Diakonias olika måttstockar

Jag känner mej utvald idag.
Jag har fått tillåtelse att publicera en artikel skriven av en av mina favoritskribenter, Ilya Meyer.
Hans artikel som är publicerad i Världen Idag - just idag - säger vad man kunde förvänta sej att en organisation med kristen anknytning som Broderskapsrörelsen skulle säga – men som de naturligtvis inte säger.
Broderskapsrörelsen tillsammans med den likaledes avkristnade Diakonia är som uttorkade öknar, skamfläckar vi andra "normala" kristna anser helt har förfelat målet.
De är på sin höjd ljumma och ska som sådana utspys ur Guds mun.

Nu åter till artikeln av Ilya Meyer.
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3162&Itemid=29

DIAKONIAS OLIKA MÅTTSTOCKAR

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.

Förnekande av judarnas rättigheter i Mellanöstern.

Uppmuntran till indoktrinering och terrorism genom frikostigt medie- och penningstöd till militanta grupper.

Medveten vinkling av fakta och medvetna lögner om staten Israel.

En anmärkningsvärd tystnad när den judiska minoriteten i vårt eget land attackeras på öppen gata.

Fullständigt ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.

Det här handlar inte om de globalt terrorstämplade Hamas, Hizbollah eller Talibanerna.

Det handlar om Svenska kyrkan och det nominellt kristna biståndsorganet Diakonia.

Två organisationer som ser det som sin heliga plikt att tvinga bort judar från deras historiska och nuvarande boplatser i Mellanöstern (först Jordanien, sedan Gazaremsan och nu Västbanken ska göras judenrein – vem minns inte förra gången det ordet klingade i våra öron, det var för inte så väldigt länge sedan).

Ett utmärkt exempel på dessa organisationers politiskt drivna enögdhet är deras förhållande till Västbanken, ett område som FN först öronmärkte för palestinska judar men som sedan övertogs av palestinska araber. Västbanken ockuperades senare av Jordanien, och är sedan dess administrerat av Israel efter att området användes som plattform för krig mot Israel. Just nu avvaktar parterna en slutlig överenskommelse om Västbankens framtida status. Svenska kyrkan och Diakonia motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken. Däremot är de inte emot byggande av hus för araber: i bara en enda stad, Jerusalem, till exempel, har araberna olagligt byggt fler än 6000 hus enligt den opolitiske Jerusalem Center for Public Affairs. Svenska kyrkan och Diakonia driver ingen kampanj för att dessa hus ska rivas. Judarnas anspråk erkänns inte, enbart arabernas beaktas. En måttstock för judar och ett annat för alla andra. Det låter bekant.

Svenska kyrkan och Diakonia ser det som sin heliga plikt att stänga arbetstillfällen för palestinska araber bara man samtidigt lyckas sparka några israeliska judar från deras jobb – Diakonia tvingade nyligen svenska låsföretaget Assa-Abloy att flytta från industriområdet Barkan byggt på det omtvistade Västbanken och som var tillgänglig för både araber och judar. När företaget nu flyttar några kilometer västerut får palestinska araber ingen möjlighet att arbeta där – det är ju ett annat land enligt Svenska kyrkans och Diakonias egna tolkning.

Hela vitsen med industriområdet Barkan var att ge alla möjlighet att arbeta tillsammans, bli sams, umgås med varandra. Produktivt arbete, lika lön för alla, en hederlig inkomst brukar sällan uppmuntra till eller ens lämna utrymme för rasism, politisk extremism och benägenhet att utföra självmordsbombningar på civila. Så var det tänkt. Så här skrev till exempel den framåttänkande liberale israeliske filantropen Stef Wertheimer: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och en högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Det bakåtsträvande Diakonia förstör förutsättningarna för samlevnad mellan israeler och palestinier.

Vilket i och för sig är ganska förståeligt – för hur skulle Diakonia överleva om araber och judar blev sams? Vem skulle då behöva Diakonia? Hela deras existensberättigande skulle slås i spillror – utan konflikt, inget behov av Diakonia, som enbart fokuserar på konflikten i detta smala landområde, utan minsta intresse för massakrer i Tjetjenien, Armenien, Burma, Tibet, Sri Lanka, Iran, Darfur, Egypten, Syrien, Saudiarabien, Pakistan.

