30 september 2008

Profet av Israel?



Åtminstone det kan vi glädjas över – att Olmert INTE ingår i raden av Israels profeter.

Hans dåliga självkännedom har försatt både honom och landet i en allt prekärare situation.
Har drog ut i bombastiska förhandlingar, för på det sättet har ju även små män genom tiderna blivit hjältar.
Att dessförinnan skapa sej en strategi eller tänka på konsekvenserna var inte aktuellt.

Först i dessa dagar har han avslöjat djupet av sina svagheter.
Först i dessa dagar har han visat vilken vindflöjel han är.
Först i dessa dagar har han berättat vad han VERKLIGEN tycker och tänker.

Detta har inte gjort någon glad.
Högen påpekade att Olmert glatt gav avkall på vad t.o.m. FN ansåg viktigt för Israels fortbestånd – säkra och försvarbara gränser.
Vänstern anklagade Olmert för att avslöja sitt rätta jag först när han inget har att förlora.
Palestinierna var förvånade och arga för att Olmert aldrig erbjudit dem vad han villigt erbjöd i sin helg-intervju.

De enda som jublar är den svenska pressen.
Hur får man ihop detta?
Enda förklaringen är att den svenska pressen driver en viss agenda genom att förklara Olmert vara profet av Israel.

Kan det möjligern vara så att allt som försvagar Israel är välbehagligt för den svenska pressen?
Olmert har i det fallet visat sej vara ett både lämpligt och villigt redskap som utnyttjas flitigt.
Han är perfekt i den rollen.
Han har nu visat att han anser att allt palestinierna pekar på ska de ha, vilket är samma uppfattning som den svenska pressen har – fast naturligtvis säger man inte det rent ut.
Man använder Olmert som sitt fikonlöv.

Han skulle gladeligen sälja ut både Jerusalem, Tel Aviv och Eilat och låta så många flyktingar som vill komma in i Israel, men han förstår (kanske?) att hans politiska hädanfärd då skulle bli ännu smutsigare – och snabbare.
Han påstår att först nu ser han verkligheten...
Man undrar vilken verklighet?
Har han monopol på någon sorts profetisk verklighetsuppfattning?

Olmerts verklighet, som den presenterades i senaste intervjun, är direkt anpassad efter palestiniernas kravlista.
De kan nu med rätta säga att "gå till den snälle farbror Olmert för han ger dej allt du vill ha".
Var israelerna och deras intressen kommer in i bilden är höljt i dunkel.
Olmert har lärt och påverkats av det politiska tryck den judiska staten varit utsatt för under lång tid och förstår nu att endast de palestinska kraven är av intresse medan de israeliska viftas bort som en irriterande fluga.

Olmert må gå till historien, men inte som profet av Israel, utan enbart som ett tomt skal som överlevde politiskt alltför länge p.g.a. att han skickligt omgav sej med ja-sägare och visste exakt när det var läge för hot eller en liten muta.
När han äntligen insåg att han inte längre var önskvärd blev han direkt farlig.
Profetisk utrustning kan ett sådant beteende knappast kallas för.


, , , , , ..
SvD DN

29 september 2008

Om tomhet



När något känns tomt beror det ofta på att det finns ett tomrum där det egentligen borde ha funnits något – eller någon.
En tom kyrka efter att gudstjänstbesökarna gått hem eller ett tomt klassrum mitt i juli.
En nyinköpt skrivbok kan vara tom likaväl som en urdrucken lättölsflaska.

I Israel är det tomt i de högre sfärerna.
Tomt på ledare och tomt på folk som är beredda att ta ansvar.
Tomt på idéer och tomt på ideologi.
Tomt på moral och tomt på – you name it.

När vardagen rullar på i sin fridsamma lunk är det inte många som lägger märke till om chefen är borta men när livet inte består av annat än konstanta kriser är chefen livsviktig.
När han inte sitter i sin stol eller sitter i sin stol utan att fungera (samma sak), blir det farligt.
Om han dessutom från sin talarstol gång efter gång sprider ord som skadar och skakar landets grundvalar, då måste han gå.
I vissa kulturer skulle han dessutom straffas.
Landsförräderi har ni väl hört talas om?!

