Bevekelsegrunder, tack?!

En person ställde frågan vad det är som driver folk att ge sina sista slantar till palestinierna.
Inte till några andra, bara till palestinierna.
Nästan, i alla fall.
Händer det att man skickar pengar till andra behövande så heter det alltid att "vi har tyvärr nästan slut på våra resurser".

Det är ganska underligt att ingen frågar sej vad det är som gör att just palestinierna är de utvalda som aldrig behöver höra att "vi har tyvärr nästan slut på våra resurser".
De får alltid summor ingen annan skulle drömma om och ingen skulle heller komma på tanken att kräva något i gengäld.
De skulle ju kunna bli ledsna.
Det verkar som om land och riken gör vad som helst för att finna orsaker till att skicka över miljarder till palestinierna utan att vara ett dugg intresserade av vad de tänker göra med dem.

Även om givarna anser historia vara ett knepigt ämne så borde de i alla fall kunna gå några år tillbaka och fundera en stund över vad tidigare skänkta pengar gett för resultat.
De enda resultat man kommer att finna är att det inte finns några resultat.
Jobbarnas skattepengar har försvunnit ner i stora svarta hål och ja, där någonstans hittar man resultatet.

Vad är det som gör att man trots detta bara fortsätter denna krampaktiga och ologiska miljardrullning?
Varför och hur har det blivit så?
Låt oss spekulera.

Är det för att man tycker synd om dem?
Det kan väl vara en bit i det hela men långt ifrån hela sanningen.
Det finns många andra folkgrupper som har det mycket värre för i själva verket har palestinierna det inte alls så dåligt ställt.
De hankar sej fram, utan någon överdriven lyx, men med en vardagssituation som är långt bättre än i många arabländer i närområdet, Gaza inberäknat.
När man ser bilder från Gaza ser man sällan någon som inte pratar i sin mobiltelefon.

Är det för att man vill muta dem? Betala skyddspengar? Pacificera dem?
Varför skulle någon behöva muta dem eller betala för deras beskydd?
Vad vill man ha från dem?
Någon sorts lugn och ro kanske så att svenskarna t.ex. kan fortsätta det liv de nästan alltid levt och vill fortsätta att leva, utan några dåliga samveten.

Är det för att man är rädd?
Rädd för att palestiniernas våldskultur ska komma närmre och närmre den egna boplatsen.
Rädd för att den stora arabiska massan ska surna till och börja begå oöverlagda våldshandlingar.
Rädd för att okända människor med okänd kultur ska börja kräva utrymme i vår behagliga vardag.

Är det för att världen är så genomsyrad av antisemitism att man knappast märker det?
Är det ett sätt att skada judarna på som inte kan spåras?
Är det ett sätt att göra ett smutsigt jobb med sina rena händer i behåll?
Är det ett sätt att hjälpa fiendens fiende och låtsas att han är vår vän?

Det finns många utredningar om det palestinska biståndet och dess effekter men ingen kan peka på någon succé.
Snarare tvärtom.
Ju mer som pumpas in desto mer krävs av nya insatser.

Delvis får vi skylla oss själva när vi inte vågar ställa några motkrav, och vi borde dessutom lära oss något om den kultur (eller brist på kultur) vi ämnar klampa in i.
Man resonerar inte på sättet vi är vana vid och man tolkar inte undfallenhet som någon slags finkänslighet.
Kunskap saknas ofta helt och när denna brist paras med luddiga målsättningar blir resultatet katastrofalt.