Inte förvånande eftersom vare sig Svenska kyrkan eller Diakonia, två skenbarligen kristna organisationer, har engagerat sig i den makabra situationen för de kristna på Västbanken, som av islamister fördrivs från sina hem – där de levt i 2008 år. Eller den förödande situationen för Egyptens koptiska kristna, en minoritet som genomlider systematisk rasism. Eller de kristna i Pakistan, som systematiskt mördas och jagas på flykt av en alltmer stridbar våg av islamism. Eller de kristna på Filippinerna, som kommer under allt starkare attacker från den extremistiska islamistiska omgivningen.

Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan å ena sidan den genompolitiserade ledningen för Svenska kyrkan och Diakonia, och å andra sidan det stora flertalet hyggliga, ärliga och troende kristna – helt enkelt hederligt folk med tro på demokrati, etik och moral – i vårt underbara avlånga land. Det är dags för de olika samfunden att sätta stopp för Svenska kyrkans och Diakonias systematiska enögdhet, deras sjuka besatthet med Israel, deras fullständiga oförmåga att betrakta och behandla judar och araber med samma måttstock, och den rasism detta innebär.

Det är dags för Sveriges kristna att återta sin kyrka. Och de finansiella medel som idag brukas på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt.

Ilya Meyer
Västra Frölunda

Broderskapsrörelsen, Diakonia, Svenska Kyrkan, Västbanken ..

D

'Yvette' Lieberman, den smarte juden

Nu ska jag studera min kristallkula en stund och sedan slänga ut Tarotkorten – allt för att få lite grepp om framtiden.
Egentligen är dessa åtgärder överflödiga för vi fick vissa föraningar i Knesset igår.

Man hade satt sej ner för den årliga minnesstunden över den av palestinierna mördade ministern Rehavam Ze´evi och talarna avlöste varandra.
Turen kom till ledaren för partiet 'Israel Beiteinu' (Israel vårt hem), Avigdor Lieberman, och jag riktigt både såg och kände hur de församlade spetsade öronen.
De visste av erfarenhet att de inte kommer att få lyssna till samma slätstrukna upprepningar från honom som från de andra talarna.
De blev inte besvikna.

"Every self-respecting [Israeli] leader," Lieberman said, would expect a reciprocal visit when making one on his own.
"He wants to talk with us? Let him come here; he doesn't want to talk with us - let him go to hell," Lieberman said.

Med andra ord – varför ska vi springa häcken av oss för Mubarak när han aldrig gör detsamma för oss – på ren skånska.

Lieberman har mycket emot sej.
Han är ingen sabra (en som är född i Israel), han har en grötig rysk brytning när han talar hebreiska och han ser smått demonisk ut med ett stort och ett mindre öga som ibland verkar se rakt igenom dej.
Däremot är han stolt över att vara jude och låter ingen trampa på sej på grund av detta faktum.
Han inser dessutom att Israel måste kräva respekt och inte ständigt kräla i stoftet för sina arabiska grannarna.
Att han tycker att politisk korrekthet är mindre viktigt än att stå för en konsekvent uppfattning anser jag hedrar honom.
Många har mycket att lära av 'Yvette' i det avseendet.
Lite anarkist-anda skulle inte sitta helt fel bland dagens ganska mesiga ledarskikt.

Jossi Beilin, ledaren för vänster-vänsterpartiet Meretz-Yahad hade en gång en arbetsfrukost tillsammans med Lieberman.
Efter att kaffet var urdrucket blev han tillfrågad om vad han tyckte om Lieberman – underförstått då att de representerar var sin ytterlighetsriktning.
"Han är en smart jude" svarade Beilin, som likaväl hade kunnat ta tillfället i akt att hänga ut sin frukostkompis och vinna ett par politiska poäng.

Tillbaka till Knesset och gårdagens samling.
Vad hände?
Tro det eller ej men så fort etiketten tillät sprang både Olmert och Peres till sina telefoner, datorer eller faxar och knäböjande inför Mubarak började de ödmjukt framföra sina lika ödmjuka ursäkter för vad Lieberman hade sagt.
Jag kan livligt föreställa mej hur de försökte framställa honom som mindre vetande medan de gjorde som hundarna gör – rullade över på rygg, blottade magen och visade sin totala underdånighet och undergivenhet.

Vad håller de på med egentligen, vad är det som gjort att de förlorat all stolthet?
Att kräva jämställdhet med araberna är inte på deras agenda – smulorna räcker så bra.
Gettojuden i sin prydno.

Nå, vad säger kristallkulan då?
Jo, den säger att Avigdor Lieberman i framtiden kommer att betraktas som en av de stora i Israel, en som inte varit rädd för att stå uppe på de urgamla murarna till landets försvar, helt i klass med David Ben Gurion, Golda Meir och Menachem Begin.
Efter dem har dessvärre fältet tunnats ut betänkligt.

