of those who wish to destroy the Jews and is therefore impervious to reason and morality.

News of the EU’s act of existential spite against Israel broke on the fast of Tisha b’Av, when Jews mourn the destruction of the Temple (you know, that Temple, the one that stood in Jerusalem all those centuries ago before any Arabs existed, let alone any Green Line) along with the seemingly never-ending list down through the ages of all those prosecuting their uniquely murderous and baseless hatred of the Jewish people.

Some coincidence. To that list of infamy, the EU can now add its name. For shame.