Hålla handen

http://hd.se/angelholm/2010/02/27/fran-angelholm-till-vastbanken/
Klicka på ovanstående länk för att bättre hänga med i nedanstående resonemang.

Artikeln handlar om en av de mest tveksamma företeelser den svenska kristenheten kört igång, och det vill inte säga lite.
Följeslagarföreteelsen.

Varför omger sej artiklar som den här med en omisskännlig doft av rasism?
I kraft av vad ...??? åker Sofie till Västbanken för att traska vägen fram bredvid barn och bönder när de går till sina dagliga sysselsättningar?
Åker Sofie till Västbanken för att hon anser hon är mera värd att lyssna på och mera värd att ta hänsyn till eftersom hon har ett vitt skinn?
Detta är faktiskt i praktiken vad hon säger.
Följdresonemanget blir då att hon anser att ett mörkare skinn är mindre värt och degraderar dessa olyckliga människor till en position där enligt någon obskyr naturlag ingen lyssnar på dem och ingen visar dem någon hänsyn.
Detta är solklar rasism.

Kanske handlar det dessutom om en proxy-rasism där Sofie och de som sänder ut henne menar att de israeliska värnpliktiga och nybyggarna skulle agera utifrån rasismens lagar och behandla henne och hennes skyddslingar bättre för att hon begåvats med ett vitt skinn?
I så fall känner hon dåligt till hur befolkningsmixen i Israel ser ut där allt från svart till vitt är representerat och ingen fäster något avseende vid om Sofie har vitt eller grönt skinn.
Förväntningarna om särbehandling är alltså totalt ogrundade – som väl är.

Kanske är den israeliske värnpliktige hon ämnar ”dämpa” (Good bless...) rent av vitare i skinnet än vad Sofie från Ängelholm är?
Kanske är det bara en liten flirt hon är ute efter?
Är det möjligen något annat Sofie anser sej representera som vi andra inte känner till men som kvalificerar henne för uppgifter ingen annan på Västbanken klarar av?

En annan oregerlig liten tanke dyker upp längre ner i texten där Sofie säger att hon ämnar ”försöka dämpa våldet” och att ”västerlänningars närvaro har en lugnande effekt”.
Hur tänker Sofie försöka dämpa våldet när palestinierna rullar igång sina stenkastningsorgier?
Rensa området från stenar?
Handgripligen ta stenarna ur händerna på bicepspojkarna?
Distrahera dem med en kopp kaffe?
För att hålla dem på gott humör bör hon i vart fall vänta med att avbryta föreställningen tills det ditkallade CNN fått de bilder de anser sej behöva för kvällens avsnitt ur serien ”Det kämpande Palestina”...

Sedan - vad menar Sofie med att västerlänningars närvaro har en lugnande effekt”?
Lugnande effekt på vad?
På vem?
Blir demonstrationerna lugnare, blir stenarna mindre, blir plakat-texterna mindre hatiska?

Jag å andra sidan är övertygad om att följeslagarna snarare spär på ettrigheterna då deras närvaro ger upprorsmakarna råg i ryggen och stärker deras idé om att demokratiska metoder bör förkastas även i fortsättningen till förmån för nuvarande våldsmetoder.

Fritt fram alltså tack vare Sofie och hennes kamrater.

Skulle deras närvaro möjligen ha en lugnande effekt på israelerna???
Faktum är att de israeliska pojkarna, visa av tidigare palestinska upplopp, står passiva en bit bort och har rysligt långtråkigt tills deras närvaro krävs för att dämpa ytterligare ett palestinskt våldsutbrott.
Det är inte alltid så glamoröst att agera babysitters.

Sofie och hennes kamrater gör bäst i att övervara evenemanget på behörigt avstånd - inte minst för deras föräldrars skull som förmodligen följer spektaklet från TV-sofforna hemma i Svedala.

Projektets namn anger att aktiviteterna är ämnade att täcka både Israel och vad som möjligen en gång blir Palestina men vad jag förstått har ännu inga följeslagare placerats i Israel.
Barnen i Sderot har all anledning att känna sej diskriminerade och en förklaring från projektledningen vore välkommen.
Är omnämnandet av Israel endast ett fikonlöv för denna genanta partiskhet?

