OM MÄNNISKORÄTTSAKTIVISTER.
Att vara människorättsaktivist borde ju vara något fint, något berömvärt man kunde vara stolt över.
Alla vill vi ju att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt.
Vad är det då som gjort att denna beteckning börjat lukta?
Jag kan tänka mej två - förmodligen finns det fler - omedelbara orsaker.
Uppsåt och arbetsmetod.
Har du någonsin träffat på en människorättsaktivist som kämpar för judars rätt till ett mänskligt liv utan hot, hotbilder och hotfulla ’löften’?
Det är snarare så att det blivit synonymt att vara människorättsaktivist och att vara mot judar och Israel.
(Kom inte med tjafset att man är mot Israels politik men bara ääälskar judar.)
Att vara en gedigen människorättsaktivist är numera liktydigt med att kämpa mot Israel i alla upptänkliga sammanhang på alla upptänkliga sätt.
Ett sammanhang som frenetiskt putsar på sin fasad för att möjligen få hänga med ett tag till innan de imploderar är UNHRC.
FN’s ökända människorättsråd, UN Human Rights Council.
Ni kommer väl ihåg Goldstone Rapporten!?
Goldstone som rapporterade vad Hamas rapporterade.
Goldstone och hans kumpaner intervjuade Hamas i Gaza och omsatte sedan deras historier till en ’respektabel’ rapport dekorerad med UN’s alla uppblåsta stämplar.
Uppsåtet var, bl.a. i kommetarer från folk i Goldstones eget gäng, att sätta dit Israel och i det avseendet var de på intet sätt unika.
Man skulle kunnat tänka sej att Goldstone tvekade inför sitt uppdrag när han insåg att Israel av goda och erfarenhetsmässiga skäl inte ville spela med i elakt spel och man skulle också kunnat tänka sej att han skulle fråga sej själv en extra gång vad han egentligen var i färd med att sparka igång.
Inte minst dess konsekvenser i ett längre perspektiv.
Man skulle dessutom kunnat tänka sej att han övervägt sin moraliska motivation för att ställa upp som språkrör för en genuint destruktiv terrororganisation med en fast övertygelse att vi skulle få en bättre värld om det folk Goldstone själv tillhör utrotades.
Därmed är vi inne på arbetsmetoden och vi utvidgar samtidigt exemplen till den nyligen släppta utredningen från samma källa - UNHRC.
Utredningen som, surprise surprise, anklagar Israel för uppsåtliga mord när Mavi Marmara försökte leverera terrorsympatisörer till Gaza.
Sin arbetsmetod tog de från Goldstone så de intervjuade bara inkräktarna.
Israel höll sej visligen undan men det hindrade inte människorättsaktivisterna i människorättsrådet från att gosa upp ordentligt med båtfolket som ”bara ville leverera livets nödtorft till Gaza”.
Jag undrar när det blev acceptabelt internationellt att vid en tvist höra bara ena sidan och låta den partens utsagor ensamt ligga till grund för en rapport, ett domslut?
Det är så UNHRC arbetar.
Nu hävdar förmodligen vän av ordning att israelerna var tillfrågade men, som vid Goldstone Rapportens färdigställande, såg de inte någon vits med att deltaga i ett redan avgjort och dömt spel.
Att vara människorättsaktivist borde ju vara något fint, något berömvärt man kunde vara stolt över.
Alla vill vi ju att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt.
Vad är det då som gjort att denna beteckning börjat lukta?
Jag kan tänka mej två - förmodligen finns det fler - omedelbara orsaker.
Uppsåt och arbetsmetod.
Har du någonsin träffat på en människorättsaktivist som kämpar för judars rätt till ett mänskligt liv utan hot, hotbilder och hotfulla ’löften’?
Det är snarare så att det blivit synonymt att vara människorättsaktivist och att vara mot judar och Israel.
(Kom inte med tjafset att man är mot Israels politik men bara ääälskar judar.)
Att vara en gedigen människorättsaktivist är numera liktydigt med att kämpa mot Israel i alla upptänkliga sammanhang på alla upptänkliga sätt.
Ett sammanhang som frenetiskt putsar på sin fasad för att möjligen få hänga med ett tag till innan de imploderar är UNHRC.
FN’s ökända människorättsråd, UN Human Rights Council.
Ni kommer väl ihåg Goldstone Rapporten!?
Goldstone som rapporterade vad Hamas rapporterade.
Goldstone och hans kumpaner intervjuade Hamas i Gaza och omsatte sedan deras historier till en ’respektabel’ rapport dekorerad med UN’s alla uppblåsta stämplar.
Uppsåtet var, bl.a. i kommetarer från folk i Goldstones eget gäng, att sätta dit Israel och i det avseendet var de på intet sätt unika.
Man skulle kunnat tänka sej att Goldstone tvekade inför sitt uppdrag när han insåg att Israel av goda och erfarenhetsmässiga skäl inte ville spela med i elakt spel och man skulle också kunnat tänka sej att han skulle fråga sej själv en extra gång vad han egentligen var i färd med att sparka igång.
Inte minst dess konsekvenser i ett längre perspektiv.
Man skulle dessutom kunnat tänka sej att han övervägt sin moraliska motivation för att ställa upp som språkrör för en genuint destruktiv terrororganisation med en fast övertygelse att vi skulle få en bättre värld om det folk Goldstone själv tillhör utrotades.
Därmed är vi inne på arbetsmetoden och vi utvidgar samtidigt exemplen till den nyligen släppta utredningen från samma källa - UNHRC.
Utredningen som, surprise surprise, anklagar Israel för uppsåtliga mord när Mavi Marmara försökte leverera terrorsympatisörer till Gaza.
Sin arbetsmetod tog de från Goldstone så de intervjuade bara inkräktarna.
Israel höll sej visligen undan men det hindrade inte människorättsaktivisterna i människorättsrådet från att gosa upp ordentligt med båtfolket som ”bara ville leverera livets nödtorft till Gaza”.
Jag undrar när det blev acceptabelt internationellt att vid en tvist höra bara ena sidan och låta den partens utsagor ensamt ligga till grund för en rapport, ett domslut?
Det är så UNHRC arbetar.
Nu hävdar förmodligen vän av ordning att israelerna var tillfrågade men, som vid Goldstone Rapportens färdigställande, såg de inte någon vits med att deltaga i ett redan avgjort och dömt spel.
Israelerna valde att samarbeta med en annan utredning under FN's generalsekreterare Ban Ki-Moons ledning som bedömdes vara något mindre bekymmersam.
När UNHRC’s båtrapport presenterades för några dagar sedan följde dessa förutsägbara reaktioner där man lätt kunde skilja agnarna från vetet.
Folk som anser att ca. 350 raketer avfyrade mot Israel från Gaza bara under år 2010 och utplacering av ett sextiotal bomber längs gränsstängslet under samma tid är helt i sin ordning, hyllade denna rapport.
Andra mer insatta individer hängde bara upp den på bakgårdens torklina som ytterligare en i raden av FN’s missfoster.
Tillbaka till människorättsaktivisterna som i dessa dagar arbetar i huvudsak med en sak – att i alla situationer, rakt av, hävda palestiniernas sak genom att hacka sönder Israel.
Oftast utan kunskaper men med säcken full av redan söndersmulade argument.
Detta fenomen kallar jag inte människorättsaktivism utan ren --- feghet.
Människorättsaktivisterna är i botten så rädda för islamismen – de ser spåren på allt fler ställen i Europa – att de förfaller till att agera av ren och skär feghet.
Det finns ett fult ord för detta men vi kan i anständighetens nämn kalla det för blidka, ha överseende med och även ibland smickra.
Man smickrar i stället för att säga rent ut att ’vad du håller på med nu det gillar faktiskt inte jag’.
Man fegar ut.
Detta är en av faktorerna till varför det gick som det gick i det svenska valet.
Inte för att jag vill påstå att svenska parlamentariker generellt är några människorättsaktivister men utrikesministern visade tydligt var han har sitt hjärta när han åkte till Turkiet för att trösta en storgråtande Dror Feiler efter den misslyckade kuppen med båten Mave Marmara.
Stackars liten, tänkte Bildt, och satte sej på första plan söderut.
Människorättsaktivisten Bildt försökte trösta människorättsaktivisten Feiler.
Glömde jag Mankell – OK vi tar med honom också i gullegullandet.