Olmert som har så otroligt svårt för att slita sej från maktens boningar sällar sej allt mer till judehatarnas skara.
Han bedriver sin egen lilla antisemitiska hatpropaganda där objekten är en viss sorts judar som valt att bo på vissa ställen.
Han känner att de moraliskt sett är långt starkare än han själv och skjuter därför från höften med för Israel ödesdigera konsekvenser.
Svenska media jublar.

Han tillåter inte ens tanken, än mindre ord, att några andra än vissa "utvalda" judar skulle kunna vara skyldiga till senaste veckans attacker.
Inga verkliga spår finns i någon verklig riktning.
Bara i Olmerts och andra vänsterradikalers önskedrömmar.
Svenska media jublar ännu mer.

Den klåfingrige Olmert är klistrad till sin stol utan att vara den värdig.
Inte på något plan.
I denna situation känns stolen tom, outhärdligt tom.
Tommare än om den verkligen hade varit tom.

En tom stol är bättre än en stol som är besutten av någon som borde befinna sej på annan plats.
Stolen blir liksom besudlad och tomheten blir överväldigande.
Åskådaren skriker av vanmakt.

Snälla, låt stolen förbli tom tills en rättmätig innehavare gör entré.

, , , , , ..
SDS331 D HD SvD341 SDS361

26 september 2008

Propagandans prioriterade paradoxer



Det är förunderligt vad de tre P-na kan åstadkomma.

Propaganda
Prioriteringar
Paradoxer

Den palestinska propagandan torgför prioriteringar med en inbyggd paradox.
Paradoxen förtydligas genom de propagandistiska prioriteringarna.
Jag återkommer alltså till den högprioriterade propagandan om husbyggandets paradoxer.

FN har valts som det senaste slagfältet.
Palestinierna har fått gehör för att hålla en diskussion om judarnas hus på Västbanken.
De hävdar att de hämmar fredsbyggandet.
Jag förstår inte hur avsaknaden av hus skulle främja ett fredsbyggande lika lite som närvaron av hus skulle hindra det.
Skulle en jude som bor under bar himmel i närheten av Nablus vara en tillgång för fredsprocessen medan en annan jude i Ariel, som har tak över huvudet, skulle vara ett hinder?

Har palestinierna prioriterat denna paradox i sin propaganda för att ingen ska komma på idéen att fråga dem om mer känsliga frågor som t.ex. den ständigt ökande hatpropagandan?

Det skulle vara intressant att testa FN genom att begära ytterligare en diskussion, då med inriktning på de arabiska husen i Israel.
Kanske är de farligare än vi tror?
Att de katastrofala arabiska svartbyggena är ett problem av gigantiska mått, det vet vi, speciellt i Galliléen, Negev och i Jerusalem.
Tragiskt nog görs alldeles för lite för att minska det antal olagliga arabiska hus som inte skulle stå alls.
Kanske skulle Israel kunna få hjälp av FN genom att ventilera problemen där?

Varför gör palestinierna så stort väsen av att folk behöver någonstans att bo?
Varför är de rädda för hus?
I fredsförhandlingarna är de synnerligen tveksamma till någonting som luktar kompromiss vilket i sej är ett oerhört mycket större hinder för framsteg.
Kompromiss är i palestinierns sinnevärld likställt med förräderi – så glöm det.
För att dölja denna fundamentala brist så pratar man i stället om hus.

Palestinierna pratar om hus vilket snabbt innebär att alla andra också pratar om hus.
Nu pratas det hus också i FN.
Vilken perfekt rökridå för den egna omedgörligheten.

Det är också en rökridå för det verkliga hotet – hotet från Iran.
Ahmadinejad överraskade ingen när han berättade att både USA och Israel är på väg ut......
Han anser sej själv vara det utvalda redskapet att uppfylla denna profetia.

Ahmadinejad har redan passerat hus-stadiet och riktar in sej på förintelse av hela området.
Judar och araber i en salig blandning.
Han är visserligen inte arab, men inte ens en tvättäkta arab har någonsin brytt sej om palestinierna.
Egentligen.
De är bara en gisslan i spelet om makten.
Den islamska makten.

Tillbaka till husen.
Husen är alltså ett bekvämt fikonlöv för att slippa ta itu med sina egna brister.
Palestinierna berättar, så snart en journalist är inom räckhåll, att judarnas hus står på fel ställen.
OK – en del av judarnas hus kanske står på fel ställen, men om palestinierna går en kurs i förhandlingsteknik och lär sej att det handlar om att ge och ta, att kompromissa, så kanske vi en dag står där med en överenskommelse.
Om det då visar sej att ett hus står där det inte borde stå så plockar man bort det.

