Kerry vet

Kerry tänkte hota och skrämmas, vilket han också gjorde, men han sade faktiskt någonting annat också.

I en TV-intervju för någon vecka sedan fick han frågan vad han förutspår kommer att hända om samtalen mellan israeler och palestinier går åt skogen.

Kerry svarade bl.a. så här:

"Failure of the talks will increase Israel's isolation in the world. The alternative to getting back to the talks is a potential of chaos. I mean, does the Israelis want a third intifada? I believe that if we do not find a way to find peace, there will be an increasing isolation of Israel."

Detta blev vederbörligen uppmärksammat eftersom vad han sade var en exakt upprepning av de vanligaste palestinska hoten mot Israel.

Ord för ord.

Ett uttalande av någon som valt sida.

Vad jag hörde i Kerrys svar var dock en klar och integrerad insikt om vilka israelerna har att göra med.

Observera att Kerry inte hotade palestinierna med våldsamma uppror från israelernas sida för han vet att detta inte är någonting israelerna sysslar med.

Våld och hot om våld är en palestinsk specialare.

Kerry hotade heller inte palestinierna med ökande isolering eftersom han vet att världssamfundet aldrig skulle acceptera något sådant.

Israel hotade han dock glatt med allt allvarligare isolering av samma orsak, men omvänt, att världssamfundet med villiga händer skulle hjälpas åt att dra åt snaran.  

Nu hjälper det ju ingen att Kerry vet vad palestinierna är kapabla till eftersom han absolut inte får säga någonting i den riktningen.

Inte när vi vanliga dödliga hör på i alla fall.

Han vill bara, så snart möjligt, få israeler och palestinier att skriva på ett fredsfördrag - vad som står i fördraget är inte så viktigt.

Detta är samma taktik som Obama använde sej av i överenskommelsen med Iran.

Obama fick sin signatur och sedan var han nöjd.

Två ballonger singlar sakta mot skyn, på den ena står det Iran och på den andra står det PA. 

Båda ballongerna är lika tomma och kan brista när som helst men vad gör det, Obama och Kerry har fått sina signaturer och sedan får världen gärna gå under.

Läs även andra bloggares åsikter om Kerry, Israel, palestinierna, fredsförhandlingar, Obama, ...

Copyright

Jag tänkte väl att det går så länge det går och när det inte går längre så får man ta det som det kommer.
Det var faktiskt en tid då jag bloggade ganska regelbundet och det gick åt många bilder.
Jag älskade att hitta bilder som förstärkte och förklarade texten och nu i efterhand ser jag att det var ytterst sällan jag använde bilden som enbart utfyllnad.
Nu är de borta.

Jag blev för en tid sedan kontaktad av en person som sade sej vara fotograf i USA och som krävde mej på pengar för en bild jag stulit från honom.
Först tog jag det inte så allvarligt men när han hotade med att gå till domstol om jag inte betalade inom 24 timmar efter utfärdandet av fakturan så kröp jag till korset och betalade.
Det handlade bara om 50 dollar så det gällde egentligrn inte pengarna utan mer om att jag behövde en anpassningsperiod för att inse att jag handlat lagvidrigt.
För att inte riskera fler och kanske dyrbarare stöldanklagelser har jag i dagarna tagit bort alla bilder från bloggen förutom några jag tagit själv, fått eller tar en medveten risk med.
Jag har dock sparat bloggen med sina bilder i datorn om depressionen skulle sätta in.

Jag berättar detta i förhoppning om att få höra från någon som vet bättre än jag hur man ska bete sej i liknande situationer.
Jag förstår nu att i princip ägs allting på webben av någon och att man inte får peta på vare sej bilder eller annat material utan lov.
Jag ser dock att det finns foto-siter som utger sej för att vara copyrightfria men jag vet inte om man kan lite på det?
Känner någon till någon site där man utan risk för liv och lem kan söka fria bilder?
Om man får en bild av en god vän är en sådan bild fri?
Hur kollar man om och i så fall vem som äger en viss bild?

Detta är uppenbarligen ett gytter och en gråzoon och jag saknar redan mina bilder.
"Mina"...
Jag tyckte de blev mina när de infogades i ett sammanhang men så är uppenbarligen inte fallet.

Är enda möjligheter att helt avstå från bilder eller gå en fotokurs?


Läs även andra bloggares åsikter om copyright...

Dissonanser

Mördandet är igång igen

... och husbyggandet.

Det är billigt att mörda israeler numera för de vet att snart nog kommer det att pratas fred och då går mördarna fria.

Först mördades Tomer Hazan och sedan Gabriel Koby, unga killar som väl knappast ägnat döden en tanke – i varje fall inte deras egen död.

Häromdagen blev en 9-årig flicka svårt skjuten i bröstet och vårdas nu på sjukhus.

Ungefär så här ser vardagen ut samtidigt som palestinierna pratar fred.

Dissonanserna är skärande.

Sade jag att dessa unga människor mördats och sårats av palestinier?

Om jag glömde det så var det förmodligen för att jag var säker på att ni förstod utan speciellt förtydligande.

Vad jag inte är säker på är om ni överhuvudtaget hört talas om dessa grymma händelser i Sverige?

Jag tror inte det för de anses inte vara intressanta för den belevade svenska menigheten och dessutom något störande.

Någon skulle ju kunna ju få sin världsbild på rätt köl och det vill naturligtvis inte svensk media medverka till.

Ashton var också knäpptyst (rätta mej om jag har fel).

Låt oss nu jämföra med hur mediaintresset skulle sett ut om israelerna bygger ett hus på en plats där EU inte anser att israelerna ska bygga några hus... så skulle du få se hur pluggen dras ut.

Ashton skulle hoppa upp från sin stol och aggressivt attackera sitt tangentbord.

"Jag fördömer i starkast möjliga ordalag att israelerna bygger hus... hindrar fredsprocessen... extremt oroad... olagligt...?

Vi har hört det så många gånger nu så vi kan flosklerna utantill.

Jag har aldrig förstått hur hon har mage att lägga sej i en annan stats inre angelägenheter på det övermaga sätt hon gör.

Vad får henne att tro att hon har någon sorts beslutsrätt över vad självständiga demokratiska stater anser ligger i deras nationella intresse. 
Nämn en stat som glatt skulle tolerera denna hennes blötlagda näsa.

Är hon Gud?

Om hon nu anser sej vara Gud, eller möjligen Allah, så tycker jag hon skulle ha ett allvarligt samtal med Assad i Syrien.

Det värsta är att jag vet att det finns en svensk person med relativt stort inflytande som stöder henne – Carl Bildt.

Var gång hon öppnar munnen tänker han förmodligen att han inte kunde sagt det bättre själv och det säger ganska mycket.

I Mellanöstern handlar mycket om liv eller död.

Det mesta hänger i sköra trådar som brister med jämna mellanrum.

Att bygga hus, handlar det om liv eller död?

Naturligtvis inte.

Att mörda den ena unga israeliska människan efter den andra, handlar det om liv eller död?

Naturligtvis.

Vad sysslar EU och Ashton då med?

Jo med att via hot, påtryckningar och ekonomisk strypning ändra ett demokratiskt FN-lands politik i den riktning som kliar dem i öronen.

Möjligen agerar de på uppdrag av grupperingar de aldrig skulle avslöja namnen på?

I vilket fall som helst så är det något som stinker.

Irak är på väg att bli ett nytt Syrien och Egyptens eldar blossar upp med jämna mellanrum och vad gör EU – de blir högröda i ansiktet av indignation när israelerna gör något så konstruktivt som att bygga hus.


Läs även andra bloggares åsikter om Tomer Hazan, Gabriel Koby, Ashton, israeler, palestinier, Bildt, Mellanöstern, EU, ...

One year

Cirkuskonster

Medan den 32-gradiga nattliga hettan fortsätter att klibba sej fast så sprutar CNN ut nya, fräscha budskap.

