Ett leende för Sjukhuset i Dalen

Vad kan det finnas att berätta om Sjukhuset i Dalen?
En hel det faktiskt.
Att sjukhuset aggresivt bygger ut och stadigt förbättrar sina tjänster låter jag dock vara ett sidospår här.
Jag vill berätta om någonting helt annat.

Embryonet till detta sjukhus härstammar faktiskt från vår kibbuts där allt startade för mycket länge sedan.
Det senaste året har det blivit många besök för vår familj på detta sjukhus och var gång så tänker jag på Sverige, på vissa egenrättfärdiga stollar i Sverige, och kan inte annat än att le. 

Ett snett leende för Sverige.

När jag går omkring på sjukhusområdet kunde jag lika gärna befinna mej i Saudiarabien för inslaget av araber är slående.
Araberna på Sjukhuset i Dalen står inte i någon som helst proportion till de ca. 20% den arabiska befolkningen i Israel består av utan är helt klart det dominerande inslaget i folkmyllret.

På cafeterian är större delen av besökarna araber, på sjuksalarna är de flesta sängar upptagna av araber och en stor del av personalstyrkan består av araber.
Avdelningssköterskan är arab och de arabiska läkarna arbetar tillsammans med icke araber i en skön mix.

Jag ler stort.

Likadant är det hemma på kibbutsen.
Föreståndaren för vårt ålderdomshem är en ung, fräsig arabisk tjej och de av personalen som varit mest trogna sina jobb är just araberna.
Under Ramadan lider de hemska kval när de trots knorrande mage delar ut mat till de som bor där men inte ens denna plåga får dem att tappa bort sin enastående vänlighet och sitt beundranssvärda tålamod.

Snickarna på kibbutsen är araber, en stor del av kökspersonalen är araber och gissa vem som hjälper till att vakta kibbutsen på nätterna - en arab!

Visst är det också värt ett leende.

Jag anser att indoktrineringen i Sverige tagit över all rim och reson så även om jag parkerade en representant från palestinagrupperna på Sjukhuset i Dalen skulle vederbörande fortsätta att upprepa de magiska orden - apartheid, apartheid, apartheid.
Slogans i stället för verklighetsbeskrivningar är att ta simplaste vägen ut i dimman.

I Sverige tror man att man vet allt för att statsmedia sagt si och så.
Trist konsekvens av den i många andra avseenden rejäla socialdemokratiska traditionen.
Inte tänka själv, inte söka fakta utan blint lita på statstjänarna.
Resultat - en skev världsbild utan perspektiv eller fördjupning.

Inga leenden här inte.

Sjukhuset i Dalen växer, den arabiska närvaron växer - och det fungerar.
Jag ser hur under de judiska helgerna araber täcker upp på arbetspassen och naturligtvis fungerar det på motsvarande sätt under de muslimska helgdagarna.
Icke araber täcker upp.

Språken blandas till en skön kakofoni - hebreiska, arabiska, ryska, jiddish och engelska tillsammans med inslag av andra mera udda språk.
Huvudsaken är ju att man tar sej fram i sjukhusdjungeln - helst då också med ett leende.

Apartheid lär ju betyda rasistisk segregation som inkluderar politiska, juridiska och ekonomiska aspekter.
Enligt den definitionen borde inte ens vördade representanten från palestinagrupperna kunna sätta stämpeln apartheid på Sjukhuset i Dalen. 
Förresten - klart att han kan - någon större insiktsfullhet har ju den organisationen aldrig gjort sej känd för.

Att det finns folkgrupper i Israel som har mer eller mindre berättigade krav på förhållandena här är inget att förvånas över.
En färsk smältdegel brottas alltid med mindre perfekta företeelser.
Du finner samma fenomen i USA trots att det landet har många fler år på nacken än lilla relativt nyfärska Israel.
Mexikaner och och puertoricaner tycker många gånger att det vita Amerika tar för sej på ett orättfärdigt sätt och det var inte så förfärligt många år sedan som de svarta inte hade några rättigheter alls att skryta om. 

Sjukhuset i Dalen är ett föredöma när det gäller tolerans och samverkan och alla är stolta över vad de åstadkommit.
Stolta tillsammans.

Det bästa har jag sparat till slut - att Sjukhuset i Dalen på intet sätt är unikt.
Om du kryssar dej fram genom det lilla land som kallas Israel så kommer du inte att ha några svårigheter att finna massor av liknande samarbetsprojekt.
Detta är Israel - det samarbetande Israel.

Detta är absolut värt ett leende.


PS   Sjukhuset i Dalen är liktydigt med Afula Hospital (HaEmek Medical Center).

Läs även andra bloggares åsikter om slogans, samarbete i Israel, apartheid, Israel, HaEmek Medical Center, ...

Fabricerade axiom

Vi känner alla till tesen om droppen som urholkar stenen men när vi konfronteras med resultatet vill vi inte erkänna att vi inte förstod vad som var på gång.
När man upprepar en sak tillräckligt många gånger, rimlig eller orimlig, blir den för var gång alltmer identifierad som en sanning.
När man dessutom upprepar sin tes med pondus och utan att darra på manchetten blir den imaginära sanninghalten ytterligare förstärkt.

Detta var en av de första och viktigaste lärdomarna palestiniernas propagandamaskinerister fick lära sej och resultatet är strålande.
DARRA ALDRIG PÅ MANCHETTEN vad du än säger.

Det finns några företeelser eller slogans som blivit så inarbetade att ingen idag på något sätt ifrågasätter varken dess rimlighet eller sanningshalt.
Vi avslöjar härmed hur ytliga våra resonemang är och på vilken skakig grund vi bygger våra slutsatser.

Visst har ni hört talas om att palestinierna kräver Jerusalem som sin huvudstad.
Åtminstone östra delarna – blygsamma som vanligt...
Var har denna idé egentligen kommit ifrån?
Människor som vid ett otal tillfällen gett sej in i krigandets ’ädla konst’ men aldrig lyckats varken genomföra eller slutföra sina avsikter.
Dessa människor har mage att ställa krav...

Varför Jerusalem?
Därför att de vet att Jerusalem tillhör judarna, har alltid tillhört judarna och kommer alltid att tillhöra judarna.
Just därför är Jerusalem så attraktiv för araberna för de vet att om de via den berömda droppen kan norpa åt sej Jerusalem från judarna då orsakas de nuvarande ’ägarna’ största möjliga skada.
Omvärlden nickar instämmande – Jerusalem till araberna.

Ett axiom har skapats.

Om vi sedan tar oss lite norröver så närmar vi oss Golan.
Golans gröna bergskedja har en skuggsida som de som bor vid dess fot aldrig kan skaka av sej.
På den tiden då Golan tillhörde Syrien odlades varken äpplen eller vin utan bergsryggen utnyttjades som natursköna avskjutningsramper med avsikt att utrota de hårt arbetande judarna nere på slättlandet.
De hade verkligen naturen som sin allierade medan judarna sakta men säkert decimerades, en efter en.

När Syrierna samlade tillräckligt mod för att starta ett regelrätt krig då förlorade de rätt och slätt.
De förlorade både kriget och sina avsjutningsramper på Golanbergen.
När någon nu börjar tala om fredssamtal är det första Syrierna säger – ’ men först ska vi ha Golan’.
Omvärlden nickar instämmande – Golan till syrierna.

Ytterligare ett fabricerat axiom har skapats.

Alla goda ting sägs ju vara tre så vi ska slutligen ta en titt på den Gröna Linjen.
Palestinierna kräver idag att få vad de tidigare förkastat – rakt av.
Som om ingenting hade hänt under mellantiden, under alla dessa år?
Som om de inte blåst ur ett antal bussar, bombat sönder ett antal restauranger och skjutit ett oändligt antal människor till döds.
Eftersom, enligt palestinierna, ingenting har hänt så kräver de nu att erbjudandet står kvar i oförändrat skick – en gräns längs den gröna stilleståndslinjen.
(Jämför gärna med ICA’s erbjudanden som oftast finns tillgängliga någon vecka eller så.)

FN stadgade dock att vid en fredsuppgörelse skulle Israel tillerkännas säkra och försvarbara gränser för på den tiden insåg till och med FN att Israels strategiska läge krävde just detta.
Ingenstans står det att allt vad Israel ockuperar idag ska återlämnas – vad som står skrivet är att gränser och annat ska fastställas genom förhandlingar.
Idag när palestinierna utan att rodna kräver att vad de tidigare förkastat nu ska serveras dem på silverbricka då nickar omvärlden instämmande.
’Allt vad palestinierna kräver må tillfalla dem’.