Så mycket prat för så lite ull.


, , , , , ..
DN SvD SvD

25 september 2008

Vänsterns rashästar


Det här kommer att bli knepigt, men jag måste få ställa frågan varför man blir vänsteraktivist.
Alltså – varför blir man vänster?
Vänster i motsats till höger.

Idag har alla media glömt resten av världen för en rörbomb som brann av vid huset tillhörande en radikal vänsteraktivist vid namn Zeev Sternhell, professor.
Sådant är naturligtvis aldrig bra och egentligen ganska onödigt.
Resultatet blev dessutom inte direkt värt besväret.
Professorn fick lite splitter i ena benet, blev ordinerad antibiotika och bandage.

Dagen har varit rena julafton för Peace Now, som är professorns skötebarn.
Önskeläge.
De har fått obegränsad mediabevakning och fått breda ut sej på varje tillgänglig våglängd.
De har dessutom fått spy sin galla fritt vad gäller de israeliska medborgare som valt att bosätta sej i Samarien och Judéen.
Det har spytts ordentligt idag.
Möjligen som kompensation för antibiotikan och bandagen.

Sternhell är känd för sina hatiska och kategoriska uttalande mot dessa medborgare och av någon anledning förespråkar han att det ska vara förbjudet för judar att bo på den s.k. Västbanken.
Jag har dock aldrig hört honom förbjuda arabiska svartbyggen i Israel...




Jag har en teori om varför man blir vänsteraktivist.
Man vrider sej mot vänster när man inte längre orkar stå upp för sina åsikter och nappar då på den enklaste utvägen - att glida med strömmen.
Den politiskt korrekta strömmen.
Denna ström består av folk som vill bli älskade av alla, folk som saknar ryggrad och som inte klarar av att tänka självständigt.
Man lär sej snabbt tugga de redan väl intuggade fraserna.

En tes vänsterfolket driver är att de alltid står på den svages sida.
Detta är naturligtvis ohållbart och fruktansvärt fel.
Vad säger att den svage har rätt?
Ingenting.
Den svage är kanske svag för att han inte handlat rätt - utan fel.

Att stå på den svages sida låter ju dessutom medmänskligt och lite lagom tjusigt.
Man är då en sann humanist och humanister bör man ju älska.

"Alla" har fördömt dådet – med rätta.
Peres, Livni, Olmert och andra som sägs betyda något.
De staplade de korrekta men menlösa orden ovanpå varandra och därmed gjorde de sitt.

Tänk dej situationen att det varit Netanyahu som blivit skadad av en bomb.
Hur skulle det då ha låtit?
Samma personer skulle ha fördömt även det dådet men man skulle ha smugit in en brasklapp om att personer med synpunkter gränsande mot högerkanten kanske måste räkna med dylika incidenter...

Det är inte bara väderstrecken som skiljer vänster från höger utan också attityderna.
Vänsterfolket anser sej ha en renare moral och ligga på ett högre plan rent intellektuellt.
Högern betraktas rätt och slätt som resultatet av rå kapitalism.

Professorer på vänsterkanten, antingen de är anhängare av Peace Now eller inte, ska inte behöva få splitter i ett ben men när han nu fick det blev han inte någon svaret skyldig.
Han och hans gelikar utnyttjade det välvilliga mediaklimatet till att sprida sin tro till bristningsgränsen.
En tro som går ut på att spionera på sina egna till förmån för fienden.
Man har med andra ord svårt att skilja fiende från vän.
En del väljer att kalla dem förrädare.

Varför har de blivit sådana, varför har de blivit vänsteranhängare?
Därför att det är bekvämt, enkelt och bekymmersfritt.
Dessutom statushöjande.

Det är svårare att stå upp mot sin fiende än att stoppa hans mun full av godis.


, , , , , ..

24 september 2008

Borta!



Hjälp, var är Olmert?
Var är denne man som ledsagat oss i våra vardagsliv under så lång tid?
Han, vars röst vi hört var vi än befunnit oss men aldrig lyckades fly från.
Aldrig lyckades undkomma.
Vi var alltid omslutna av Olmert – på alla sidor.

Nu är han borta.
Försvunnen.