Sofie bör naturligtvis överhuvudtaget inte åka till Västbanken utan i stället försöka reda ut för sej själv hur hon kunnat hamna så otroligt galet.

Läs även andra bloggares åsikter om följeslagare, Kyrkornas Världsråd, rasism, Västbanken, nybyggare, Israel, Sderot, ...

Avigdor Lieberman

Avigdor Lieberman, Israels utrikesminister, väcker alltid känslor.
Speciellt när han uttalar sej vilket han gör med viss regelbundenhet.
För finkulturens folk är dessa känslor förknippade med skräck blandade med viss avundsjuka för ”karl’n säger ju vad vi andra knappt vågar tänka”.
Han säger det dessutom utan krumbukter och krusiduller men med en klarögd förmåga till sunda slutsatser – dock inte alltid salongsfähiga sådana.
Att vara fin i kanten ligger inte högst på hans prioriteringslista.

Man hör ofta att Lieberman är burdus, oborstad och okänslig och att han dessutom lever världar från den diplomatiska sfär han förväntas agera utifrån.
Gräsrötterna förstår precis vad han menar medan etablissemanget rynkar på lilla näsan, suckar och anser att han definitivt är rätt man på fel plats.

Vad är det då med Lieberman som är så provocerande?
Jag är inte längre säker på att det är hans bully-mentalitet som stör utan att det faktiskt är vad han säger som är så utmanande.
Lieberman säger saker som även en vänsternisse inser är både rätt och riktigt men som han absolut inte vågar säga högt.
Högt blir det dock var gång Lieberman säger något i kraft av både hans röstresurser och hans position.

Jag misstänker att man numera använder Liebermans tveeggade rykte som ursäkt för att kritisera honom medan man egentligen är ute efter att kritisera vad han säger.
Personangreppen är i själva verket angrepp på hans åsikter.
Detta tillvägagångssätt är naturligtvis både enklare och mera oantastbart och underlättar definitivt processen att plocka ner honom.
Folk vet att de inte har mycket att hämta om de skulle polemisera med hans logik så därför försöker de eliminera honom via hans rykte.

Ett av de mest brännbara förslagen Lieberman levererat är att palestinier kommer att vara medborgare i Palestina och israeler kommer att vara medborgare i Israel – det vill säga om palestinierna en dag bestämmer sej för att de är beredda att ta ansvar för en egen stat.

Brännbart - hmmm...???
Danskar lever i Danmark och svenskar i Sverige så varför skulle det vara så omvälvande om palestinierna ges möjlighet att t.ex. rösta i ett Palestina?

Är det ett så ruttet land palestinierna tänker skapa att ingen av dem kan tänka sej att bo där?
Är landet de trånar efter så mycket sämre än Israel så – what’s the point?
Är det möjligen vissa 'godsaker' i Israel de skulle sakna?

Finns det inga palestinier som känner ansvar för ett nyfött Palestina, vill bo och bygga där och dra sitt lilla strå till stacken?
Detta sagt mot en bakgrund av palestiniernas dagliga klagomål och fördömanden av det land där de idag njuter friheter och rättigheter folk i kringliggande arabländer bara kan drömma om.

Nej, angreppen på Lieberman känns inte genuina, de känns egentligen ganska torftiga.
Man klarar inte av hans fräscha och ibland fräna diplomati där han gör något så ovanligt som att säga vad han menar och mena vad han säger.

Känns detta alltför avancerat så kolla runt – möjligen finns det kurser???

Läs även andra bloggares åsikter om Avigdor Lieberman, palestinier, Israel, ...

Hur gör karl'n?

Hur gör han egentligen, han Ahmad......, ja ni vet.
Hur gör karl’n?

Hur klarar han av att dupera folk med makt medan gräsrötterna förstår bara alltför väl?
Var lär man sej sådant?

Irans president har nu hållit på att slå blå dunster i ögonen och öronen på världens kloke ett bra tag men trots det är det ytterst få som betraktar hans utbrott mot en bakgrund av realistiskt blått – de flesta fortsätter att se genom det rosa skimmer som omger naivitetens föregångsmän.
De lyssnar vördnadsfullt och låtsas att de överväger hans synpunkter i akt och mening att inte irritera denne man de mycket väl förstår snart kommer att kunna ge order om att trycka eller inte trycka på knappen.

Stora män varnar för att göra Ahmadinejad upprörd för då...
Tror de att han kommer att skicka iväg en lite mindre bomb om han är lite mindre upprörd?
Att Ahmadinejad inte tänker i sådana banor känner de uppenbarligen inte till, de vill i vart fall inte bli påminda om att den iranske presidenten inte pysslar med samma glädjekalkyler som de själva.

Var har Ahmadinejad lärt sej denna helt suveräna och mycket imponerande taktik som han dessutom personligen förfinat till orientalisk brillians?
Ett steg framåt med löften om samarbete och flexibilitet som strax möts av nya fräscha villkor vilket tvingar omvärlden ta två steg bakåt.
Västvärldens ledare kliar sej i huvudet och förstår ingenting – vi hade ju ett avtal som i en liten ask...
Grejen är att Ahmadinejad aldrig haft någon avsikt att pressa ner ett avtal i någon ask, han gav i stället sina ord vingar för att flyga bort till okända stränder.
Kvar stod förundrade män medan den iranske presidenten på nytt bjuder omvärlden på sina nygamla löften.

Jag är imponerad.
Ahmadinejad är smart och hans skolning från 'Tusen och en natt' har varit en ovärderlig tillgång.
För att göra bilden fullständig så verkar västländerna inställda på att bli lurade men det får naturligtvis inte se ut som att de blir lurade för ingen gillar att tappa ansiktet.
Därför döljs piruetterna under ett förhandlingsbord för det verkar ju ambitiöst och så...
Man har ju sin image att vårda.

Obama hade ambitionen att bryta denna onda cirkel genom att vara snäll.
Om jag är snäll mot Mahmoud så borde i rimlighetens namn han också vara snäll mot mej och sedan kan vi ha ett snack – vi kompisar emellan.
Så tänkte Obama – tror jag.
Det sprack.

Nu mumlas det om sanktioner men detta mummel hörs knappast ut i verkligheten.
Menlösheten har skördat nya triumfer.

Frågan kvarstår – hur gör karl’n?
Kan man gå kurser?
ABF?
Bilda? Bilda – naturligtvis!
De har ju skapat sej en profil som inkluderar ett israelhat som har många kvaliteter gemensamma med vad Ahmadinejad bjuder på.

Borde den iranske presidenten lära av oss eller har vi något att lära av honom?
För att göra en sak klar – han kommer aldrig att lära av oss men kanske blir vi tvungna att lära av honom för att åtminstone förstå grundreglerna i det spel han driver.
Att vinna detta spel kommer vi aldrig att göra, taffliga som vi är, men vi har kommit en bit på väg när vi lärt oss att ord ibland har vingar – att så snart de flugit iväg från den som uttalat dem återstår bara tom ansvarslöshet.
Ord som uttalades igår är bortflugna idag och vi står och stampar på samma ställe – i bästa fall.

Ahmadinejad är en duperingskonstnär av guds nåde och att nå upp till hans nivå är inte att tänka på.
Vad vi möjligen skulle kunna åstadkomma är att våga se i backspegeln, erkänna våra misslyckanden för att sedan – möjligen – lära av dem.
Inte ens för detta blygsamma mål har vi all tid i världen.

Men hur gör han då, han Ahmadinejad?
Ingen aning - men han kör hårt.


Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Ahmadinejad, Barak Obama, Iran, ...

En förtrollad värld

Som min mamma sa när hon hade svårt att motivera sina åsikter – DET BARA ÄR SÅ.
Hur ska man annars förklara detta idisslande av förståsigpåare som tror att en tvåstatslösning är det enda som kan rädda världen.
Jag anser det vara brist på fantasi parad med ren och skär lättja.