Avigdor Lieberman, Israel Beiteinu, Mubarak, Olmert, Peres, Beilin, ..

Tomtemissbruk

Sverige är fantastiskt!

Det har varit ganska många artiklar om den inrikespolitiska situationen i Israel efter Olmerts avgång (fast han sitter fortfarande där han sitter där han sitter där han sitter...) och partiledarvalet i Kadima som vanns knappt av Tsippi Livni.
Vad har vi kunnat läsa i dessa artiklar?

Vi har fått läsa vad svenska analytiker anser att Israel bör och inte bör göra för att tillfredsställa palestinierna.
Nu är det ju så att Israel väljer sina politiker för att de ska verka för Israels bästa men i svenska media är man bara intresserad av att Israel ska välja företrädare som är bra för palestinierna.
Israels egna intressen är negligerbara.
Detta känns onekligen aningens virtuellt.

En rubrik som fångat många artikelskribenter är att i två färska opinionsundersökningar Tsippi Livni har fått ett par procent mer än Bibi Netanyahu och folk påstår att de fått nytt hopp...
Absurdt – av flera orsaker.

För det första är tiden fram till valdagen mer än en evighet i det här landet och opinionssiffrorna hinner gå varvet runt flera gånger om innan dess.
Opinionsinstituten arbetar för högtryck och mätningar kommer att skölja över landet i en aldrig sinande ström och om siffrorna pekar i samma riktning två veckor i följd, skulle jag bli ganska förvånad.
Vi lärde oss ju också vid Kadima-valet att resultaten av dessa undersökningar är beroende av en mängd oberäkneliga faktorer och i slutändan inte mycket att sätta sin lit till – även om Bibi Netanyahu hade legat i täten.

Sedan kommer vi till det allra underligaste i dessa artiklar som alla är skrivna i samma anda och väldigt likartade.
De svenska kommentatorerna ser det som ett positivt tecken att Tsippi Livni ledde i två mätningar over Bibi Netanyahu och då blir ju nästa fråga automatiskt – varför?
Varför tror de att Tsippi Livni skulle vara ett bättre val för Israel än Bibi Netanyahu?

Ursäkta --- var frågan felställd?
Naturligtvis.

Frågan skulle ha varit varför Tsippi Livni skulle vara ett bättre val för palestinierna än Bibi Netanyahu.
Med andra ord bedöms Israels inrikespolitik med utgångspunkt från vad som är bra eller dåligt för palestinierna.

Detta kallar jag ett typiskt tunnelseende men också ett snyggt upplägg av en påtryckargrupp.
Jag nämnde inte ordet propaganda men var snubblande nära.

Slutsatsen blir att svenska media och artikelskribenter vill ha en jultomte som Israels premiärminister.
En jultomte i röd tomtedräkt och vitlockigt hår med en önskelista så lång så lång och en säck sprängfull av klappar dekorerad med den palestinska flaggan.

Har ni inte glömt någonting?
Har ni inte glömt hur det ska gå för Israel?
Om landet ska överleva de synnerligen reella hoten från norr, från öster och från söder?
Fast det är väl inte något en svensk artikelförfattare eller ledarskribent skulle ödsla trycksvärta på.

Svenska media, Sverige, Israel, palestinierna, Tsippi Livni, Bibi Netanyahu, jultomten ..

D SvD DN SDS P

Regn i Tsippis hår

Idag kom regnet.
Idag kom regeringskrisen.

Det beror på vem du frågar vilket som anses vara viktigast.

Vid lunchtid idag bröts molnen sönder och vattnet ramlade ut.
Jag lärde mej idag vad det heter på hebreiska – shever anan.
Visst, man kan kalla det för regn, men det handlade mer om vattenschok som förflyttas uppifrån och ner med ett dån.
Jag var på jobbet och öppnade naturligtvis fönstret för att se, lyssna och – dofta!
Efter så många månaders hetta och torka inställde sej en helt ny klimatologisk situation.
Det blev blött.
Genomblött.
Jag ringde hem för att kolla om vi fortfarande hade torrt inomhus och det hade vi.
Eftersom vi bor under en jättefikus måste vi hålla takrännan ren för att vatten inte ska sippra in.

De gånger vi skjutit detta på framtiden har vi i stället fått in hela blötat.
Surt, äckligt och en massa onödigt arbete.

Plötsligt upphörde allt och solen satt på sin gamla vanliga plats.

