One year

Cirkuskonster

Medan den 32-gradiga nattliga hettan fortsätter att klibba sej fast så sprutar CNN ut nya, fräscha budskap.

USA ska börja krigsträna de syriska rebellerna - åtminstone ligger det ett förslag om detta vilket redan det är illa nog.

Så snällt av dem tycker alla 'fredsvänner' som älskar allt vad rebeller heter och suckar saligt.

Börja är kanske ett felvalt ord för rebellerna har redan tidigare fått USA-träning i Jordanien men nu ska de börja göra jobbet mera öppet och kanske rent av inbjuda veckopressen till verklighetsnära flerfärgsreportage.

Nästa rubrik som naturligtvis ingen kommer att bli upprörd över är att USA då kommer att träna bl.a. Al Qaida-rebeller.

Hur skulle de kunna undvika detta när allt fler rebeller svär trohet till just Al Qaida.

Vi har nu fått veta att en gränsstad mot Turkiet blivit erövrad av just Al Qaida-rebeller, staden Azaz.

Den staden har fungerat som länk för diverse hjälpsändningar till människorna i Syrien men nu kommer de att vara utlämnade till Al Qaidas eventuella goda vilja. 

USA ska alltså börja träna rebeller där Al Qaida för varje dag vinner allt större inflytande.

Låter detta klokt och normalt?

Ska USA träna Al Qaida för att vara säkra på att nästa gång de anfaller USA de inte kommer att missa Vita Huset/The Capitol Hill.

Den där åkern i Pennsylvania som flight 93 hamnade på ingick absolut inte i planerna.

Nästa gång ska det alltså ske med större precision.

Är Obama och hans klonade rådgivare helt säkra på att det är det amerikanska folkets vilja att bland övriga jihad-rebeller också Al Qaida-liknande grupper kommer att utbildas i krigföringens ädla konst?

Är de alldeles säkra på att detta ligger i USA's nationella intresse?

Själv tycker jag det låter som en desperat åtgärd som man tar till när man inser att något borde göras men inte vet riktigt vad.

Desperata åtgärder blir nästan aldrig lyckosamma eftersom konsekvenserna sällan är optimalt utredda.

Det räcker inte att känna sej fram i dylika sammanhang utan det krävs en vattentät strategi utan några som helst sprickor då den minsta lilla glipa kan resultera i en översvämmningskatastrof.

Hur har Obama tänkt sej välja ut vilka rebeller som ska få åtnjuta den amerikanska krigsträningen?

'Moderata' sa han men vad menade han egentligen med moderat i det sammanhanget?

Menade han FSA (Free Syrian Army)?

Om så är fallet så innebär det att äta upp en annan människas råa hjärta klassas som en moderat handling.

Kanske kommer den slutliga uppdelningen att ske med tanke på vilka som bär Al Qaida-uniform eller har små röda rosetter i håret?

Sedan dyker frågan upp vad som är syftet med den tilltänkta träningen?

Ska USA träna rebellerna i hur de på effektivast möjliga sätt kan ha ihjäl varandra eller hur de med specialutbildade hundar kan snoka reda på alawiter och kristna för att sedan eliminera dem på känt maner?

Jag ser det här skeendet som en blixtrande föreställning i - ursäkta - dumhet.

Jag undrar dessutom fortfarande vad människorna i USA tycker...

Sist idag kan vi läsa om EU-diplomater som blev stoppade när de ville överlämna 'välsignelser' från EU till palestinaaraber vid en illegal och numera raserad by i Jordandalen.
De var väl irriterade över att dagens mediacirkus enbart koncentrerade sej på araber norr och söder om Israel, i Syrien och Egypten, och så fick det verkligen inte lov att fortsätta.

Mitt i hela cirkusen måste de ha tappat hjälp-kompassen för det är i Syrien, lite högre upp på kartan... som behoven finns men någonting säger mej att där skulle EU-diplomaterna inte våga sätta sina små välputsade EU-skor.
Några miljoner verkliga flyktingar, nej tack. 