Hur är det möjligt att denne figur som alltid placerade sej själv mitt i centrum förpassats till en tyst, enslig och skuggig plats?
Vad har hänt?

Är det av hänsyn till Tsippi Livnis försök att skapa en arbetsduglig koalition, som han håller sej i bakgrunden?
Vem är i så fall denne trollkonstnär som övertygat honom om att det är vad som krävs av honom nu?
Till och med hans megafon Haim Ramon är ganska tyst – även om han fortsätter att leverera egenproducerade "orginalsynpunkter" som utan påkallan är uppenbara för var och en.
Om Hamas genialitet och annat.

Var är Olmert?
Vi hör inte hans namn och heller inte hans röst.
Han som alltid försökt övertyga folket om att han var den sanne landsfadern.
En kung som alltid visste bäst.
En Guds gåva till nationen.

Hur kan man så radikalt försvinna från sinnevärlden utan att vara kroppsligen avliden?
Kanske är detta en av de få saker Olmert lyckats med.

Kommer vi att kunna fortsätta att leva i denna befriande tystnad?
Knappast.
Vid första sprickan i Livnis fasad kommer Olmert att lätta från startgroparna och rycka ut till nationens räddning.
Vi kommer, innan vi ens förstått det, att återigen vara fångade i Olmerts grepp.
Hans röst kommer, som tidigare, att försöka överbevisa oss om hans enstående förträfflighet för vilken vi alla borde känna djup tacksamhet.
Tacksamhet över att han nedlåter sej till att låta sin allenarådande visdom snudda vid våra inskränkta själar.

Nej, ingen kan känna sej säker - men idag njuter vi.
Vi njuter av tystnaden.
Vi njuter av friheten från en smutsig barlast.
Vi njuter av ögonblicket, för vi anar att det kan bli mycket kort.


, , , ..

23 september 2008

Sluta leka struts



"Den gamla vanliga visan… "
Så löd refrängen i en känd schlager när jag var aningens yngre.

Det var ett tag sedan det låg drivor av döda kroppar runt söndersprängda bussar och urblåsta restauranger.
I stället bedrivs en lågintensiv terror som alltför lätt blir en vana.
En blir lite knivhuggen sisådär och en annan får en omgång syra slängd i ansiktet.
Vardagsmat – sånt händer.
Grejen är att det händer regelbundet.

Detta är tredje gången en arab från Jerusalems grannskap tar ett fordon och försöker meja ner så många judar som möjligt.
De två första gångerna handlade det om bulldozers.
Jag kan tänka mej att man känner sej stor och mäktig när man sitter vid spakarna i en sådan maskin.
Som Gud ungefär.
Som chaufför i en bulldozer tycker han att han har alla judar som krälar runt där nere som i en liten ask.
Han kan nu göra precis vad han vill med dem.
Vilket han också gör.
Död och elände som följer i hans spår är inget som han och hans gelikar lyfter ett ögonbryn för.
Det viktigaste är att han nu får smaka det han så länge drömt om – att straffa judarna från sin höga men ack så tillfälliga maktposition.

I går hände den tredje tragedin men redskapet hade uppgraderats betydligt.
Gårdagens arab körde en sprillans ny BMW med fälgar som inte var av denna världen.
Bara för fälgarnas skull hade jag kört ytterst försiktigt och inte så där slarvigt ramlat in i en folkmassa.
Fälgarna kunde ju få repor.
För det var väl en olycka?
Det är i vart fall vad araberna i hans hemby säger.
Det har de sagt om de två tidigare händelserna också och då börjar man ju undra...

Kanske var det bara slarv som gjorde att ett par arabynglingar snodde var sin bulldozer och gav sej ut på upptäcksfärd?
Att ett antal judar omkom i hanteringen var väl inte mycket att orda om – säger araberna i hembyn.

Igår tog alltså en arabyngling familjens högstatusbil med sina högstatusfälgar och drog iväg till området där judarna fanns.
Han var störtsur för att inte hans kusin ville gifta sej med honom (kanske hade hon läst en artikel om inavel?) och han ville köra av sej sitt dåliga humör.
Legitimt men inte rekommendabelt.
Kanske hade han dessutom läst gårdagens Al-Hayat Al-Jadida, där han kunde se en bild på den nyvalde ledaren för Kadimapartiet, Tsippi Livni.
Hon var avbildad med blod droppade från hennes händer medan hon höll i en lika blodig kniv.
Detta kanske var tecknet att det nu var hans tur att spilla blod.
Judiskt blod.

