Ryska ledare – jag ryser.
Putin och Medvedev.
Inte har det någon betydelse vem som gör vad eller vem som är premiärminister eller president – de är lika goda kålsupare båda två.
Putin känner vi ju till i viss utsträckning och vad vi känner till gör ingen människa glad.
När hans tid som president var ute ordnade han så han kunde fortsätta att agera president samtidigt som han tog på sej jobbet som premiärminister.
Ett totalitärt jobb – om man så säger.
Han hade själv, naturligtvis, utsett sin efterträdare, så på den fronten var det lugnt.
Efterträdaren har figurerat i media de senaste dagarna och vi blir helt på det klara över varför Putin valde denne man.
Medvedev.
Man kommer inte ifrån att han verkar ovanligt träaktig. Vedaktig, på något vis.
Han verkar vilja ta på sej rollen som Rysslands försvarare men misslyckas katastrofalt.
Han talar stora ord, men när stora ord kommer från en liten man blir intrycken de gör ännu småttigare.
Han bombar hyreskaserner och kallar det för försvar av mänskliga rättigheter.
Han låter trupp efter trupp tränga in i ett grannland och kallar det för befrielseåtgärder.
Han gör ensidigt nya gränsjusteringar och kallar det för fredsbevarande arrangemang.
Därefter sitter han i TV och uppger att de gett upprorsmakarna en läxa!
Han talar som en robot, en totalt avhumaniserad robot.
Han har makt, massor av makt som helt styr hans handlanden.
Han gör med andra ord precis vad han vill – eller rättare sagt – vad Putin vill.
Medvedev vet att han har Putin att tacka för sin position och ett sådant förtroende vill han ju inte missbruka.
Därför framträder han stel i rygg, nacke och ansiktsmuskler och nervös som trettonåringen vid sin Bar Mitzva-läsning i synagogan.Han vill verkligen inte göra någon tabbe som Putin skulle kunde misstolka.
Han älskar ju sitt nya, fina jobb...
Ja, så kan tankarna rulla på efter att ganska ytligt ha följt krisen och kriget i Georgien.
Vad kan ett litet land göra när det ligger i skuggan av det stora landet?
Ingenting.
Det fanns länder som säkert hade velat hjälpa Georgien men de nöjde sej av olika anledningar med ord – som Carl Bildt.
Ord kostar inget och kostar inget på.Ord är billiga.
Jag fick ett ganska underligt intryck av befolkningsfördelningen i Georgien när jag såg dem fly från krigets fasor till en förhoppningsvis lugnare situation.
Vad jag såg var i stort sett bara äldre människor.
Gamla människor.
Var fanns folk i yngre medelåldern och de ännu yngre?
Det var gamlingarna som låg i rännstenarna och de ännu äldre som försökte släpa ut lite tillhörigheter från sönderbombade hus.
Kanske var iakttagelsen så lättförklarad som att de yngre dragit iväg till städer och andra tätorter.
Men ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar