Om att peta i Mellanöstern

Jag är alltid förvånad – fast det borde jag förmodligen inte vara – över hur mysigt det verkar vara att bestämma över andra.
Eftersom livet är ganska knepigt borde var och en ha nog med att bestämma över sej själv.

Israelerna hatar att behöva moderera palestiniernas liv men de har å andra sidan tvingats lära sej vilka resultat eftergifter och annan urskuldningspolitik ger.
Palestinierna förnekar det judisk folkets rätt till sitt land, sin stat och sin existens medan Hamas med frustande spänning inväntar rätta tillfället att förgöra den.

Stora och mäktiga men ganska handfallna organisationer älskar att peta i Mellanöstern.
De älskar att göra uttalanden som vilket barn som helst inser är helt uppåt väggarna.
Signifikant nog är det dessa organisationer som alla israelrefuseniks refererar till som de renaste, klaraste och mest pålitliga sanningssägare.
Känner ni igen ramsan om FN, EU och Kvartetten för att inte tala om inhemska organisationer med utländsk försörjning som t.ex. Peace Now m.fl.
Hoppsan, nu glömde jag visst alla dessa ’människorättsorganisationer’, religiösa och mindre religiösa, som har funnit den perfekta rökridån för att driva sina ursinniga attacker mot lilleputtstaten Israel.
De är uppenbarligen smittade av den allvarligaste formen av palestinianism och sprider nu sina virus på vingar av förvriden humanism.

Alla dessa älskar att peta i Mellanöstern och speciellt älskar de att peta i Israel.
Favoritpetandet alla kategorier gäller alltid Israel.
De har alla svar och alla lösningar om nu bara Israel...
När Israel med sin långa och tunga erfarenhet av blåögd eftergiftspolitik inte samtycker, då börjar petandet på allvar.
Man rotar runt och gräver sej in, man bökar och påtar, man hotar och gillrar morotsfällor allt i avsikt att tvinga på Israel sina egna trossatser vars kvaliteter oftast inte är värda ens en plats på dagordningen.
Israel och israeler jämställs med hin håle och hans mostrar för inte kan väl detta överlägsna etablissemang finna sej i att lilleputtstaten Israel inte lyder order.
Som sagt, alla gillar att peta i Mellanöstern.

Varför är just Mellanöstern så intressant för kreti och pleti att projektera sina inre böjelser på?
Varför drar Israel till sej detta intresse för sin ’person’?
En del av förklaringen tror jag är ren och skär avundsjuka.
Att de inte skäms de där oförskämda judarna som bara efter några decennier törs klara sej helt på egen hand. (Den hågne kan gärna göra en jämförelse med palestiniernas förmåga(?) att klara sej själva.)
Till och med ’bidragen’ från USA har blivit en belastning.
Dessutom vill de bestämma över sej själva som vilken annan nation som helst – vilka egensinniga och otacksamma typer.
Här måste vi in och peta.

En dam med naturlig fallenhet för att peta i Mellanöstern är baronessan Ashton, EU’s taleskvinna i utrikesfrågor med rätt att peta.
Och petar det gör hon med avundsvärd frenesi dock helt utan stil och finess.
Baronessor - borde de inte vara bra på stil och finess?
Om ni känner för att underhållas av plattityder så lyssna till Ashton och ni kommer att få era drömmar uppfyllda.

Vi har ju faktiskt en både välborstad och oborstad person på närmre håll som också gillar att peta runt i Mellanöstern.
Carl Bildt torgför alltid sina synpunkter med knastertorr elegans som tyvärr överskuggar det faktum att han glömt att ta reda på hur det faktiskt förhåller sej.
Han gjorde ett blixtbesök till Gaza och när fotograferna arrangerat bilden så att ett bombskadat hus fyllde hela bakgrunden uttalade han sej och sa att detta hade Israel gjort på pin kiv.
Ungefär.
Ren nöjeslystnad alltså.
Industribyar sprängdes medvetet, sa Bildt, utan att darra på manchetten.
Det var han tvärsöker på, lilla Sveriges utrikesminister.
Att möjligheten fanns att dessa industribyar inte fungerade enbart som industribyar fanns inte i Bildts sinnevärld.
Inte heller att dessa aktioner föregåtts av ett grymt och långvarigt Hamaskrig mot staten Israels medborgare.