USA ska börja krigsträna de syriska rebellerna - åtminstone ligger det ett förslag om detta vilket redan det är illa nog.

Så snällt av dem tycker alla 'fredsvänner' som älskar allt vad rebeller heter och suckar saligt.

Börja är kanske ett felvalt ord för rebellerna har redan tidigare fått USA-träning i Jordanien men nu ska de börja göra jobbet mera öppet och kanske rent av inbjuda veckopressen till verklighetsnära flerfärgsreportage.

Nästa rubrik som naturligtvis ingen kommer att bli upprörd över är att USA då kommer att träna bl.a. Al Qaida-rebeller.

Hur skulle de kunna undvika detta när allt fler rebeller svär trohet till just Al Qaida.

Vi har nu fått veta att en gränsstad mot Turkiet blivit erövrad av just Al Qaida-rebeller, staden Azaz.

Den staden har fungerat som länk för diverse hjälpsändningar till människorna i Syrien men nu kommer de att vara utlämnade till Al Qaidas eventuella goda vilja. 

USA ska alltså börja träna rebeller där Al Qaida för varje dag vinner allt större inflytande.

Låter detta klokt och normalt?

Ska USA träna Al Qaida för att vara säkra på att nästa gång de anfaller USA de inte kommer att missa Vita Huset/The Capitol Hill.

Den där åkern i Pennsylvania som flight 93 hamnade på ingick absolut inte i planerna.

Nästa gång ska det alltså ske med större precision.

Är Obama och hans klonade rådgivare helt säkra på att det är det amerikanska folkets vilja att bland övriga jihad-rebeller också Al Qaida-liknande grupper kommer att utbildas i krigföringens ädla konst?

Är de alldeles säkra på att detta ligger i USA's nationella intresse?

Själv tycker jag det låter som en desperat åtgärd som man tar till när man inser att något borde göras men inte vet riktigt vad.

Desperata åtgärder blir nästan aldrig lyckosamma eftersom konsekvenserna sällan är optimalt utredda.

Det räcker inte att känna sej fram i dylika sammanhang utan det krävs en vattentät strategi utan några som helst sprickor då den minsta lilla glipa kan resultera i en översvämmningskatastrof.

Hur har Obama tänkt sej välja ut vilka rebeller som ska få åtnjuta den amerikanska krigsträningen?

'Moderata' sa han men vad menade han egentligen med moderat i det sammanhanget?

Menade han FSA (Free Syrian Army)?

Om så är fallet så innebär det att äta upp en annan människas råa hjärta klassas som en moderat handling.

Kanske kommer den slutliga uppdelningen att ske med tanke på vilka som bär Al Qaida-uniform eller har små röda rosetter i håret?

Sedan dyker frågan upp vad som är syftet med den tilltänkta träningen?

Ska USA träna rebellerna i hur de på effektivast möjliga sätt kan ha ihjäl varandra eller hur de med specialutbildade hundar kan snoka reda på alawiter och kristna för att sedan eliminera dem på känt maner?

Jag ser det här skeendet som en blixtrande föreställning i - ursäkta - dumhet.

Jag undrar dessutom fortfarande vad människorna i USA tycker...

Sist idag kan vi läsa om EU-diplomater som blev stoppade när de ville överlämna 'välsignelser' från EU till palestinaaraber vid en illegal och numera raserad by i Jordandalen.
De var väl irriterade över att dagens mediacirkus enbart koncentrerade sej på araber norr och söder om Israel, i Syrien och Egypten, och så fick det verkligen inte lov att fortsätta.

Mitt i hela cirkusen måste de ha tappat hjälp-kompassen för det är i Syrien, lite högre upp på kartan... som behoven finns men någonting säger mej att där skulle EU-diplomaterna inte våga sätta sina små välputsade EU-skor.
Några miljoner verkliga flyktingar, nej tack. 

Best show in town, right?! 

Om jag skulle försöka sammanfatta så tycker jag det sker så många galna saker idag att det är svårt att ha förtroende för någon.