Man kan betrakta fenomenet ur flera synvinklar varav en vore att se det rent kronologiskt.
Långt innan några palestinier var påtänkta fanns det en folkgrupp som kallade sej kurder.
De har nu en snart tvåtusenårig historia och är den största etniska folkgrupp utan egen stat.
Gör gärna jämförelsen med palestinierna som konstruerades på 60-talet.
Nej inte 60-talet e.Kr. utan 1960-talet – bara en stund sedan.

Kurderna består idag av runt 35 miljoner människor (Wikipedia) varav du finner den största gruppen i Turkiet, runt 55%.
De resterande miljonerna är fördelade mellan Iran - 18%, Irak – 18% och i Syrien finns ca. 5% av den kurdiska folkgruppen.

En icke föraktlig del av denna etniska grupp finns dessutom utspridda i övriga delar av världen.

De har ett eget språk som tillhör den indo-europeiska familjen innehållande ett flertal dialekter.
De var till stor del nomader men deras kultur är högt stående och musiken/dansen är särpräglad och fängslande.
Historiskt sett finner man att Saladin som besegrade korsfararna var kurd i likhet med Iraks nuvarande president, Jalal Talabani.

Tänk efter - när hörde du senast världens store orera om vikten av att kurderna får en egen stat så snart som möjligt.
Om inte kommer världen att rasa samman.
Obama upprepar gång efter annan att palestinierna förtjänar, FÖRTJÄNAR en stat --- men kurderna då?

Nu kan det i ärlighetens namn diskuteras om palestinierna verkligen förtjänar en stat.
Deras smak för judiskt blod har varit lite väl påtaglig genom åren.
Klarar de av att sköta en stat och dessutom bli självförsörjande?
Vill de bli självförsörjande?

Jag måste ha missat en del här.

Dåligt utvecklade sinnen för innovationer är orsaken till att tvåstatslösningen tuggas om gång efter annan och folk stämmer in i kören för att inte riskera att betraktas som avvikande – hemska tanke.

Dessutom avslutade palestinierna sitt lilla demokratiäventyr den 24 januari utan att någon fann det lämpligt att slå på trumman.
Då passerades nämligen slutdatum för Abbas ämbetsperiod och det lilla demokratiembryo man kunnat skönja är nu ett minne blott.
Samma gäller parlamentet som sällan sammanträdde utan för det mesta ersattes av ’presidential dekrets’ – hur pass demokratiska dylika fenomen nu kan anses vara?

Utan demokrati, utan Gaza och utan en vilja att spotta i nävarna och sätta igång – inte vet jag om det där med egen stat verkar speciellt verklighetsförankrat.
Dessutom – även om de tillsammans med Obama skulle lyckas beröva Israel på det mesta så skulle deras landbit inte vara tillräcklig för att underhålla de nuvarande invånarna plus 4-5 miljoner flyktingar som antingen vill eller inte vill flytta till Palestina.
Jodå vi känner till vad araberna menar med ’Palestina’... men vi köper det inte så vill flyktingarna flytta på sej får det bli till området runt Ramalla.

Hur palestinierna lyckats förtrolla världen så till den milda grad beror förmodligen på att motparten heter Israel och om Israel tycker man inte.
Eftersom man inte tycker om Israel så satsat man på att tycka desto mer om deras motpart.
På så vis får palestinierna allting gratis utan att själva behöva lyfta ett finger.
Lätt som en plätt.

Varför har då inte kurderna lyckats förtrolla världen på samma sätt?
Kolla vilka som är kurdernas motparter så förstår ni nog.
Turkiet, Irak och Iran, möjligen med tillägg av Syrien och Ryssland och dessa stater känns det inte lika bekvämt att göra sej ovän med – att bli ovän med Israel faller sej däremot helt naturligt.
Nästan som en naturlag.

Slutsats – ’välj’ din motpart ytterst noggrannt eftersom detta avgör om du kommer att lyckas förtrolla världen – eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om tvåstatslösning, palestinier, kurder, Turkiet, Israel, Saladin, Jalal Talabani, Abbas, Gaza, Obama, ...

Att tänka bort Hamas

Ibland blir det inget skrivet för att man inte har något att skriva om men samma resultat uppnås ibland när ämnena trängs med varandra och nu är det rörigt...
Hela den så kallade ’fredsprocessen’ som alla älskar och trånar efter är byggd på en chimär.
Chimären i sin tur är starkt relaterad till fenomenet Hamas.