Regeringskrisen då?
Måste jag?
Alla har synpunkter på den både i tal och skrift men det handlar ju om spekulationer.
Man ansluter sej till de idéer man känner ligger i närheten av sina egna för att sedan vänta på verkligheten – för att se om man hade rätt, eller inte.
En inte särskilt fruktbar process men om man gillar kristallkulor, så visst...

Min största oro är Olmert.
Att han ska hinna iscensätta irreversibla överenskommelser, signera irreversibla dokument och göra en allmän "sell out".
Som någon skrev – det land som sparkade ner Olmert från hans elfenbenstorn gör han nu sitt bästa för att förstöra.
Jag hoppas det finns paragrafer som håller honom i shack.

Tsippi Livni tycker nog det är ganska skönt att det är över.
Hon har inte sett ut som hon direkt gillat den sits hon hamnat i även om hon har hållit god min.
Att hon lärt sej en massa om mänskliga kvalitéer och svagheter visade hennes korta presskonferens i kväll då hon förklarade sitt resonemang.

Jag förstår inte hennes politik och hur hon får ihop att det hon gör är bra för Israel, men likaväl önskar jag någonstans att hon ska lyckas.
Hon är ju tjej...

Regn, skyfall, Tsippi Livni, Olmert, regeringskris, ..

DN SvD HD P DB

Det urgamla Hebron

Hebron, en stad med en lång och fascinerande historia som naturligtvis är förknippad med Abraham (Abram).
Abraham med sitt hushåll lämnade staden Ur i nuvarande Irak och vandrade till en plats i norra Syrien som heter Haran.
Där bodde de ett tag innan de drog vidare till det land Gud skulle visa dem.
(Deras gudstro kunde inte ha varit av det klenare slaget!)
De kom så småningom till en plats på Västbanken som kallas Sikem och därefter till Betel.
Hungersnöd utbröt och de vandrade söderut tills de nådde Egypten.
Där bodde de under lite olika pseudonym som drog in dem i diverse intrikata förvecklingar.
När det var dags att åter igen ta sej upp till Kanaans land hade Abraham hunnit bli en förmögen man med ett överflöd av silver, guld och boskap.
De kom efter ytterligare kringflackande till Hebron där Abrahams hustru Sara dog.
Han köpte en grav till henne av hettiten Efron för 400 shekel (fullt marknadsvärde), grottan Makpela på Efrons åker, och begravde henne där.
När tiden var inne blev Abraham själv begravd bredvid Sara i samma grotta och sedermera även deras som Isak.
Även Jacob, Rebecka och Lea är begravda där.

Detta om forntidens Hebron.
Över denna Makpela-grotta har man sedan byggt ett minnesmärke, en byggnad som under tidens gång varit föremål för erövringar och invaderats av olika religiösa företrädare.
Numera delas den mellan judar och muslimer vilket symboliskt också visar hur själva staden är uppdelad.
Politiska krafter har förvirrat begreppen i denna urgamla stad och situationen är lång ifrån tillfredsställande och på senare tid har den ytterligare komplicerats då staden blivit ett starkt fäste för Hamas.



Nu ska dock allting bli så bra, så bra.
Ett stor palestinsk säkerhetsstyrka spreds idag ut i Hebron som ett led att stärka Abbas.
Han borde vara en oerhört stark man idag efter alla dessa åtgärder Israel övertalats till för att "stärka" honom.
Att så inte är fallet beror väl mest på att en person som behöver proppas upp måste ha vissa förutsättningar för detta.
Det räcker inte med att Bush och Condoleezza kallar honom för "a man of peace" och att han gör regelbundna visiter i Olmerts residens.

Det är tänkt att de nya säkerhetsstyrkorna i sina nypressade uniformer ska hålla ordning på buset men också stoppa de regelbundna utbrotten av terrorism.
Vi har ju lärt oss att hoppet är det sista som dör så vi hoppas…
Det är inte speciellt rationellt att hoppas men vi gör det i alla fall.
Åtminstone idag.
Hebron, Abbas, Abraham, Makpelas grotta, palestinsk säkerhetsstyrka, ..
SvD HD SDS DN SvD HD D D

Förbjuden händelse

Det är svårt, men också lätt, att leva i Israel.
Allt ligger utanpå medan väldigt lite är dolt.
Falsk blygsamhet existerar inte och både positiva och negativa känslor håller till nära ytan.
När något sätts fram på bordet är det allmän egendom och ingen trugar.
Blir man utan har man bara sej själv att skylla.

