Ordtjuvar

Att stjäla ord är inte straffbart – det är bara att ta för sej.
Inte nog med det, man stjäl ordet och låter det sedan få en ny mening ljusår från den ursprungliga.

Vänsterfolket – speciellt i Mellanöstern – har stulit fredsordet.
Man har lagt beslag på det helt och enbart för egen räkning och låter ingen obehörig komma i närheten och tafsa på det.

Taktiken är underbar.
Fred är ju något av det finaste vi kan önska varandra och andra och när nu detta ord blivit kapat accepterar vi det – snudd på – för fred är ju så fint, så bra och så vackert.
Vänstern borde ju må bra av att i någon mån blanda upp sina trista floskler med ett fint ord som – fred.
Det tarvar lite extra tankemöda att förstå att genom denna exklusivitet utesluter och avskärmar man andra från att använda sej av och identifiera sej med detta ord.
De som är måttligt attraherade av vänsterns tänkesätt är härmed effektivt uteslutna från användandet av detta ord – är man inte vänster har man ingen rätt att tala om fred.

Fredsordet är kapat.

Fredsläger
Fredsdemonstrationer
Fredsmöte
Fredsaktiviteter
Fredsrörelse
Fredsarbetare

Fred, fred, fred.
Vänstervriden fred.
Fred endast på vänsterns villkor vilket meddelas med viskande röster och nedtecknas med mikroskopiska bokstäver.

Att en mera högerinriktad person skulle kunna utge sej för att vara ’pro-peace’ anses uteslutet och om detta ändå skulle ske blir vederbörande betraktad med stor misstänksamhet, som en rå inkräktare som inte vårdar sin självbevarelsedrift.
Det har nu gått så långt att man i vissa kretsar synonymiserar vänstern med fred.
Högern förknippar man däremot med krig och allmänt elände.

Fredsordet är definitivt kapat.

Jag tror du skulle få stora problem om du ger dej ut för att hitta någon som inte önskar sej fred för både sej själv, sin familj och sitt land.
Surprise, surprise – även en person som lutar åt höger önskar sej fred, arbetar för fred och skulle göra stora uppoffringar just för att uppnå fred med sin omgivning.
För att generalisera en aning söker vänstern en fred på motpartens villkor medan en person som representerar en mer realistisk världsbild arbetar för en fred acceptabel för sitt eget folk och land.
Denna skillnad är avgrundsdjup och oerhört viktig att ha i minnet.
För att hindra att dimmorna skingras ropar man fred högre och högre medan man slänger ut sina egna till vargarna.

Motparten har lärt sej att den som skriker högst är den som får mest och att droppen verkligen urholkar stenen.
De vet att uttalanden som ”vi kräver”, ”det här är våra rättigheter” smäller högre än israelernas envisa ”vi vill ha freeeeed”.

Att det finns fler sätt än vänsterns krokiga stigar att nå ett fredstillstånd på verkar inte vara helt klart för ”peace-maffian”.
De navelskådar och lyfter blicken till tårna... men har sällan något grepp om sakernas rätta tillstånd, dess djupaste orsaker och följdverkningar.

Att säga att Netanyahu är en fredens premiärminister inriktad på att stifta fred med sin motpart är som att svära i kyrkan.
Rabin däremot har nu, ganska många år efter hans död, förvanskats till en mesig ’peacenik’ eftersom man förnekar eller har ’glömt’ vad han verkligen sade och vad han stod för.
Han var inte ute efter att skapa en palestinsk stat, han var heller inte ute efter att slumpa bort Jordandalen och han var heller inte intresserad av Gröna Linjen.
Möjligen som utflyktsmål men inte som gräns.
Eftersom han är död kan man friskt använda honom som vänstersymbol utan risk att han protesterar men om man var intresserad av vad han faktiskt sade skulle man finna att hans idéer överensstämmer ganska snyggt med vad folkmajoriteten i Israel anser idag.

Man skulle kunna säga att Rabin också är kapad.

Vänstern kapar och gapar som i sina regelbundna demonstrationer tillsammans med gud vet vilka samtidigt som deras bas stadigt minskar.
Att erkänna att man varit fel ute åtminstone från Oslo-överenskommelsens signering till dagens dödsryckningar är inte att tänka på.
”Skulle vi haft fel...inte då”, säger en person som fortfarande anser att Arafat var värdig sitt Nobelpris – Shimon Peres.
Att landet är ett tusental israeler fattigare --- well, man kan som bekant konstruera ursäkter för det mesta här i världen.

Ordtjuvarna har varit framme.

Att israeler dagligen stenas och drabbas av raketsvärmar har väl aldrig bekymrat en vänster/fredsaktivist och om de fortfarande har problem med att förstå varför marken allt mer luckras upp under deras fötter kan de ju börja med att fundera på om det kanske ändå var lite galet och naivt att en gång lägga landets väl och ve i Arafats händer.
I vems händer vill de lägga landets öde idag?
Obama ligger bra till i det avseendet.