Folk inte bara pratar förbi varandra utan tänker förbi varandra.

Den som skriker högst, samlar ihop flest namn på en namnlista och som upprepar sina argument tillräckligt ofta är den som 'vinner'.

Vad som enligt urgammal hävd och praxis anses vara rätt och riktigt får sällan en chans.

I stället ger man drevet fria tyglar.

Kanske ligger det mer än vad man vid första anblicken förstår i vad israelerna säger - bry dej inte om att alltid få rätt, handla klokt i stället.

Läs även andra bloggares åsikter om CNN, USA, Syrien, rebeller, Al Qaida, Obama, Free Syrian Army, EU, ...

Drömläge - stjärnläge

Jag erkänner att jag är ganska fascinerad av Putin.

Han är med all sannolikhet en mansgris men inga drifter i världen får honom att vandra ens några grader ur kurs.

En spikrak liten kille.

Jag undrar hur en man så helt utan charm och karisma två gånger kunnat bli vald till statschef i ett stort och viktigt land medan i USA deras nuvarande president blev vald enbart på grund av sin charm - nästan i varje fall.

Visst, det är mer Hollywood-glitter i USA och vintrarna i Sibirien är fortfarande bistra så referensramarna när man väljer president är ganska olika.

Putin har fått Obama att blekna under senaste veckan och nu har Putin honom i ett skruvstäd vilket är en sprillans ny position för Obama.
Putin kan leka med sin sprattelgubbe och ställa vilka krav han vill med vetskapen att Obama behöver honom nu mer än någon någonsin behövt Obama.
Grymt hur snabbt det kan gå när någon nått gränsen för sin förmåga.

Det ska bli intressant att följa hur Putin kommer att utnyttja sin nya status och bli inte överraskad om vad som verkade omöjligt igår går som en dans i morgon.

Strax efter att vi såg den första stjärnan på den rosa kvällshimlen ljöd shofaren.

Eftersom vi satt utanför synagogan mer eller mindre på gatan så hördes den ganska svagt men en shofar är alltid en shofar och är intimt förknippad med Jom Kippur.
I den svenska Bibeln kallas Jom Kippur för Försoningsdagen och i samband med den talas det om basunklang som väl var det närmaste man kunde komma de ödesmättade stötarna från ett vädurshorn.

En synagoga är inte alls som en kyrka, inte ens som en frikyrka.

Man kommer som man är, går in och ut efter behag, småpratar i grupper samtidigt som det som sker i händelsernas centrum fortskrider.

Som ett hem.

Dörrarna står vidöppna och både barn och hundar kilar in och ut även om hundarna väl aldrig lyckades komma ända fram till ritualernas hjärta.
Där fanns gubbar och unggrabbar i virkade kippor, vita kippor och svarta kippor men bland kibbutsens eget manfolk såg jag väl mest kepsar den kvällen.

Några besökare stoltserade i traditionella svarta hattar tillsammans med kibbutsnikar med enbart lockarna på huvudet.
Någonting för alla.

Plötsligt sa min väninna - se den första stjärnan!

Mycket riktigt för när jag tittade upp såg jag mellan takets sladdar och antenner Noga/Venus som berättade för oss att vi nu fick vänta ett år till nästa Jom Kippur.
Strax därefter ljöd shofaren och folk började sakteliga dra sej hemåt till ett par helt vanliga dagar innan nästa högtid inleds på onsdag kväll.
Succot.

Från någonstans på kibbutsen hörs redan de typiska ihåliga hammarslagen mot träplankor från de som inte kunde vänta en sekund längre med att bygga sin succa.

- Den lilla skolflickan kom hem till sina föräldrar och sa att hon ville bli jude...

Naturligtvis undrade hennes mycket icke-judiska föräldrar varför detta nu då?
Jo för de har så många mysiga helger och ibland får de till och med stanna hemma från skolan.
(Detta tilldrog sej i USA där de fortfarande har respekt för traditioner.)