Man skulle tro att eftersom känslor och tankar regelbundet luftas skulle folk även under nattens mörka timmar ha mera lugn i sinnet.
Vad som tilldrog sej i sinnet förra natten hos en ung polis i Hod Hasharon är det ingen som förstår idag.
Allt är bara så otroligt hemskt och obegripligt.

Vid sjutiden i morse, ungefär när jag steg upp, mördade han sin familj och sist sej själv.
En vacker familj bestående av pappa, mamma och två små barn.
En var bara bebis.
Pappa Michael var polis liksom även mamma Hila.
Barnen Yuval 3 år och Yarden 2 månader – var barn.

Michael väntades till jobbet som vanligt i morse och på vägen dit skulle han plocka upp en kollega.
Han dök inte upp varken här eller där och när de heller inte svarade på sina telefoner åkte de hem för att se om de kunde hjälpa till med något.
Ingen av kollegerna hade nog föreställt sej vad de skulle finna.
Hela familjen utplånad.

Ingen som kände dem hade hört talas om några moln på deras himlen vilket bara gör hela händelsen ännu mer obegriplig.
En liten tjej-bebis på två månader...

Kolleger kom – och gick ut storgråtande.
Man höll om varandra och när någon försökte uttrycka sej med ord höll inte rösten.
Vissa saker borde vara förbjudna att hända.

P.S. Idag utesluter polisutredningen ingenting.
Kanske hade familjen haft besök på morgonkvisten...

Familjedrama, Hod Hasharon, poliskåren, Israel, ..

Judejägare

Diakonia har gjort det igen.
De har finslipat sitt spionprogram och blivit mer professionella i sin yrkesutövning samtidigt som de stärkt sin position som Sveriges mest "lyckade" judejägare.
Diakonia behöver inte dra sej för någonting längre för de har lärt sej att de är trygga med media och annan svensk intelligentia bakom ryggen.
De utnyttjar grovt folks generella okunskap vad gäller internationell rätt och folkrätt och slår det sedan i huvudet på sina offer.
Att kopulera med utvalda journalister med ökända svagheter gör de ytterst elegant, och strax är drevet igång.

Vad som känns allra jobbigast är att allt detta görs under en täckmantel av fromhet och människokärlek och att folk inte genomskådar det...
Man trampar på det vi sedan barnsben lärt oss är fint och bra och besudlar det med sitt frustande hat för judar.
Diakonia tar palestiniernas situation som intäkt för att i varje läge anklaga judarna för allt från husbyggen till utövandet av självbevarelsedriften och ännu värre saker.

När man studerar listan på Diakonias samarbetspartner behöver man egentligen bara slänga en blick för att förstå vart vinden blåser.
I Israel har de 4 partners medan de i de palestinska områdena har 33.
Den israeliska partner som nämns först är B´tselem som är en lobbyorganisation, finansierad av europeiska intressenter, som uppmuntrar palestinsk akrobatik och som lämnar ut videokameror till minderåriga så de kan filma personer och företeelser som möjligen kan vara till Israels nackdel.
Av denna smutsiga hantering har Diakonia lärt sej massor.

Varför kommer ordet "skenhelighet" osökt till mej?
Kanske för att det är vad det handlar om.
En skenhelig organisation med ett kristet skyddsnät som tillåter dem att fritt utföra mörkrets gärningar.

De har funnit en liten svensk fabrik på Västbanken som de inte tycker ska få finnas där.
Det handlar inte om bovar och banditer utan om hederliga jobb för hederliga människor.
Diakonia tycker inte om fabriken för att den kan tänkas vara bra för judarna och då måste den bort.
Innan man startade drevet hade man försäkrat sej om tillhörande snyfthistoria – nej, den här gången handlade den inte om farfars olivträd utan om en arab som berättade att han brukade plöja just där fabriken nu låg.
Jurnalisten som drog fram historien hade dessutom lämplig darr på rösten så ingen skulle lämnas oberörd.
Var man oberörd kunde det ju tänkas att man startade en självständig tankeprocess och det kunde Diakonia inte tillåta.

Jag tänker inte lägga ner mer tid i kväll på denna för Diakonia så förnedrande historia men jag har en bestämd känsla av att sista ordet inte är sagt i den här historien.
Jag tror Diakonia skjutit sej själv i foten med dagens spektakel men det kräver en hel del fakta och upplysning till media och mediakonsumenterna innan normala företeelser återgår till sina normala funktioner.

Diakonia, Västbanken, B´tselem, .. SvD DN SvD D AB