Sparka ut, röka ut eller lyncha?

Om president Mahmoud Abbas är den moderate fredsarbetaren så betraktas premiärminister Salam Fayyad som något av en klippa i västvärldens ögon.
Vad som gör Fayyad speciell är att han betraktas som halv-amerikan, halvt västlig – halvt som vi...

Sådana resonemang är naturligtvis inte rumsrena men är vardagsmat i slutna sällskap i slutna rum.
Salam Fayyad, någon att hänga upp den nya religionen på, ’palestinianism’.

Någon att lita på - som omväxling.

Denne Fayyad sade något vid en konferens i närheten av Ramalla häromdagen som vid första anblicken enbart verkade var ”mer av detsamma” men som vid en närmare granskning visar ’sitt fula, etniskt rensade tryne’.

Fayyad berättade för sin publik att en framtida palestinsk stat skulle bli ’fri från stängsel och fri från bosättningar’.
Jag väljer att för tillfället bortse från stängselbiten för att se lite närmare på vad han menar med bosättningar.

Fayyad talar naturligtvis inte om husen, trädgårdarna eller skolorna – han talar om människorna som bor där.
Judarna.

Premiärminister Fayyad tänker alltså inte tillåta förekomsten av judar i en eventuell framtida palestinsk stat.
Idag, i väntan på att palestinierna ska börja tänka och tala fred, bor det massor av judar i dessa omtvistade områden - så vad har han tänkt göra med dem?

Sparka ut dem?
Röka ut dem?
Lyncha dem?

Inte vet jag men han borde få den frågan med det snaraste.

Tänk dej nu in i följande scenario.
Tänk om Israels premiärminister Netanyahu hade sagt samma sak – fast omvänt.
Tänk om han hade sagt att Israel i framtiden kommer att vara fritt från arabiska byar.
Fritt från araber.

Finns det någon som tror att ett sådant uttalande hade passerat lika smärtfritt som Fayyads tal?
Förmodligen skulle det satt världen i brand eller något om möjligt ännu värre.
”The arabic street” skulle krevera och Helle Klein skulle vässa tangentbordet lite extra inför nästa knastertorra kria.
Carl Bildt skulle i sin nåd lämna ett pressmeddelande där han berättar om sin indignation och sedan något om att ’så får man verkligen inte säga’.

Vari ligger då den stora skillnaden?
Fayyad berättade att han tänker avyttra judarna och Netanyahu sade i vårt virtuella samtal att han tänkte göra sammalunda med araberna.
Detta till trots är skillnaden avgrundsdjup.

När en palestinier berättar att han tänker göra sej av med judarna betraktas det som en fullt legitim handlingsplan.
Om en jude berättar att han tänker göra sej av med araberna betraktas det som något man inte får tänka, än mindre säga och absolut inte göra.
En annan inte helt oviktig detalj är att Netanyahu aldrig sagt vad jag här ovanför lade honom till last medan Fayyad inte missar några tillfällen att uttrycka sitt bestämda avståndstagande från judarna och allt med judisk anknytning.

Nyss tog Fayyad dessutom tillfället i akt att odla sina pyromana böjelser när han slängde varor tillverkade av judar på brasan.

Det ovan beskrivna är ett lättfattligt exempel på den overkliga verklighetsuppfattning Israel har att kämpa emot.
Dag in och dag ut.
Media, politiker och intellektuella – ingen vill stå bredvid när det yppas en chans att sparka på den som alla andra sparkar på.
Enklast så – åtminstone för de som anser att livets mening är att förenkla det intill oigenkännlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Salam Fayyad, 'palestinianism', Ramalla, bosättningar, judar, Benjamin Netanyahu, Helle Klein, Carl Bildt, ...

Speglar till palestinierna

...... men låt det gå snabbt.
Man kan ju inte gå omkring och vara okunnig om vem man är hur länge som helst.