Putin tror jag att jag lämnar nu, han verkar ju klara sej bra på egen hand.
Det ska bli spännande att se i vilka trådar han tänker dra och hur han i övrigt tänker handskas med Obama.

Det är förändringar på gång och idag är Putin kung.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Obama, Jom Kippur, shofar, Försoningsdagen, USA, ...

I väntrummet

... eller teorier och sorkhögar

Väntrum är ofta trista historier.

Plaststolar och sönderlästa heminredningstidningar som ingen egentligen läst – bara bläddrat i.

En tavla med byns kyrka och ett par högst ointressanta krukväxter.

Rent och välpolerat men utan själ.

Det jobbigaste med väntrum än naturligtvis det man kommit dit för att vänta på.

Tandläkarborren, läkarens besked eller ett avslag på en ansökan.

Man bläddrar synbarligen intresserad bland elektriska installationer och ytbehandlingsmaterial för att inte visa sina med-väntare att man på något vis är orolig.

Man tittade liksom bara in...

I Israel är det helg nu och inga krig så långt ögat når.

Nåja, bara några stenkast längre bort rasar diverse krig som man helst inte vill tänka på medan vi själva sitter i väntrummet och oroar oss för vad som eventuellt komma skall.

Fattar ni?

Ungdomar som gör lumpen undrar om de om några dagar kommer att skumpa runt inne i en stridsvagn.

Mammor och pappor som tacksamt skulle se sina ungdomar drabbas av snuva, nackspärr eller annat för att med åtminstone halvgott samvete kunna hållas kvar hemma.

Inte ens officerarna i armén undgår detta väntrum.

De kan visserligen grilla sin kyckling men de äter den i omedelbar närhet av en öppen telefon.

Jag läser artiklar och lyssnar på diskussioner där det ältas om det väntade anfallet är värt sitt pris men blir inte klokare för det.

De verkar prata om en massa olika saker.

Att ge Assad en läxa, att ta ifrån honom möjligheten att i fortsättningen använda sej av giftgas och långdistansraketer.

Att stärka rebellerna inklusive Al Qaida – att inte stärka Al Qaida – att blunda för Al Qaida...

Att visa Iran att USA står vid sina ord, att låta Hezballah förstå att om deras raketer börjar falla över Galiléen deras saga är all men framför allt ge Assad en tydlig vink om att hans tid vid makten bestäms av hans eget fortsatta handlande.

Att Israel tillsammans med Hizballah med både tyst och högre röst håller tummarna för Assad visar väl om något hur galet det mesta gått.

Värre än den berömda rödgröna röra Carl Bildt en gång gav vingar.

Ett litet anfall ger mindre negativ press men mindre positiv effekt.

Ett större anfall riskerar en samlad negativ press men kanske ett säkrare Mellanöstern – eller motsatsen.

Det är ungefär detta Kongressen ska diskutera och sedan besluta om utifall de nu har någon uppfattning alls vad omröstningen gäller.

 Ingen lösning är perfekt och ett amerikanskt anfall på Syrien kommer att vara långt ifrån perfekt.

Möjligen något bättre, eller sämre, än inget anfall alls.

Man tager sig för pannan... och jag tror faktiskt jag föredrar att sitta kvar i det trista väntrummet ett tag till, det finns fortfarande ett par heminredningstidningar jag inte hunnit bläddrat i.  

Just nu känns det som om varje framtida äventyr kommer att förvärra situationen, åtminstone göra den osäkrare och med detta för ögonen är jag inte beredd att rösta på Obama – om jag nu hade fått göra det.

Skulle jag gå efter magkänslan så skulle hela Mellanösterna läggas in i frysen tills alla otrevliga småkryp vittrat sönder.

Sedan skulle rejält folk kunna bygga upp denna osaliga del av världen enligt sundare principer och i bästa fall göra den normalt trivsam och anständig.

Vägen dit verkar idag mest bestå av teorier och sorkhögar.

Inga autostrador här inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Assad, Syrien, Al Qaida, Hizballah, Iran, USA, Mellanöstern, Obama, ...