Det fanns en tid då människorättsaktivisterna hade en viss resning och vi kunde häpna och beundra deras uppoffringar för de som hade det sämre.
Vem kommer inte ihåg Moder Teresa men Dror Feiler är nu ingen Moder Teresa och förmodligen har han heller aldrig hört talas om henne...
Dagens människorättsaktivister har alltid ett rent politiskt uppsåt och deras arbetsmetod är helt enkelt under all kritik.
Rent juridiskt är de ett skämt – och det luktar skämt.
Vad kan du vänta dej av en sammanslutning där endast 20 av de 47 länder som utgör UNHRC kan betraktas som fria vad gäller mänskliga rättigheter och politisk frihet. (Freedom House)
När UNHRC’s båtrapport presenterades för några dagar sedan följde dessa förutsägbara reaktioner där man lätt kunde skilja agnarna från vetet.
Folk som anser att ca. 350 raketer avfyrade mot Israel från Gaza bara under år 2010 och utplacering av ett sextiotal bomber längs gränsstängslet under samma tid är helt i sin ordning, hyllade denna rapport.
Andra mer insatta individer hängde bara upp den på bakgårdens torklina som ytterligare en i raden av FN’s missfoster.
Tillbaka till människorättsaktivisterna som i dessa dagar arbetar i huvudsak med en sak – att i alla situationer, rakt av, hävda palestiniernas sak genom att hacka sönder Israel.
Oftast utan kunskaper men med säcken full av redan söndersmulade argument.
Detta fenomen kallar jag inte människorättsaktivism utan ren --- feghet.
Människorättsaktivisterna är i botten så rädda för islamismen – de ser spåren på allt fler ställen i Europa – att de förfaller till att agera av ren och skär feghet.
Det finns ett fult ord för detta men vi kan i anständighetens nämn kalla det för blidka, ha överseende med och även ibland smickra.
Man smickrar i stället för att säga rent ut att ’vad du håller på med nu det gillar faktiskt inte jag’.
Man fegar ut.
Detta är en av faktorerna till varför det gick som det gick i det svenska valet.
Inte för att jag vill påstå att svenska parlamentariker generellt är några människorättsaktivister men utrikesministern visade tydligt var han har sitt hjärta när han åkte till Turkiet för att trösta en storgråtande Dror Feiler efter den misslyckade kuppen med båten Mave Marmara.
Stackars liten, tänkte Bildt, och satte sej på första plan söderut.
Människorättsaktivisten Bildt försökte trösta människorättsaktivisten Feiler.
Glömde jag Mankell – OK vi tar med honom också i gullegullandet.
Det fanns en tid då människorättsaktivisterna hade en viss resning och vi kunde häpna och beundra deras uppoffringar för de som hade det sämre.
Vem kommer inte ihåg Moder Teresa men Dror Feiler är nu ingen Moder Teresa och förmodligen har han heller aldrig hört talas om henne...
Dagens människorättsaktivister har alltid ett rent politiskt uppsåt och deras arbetsmetod är helt enkelt under all kritik.
Rent juridiskt är de ett skämt – och det luktar skämt.
Vad kan du vänta dej av en sammanslutning där endast 20 av de 47 länder som utgör UNHRC kan betraktas som fria vad gäller mänskliga rättigheter och politisk frihet. (Freedom House)
Hade det inte varit så bedrövligt skulle man kunna skratta åt eländet.
Parodier ska man ju skratta åt – eller gråta över.
Läs även andra bloggares åsikter om människorättsaktivist, Israel, judar, UNHRC, Richard Goldstone, Hamas, Gaza, Mavi Marmara, FN, Ban Ki-Moon, islamism, Dror Feiler, Carl Bildt, Henning Mankell, Turkiet, Moder Teresa, ...
DN302 DN104 X885 Dbl372 ALL369 GP510 Ek328 ST368 Ya194 D705 Sk926 D606 Sk950 SDS943 D676 X531 HD SDS756 Sk987 D653 A373 GD374 LTZ367 BH082 TTe086 DN113 DN668 SDS185 GD556 Dbl551 LTZ548 GP727 ALL550 TTe933 AB992 ST549 A555 Ek756 Blt538 vg248 SvD853
