Vänsterns rashästar

Det här kommer att bli knepigt, men jag måste få ställa frågan varför man blir vänsteraktivist.
Alltså – varför blir man vänster?
Vänster i motsats till höger.

Idag har alla media glömt resten av världen för en rörbomb som brann av vid huset tillhörande en radikal vänsteraktivist vid namn Zeev Sternhell, professor.
Sådant är naturligtvis aldrig bra och egentligen ganska onödigt.
Resultatet blev dessutom inte direkt värt besväret.
Professorn fick lite splitter i ena benet, blev ordinerad antibiotika och bandage.

Dagen har varit rena julafton för Peace Now, som är professorns skötebarn.

Önskeläge.
De har fått obegränsad mediabevakning och fått breda ut sej på varje tillgänglig våglängd.
De har dessutom fått spy sin galla fritt vad gäller de israeliska medborgare som valt att bosätta sej i Samarien och Judéen.
Det har spytts ordentligt idag.
Möjligen som kompensation för antibiotikan och bandagen.

Sternhell är känd för sina hatiska och kategoriska uttalande mot dessa medborgare och av någon anledning förespråkar han att det ska vara förbjudet för judar att bo på den s.k. Västbanken.
Jag har dock aldrig hört honom förbjuda arabiska svartbyggen i Israel...

Jag har en teori om varför man blir vänsteraktivist.
Man vrider sej mot vänster när man inte längre orkar stå upp för sina åsikter och nappar då på den enklaste utvägen - att glida med strömmen.
Den politiskt korrekta strömmen.
Denna ström består av folk som vill bli älskade av alla, folk som saknar ryggrad och som inte klarar av att tänka självständigt.
Man lär sej snabbt tugga de redan väl intuggade fraserna.

En tes vänsterfolket driver är att de alltid står på den svages sida.
Detta är naturligtvis ohållbart och fruktansvärt fel.
Vad säger att den svage har rätt?
Ingenting.
Den svage är kanske svag för att han inte handlat rätt - utan fel.

Att stå på den svages sida låter ju dessutom medmänskligt och lite lagom tjusigt.
Man är då en sann humanist och humanister bör man ju älska.

"Alla" har fördömt dådet – med rätta.
Peres, Livni, Olmert och andra som sägs betyda något.
De staplade de korrekta men menlösa orden ovanpå varandra och därmed gjorde de sitt.

Tänk dej situationen att det varit Netanyahu som blivit skadad av en bomb.
Hur skulle det då ha låtit?
Samma personer skulle ha fördömt även det dådet men man skulle ha smugit in en brasklapp om att personer med synpunkter gränsande mot högerkanten kanske måste räkna med dylika incidenter...

Det är inte bara väderstrecken som skiljer vänster från höger utan också attityderna.
Vänsterfolket anser sej ha en renare moral och ligga på ett högre plan rent intellektuellt.
Högern betraktas rätt och slätt som resultatet av rå kapitalism.

Professorer på vänsterkanten, antingen de är anhängare av Peace Now eller inte, ska inte behöva få splitter i ett ben men när han nu fick det blev han inte någon svaret skyldig.
Han och hans gelikar utnyttjade det välvilliga mediaklimatet till att sprida sin tro till bristningsgränsen.
En tro som går ut på att spionera på sina egna till förmån för fienden.
Man har med andra ord svårt att skilja fiende från vän.
En del väljer att kalla dem förrädare.

Varför har de blivit sådana, varför har de blivit vänsteranhängare?
Därför att det är bekvämt, enkelt och bekymmersfritt.
Dessutom statushöjande.

Det är svårare att stå upp mot sin fiende än att stoppa hans mun full av godis.


Peace Now, vänsterideologi, Judéen, Samarien, Zeev Sternhell, ..