Titeln vandrar vidare

Det är bara sådär alldeles otroligt vackert.
Solnedgångarna från ’Det lilla huset på höjden’ där vi nu tillfälligtvis bor är fascinerande nästan i överkant.

Man tappar den så kallade andan.

Himmel, himmel och ännu mera himmel med en envis och stolt palm i förgrunden.

När kvällsföreställningen börjar lägger man lätt vad man håller på med åt sidan och bara förundras.

Vår kibbuts, som är något så ovanligt som en kibbuts stadd vid kassa, är mitt uppe i ett projekt som innebär att alla ruckel som medlemmarna bor i ska genomgå en övergripande uppsnofsning och i år har turen kommit till vårt område.

Alla körs ut för en period om 1/2 till 1 år med hotelser om indragen ström och avbruten vattentillförsel.

När det dessutom stod klart att stjärnorna skulle komma att ha fri insyn - ja då började vi packa.

Om någon är road av jämförelser av boendestandard kan ni exempelvis passera Umm-el-Fahm och fascineras av de palatsliknande tusen-och-en-natt-villorna och sedan jämföra med skruttarna kibbutsfolket bor i.
Bara som jämförelse – alltså.

Inga som helst insinuationer...

Nåväl, grovjobbet är gjort men finliret återstår och just när vi lyckats bo in oss är det väl dags att flytta tillbaka till vårt ordinarie hus som då förmodas vara både rymligare och fräschare men ändå ligga ljusår från standarden i Umm-el-Fahm.
Medan vi packade, släpade och allmänt brydde våra hjärnor fick Israel en ny regering.
’Regeringen Lieberman’ - skulle man kunna tro...

Ja, man kan verkligen undra.
Finns det en oskriven lag som säger att utrikesministrar, speciellt utrikesministrar från Israel, måste inskränka sej till att säga vad andra utrikesministrar från Israel tidigare sagt.
Dessutom förvänta sej samma resultat – d.v.s. inga.

Lieberman har tydligen missat denna oskrivna lag så därför berättar han om vad han tror är bra för Israel och är dessutom beredd att genomföra det.
Det är väl ungefär det utrikesministrar är till för.
Premiärministrar också naturligtvis men i dag talar vi om Lieberman.

Det har sagts en hel massa om personen Lieberman men inte så mycket om vad han faktiskt säger.
Han säger sådant som mannen på gatan i Israel mår bra av att höra men som inte passerat världssamfundets lämplighetstest.
Naturligtvis storknar pc-folket men det gör de ju ganska regelbundet även utan Lieberman.
De som haft en pratstund med honom och de som verkligen lyssnat till vad han har att säga letar förgäver efter något att sätta extremiststämpeln på.

Nej, Lieberman är inte extrem – bara klok.

Pragmatisk och klok.
Han gillar inte tomma slogans (typ ’tvåstatslösning’, ’ockupation’, ’bosättningar’) och har lärt sej vad som är meningsfulla åtgärder, och motsatsen, i den här delen av världen.
Han har lärt sej av bl.a. Tsippi Livnis misstag och kommer inte att göra om dem.
Araberna ska inte kunna välja och vraka bland åtaganden de signerat medan Israel dagligen avkrävs fullbordade resultat.

Dessutom vill han ta det i rätt ordning – som det står skrivet i ”The Road Map For Peace”.
Han vet att genvägar är senvägar och ibland till och med återvändsgränder.
Nej, Lieberman är klok – så klok att han skrämmer folk som är vana vid att ord bara är något man kan att gömma sej bakom.

Slut på självbedrägeriet och slut på självförnekandet.
Israel är ett fritt, fräscht och blomstrande land där den officiella politiken numera värnar om dess invånares väl och ve i högre utsträckning än om gamla utslitna slogans.

Extremisttiteln vidarebefordras härmed till en person som sällan vederfars denna ’ära’ men som sedan lång tid får räknas som tämligen överkvalificerad.
Mahmoud Ahmadinejad.

De små ljusen långt borta på Samariens kullar blinkar och glimmar allt medan himlen långsamt antar nattens färger.

Avigdor Lieberman, solnedgång, Umm-el-Fahm, Israel, tvåstatslösning, ockupation, bosättningar, Tsippi Livni, 'The Road Map For Peace', slogans, Mahmoud Ahmadinejad, ...