Speciellt sista frasen har blivit ett generellt men ack så fabricerat axiom.

Jag undrar när beslutsfattare av olika digniteter ska börja tänka självständigt och sedan våga dra konsekvenserna av sina slutsatser.
Idag är fantasi en bristvara och idétorkan en verklighet.
Nya infallsvinklar göre sej inte besvär.
Man nöjer sej med gammal skåpmat eftersom det är enklast så - och så slipper man ju sticka ut hakan...

Gammal skåpmat som Jerusalem till araberna, Golan till syrierna och den sköna, gröna gränsen till palestinierna.

I morse blev vi brutalt påminda om det kanske viktigaste axiomet av alla.
Det lyder som följer:
Palestinierna har rätt att skjuta vilka raketer de vill och hur många raketer de vill in över Israels tättbebygda områden.
Israels rätt inskränker sej till att sitta som åskådare till detta sprakande fyrverkeri.

Hamas beslöt alltså i morse att det återigen var läge för deras favoritsport – att skrämma häcken av judarna.
En Grad-raket slog ned mitt i storstaden Askelon och några granater gjorde strategiska nedslag i Gazas övriga närområden.

Allt är sej precis likt och allting är precis som det ska vara... för så är det ju med axiom.
Omvärlden nickar instämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, slogans, axiom, Jerusalem, Golan, Syrien, Gröna Linjen, FN, Israel, Hamas, Grad raketer, Gaza, ...

Propagandavirus

Känner ni till att det är palestinierna som styr världen?
Ni som trodde det var judarna kan således slänga er i väggen.

Alla slogans du numera finner i artiklar, debattinslag, insändare m.m. härrör från palestiniernas propagandaindustri som med sina aktiviteter styr världen.
Åtminstone vad världen ska tycka och tänka.
Vad denna industri sysslar med och vem som står för fiolerna är något av det hemligaste i den här delen av världen, vilket inte vill säga lite, men du ser och hör dess resultat i snart sagt varje nyhetsreportage.
De har specialiserat sej på slogans och på att upprepa dessa slogans tills inga alternativ känns trovärdiga.
Deras succé är ovedersäglig och genomslagskraften dräpande – en dröm för vilken PR-kung som helst .

I palestinadebatten dräller det av slogans som efter envis, metodisk och genial marknadsföring blivit var mans egendom.
Ta ord som ’muren’, ’bosättningar och bosättare’, ’ockupation’, ’tvåstatslösning’, palestinskt land’, ’ land mot fred’, ’rätten att återvända’, ’apartheid’ och många fler.
Detta är ord som i sej har ett uns av sanning men har fått status av att täcka in hela sanningen och inget annat än sanningen.
De sträcker dessutom sanningen långt bortom dess inneboende elasticitet.

De har också insett värdet av att använda de rätta personerna när det gäller att missionera inför en västerländsk publik.
Flytande engelska är ett krav men också ett förtroendeingivande och självsäkert uppträdande som inte inbjuder till irriterande följdfrågor.
Hanan Ashrawi och Saeb Erekat är goda exempel på dessa viktiga propagandainstrument som fullgör sina utstakade uppgifter med bravur.

Första gången jag verkligen blev medveten om den palestinska propagandans inflytande var när det andra palestinska upproret bröt ut på hösten år 2000.
Samtidigt som jag såg i TV hur arabgäng lade beslag på vägar och bebyggda områden och kastade tegelstenar mot allt judiskt samtidigt som de krossade irriterande glasrutor och slet sönder trafikljus m.m. – samtidigt hördes i media Erekats sonora stämma som bad om hjälp att skydda arabgängen...
Tablå!