Men – är man en struts så beter man sej som en struts och sorgligt nog verkar världen vara överbefolkad av strutsar från gräsrötterna till samhällets översta skikt.
Man diskuterar och dividerar, man hotar och skrämmer för att dagen efter böna och be – allt för att slippa ta i det verkliga problemet.
Hamas.

Jo då de finns.
Hamas finns och de kommer inte att försvinna av sej själva – inte ens om du stoppar huvudet i sanden eller med all din tankekraft försöker tänka bort dem.
Hamas finns, lever och frodas.

Frodas?
Jodå.
En av deras officiella representanter blev för någon vecka sedan mördad i sitt hotellrum i Dubai och det var inte vilket hotellrum som helst.
Det var i ett femstjärnigt + hotellrum som denne stackars utfattige, utmärglade och ytterligt missförstådde hamaskille vräkte sej.
Fattar ni att ni egentligen inte har en aning om vad som pågår i Gaza?

Låt oss leka med tanken att israelerna och palestinierna orkar nå fram till en överenskommelse – vad händer sedan?
Vad kan Abbas lova och vad kan han leverera?
I sanningens namn – inte något som imponerar.
Han är som en bilförsäljare som utger sej för att sälja Mercedes Benz men som bara har rätt att sälja hjulen.

Abbas har själv sagt att Hamas på intet sätt har någon del i hans fredsförhandlingar.
Detta var på den tiden förhandlingar ännu pågick, innan Obama lovade honom hela kungariket utan att riskera att behöva kompromissa i någon löjlig förhandling.
Sedan var det kört.




Kommer Hamas att klappa Abbas på axeln och uttrycka sin glädje över att det äntligen ska bli fred med Israel?
Knappast.
Abbas kommer i allra bästa fall att leverera en halv fred medan Israel förväntas leverera en hel.
Är det underligt att israelerna är en aning på sin vakt?

Ska man ducka för något bara för att det anses vara svårt?
Att vi vanliga dödliga sysslar med sådant får vi väl erkänna lite till mans men visst borde man kunna förvänta sej ett annat beteende av världens ledare.
Obama orerar ibland över Hamas och deras ruggiga inflytande i regionen men har någon hört honom ge tydliga förslag på hur man ska få bort dem?

Förlåt – det där var otroligt klumpigt uttryckt men själv ser jag ingen annan lösning än att de helt enkelt får flytta på sej.
Inte minst för palestiniernas skull.
Av vissa både officiella och inofficiella uttalanden kan man dra slutsatsen att de inte skulle vara ovälkomna i Sverige...
Att ändra sej kommer de aldrig att göra för då är de inte längre Hamas.
Hamas skapades av ett enda skäl - att bestrida Israel.

Ironi och överdrifter i all ära men verkligheten består.
Ingen fredsprocess i världen, hur välplanerad den än är, har ens en minimal chans att lyckas innan man skaffat sej lite mod i barm och löst problemet med Hamas.

Abbas är bara en skyltdocka för en dröm.
Denna dröm kan förverkligas först när han skaffat sej auktoritet för att förhandla för hela det palestinska folket – inte bara för palestinierna runt hans kansli i Ramalla.

Om ni mot förmodan inte vet vad Hamas tycker och tänker så finns deras stadgar att tillgå.
Ni kan läsa dem i svensk översättning på bloggen Sapere Aude.

Under tiden kan ni suga på några godbitar som visar vad som rör sej i deras söta hjärnor.
"Israel will exist and will continue to exist until Islam will obliterate it, just as it obliterated others before it."
"There is no solution for the Palestinian question except through Jihad. Initiatives, proposals and international conferences are all a waste of time and vain endeavors."



Förresten - VAR FINNS 'RÄDDA BARNEN'???
De är antagligen strängt sysselsatta med att tänka bort Hamas.
De också.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, 'fredsprocessen', Gaza, Israel, palestinier, Abbas, Rädda Barnen, Hamas stadgar, Obama, ...

DN SvD SKD SDS SvD DN