Best show in town, right?! 

Om jag skulle försöka sammanfatta så tycker jag det sker så många galna saker idag att det är svårt att ha förtroende för någon.

Folk inte bara pratar förbi varandra utan tänker förbi varandra.

Den som skriker högst, samlar ihop flest namn på en namnlista och som upprepar sina argument tillräckligt ofta är den som 'vinner'.

Vad som enligt urgammal hävd och praxis anses vara rätt och riktigt får sällan en chans.

I stället ger man drevet fria tyglar.

Kanske ligger det mer än vad man vid första anblicken förstår i vad israelerna säger - bry dej inte om att alltid få rätt, handla klokt i stället.

Läs även andra bloggares åsikter om CNN, USA, Syrien, rebeller, Al Qaida, Obama, Free Syrian Army, EU, ...

Drömläge - stjärnläge

Jag erkänner att jag är ganska fascinerad av Putin.

Han är med all sannolikhet en mansgris men inga drifter i världen får honom att vandra ens några grader ur kurs.

En spikrak liten kille.

Jag undrar hur en man så helt utan charm och karisma två gånger kunnat bli vald till statschef i ett stort och viktigt land medan i USA deras nuvarande president blev vald enbart på grund av sin charm - nästan i varje fall.

Visst, det är mer Hollywood-glitter i USA och vintrarna i Sibirien är fortfarande bistra så referensramarna när man väljer president är ganska olika.

Putin har fått Obama att blekna under senaste veckan och nu har Putin honom i ett skruvstäd vilket är en sprillans ny position för Obama.
Putin kan leka med sin sprattelgubbe och ställa vilka krav han vill med vetskapen att Obama behöver honom nu mer än någon någonsin behövt Obama.
Grymt hur snabbt det kan gå när någon nått gränsen för sin förmåga.

Det ska bli intressant att följa hur Putin kommer att utnyttja sin nya status och bli inte överraskad om vad som verkade omöjligt igår går som en dans i morgon.

Strax efter att vi såg den första stjärnan på den rosa kvällshimlen ljöd shofaren.

Eftersom vi satt utanför synagogan mer eller mindre på gatan så hördes den ganska svagt men en shofar är alltid en shofar och är intimt förknippad med Jom Kippur.
I den svenska Bibeln kallas Jom Kippur för Försoningsdagen och i samband med den talas det om basunklang som väl var det närmaste man kunde komma de ödesmättade stötarna från ett vädurshorn.

En synagoga är inte alls som en kyrka, inte ens som en frikyrka.

Man kommer som man är, går in och ut efter behag, småpratar i grupper samtidigt som det som sker i händelsernas centrum fortskrider.

Som ett hem.

Dörrarna står vidöppna och både barn och hundar kilar in och ut även om hundarna väl aldrig lyckades komma ända fram till ritualernas hjärta.
Där fanns gubbar och unggrabbar i virkade kippor, vita kippor och svarta kippor men bland kibbutsens eget manfolk såg jag väl mest kepsar den kvällen.

Några besökare stoltserade i traditionella svarta hattar tillsammans med kibbutsnikar med enbart lockarna på huvudet.
Någonting för alla.

Plötsligt sa min väninna - se den första stjärnan!

Mycket riktigt för när jag tittade upp såg jag mellan takets sladdar och antenner Noga/Venus som berättade för oss att vi nu fick vänta ett år till nästa Jom Kippur.
Strax därefter ljöd shofaren och folk började sakteliga dra sej hemåt till ett par helt vanliga dagar innan nästa högtid inleds på onsdag kväll.
Succot.

Från någonstans på kibbutsen hörs redan de typiska ihåliga hammarslagen mot träplankor från de som inte kunde vänta en sekund längre med att bygga sin succa.

- Den lilla skolflickan kom hem till sina föräldrar och sa att hon ville bli jude...

Naturligtvis undrade hennes mycket icke-judiska föräldrar varför detta nu då?
Jo för de har så många mysiga helger och ibland får de till och med stanna hemma från skolan.
(Detta tilldrog sej i USA där de fortfarande har respekt för traditioner.)