Frågan man ställer sej – det är som ni ser många frågor här – är varför han inte styrde iväg till områden bebodda av araber när han ville avreagera sej, utan dit där judarna finns?
Kanske var det på grund av bilden av den blodiga Tsippi Livni?
Han var på uruselt humör och kände att han var tvungen att låta det gå ut över någon och med minnet av Tsippi Livni med sin kniv, valde han judarna.
Olyckliga omständigheter eller bara en banal olycka?

Det är dags att sluta bete sej som strutsen, dra upp huvudet ur sanden och börja tänka klart.
Det finns ingen logik i resonemanget att den ene arabkillen efter den andre förlägger sina trafikolyckor just där det finns en samling judar.
Där finns ett mönster som talar ett annat språk.
De som borde ta itu med detta är dessvärre upptagna med kohandel på högsta nivå vilket innebär att det nog ganska snart kommer att inträffa ytterligare en "olycka".
Frågan är bara i vilken skepnad den då kommer att uppträda.

Som en lastbilsolycka eller som en bussolycka?
Kanske t.o.m. som en helt vanlig självmordsbombare?

"Den gamla vanliga visan... "
SDS DN HD SvD

21 september 2008

Gubbvälde



Är alla rädda för Tsippi?

Nu börjar dessa turer som är skapade just för att ingen ska förstå någonting eller ha någon chans att hänga med i svängarna.
I TV-nyheterna var de tvungna att ta in en professorska för att reda ut begreppen.
Olmert avgår som premiärminister men kvarstår som premiärminister (tillförordnad) för en expeditionsministär (interim – transit - caretaker government).
Kärt barn har många namn.
Grejen är att de inte förväntas göra någonting, bara sitta – men det är de ju å andra sidan vana vid.
Goodbye - but not Goodbye.

Dagen har varit full av politiska piruetter och jag har den bestämda känslan av att gubbarna försöker utmanövrera tjejen som just i kväll inträtt i sitt nya ansvarsområde.
Hon kommer att få det kärvt på många plan.
Hon känner ju killarna hon nu förväntas förhandla med men jag ser tecken på att de sammangaddar sej för att sätta henne på plats.
"Vem tror hon att hon är egentligen..."?
Känns det igen?

Mycket kommer att hänga på Barak och han är en oförbätterlig mansgris.
Jag har faktiskt svårt att tänka mej att han skulle sitta lugnt i en regering som leds av en kvinna.
Han var i går tillräckligt desperat för att ta en pratstund med Bibi.
Om vad?
Om tjejen, naturligtvis.

Det finns ytterligare en nyckelspelare men han spelar bara om pengar.
Rabbi Ovadia Josef, Shas andlige ledare – men också deras ledare i frågor rörande monärära ting.
Han har idag blivit uppvaktad av Likudfolk som vill ha hans välsignelse över ett samarbete mellan Likud och Shas.
Allt för att stoppa tjejen.
Om de fick sin välsignelse eller inte är i kväll föremål för tolkningar.

Jag har en mycket klok man.
Han säger att Olmert ska gå hem på grund av 153 döda unga män som riktar sina anklagande pekfingrar mot honom från sina sista viloplatser.
Skandaler i all ära men Olmerts ansvarslösa beteende under senaste kriget och i efterförloppet, utmanövrerar alla skandaler och all korruption.
Ingen har pratat så mycket om att ta ansvar som Olmert men ingen har heller så radikalt undvikit att ta ansvar som han.
De som pratar mest gör minst.

Över hela soppan ruvar Kadimas skapare, Ariel Sharon.
Hans tillstånd efter sina stroke gör, förmodligen till hans stora förtret, att han inte kan blanda sej i leken.
Om han hade sällat sej till gubbsen eller stöttat kvinnan som vann valet, vet jag inte.
Jag vill dock gärna tro att han skulle ha svingat sitt trollspö och svept iväg alla hotfulla moln på den israeliska himmel.
När det kärvar tar man gärna till drömmar.