Min favoritpalestinier (hmmm...) är Saeb Erekat.
Han är, med sin snubblande engelska och resonabla/västerländska framtoning CNN’s guldkalv.
Han missade inga lektioner när han lärde sej umgås med media och känner väl till fördelarna av att kalla sina utfrågare vid förnamn.
Det blir liksom mera intimt så.

Nåväl, Erekat träffade nyligen den iranske utrikesministern Mottaki i Sharm-e-Sheikh.
Det var inte så att de råkade springa på varandra utan de hade ett avtalat möte där de gav varandra tips om bästa sättet att odla rosor.
Nej inte så.
Erekat fick sej till livs Irans synpunkter på hur samförståndet med Hamas borde utformas för att göra iranierna på gott humör.
Även palestinierna vet att Iran är en makt att räkna med som man gör väl i att helt enkelt rätta sej efter.

Att träffa Irans utrikesminister gör palestiniernas allt-i-allo glatt utan några som helst förhandsvillkor medan palestiniernas president vägrar träffa Netanyahu utan att en rad hemmagjorda villkor först uppfylls.

"Där ens hjärta är..."
Jag kan inte hjälpa att jag undrar om palestinierna verkligen är intresserade av några förhandlingar med Israel och egentligen behöver de ju inte bry sej - de har ju Obama...

Erekats bravader slutar inte här.
Han skapade häromdagen ett nytt bevingat ord.
Efter att Netanyahu berättat för sina ministrar och den samlade pressen att han kräver samma rättigheter för judar som för araber – bl.a. att bo var som helst i Jerusalem – blev Erekat uppringd av CNN.
Surprise, surprise.
Denne allvise man rådde där Netanyahu att 'berätta för folket inte vad de vill höra utan vad de behöver höra'.

Erekat vet han.

Nu är det hög tid att ställa Erekat framför spegeln.
När tänker Erekat berätta för palestinierna – inte vad de vill höra utan vad de behöver höra.
Palestinierna behöver höra att deras UNRWA-flyktingar aldrig kommer att befolka Israel, vilket Erekat mycket väl vet.
Detta vågar han naturligtvis inte säga utan fortsätter att klia dem i öronen med sagor om snar triumf.
Med sådana ledare......

Det finns en person vid namn Daoud Kuttab som någorlunda regelbundet skriver i Jerusalem Post.
Överskriften på hans senaste kria var ”The settlement freeze – a definitive test of Israel’s intentions.”

Nu behöver vi ytterligare en spegel.
Det är faktiskt en stor del av mänskligheten som ser palestiniernas ovilja att sätta stopp för all hatpropaganda i radio/TV, tidningar, skolböcker och moskéer som det definitiva testet på palestiniernas avsikter.
Jag valde medvetet att inte ifrågasätta deras förmåga att effektuera detta utan endast konfrontera deras ovilja.
Al Jazeera är ett utmärkt exempel på deras handlingskraft – när de dem så lyster.
Ni har väl lagt märke till hur de slänger ut och bojkottar denna mediamogul lika ofta som de sedan välkomnar dem tillbaka.

Vi skulle kunna utvidga galleriet framför spegeln till de provokatörer som försöker sätta Israel på pottan genom att köra ruffiga båtar mot Gaza innehållande mängder av propagandister, mediafolk och fotografer men beklämmande lite av sådant som gazaborna verkligen behöver.
När dessa båtar efter några taffliga styrkedemonstrationer ledsagas in till israelisk hamn så genomsöks lasten, rensas på vapen och annan bråte och om det sedan återstår några varor av värde transporteras de till Gaza i en av de ca. 50 lastbilar som dagligen förser gazaborna med förnödenheter.

Tänk så många givarslantar havets och vågornas betvingare hade kunnat spara genom att avstå från båtturen - hur romantisk den än kunde vara - och i stället forsla varorna till Gaza via ordinarie transporter.

Detta är naturligtvis alltför simpelt och ospekulativt även om de då kunnat undgå skammens rodnad på kinderna när de konfronteras med sin spegelbild.