Några händelser som utnyttjats i det palestinska propagandamaskineriet näst intill fullkomlighet handlar om den lille pojken Muhammad al-Dura och palestinaaktivisten Rachel Corrie.
Muhammad al-Dura blev symbol för att rättfärdiga den palestinska terrorn efter en filmsekvens som till synes visade hur Muhammad sköts ihjäl av den ’brutala’ israeliska armén.
Denna video spreds över världen med blixtens hastighet (vem ordnade detta...?) och därmed var ytterligare en propagandaseger i hamn.
Efter granskning i ett lugnare skede fann man tillräckligt med oklarheter för att inse nödvändigheten av en mera genomgripande utredning.
Domstolsutslaget accepterade att oklarheterna var tillräckligt många och tillräckligt grava för att kalla videon ett faslarium.

Rachel Corrie, en ISM-are (International Solidarity Mission) blev upphöjd till helgon efter att hon blivit dödad av en israelisk bulldozer.
Hon blev påkörd efter att själv, i en militär krigszoon, ha ställt sej i vägen för denna bulldozer och resultatet blev ond, bråd död.
ISM är - om ni inte visste det - en organisation som entusiastiskt sympatiserar, understödjer och deltager i det palestinska våldet och som anser att staten Israel måste försvinna - vilka medel som än krävs.


Första gången jag hörde skyddsbarriären benämnas ’muren’ tänkte jag att det var ett suveränt grepp, med hänsyftningar både till Berlinmuren, apartheid och annat 'fult' på ett bräde.
Det dröjde väl ett antal timmar innan muren blev murarnas mur världen runt med associationer till murar tjocka och långa som Kinesiska Muren.
Att skyddsbarriären skapades efter palestiniernas enträgna begäran (gärningar kan också begära...) och att den endast punktvis består av krypskyttsvänliga muravsnitt är ingen intresserad av.
Så elegant fungerar palestiniernas propagandaindustri.

Saeb Erekat är värd några egna rader eftersom det var han som uppfann Jenin-massakern.
Den 10 april, 2002 såg han CNN-publiken djupt i ögonen och berättade att israelerna avlivat mer än 500 araber i Jenin.
Naturligtvis visste han att avståndet till sanningen låg ljusår bort men han hade också lärt sej propagandans viktigaste grunder.
Han visste att den första informationen är den viktigaste och guld värd.
Efterföljande tillrättalägganden och dementier är i praktiken ointressanta.
Alltså – mer än 500 döda araber i Jenin!
När krutröken lagt sej och förnuftigt folk började ställa frågor visade det sej att 52-56 människor dödats varav de flesta var män med vapen i hand.
Att så många som 23 israeliska soldater också dog berodde på strategin att så långt möjligt spara människoliv.

Ja, så ser ett axplock ut av ”mission accomplished”.
Accomplished av några av världens skarpaste hjärnor som ’The Palestinian Authority’ anser sej ha råd att köpa för bl.a. dina och mina skattepengar.

En fråga man ställer sej är varför de satsar så många sköna slantar på PR, de har ju onekligen andra olösta problem i sitt samhälle.
Ett av svaren kan möjligen vara att det är enklare att smutskasta och misstänkliggöra andra än att börja fundera över vad de själva skulle kunna bidraga med för att sluta fred med sina grannar.

Kontentan av vad som kommer ut från detta superhemliga propagandamaskineri är tyvärr samma raspiga skiva vi hört upprepas 'sedan tidernas begynnelse' – israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.
Israelerna som inte har någon lust att låta sej utrotas ber och bönar om fred men ingen lyssnar för alla vet ju redan att israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.
Ahmadinejad i Iran verkar inte ha mycket annat för sej än att proklamera att israelerna torterar palestinierna både andligen och kroppsligen och måste därför utrotas.

Hoppsan – jag fick visst en släng av det palestinska propagandaviruset men det är ungefär så det fungerar.
Ni fick del av ett budskap tre gånger men hade ni hört det 33 eller 333 gånger hade det för länge sedan varit en solklar och oomtvistad sanning.

Jag bryter härmed förtrollningen genom att återigen påstå att det är palestinierna som styr världen – även om ingen tror mej.
Tanken är ju så absurd att ingen skulle försöka sprida den om den nu inte råkade vara sann.

palestinsk propagandaindustri, slogans, Hanan Ashrawi, Saeb Erekat, Muhammad al-Dura, Rachel Corrie, ISM (International Solidarity Movement), CNN, 'Jenin massakern', ...