, , , , , ,
..
SDS SvD DN HD

19 september 2008

Tokerier med knorr i Sydsvenskan

Ung vänster skapar förståelse

Först publicerad: 18 september 2008 12:31Senast uppdaterad: 18 september 2008 12:38

Igår eftermiddag upprättade vänsterpartiets ungdomsförbund Ung vänster check-points – säkerhetskontroller – vid Gustaf Adolfs torg i Malmö och stoppade förbipasserande.
En solidaritetsaktion med palestinierna, hette det.”Genom att stoppa folk mitt i Malmö kan vi förhoppningsvis föda en ökad förståelse för det palestinska folkets situation”, förklarade Sara Mohammadi, ordförande i Ung vänster i Skåne, för Skånska Dagbladet.
Och för att öka förståelsen för det israeliska folkets situation skall Ung vänster ikväll, torsdag, skjuta hemmabyggda raketer från Rosengård mot Slottsstaden – nej, det där sista var ett skämt.

Kommentar.
Det är patetiskt när Ung Vänster försöker ta greppet men slirar redan i starten.
Palestinierna blir stoppade i checkpoints på grund av sina egna handlingar.
Det gamla ordspråket "Som man bäddar får man ligga" är en synnerligen adekvat beskrivning av situationen.

Israelerna blir också stoppade när de t.ex. vill gå in i ett varuhus och köpa tandcreme.
De blir stoppade, genomsökta, utfrågade och tvingas passera en metalldetektor - inte på grund av sina egna handlingar utan beroende på palestiniernas handlingar!

Om palestinierna inte vill stå i kö vid en checkpoint kan de enkelt ändra sitt beteende och som en följd därav kan israelerna börja skrota sina nu nödvändiga vakter tillsammans med metalldetektorerna.

, , ,
SDS

18 september 2008

Mellan två hattar


Vi gick till sängs med en stor Livni men vaknade upp med en liten.
Medan vi lade politiken åt sidan för att sova den oskyldiges sömn, hade verkligheten hunnit ifatt oss.
I stället för att vinna över Mofaz med ca.10% av rösterna blev Livni vald med hjälp av 431 rösters övervikt.

Alla publikundersökningar, som under de senaste veckorna kommit allt tätare, hade visat på storvinst för Livni.
Alla utom en.
En undersökningsbyrå hade hela tiden gått emot strömmen och visat på dött lopp mellan Livni och Mofaz.
De fick rätt.

Denna byrå, vars ord från och med idag fått ny tyngd, sa att de var helt övertygade om att hade vallokalerna stängts som planerat, vid kl.22.00 (och inte 22.30 som Livni begärde) så hade Mofaz varit en klar vinnare.
Nu förlorade han med 431 röster.

Mofaz juridiska rådgivare rådde honom att begära förnyad räkning av rösterna och överklaga resultatet på flera realistiska grunder.
Mofaz tog sej en funderare men sa till slut nej.
Hans motivering var att i det skick landet befinner sej, 'en liten båt som kämpar mot de höga vågorna', så kommer stabilitet framför egen personlig vinning.
Mofaz accepterade valresultatet och gratulerade Livni.

Därefter meddelade han att han tar 'time out'.
Tablå.

Jag kommer ihåg hur han under den senaste intifadans hetta kom gående med sina långa kliv och plöjde rakt in i blodbestänkta rum där palestinier mördat både barn och vuxna.
Han var som ÖB lugn, saklig, trygg och kompetent.
Han gjorde helt enkelt det han var bäst på.

Efter många turer har han nu senast innehaft posten som transportminister och det har väl varit allmänt känt att han befunnit sej där – inte direkt av fritt val.
Endast som en hållplats inför nästa uppdrag där hans talanger bättre kan utnyttjas.

Nu tar han 'time out' men naturligtvis är spekulationerna redan igång.
En av de mest rutinerade journalisterna, Yaron Dekel, spådde att när vi nu snart har gått varvet runt, Mofaz kommer att erbjudas posten som försvarsminister i Bibis nya regering.
Kanske kan han i den positionen göra även större nytta än som partiledare för Kadima?

Han valde mellan bråk och stabilitet och fann att hans anständighet krävde det ställningstagande han presenterat idag.



, , , ,

17 september 2008

Tsippi Livni - dolda talanger?



Röstläget stiger inne vid TV´n men ingen bryr sej.
Partiledarvalet i Kadima är inte något som ger några sömnlösa nätter.
I så fall bara för att det är så absurdt.
Visst är det absurdt att ett nybildat parti ensamt ska kunna välja hela landets premiärminister.
Så är det nu i alla fall och resultatet får vi om några timmar.

