Det är så tyst där ute...

Världens sorgebarn beter sej allt sorgligare för var dag.
Världens sorgebarn har fått fria tyglar vilket de är mycket väl medvetna om.
Världens sorgebarn utmanar förnuftet till förmån för evig oförsonlighet.

Palestinierna gillar inte ockupationen men jobbar stenhårt på att ha den kvar.
Palestinierna gillar inte bosättningarna men jobbar lika stenhårt på att ha också dem kvar.

Hade de vetat bli av med ockupationen hade de väl gjort allt som står i deras makt för att få slut på den?
Skapat en värdig fred, avslutat konflikten och blivit av med allt vad ockupation heter.
För det är väl fred de vill ha...???

De kanske till och med hade kunnat lägga vantarna på några bosättningar de nu kastar så längtansfulla blickar efter.

Nej ingenting stämmer – det är i stället någonting som stinker.
Dessa ologiska kullerbyttor är uppenbara för oss alla men trots detta är det så tyst så tyst så tyst...
Tystnaden är bedövande och utmynnar tyvärr i ett nolläge där absolut ingenting händer.
Ingenting händer vare sej på marken eller i det internationella samtalet men vanligt folk, som sätter logiskt tänkande före svepande deklarationer - dessa genuina människor börjar alltmer förakta palestiniernas oförsonliga beteende.

Hur tänker då palestinierna?
De tänker inte – de väntar.
De väntar på att Israel ska pressas, gnuggas och i slutändan tvingas till just de eftergifter de har på sin önskelista.
På det sätter riskerar de inget men har allt att vinna.

Varför är det då så tyst?
Varför finns det ingen som vågar berätta för palestinierna att den väg de valt helt enkelt inte är framkomlig.
Varför finns det ingen med lite civilkurage som klarar av att informera palestinierna om vad ordet förhandling innebär.
Ge och ta och ta och ge och ge och ta – i en salig röra.
Vad som saknas i konceptet är att man varken ger eller tar något innan förhandlingarna börjat.
Inte ens palestinierna kan ändra på detta faktum.

Tystnaden från personer palestinierna kunde tänkas lyssna på är extra tragisk.
Dessa personer skulle eventuellt kunna påverka situationen men de avstår.
Skälen till denna tystnad är intressant men ack så besvärande och jag ska bespara er de tragiska detaljerna.

Carl Bildt skriver den 11 december i sin blogg att han ska träffa palestiniernas premiärminister Salam Fayyad och bl.a. ”diskutera förutsättningarna för att återuppta förhandlingsprocessen”.
Detta superdiplomatiska sätt att uttrycka sej på i en superblogg inger inget förtroende.
Politiskt forcerat språk går inte längre hem i stugorna.

Är det någon som tror att Bildt kommer att påpeka för Fayyad vilka åtgärder som vore lämpliga för palestinierna att ta itu med?
Naturligtvis inte.
Samtalet kommer förmodligen att vara ett pep-talk mot deras gemensamma fiende – Israel.

De sansade rösterna skriker ut sin tystnad.
Det är så otroligt tyst där ute...

Läs även andra bloggares åsikter om ockupation, bosättningar, palestinier, Salam Fayyad, eftergifter, civilkurage, Carl Bildt, förhandlingar, Israel, ...

D