Putin tror jag att jag lämnar nu, han verkar ju klara sej bra på egen hand.
Det ska bli spännande att se i vilka trådar han tänker dra och hur han i övrigt tänker handskas med Obama.

Det är förändringar på gång och idag är Putin kung.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Obama, Jom Kippur, shofar, Försoningsdagen, USA, ...

I väntrummet

... eller teorier och sorkhögar

Väntrum är ofta trista historier.

Plaststolar och sönderlästa heminredningstidningar som ingen egentligen läst – bara bläddrat i.

En tavla med byns kyrka och ett par högst ointressanta krukväxter.

Rent och välpolerat men utan själ.

Det jobbigaste med väntrum än naturligtvis det man kommit dit för att vänta på.

Tandläkarborren, läkarens besked eller ett avslag på en ansökan.

Man bläddrar synbarligen intresserad bland elektriska installationer och ytbehandlingsmaterial för att inte visa sina med-väntare att man på något vis är orolig.

Man tittade liksom bara in...

I Israel är det helg nu och inga krig så långt ögat når.

Nåja, bara några stenkast längre bort rasar diverse krig som man helst inte vill tänka på medan vi själva sitter i väntrummet och oroar oss för vad som eventuellt komma skall.

Fattar ni?

Ungdomar som gör lumpen undrar om de om några dagar kommer att skumpa runt inne i en stridsvagn.

Mammor och pappor som tacksamt skulle se sina ungdomar drabbas av snuva, nackspärr eller annat för att med åtminstone halvgott samvete kunna hållas kvar hemma.

Inte ens officerarna i armén undgår detta väntrum.

De kan visserligen grilla sin kyckling men de äter den i omedelbar närhet av en öppen telefon.

Jag läser artiklar och lyssnar på diskussioner där det ältas om det väntade anfallet är värt sitt pris men blir inte klokare för det.

De verkar prata om en massa olika saker.

Att ge Assad en läxa, att ta ifrån honom möjligheten att i fortsättningen använda sej av giftgas och långdistansraketer.

Att stärka rebellerna inklusive Al Qaida – att inte stärka Al Qaida – att blunda för Al Qaida...

Att visa Iran att USA står vid sina ord, att låta Hezballah förstå att om deras raketer börjar falla över Galiléen deras saga är all men framför allt ge Assad en tydlig vink om att hans tid vid makten bestäms av hans eget fortsatta handlande.

Att Israel tillsammans med Hizballah med både tyst och högre röst håller tummarna för Assad visar väl om något hur galet det mesta gått.

Värre än den berömda rödgröna röra Carl Bildt en gång gav vingar.

Ett litet anfall ger mindre negativ press men mindre positiv effekt.

Ett större anfall riskerar en samlad negativ press men kanske ett säkrare Mellanöstern – eller motsatsen.

Det är ungefär detta Kongressen ska diskutera och sedan besluta om utifall de nu har någon uppfattning alls vad omröstningen gäller.

 Ingen lösning är perfekt och ett amerikanskt anfall på Syrien kommer att vara långt ifrån perfekt.

Möjligen något bättre, eller sämre, än inget anfall alls.

Man tager sig för pannan... och jag tror faktiskt jag föredrar att sitta kvar i det trista väntrummet ett tag till, det finns fortfarande ett par heminredningstidningar jag inte hunnit bläddrat i.  

Just nu känns det som om varje framtida äventyr kommer att förvärra situationen, åtminstone göra den osäkrare och med detta för ögonen är jag inte beredd att rösta på Obama – om jag nu hade fått göra det.

Skulle jag gå efter magkänslan så skulle hela Mellanösterna läggas in i frysen tills alla otrevliga småkryp vittrat sönder.

Sedan skulle rejält folk kunna bygga upp denna osaliga del av världen enligt sundare principer och i bästa fall göra den normalt trivsam och anständig.

Vägen dit verkar idag mest bestå av teorier och sorkhögar.

