Självständighetsdagen – 61 år sedan Israel återskapades.
Festligheterna inleddes i kvällningen men hela dagen var ägnad åt minnesstunder för landets stupade soldater.
Klockan 11 ljöd sirenen över landet och även på vår kibbuts.
Två minuter exakt ljöd den för att hedra och minnas de som mejats ner i krig eller på annat sätt fått sina liv förkortade under tjänstgjöringen i armén.
Jag valde att stå framför ett fönster under tiden sirenen ljöd.
Detta ödesmättade klagoljud man verkligen inte vill stifta någon närmare bekantskap med.
Det tränger genom märg och alla ben och obehagskänslan är överväldigande.
På två minuter hinner mycket hända.
Naturen hinner förändras och atmosfären hinner förstenas.
Vinden som vanligtvis ingjuter liv i palmkronorna avtog och bara de lättrörliga pinjegrenarna fortsatte sina eviga rörelser.
Hundskallen tystnade och fjärilarna landade så nära honungen de bara kunde.
Inga bilar och inget flams – Israel minns.
Israel glömmer aldrig.
Israel kan förlåta mycket men aldrig glömma.
Visst vet jag att många som stannade upp dessa två minuter i tankevärlden planerade för kvällens festligheter men det ger ändå en styrka att göra något tillsammans.
Fråga de som är kroniska motdemonstranter.
De knyter på sina vandringskängor och drar ut i väder som oväder under snart nog vilken paroll som helst bara för att få uppleva den känsla av gemenskap man känner då man agerar tillsammans med andra.
Festligheterna inleddes i kvällningen men hela dagen var ägnad åt minnesstunder för landets stupade soldater.
Klockan 11 ljöd sirenen över landet och även på vår kibbuts.
Två minuter exakt ljöd den för att hedra och minnas de som mejats ner i krig eller på annat sätt fått sina liv förkortade under tjänstgjöringen i armén.
Jag valde att stå framför ett fönster under tiden sirenen ljöd.
Detta ödesmättade klagoljud man verkligen inte vill stifta någon närmare bekantskap med.
Det tränger genom märg och alla ben och obehagskänslan är överväldigande.
På två minuter hinner mycket hända.
Naturen hinner förändras och atmosfären hinner förstenas.
Vinden som vanligtvis ingjuter liv i palmkronorna avtog och bara de lättrörliga pinjegrenarna fortsatte sina eviga rörelser.
Hundskallen tystnade och fjärilarna landade så nära honungen de bara kunde.
Inga bilar och inget flams – Israel minns.
Israel glömmer aldrig.
Israel kan förlåta mycket men aldrig glömma.
Visst vet jag att många som stannade upp dessa två minuter i tankevärlden planerade för kvällens festligheter men det ger ändå en styrka att göra något tillsammans.
Fråga de som är kroniska motdemonstranter.
De knyter på sina vandringskängor och drar ut i väder som oväder under snart nog vilken paroll som helst bara för att få uppleva den känsla av gemenskap man känner då man agerar tillsammans med andra.
De två minuterna är över och sirenen dör långsamt bort.
Gråt och tandagnisslan trängs på landets kyrkogårdar där du en dag som denna finner många kvinnor.
Många förkrossande unga.
De förlorade sina lika unga män i något av alla dessa utrotningskrig som varit landets öde sedan dess skapelse.
Det unga Israel minns tillsammans med sina äldre ”kolleger”.
Mörker täcker nu landet och sorgen har på något förunderligt sätt förvandlats till frustande glädje.
Självständighetsdagen har inletts.
Ingredienserna är numera välbekanta men lika välkomna för det.
Sånger, dikter, danser av stora som små - och sedan flaggor.
Flaggor i alla storlekar i alla händer.
Ofta många flaggor i en och samma hand.
Kvällen avslutades med ett sprakande fyrverkeri som gjorde åskådarna andlösa.
Det var förmodligen meningen också för tempot stegrades hela tiden och vem hinner tänka på att andas då?
I bakgrunden hörde vi och såg fyrverkeriföreställningarna från grannkibbutserna men naturligtvis var vårt finast...
Dagen efter är ägnad doft–och smaklökarna.
Var du än befinner dej ligger barbecue-doften tung och aptitretande och ingen nekar någon en smakbit.
Det tar på krafterna att kastas från sorgens mörker till glädjens alla olika yttringar så ett skrovmål är väl på plats.
Livet i Israel har alltid handlat om att kastas både hit och dit vilket i det längre förloppet har visat sej vara både energigivande och initiativberikande.
Folket står aldrig stilla – man utvecklas hela tiden och landet bubblar fortfarande av nybyggaranda.
Man älskar sitt land - man har ju bara ett – och framtiden tar vi itu med när den väl kommer.
självständighetsdagen, Israel, siren, kyrkogård, utrotningskrig, flaggor, fyrverkeri, barbecue, ...