Hans frotteringar med den svenska och internationella Hamassympatisörseliten i det vilseförda projektet Ship to Gaza ska vi den här gången förbigå med tystnad.

Obama då, överpetaren av guds nåde?
Jag nästan skäms för att ta upp den tråden.
Förhoppningarna låg väl redan från början under strecket men den bottennotering han nu innehar efter sina olika petningskatastrofer i Mellanöstern är ganska dramatisk.
Dramatisk och ödesdiger.
Att peta i Mellanöstern utan att förstå mekanismerna kan inte bli annat än ödesdigert och där sitter vi nu mitt i denna ödesdigra soppa.

De som drivs av detta oemotståndliga begär att bestämma över andra och peta i andras inre angelägenheter borde först lära känna materialet de ämnar peta i och därefter noga studera följderna av sitt planerade petande.
Dessutom borde man djuploda sina egna bevekelsegrunder innan man börjar peka, helst också klippa naglarna och inte glömma handcremen.

Om man inte vill göra ont värre vore det allra klokast att peta i någonting helt annat – kanske sätta sin potatis eller plantera en tulpanlök.
Det kräver sin man att medge att man är klokare idag än vad man var igår.

Vem vet, detta är kanske förklaringet till att det är så ont om Män i avgörande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Hamas, Mellanöstern, FN, EU, Kvartetten, Peace Now, människorättsorganisationer, Ashton, Bildt, Gaza, Obama, ...

På pottkanten

Att palestinierna nu pressar det ena landet efter det andra, den ena kontinenten efter den andra (lugn det kommer), att erkänna Palestina... kan tolkas på flera sätt.

Den empatiske säger att palestinierna är ledsna och besvikna över att inte Obama gjorde vad de beordrade honom att göra och nu behöver lite psykologiskt stöd tillsammans med en god portion sydamerikansk värme och uppmuntran.
Den mera cyniskt lagde ser i dessa erkännanden inget annat än en ny form av sympatiyttring utan praktisk betydelse.
De desperata säger naturligtvis att palestinierna är desperata – även om vi åskådare missat den biten.

Hur skulle dessa deklarationer från främst länder i Sydamerika överhuvudtaget kunna ha någon praktisk betydelse?
De pratar ju om något som aldrig funnits, något som inte finns idag och något som palestinierna själva gör allt för att förhindra även i en framtid.
Jag tror att den relevanta beteckningen för sådana pseudo-företeelser kan gå under rubriken önsketänkande.
Den djupare avsikten är dock helt klar – att sätta Israel på pottan.

Och sen då?
Vad kommer att hända när alla länder erkänt en palestinsk stat?
Kommer den plötsligt att stå där i all sin glans och sprida frid och fred över Mellanöstern???

Det är lite fascinerande att följa alla ansträngningar Abbas gör för att slippa göra vad som förväntas av honom och som han själv under högtidliga former samtyckt till.
De lockar land efter land att erkänna ett Palestina i stället för att sätta alla klutar till för att skapa detta Palestina.
När Israel skapades skedde detta under ofattbart hårt arbete som dessutom hela tiden var tvunget att försvaras mot arabisk förstörelselusta.

En stat måste byggas underifrån och inifrån.
De som tror att man bygger en stat via deklarationer kommer aldrig att få uppleva någon stat se dagens ljus.

En stat byggs dessutom av människor och dessa människor behöver fostras in i statsbyggandets konst av sina ledare – inte i konfrontationens konst.
Inte heller i förtalets konst och absolut inte i hatets konst.
Palestinierna har i dessa avseenden en lång lång väg att vandra.