Att se sej själv i en spegel är inte alltid upplyftande men är förr eller senare nödvändigt.
Det underlättar dock om du själv tar initiativet och inte väntar till du blir tvingad av en allt mer irriterad omgivning.

Bloggpärlor:

MXp: Al-Jazeera och Arafat - Var det Aids, Abbas eller Israel

Israel i Sverige: Israel vägrar lyda Obama – som “talar med judarna”.

Saeb Erekat, CNN, Daoud Kuttab, hatpropaganda, al Jazeera, bojkott, mediamogul, Gaza, provokatörer, Mottaki, Sharm-e-Sheikh, Iran, Obama, Netanyahu, UNRWA-flyktingar, Jerusalem Post, ...

Kalkylerad blindhet

Jag läste nyss några artiklar (Caroline. B. Glick, Ari Shavit, Barry Rubin m.fl.) och kan inte undgå att fundera på varför mänskligheten blir alltmer självdestruktiv för var dag som går.
Det mesta går ju ut på att göra livet så eländigt som möjligt för andra - till vilket pris som helst.
Detta sker numera på ett så utstuderat sätt att vi som får hålla tillgodo med vardagshjärnor har svårt att lägga ihop två och två.
När vi läser artiklar av dessa sällsynta skribenter vars logiska tänkande befinner sej på den övre planhalvan levereras de saknade pusselbitarna även till oss medelmåttor.

För våra ledare handlar det ofta om en kalkylerad blindhet och dövhet och en vägran att befatta sej med uppenbara fakta.
Man kan ju inte låta fakta störa den egna agendan...

Detta kan enkelt rubriceras som prestige.
Kommer världens öde att bestämmas av prestige?

Obama är nu mitt uppe i sin Eriksgata och ler vackert där han drar fram.
Han utgår från att någon som vill andra väl kommer att behandlas väl – vilket tyvärr inte alltid är fallet.
Han anstränger sej för att göra allting tvärtemot hur Bush handlade eftersom det mesta gick åt skogen för den presidenten.

Bush misslyckades p.g.a. otrohet mot egna ideal och tafflig taktik – inte för att hans idéer var galna.
Obama däremot kommer att misslyckas just för att hans idéer är galna.

Han säger att USA är berett att leda - igen - men förstår inte att den muslimska värld han bugar så djupt inför inte är intresserade av att bli ledda av USA.
Det är de som vill leda USA och resten av västvärlden, och de är på god väg.
De är dessutom oberoende av tid och rum vilket är en oerhörd styrka.
Islamisterna kan gå långsamt fram och vägen kan vara knölig, men frammåt går det.

Naturligtvis är jag jävig men jag anser att både Netanyahu och Lieberman har en klarare och nyktrare världsbild än Obama, vilket i sej är ganska kusligt.
Kusligt därför att Netanyahu leder ett pytteland medan Obama leder ett jätteland.

Om jag ska hänge mej åt fromma förhoppningar så består de av möjligheten att Obama är intelligent nog att lyssna med öppet sinne till vad Netanyahu, Lieberman och även Peres har att säga när de kommer att ses framöver.
Vissa av Obamas krumbukter under dessa första månader kanske får rubriceras som försöksballonger medan Clintons uttalanden som bäst bjudit på blandat smågodis.

Om tidsfaktorn för den muslimska världen är oviktig så är den desto viktigare för väst.
Irans slutspurt mot den nukleära lyckan kommer inte att stoppas med vita leenden och en inbjudan till kafferep utan bara om de har något att förlora på att fortsätta.

Idag har de allt att vinna och när de väl vunnit kommer ingen att förstå hur det egentligen gick till...

Caroline B. Glick, Ari Shavit, Barry Rubin, självdestruktion, kalkylerad blindhet, prestige, Barak Obama, George Bush, USA, Benjamin Netanyahu, Avigdor Lieberman, Shimon Peres, Hillary Clinton, Iran, ...