Det finns två starka kandidater och två svaga, men som i alla fria val kan överraskningar dyka upp.
Favoriten är den nuvarande utrikesministern Tsippi Livni.
Jag är inte säker på att hon är favorit i Israel på gräsrotsnivå men i Sverige har jag förstått att hon har en stor valkrets...
För att vara en israelisk politiker beskrivs hon i ovanligt positiva ordalag.
Ur detta resonemang kommer vi nu till kärnfrågan.

Varför är Tsippi Livni favoriserad i Sverige och i övriga Europa framför Shaul Mofaz?

Jag tror det handlar om ett fenomen man inte gärna talar om men som ligger som en grötig underström i hela resonemanget.
Man favoriserar Tsippi Livni för att hon bedriver förhandlingar med palestinierna.

Att förhandla är ju bra och så länge man sitter i förhandlingar är man utsatt för påtryckningar.
Påtryckningar från sitt eget folk och naturligtvis ännu starkare påtryckningar från motparten.

Svenskarna hoppas att ju längre Israel sitter i förhandlingar ju mer kommer de att ge bort och eftersom hela etablissemangets världsbild handlar om att försvaga Israel till förmån för palestinierna så är Tsippi Livni en möjlighet.

Att de inte förordar Shaul Mofaz har naturligtvis att göra med hans bakgrund inom försvaret och som försvarsminister.
Usch och fy!
Usch och fy för den israeliska försvarsarmén som inte i alla lägen ger palestinierna fältet fritt för mordförsök naturligtvis ännu hellre - mord.

Sedan hör det till saken att det finns förhandlingar och förhandlingar.
Det finns förhandlingar med goda förutsättningar och det finns andra förhandlingar totalt utan förutsättningar.
De förhandlingar Israel nu bedriver med Abbas tillhör den senare kategorin.

Jo, Israel bedriver förhandlingar med just Abbas – inte med palestinierna.
Hamas och de hundratals andra terrororganisationerna ler lite snett åt vad Abbas har för sej.
De vet att Abbas fortfarande innehar posten som president enbart beroende på att IDF beskyddar honom.
Han kan signera vad som helst, men för de fanatiska islamisterna och jihadisterna blir det pappret inte värt mer än en inköpslista till ICA.

Dessutom kan Abbas aldrig gå med på mindre än vad Arafat sa nej till vid förhandlingarna i Camp David år 2000 med Clinton och Barak.
Allt annat är inte bara politiskt självmord utan kanske ett ännu mer realistiskt sådant.

När Sverige och Europa nu gjort det enkelt för sej genom att avstå från att påverka araberna att gå med på en verklig kompromisslösning så kan de heller inte räkna med att de stekta sparvarna ska komma flygande.

Livni må segra i partiledarvalet i Kadima men i stället för att lägga all sin kraft på att ideligen sopa håret från ansiktet, hoppas jag hon plockar fram lite talanger hon tidigare dolt och blir en hyfsad premiärminister i Israel.


, , , ,
DN SvD HD D

16 september 2008

SHARIA vill vi inte ha...

http://www.petitiononline.com/swsharia/petition.html

SHARIA
vill vi inte ha
inte ha
inte ha
SHARIA
vill vi inte ha
aldrig i vårt land.
SHARIA
vill vi inte ha
inte ha
inte ha
SHARIA
vill vi inte ha
aldrig i mitt liv.
SHARIA
vill vi inte ha
inte ha
inte ha
SHARIA
vill vi inte ha
aldrig någonsin.


SHARIA är lika dåligt som "dikten" här ovanför men oerhört mycket farligare!

Moratinos kärleksförklaring till Israel


Ska en dödsdömds sista önskan alltid bli uppfylld?
Ska han alltid få välja sin sista måltid?

Olmert som är på väg mot sin politiska hädanfärd har nu i elfte timmen förrått sitt land och sitt folk.
Möjligen för sista gången vilket inte ger mycket tröst i det här fallet.

För det första har han avslöjat detaljer om sina förhandlingar med Abbas till en främling som sedan länge är känd för sin hatfyllda attityd mot Israel.
Den spanske utrikesministern Miguel MoratinosMoratinos har dessutom spritt dessa hemligheter, som naturligtvis är undanhållna den israeliska allmänheten(!), till president Mubarak och kommer att sprida dem vidare till president Bashar Asad som han planerar att träffa i Damaskus i morgon.