Eftersom ’the show must go on’ så drar nu palestinierna iväg till FN.
Till sitt FN.
Där planerar de att tillsammans med sina FN-bröder åter igen sätta Israel på pottan.
Förresten – är det något annat de sysslat med på sistone än att just sätta Israel på pottan?
Via FN-bröderna med sin sköna majoritet tänker de nu tvinga på Israel ett beslut i Säkerhetsrådet om bostadsbyggande på Västbanken.
Kruxet är USA, den stora geléklumpen, som kan spola hela upplägget med sitt veto.

Ärligt sagt tror jag inte det bekymrar dem så mycket eftersom de vet att även utan ett veto kommer de inte en inch närmare Palestina.
Vad de vill är att stå i centrum för världens uppmärksamhet och få människor att gråta över de stackars palestinierna som tvingas leva under ockupationens tunga ok och därtill naturligtvis sätta Israel på pottan.
Tårar smälter som bekant hjärtan men de öppnar också plånböcker och på så vis klarar palestinierna av ytterligare en period som världens mest prominenta mottagare av allmosor.
Allt för att inte smutsa ner sina små fingrar med hederligt arbete.

Åter till FN.
Den verbale Erekat har i detalj förklarat deras strategi så vi vet att om de förlorar i Säkerhetsrådet så traskar de vidare till Generalförsamlingen för att där få ett snudd på 100-procentigt stöd för sitt förslag av alla kreti och pleti, diktatur-och terroriststater, som av någon anledning tillåts befolka detta forum.
De länder som inte platsar under ovanstående rubriceringar presterar oftast ett ljummet lingonmos i dessa omröstningar som mest tyder på en degenererad ryggrad.

Nog om detta spektakel men frågan kvarstår om detta skulle föra dem närmare en reguljär statsbildning.
Naturligtvis inte, men de kan inhösta ytterligare en ganska så officiell sittning på pottan för Israels del.
Vad kan vara viktigare än det?

Israel har kanske gett intryck av att mest vela och ha sej men låt er inte förledas att tro att de saknar resurser att handskas även med nya situationer.
De vill i det längsta visa god vilja och allmän medmänsklighet men blir pottsittandet förenat med allvarligare hot då finns det resurser även för detta – tro inget annat.

Palestinierna låter oss tro att de är intresserade av en egen stat samtidigt som de ägnar all kraft åt att begrava Israel som en självständig stat.
Så har det alltid varit och så är det även idag.
Krumbukterna i Sydamerika och i FN ingår i detta spel och är dessutom en behaglig dimridå för dessa nyttiga idioter som tror att de förstår trots att de aldrig förstått någonting.

Palestinierna, liksom Iran, leker med västvärlden som glatt leker tillbaka.
När Israel ramlat ner i pottan och Iran skickat iväg första bomben – kommer de då att förstå vad det hela – hela tiden - handlat om?
Jag tvivlar.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Obama, Sydamerika, Mellanöstern, Abbas, FN, USA, Erekat, Säkerhetsrådet, Generalförsamlingen, Iran, ...

Gränslöst

Det kan gå troll i det mesta men idag tänker jag nöja mej med att berätta om hur det kan gå troll i ord.
Trollen kommer inte fram av sej själva som i sagorna utan tvingas fram enligt en förutbestämd och noga utarbetad strategi i avsikt att förvirra lyssnarna och därefter sakta men säkert förvränga fakta till oigenkännlighet.

Har ni hört uttrycket ’1967-års gränser’ när det gäller konflikten mellan Israel och palestinierna? Förmodligen har ni inte kunnat undgå denna klyscha.
Ett gott råd – glöm den snabbt för en sådan gräns existerar inte.

Nu säger förstås vän av ordning att hög som låg talar ju om ’1967-års gränser’ så då måste de väl finnas?
Obama, Clinton, Abbas och Bildt – alla frossar de i uttrycket ’1967-års gränser’.
Vem är då lilla jag som säger att hela bunten har fel?
Ja, säg det...