Titeln vandrar vidare

Det är bara sådär alldeles otroligt vackert.
Solnedgångarna från ’Det lilla huset på höjden’ där vi nu tillfälligtvis bor är fascinerande nästan i överkant.

Man tappar den så kallade andan.

Himmel, himmel och ännu mera himmel med en envis och stolt palm i förgrunden.

När kvällsföreställningen börjar lägger man lätt vad man håller på med åt sidan och bara förundras.

Vår kibbuts, som är något så ovanligt som en kibbuts stadd vid kassa, är mitt uppe i ett projekt som innebär att alla ruckel som medlemmarna bor i ska genomgå en övergripande uppsnofsning och i år har turen kommit till vårt område.

Alla körs ut för en period om 1/2 till 1 år med hotelser om indragen ström och avbruten vattentillförsel.

När det dessutom stod klart att stjärnorna skulle komma att ha fri insyn - ja då började vi packa.

Om någon är road av jämförelser av boendestandard kan ni exempelvis passera Umm-el-Fahm och fascineras av de palatsliknande tusen-och-en-natt-villorna och sedan jämföra med skruttarna kibbutsfolket bor i.
Bara som jämförelse – alltså.

Inga som helst insinuationer...

Nåväl, grovjobbet är gjort men finliret återstår och just när vi lyckats bo in oss är det väl dags att flytta tillbaka till vårt ordinarie hus som då förmodas vara både rymligare och fräschare men ändå ligga ljusår från standarden i Umm-el-Fahm.
Medan vi packade, släpade och allmänt brydde våra hjärnor fick Israel en ny regering.
’Regeringen Lieberman’ - skulle man kunna tro...

Ja, man kan verkligen undra.
Finns det en oskriven lag som säger att utrikesministrar, speciellt utrikesministrar från Israel, måste inskränka sej till att säga vad andra utrikesministrar från Israel tidigare sagt.
Dessutom förvänta sej samma resultat – d.v.s. inga.

Lieberman har tydligen missat denna oskrivna lag så därför berättar han om vad han tror är bra för Israel och är dessutom beredd att genomföra det.
Det är väl ungefär det utrikesministrar är till för.
Premiärministrar också naturligtvis men i dag talar vi om Lieberman.

Det har sagts en hel massa om personen Lieberman men inte så mycket om vad han faktiskt säger.
Han säger sådant som mannen på gatan i Israel mår bra av att höra men som inte passerat världssamfundets lämplighetstest.
Naturligtvis storknar pc-folket men det gör de ju ganska regelbundet även utan Lieberman.
De som haft en pratstund med honom och de som verkligen lyssnat till vad han har att säga letar förgäver efter något att sätta extremiststämpeln på.

Nej, Lieberman är inte extrem – bara klok.

Pragmatisk och klok.
Han gillar inte tomma slogans (typ ’tvåstatslösning’, ’ockupation’, ’bosättningar’) och har lärt sej vad som är meningsfulla åtgärder, och motsatsen, i den här delen av världen.
Han har lärt sej av bl.a. Tsippi Livnis misstag och kommer inte att göra om dem.
Araberna ska inte kunna välja och vraka bland åtaganden de signerat medan Israel dagligen avkrävs fullbordade resultat.

Dessutom vill han ta det i rätt ordning – som det står skrivet i ”The Road Map For Peace”.
Han vet att genvägar är senvägar och ibland till och med återvändsgränder.
Nej, Lieberman är klok – så klok att han skrämmer folk som är vana vid att ord bara är något man kan att gömma sej bakom.

Slut på självbedrägeriet och slut på självförnekandet.
Israel är ett fritt, fräscht och blomstrande land där den officiella politiken numera värnar om dess invånares väl och ve i högre utsträckning än om gamla utslitna slogans.

Extremisttiteln vidarebefordras härmed till en person som sällan vederfars denna ’ära’ men som sedan lång tid får räknas som tämligen överkvalificerad.
Mahmoud Ahmadinejad.

De små ljusen långt borta på Samariens kullar blinkar och glimmar allt medan himlen långsamt antar nattens färger.

Avigdor Lieberman, solnedgång, Umm-el-Fahm, Israel, tvåstatslösning, ockupation, bosättningar, Tsippi Livni, 'The Road Map For Peace', slogans, Mahmoud Ahmadinejad, ...