Det finns folk och länder som vänstern tror är Israels verkliga och eviga vänner men att sympatier kan skifta över en natt såg vi när Sharon togs emot som en kung i FN någon vecka efter utrymningen av Gaza.
Alla älskade Sharon eftersom han genomfört något som flertalet förstod i längden skulle försvaga Israel och sådant är ju alltid välkommet.
Han hann väl knappt komma hem igen innan det var ’business as usual’.

Slutorden får bli att vänstern och freden inte har speciellt mycket med varandra att göra.
Det hjälper inte att göra som den svagare tiken - lägga sej på rygg och blotta både mage och strupe för att blidka övertiken.

Underdånighet gentemot motparten och en rädsla för att störa och ställa krav är några av vänsterns signum men att tro att detta visar vägen till fred är snudd på genant.

Att stjäla ord gör man dock utan att på något sätt känna sej generade.


Läs även andra bloggares åsikter om Mellanöstern, fred, vänstern, fredsordet, Netanyahu, Rabin, Oslo-överenskommelsen, Arafat, Peres, ordtjuvar, Obama, Israel, Sharon, Gaza, FN, ...

NSK DN DN DN355 X702 Db GP398 Tl188 SvD325 GP227 D046 A585 NSk905 Sk905 KrB904 La905 D052 BLT963 AB783 Ya911 Ya939 Kb911 Kb939 Sk924 Sk923 NSk924 La924 La923 NSk923

"Dockornas vrede"

Jag vet, jag borde inte skriva eftersom jag inte haft möjlighet att följa det politiska spelet som jag önskat den senaste tiden.
Jag inskränker mej därför till några ord om vad kvällsnyheterna visar med förbluffande regelbundenhet.

Dockteater
Kasperteater
Marionetteater

Ungefär så ser de allra fräschaste upploppen ut i Jerusalem.
Mönstret är bara alltför välbekant.

Vad jag förstår utgick ett påbud från Hamas för några dagar sedan att en viss dag skulle alla ut på gatorna och demonstrera sin vrede – en vredens dag.

När jag blir arg blir jag det på grund av diverse orsaker jag inte kan acceptera – inte för att någon uppmanar mej att bli arg.
Ilska är en känsla och känslor infinner sej i allmänhet inte på kommando.

Arabiska känslor verkar dock ha specifika utgångslägen och aktiveringsmekanismer.

För några dagar sedan gav man således i Jerusalem föreställningen ”Dockornas vrede” och agerandet följde samma banala mönster som så många gånger tidigare.

Ynglingar som efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen drog på sej sina dockuniformer – ja ni vet, tröjor som framhäver en eventuell biceps, någon sorts arafatskynke och så ett försök till rånarluveutrustning – lade sej till med sin mest vredgade uppsyn och sände iväg några stenblock mot närmsta polis.
Aktiviteterna spred sej allt medan dockteaterns handling fördes vidare.

Tjusigt värre.

Vad CNN och andra media visade var endast dockornas sprattlande medan de verkliga aktörerna satt anonyma i kulisserna med alla trådar i sina händer.

Vissa ledare hade dock utsett sej själva till eldarnas herrar och spred svavelosande förbannelser över Israel och israelerna på känt maner.

Araberna har fått för sej att Al Aqsa moskén ska sprängas, rasa samman eller på annat sätt förstöras av israelerna men de har i stridens hetta missat något väsentligt.
Al Aqsa moskén är inte sådär över sej intressant för israelerna i annat avseende än att den gör ett hyfsat jobb för turistnäringen.
Ingen skulle satsa tid eller energi för att se den brytas ned i sina beståndsdelar – det finns en hel del viktigare byggnader i Israel.
Detta är dock dolt för dockorna som fått sej till livs ett mera dramatiskt öde för denna moské och därför springer de gatlopp som yra höns när tuppen är i antågande.

Det är egentligen sorgligt att se hur enkelt fanatiska ledare kan modellera sina gräsrötter till önskad skepnad.
Dockorna är ju bara marionetter som utför ett jobb åt sina arbetsgivare, sina ledare.
En del åker i finkan med rumpan bar men de allra flesta sitter nu hemma vid mammas köksbord och får sina blessyrer omsedda medan de trötta och rätt nöjda glufsar i sej sin humus.
Mission accomplished.

Ännu en pseudohändelse har alltså ägt rum och det konstiga är att dockorna med sina ledare, snörenas betvingare, trots allt vill bo kvar i ”eländet” de demonstrerar emot.
Kanske vill de bo kvar just för att de vet att om de uppvisat samma primitiva beteende mot någon i officiell position i Ramalla hade det inte bara blivit blåmärken utan rubbet hade hamnat bakom lås och bom – eller fått andra följder man helst inte bör tala om på fastande mage.

Att araber kan känna sej kränkta och förolämpade av allt och precis ingenting har vi fått lära oss även om det ibland varit ganska svårsmält.
Man vill ju tro att folk i allmänhet är tillgängliga för sunt förnuft och rim och reson.
Idag är läget sådant att ett nersinglande höstlöv i nordanvinden förmodligen skulle kunna utlösa en arabisk vrede och mot nersinglande höstlöv har vi inte mycket att sätta emot.
Länge leve våren!

Läs även andra bloggares åsikter om dockteater, Jerusalem, Hamas, 'vredens dag', CNN, Israel, Al Aqsa moskén, Ramalla, ...

'The Arab Street'

Bor man i ett någorlunda välutvecklat land förväntar man sej att lagar och förordningar ska efterlevas – något så när i alla fall.
Jerusalem, Israels huvudstad, hittar du som vanligt bland rubrikerna och nu som så många gånger tidigare är det bristen på efterlevnad av lagar och förordningar som ekar mellan de gamla murarna.

Jerusalem är ordentligt nerslitet – jag vet egentligen inte varför men förmodligen har det religiösa förtecken.
I de delar där det bor araber har husgytter tagit över allt vad stadsplanering heter vilket stadens ledare genom åren får dela ansvaret för.
Detta borde naturligtvis åtgärdats redan när grunden grävdes till det första olagliga huset för nu sitter de där med ändan bar och vet inte hur de ska komma till rätta med problemet.

Jerusalems relativt nye borgmästare, Nir Barkat, svepte in i stadshuset med fräscha idéer som på pappret skulle låta alla, både judar och araber, få det bättre än idag.
Skrutthusen skulle ersättas av nya fräscha byggnader - med bygglov den här gången - och försörjningsmöjligheterna skulle säkras.
Trodde de ja...

Snabbt som ögat vaknade ’The Arab Street’ som berättade för villiga öron att de visst inte tänkte samarbeta – de gillade sina olagliga hus och det är väl inte mycket att säga om det.
Man kan naturligtvis ha synpunkter på lagar, lagbrott och vanligt bus men om vi inte har lagar att rätta oss efter – vad har vi då?
Ditt och mitt alldeles egna privata tyckande?

Här på kibbutsen får medlemmarna sina hus uppfräschade område efter område och skillnaden mellan före och efter är inte av denna världen.
Vi hade restaurerat vårt hus för bara några år sedan och tyckte nog att vi hade det ganska fint som det var så vi sa att vi inte behöver någon ytterligare uppgradering.
Vi levde ett tag i tron att vi skulle kunna bo kvar i lugn och ro men den dagen kom då vi insåg att vi – mot vår vilja – var tvungna att flytta ut.
Det gällde långtidsplanering och var dessutom en fråga om allas bästa.

Idag har vi bott i vårt tillfälliga boende snart ett år och hör och häpna – vi kommer snart att få flytta tillbaka till vårt hus som nu är fräschare än fräscht.
Vi är nöjda, kibbutsfolket är nöjda - alla är nöjda.

I Jerusalem är ingen nöjd för det verkar som om ingenting blir gjort – inte inom rimlig tid i alla fall.
Det olagliga husgyttrets invånare tog naturligtvis tillfället i akt att bråka om saken och är det några som har chefen för stormakten USA’s öra så är det araber i olagliga hus.
(Jag sa inget om bisarra prioriteringar – det var ni själva som tänkte så.)
Det är vid det här laget ett välkänt faktum att en missnöjd och missförstådd arab – oavsett orsak - har världens odelade sympati.
Även president Obamas odelade sympati...

Obama ansåg att för att hålla våldstendenserna på acceptabel nivå på ’The Arab Street’ så borde man i Jerusalem ge blanka den i vad lagen säger.
Jag undrar om han för ett ögonblick tänkte att man skulle kunna gå den andra vägen, den lagliga, och stödja de som vill riva för att sedan bygga nytt enligt konstens alla regler - lagliga regler.
Jag tror knappast Obama snuddade vid den tanken för han är inte inprogrammerad för ageranden som inte stärker hans popularitet i arabvärlden.
Nåväl, han ’tipsade’ Netanyahu och sedan var borgmästarens auktoritet ett minne blott.

Alltså – det olagliga husgyttret står kvar och ’The Arab Street’ har lugnat ner sej - för den här gången.
I morgon kommer nya utmaningar – det finns hur mycket som helst man kan bråka om i Jerusalem.
Araberna är ju så känsliga... och världen håller just på att lära sej att med arabiska känslor leker man inte.
Ack ja.

Synd att judarna inte är lika känsliga så de kunde leverera sina krav med samma omutliga övertygelse som araberna.
Tyvärr verkar vägen dit vara mycket lång men så har de heller inte begåvats men en alldeles egen gata...

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, husgytter, stadsplanering, Nir Barkat, 'The Arab Street', kibbuts, Obama, Netanyahu, ...