Varför håller de då på att älta denna helt galna benämning?
Av flera orsaker.
För den icke påläste kan det handla om slentrian - man bara upprepar vad man hört andra säga utan vidare efterforskningar.
Det kan också bero på ett medvetet inhamrande av en tvivelaktig företeelse för att därigenom förbereda marken för en ännu mera tvivelaktig kupp.
Orsakerna kan vara många men det gör inte denna ”gräns” mer till gräns än att skogsbrynet skulle vara gränsen mellan bondens åkrar och trollens hemvister.

Vad hände egentligen år 1967?
Krigets vindar slängdes åter igen i ansiktet på israelerna som inte hade annat val än att stå upp till sitt försvar.
När arabstyrkorna från fem länder förstod att de var på väg ut så hamrade FN ut ett stilleståndsavtal för att få ett slut på striderna.
En stilleståndslinje hade skapats.
Vilka fanns då på andra sidan stilleståndslinjen – jo jordanierna som från 1948 till 1967 ockuperade Västbanken.
Kan någon klok person berätta hur idag folk kan påstå att denna Västbank plötsligt skulle tillhöra några andra än de som befann sej där när vapenvilan inleddes?
Jordanierna har plötsligt förvandlats till palestinier... som till råga på allt påstår sej ha nationella rättigheter i detta område.
Kan detta fenomen möjligen täckas av ett uttryck som t.ex. --- megametamorfos?

Nu till FN-resolutionen 242 där det bl.a. står att Israel ska lämna tillbaka land i utbyte mot säkra och erkända gränser och där parterna därefter förväntas leva i frid och fred med varandra ’for ever more’.
Dessa företeelser är så intimt förbundna till varandra och ingen kan kräva att Israel överger landområden om detta inte sker i utbyte mot fred, säkerhet och erkännande.
Vet ni förresten att ordet palestinier överhuvudtaget inte är omnämnt i resolution 242 – de är ett betydligt senare påfund.
Följdaktligen ger resolutionen heller inga som helst politiska rättigheter till palestinierna i dessa områden.
Detta är en av de viktigaste lärdomarna vi måste ta till oss av FN’s resolution 242.

’1967 års gräns’ är alltså endast en militär stilleståndslinje som inte har några förutsättningar att fungera som gräns och det var heller aldrig avsikten.
I stilleståndsavtalet med Jordanien heter det i artikel 2 att "the Jordanians explicitly specified that the agreement did not compromise any future territorial claims of the parties, since it had been dictated exclusively by military considerations".
Det finns fler relevant citat av folk som var med och skapade denna resolution men det kan ni själva lätt googla fram.
’1967 års gräns’ är helt enkelt det ställe ute i grönskan där de militära styrkorna stannade i stället för att fortsätta att puckla på varandra.
En gräns skulle sedan i vanlig god ordning förhandlas fram mellan parterna.

Idag har denna gröna linje blivit helig för många och hade inte araberna varit lika styvnackade 1948 som de är än idag kunde de sedan dess varit i besittning av allt detta och himlen därtill.
Då lade FN hela det nu omtvistade området framför deras fötter och de hade bara att säga ja tack.
De valde i stället sin långa och ganska småtrista serie av nej-deklarationer som de för övrigt fortssätter med än idag.
Nu orkar de inte ens pallra sej fram till förhandlingsbordet men förväntar sej trots det att stekta sparvar ska ramla ner som på beställning.
Som grädde på moset får de draghjälp av dessa nyttiga idioter som envisas med att kalla en linje ute i spenaten för gräns.

Det börjar nu bli ganska länge sedan som ordningsreglerna fastställdes för fredsskapande i området men eftersom genvägar oftast är senvägar gör vi väl i att ta reda på vad som var de verkliga intentionerna när stilleståndsavtalet och resolutionen för fredsskapande skrevs.
Om vi sviker här banar vi väg för varje liten förståsigpåare att leverera sin egen tolkning som då naturligtvis endast speglar denne förståsigpåares egen personliga dröm - eller mardröm.

Läs även andra bloggares åsikter om '1967-års gränser', Israel, palestinier, Obama, Clinton, Abbas, Bildt, FN-resolution 242, Jordanien, ...