Inga autostrador här inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Assad, Syrien, Al Qaida, Hizballah, Iran, USA, Mellanöstern, Obama, ...

Efter Obamas Kongress-bomb

Jag har läst och hört många förklaringar och bortförklaringar idag varför vad som hände i lördags kväll hände.

Många har varit djuplodande, en del har varit försök till att vara djuplodande medan andra mest försökt hitta någon att kasta sin frustration på.

Just när de flesta hukade inför det kommande slaget så drog Obama i bromsarna.

På något vis kändes det som ett slag i ansiktet.

Vi hade samlat det lilla mod vi möjligen hade inför det okända, dragit luckorna för fönstren och väntade.

Då – ingenting.

Ni kan läsa om alla möjliga förklaringar, allt från Obamas besvikelse över utebliven koalition till hans konstitutionella ovilja att visa att USA är starkare än någon annan.

Teorierna staplas på varandra.

Jag såg ett inslag i CNN för ett par dagar sedan där en blek (faktiskt), ängslig och tillbakadragen Obama gav alla skäl han hade för att slå till mot giftmördarna i Syrien.

Obama gav dock intrycket att han endast levererade inlärda fraser och egentligen hatade vad han höll på med.

Han var mycket noggrann med att understryka hur liten attacken mot Syrien skulle komma att bli, den skulle bli så kort att den knappt skulle komma att märkas...
Som en vindpust.

Jag tyckte nästan synd om honom.

Det påminde mej om när man var liten och tvingades be om ursäkt för något trots att man inte alls varken ångrade eller var ledsen för vad man gjort.

Någonting påklistrat från utsidan.

Vilken skillnad i attityd och framtoning det var när han dagen efter i Vita Husets trädgård meddelade att han beslutat att involvera Kongressen.

Stark, självsäker och övertygande.

Någonting hade hänt mellan dessa två tillfällen.

Vad detta kan ha varit vet ytterst få och inte heller jag tänker spekulera men det var som att dra i handbromsen på 23.59.59.

Luften gick ur världssamfundet och beroende på grad av inblandning och preferens var man antingen besviken eller lättad.

Eller båda.

Obama hade i den första videon uppenbarligen kalla fötter men kom sedan på den strålande idén att låta någon annan ta smällen om hans tilltänkta äventyr i Syrien skulle gå åt skogen.

Han begär nu att Kongressen ger sitt stöd och därmed kommer de också att vara ansvariga, åtminstone medansvariga.

Innan hans koalitionsbyggande raserades hade nog Obama tänkt löpa linan ut på egen hand men plötsligt stod han där ensam.

Vilken tur att Kongressen då finns till hands och kan hålla honom i handen medan han lär sej spela på de stora killarnas planhalva.

I det här läget är naturligtvis marknaden för rykten lukrativ och påståendet att det var rebellerna som utlöste senaste giftgasattacken med hjälp av vapen från Saudiarabien är förmodligen en groda.

USA säger att de vet att Assad är den skyldige men vi vet inte vad de bygger sitt vetande på.

Förresten, kanske är USA's påståenden om att de vet... också bara grodor.

Nu finns det plötsligt tid för folk att snygga upp och förbereda sina skyddade rum och slänga ut diverse bråte från skyddsrummen.

Kibbutsen hade förutseende nog lämnade detaljerade instruktioner i våra postfack igår och det känns tryggt att det finns några i närheten som bryr sej.

Ingen jag pratat med tror att några vedergällningsaktioner kommer att nå oss men så länge ingen kan lova så behåller vi säkerhetsbältena på.

Jag tycker inte om att åka båt för jag blir så gruvligt sjösjuk och eftersom ingen kan lova att det inte kommer att bli något gung så avstår jag.

En attack på Syrien kan jag inte lika enkelt avstå från men jag kan ta på flytvästen... eller göra som de flesta andra – säga att jag inte tror att någonting kommer att hända när någon frågar.

Det är en fråga om attityder, inte om krig.

Hoppas jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Kongressen, Vita Huset, USA, Syrien, Saudiarabien, ...