Om Moratinos var jublande glad och tyckte att Abbas omedelbart skulle acceptera Olmerts förslag, behöver vi inte veta mer.
Vi förstår då att Olmert sålt ut allt som är dyrt och heligt för Israels folk för en silverpeng, för att få gå till historien som en fredsskapande premiärminister i stället för som den kriminellt belastade person han är.Jag tror dock att det senare epitetet, i kraft av sin tyngd, kommer att överskugga det tidigare.

Moratinis önskan att binda händerna på Israels nästa regering, och därmed på ett oacceptabelt sätt blanda sej i Israels inre angelägenheter, tydliggörs i hans yttrande att
"Whatever happens in Israeli internal politics and in the U.S. administration - both sides and the international community need to work to make them irreversible".
Så talar endast den som anser sej visare än alla israeler tillsammans och som har en uttalad önskan att plocka bort Israels rätt att bestämma över sej själv.
Att bevilja Olmert ynnesten av en sista måltid?
Det är nu upp till folket, regeringen och Knesset, att med Israels bästa – inte Olmerts – för ögonen, studera detta förslag mot en bakgrund av Israels säkra och trygga fortbestånd som en stark och blomstrande judisk stat i en omgivning där vi aldrig till fullo kommer att smälta in.

Abbas förväntas ge Olmert sitt svar vid ett planerat möte idag.
Olmert kan spela ut alla sina smutsiga kort i lugn och ro i den täta skuggan av valutakrisen, för vem bryr sej om Mellanöstern idag när den egna plånboken är i farozonen.

"Friendship First"


Ja, någon sanning ligger det säkert i ryktena även om skrämselattackerna i huvudsak kommit från begränsat håll.
Paul McCartney ska sjunga i Tel Aviv, Israel, och det finns vissa personer och grupper som inte gillar det.
Det är inte så att de inte gillar hans musik eller har något emot hans sångstil utan de tänker bara, som vanligt, i termer av propagandavärde.

En muslimsk sheikh vid namn Omar Bakri, tidigare bosatt i England där han jobbade hårt på att hela landet skulle lyckliggöras med Islam, har hotat att bomba sönder och samman den forne Beatlen om han framhärdar med sina planer att genomföra sin konsert i Tel Aviv.
Nu verkar inte Paul vara den lättskrämda typen för han säger att han trots detta tänker komma och att han dessutom ser fram emot besöket.
Han fortsätter att berätta att flera politiska grupper kontaktat honom och försökt överträffa varandra genom att skrämma och hota honom.
Hitintills har han gått rakryggad ur dessa konfrontationer.
Skönt med klarsynt folk.

Bakri passade på att utnämna Paul till att vara en fiende till Islam och lade till som slutkläm att det borde vara de som är under ockupation som borde få hjälp...
Men om de nu har tuggat ihop eländet alldeles själva då?
Det är långt ifrån säkert att det alltid är den svagare parten som har rätt.
Vad gäller palestiniernas situation så är de mest berömda för sina felval genom historien.

Bakri är tydligen en person som helst vill leva i ett ständigt mediabrus medan hans agerande mestadels handlar om munväder.
De palestinska terrorgrupperna Bakri förmodades sparka igång känner knappast till Beatles och dessutom lyssnar de inte på en ovidkommande person som Bakri.

Visst skulle det kunna vara en nostalgisk kick att ta sej till Tel Aviv och lyssna på Paul McCartney men eftersom jag inte har någon helikopter får det vara.
Trafiken i den staden är totalt ogenomtränglig och är man dessutom en lantis så är utsikterna att hitta rätt snudd på obefintlig.
Rätt synd egentligen...



DN SvD

14 september 2008

Orkaner och tromber


Vi har den senaste tiden kunnat följa naturens vredesutbrott på platser mindre lyckligt lottade än där vi befinner oss.
Mindre lyckligt lottade åtminstone i det här avseendet.
Hurricanes - orkaner är skrämmande och tornados – tromber är gruvliga företeelser.
På säkert avstånd kan de vara fascinerande att titta på – men bara då.

I ett lugnare efterförlopp kan vi se förödelsen i dess spår och inser då lätt att det handlar om krafter som är ytterst svåra att greppa.

I dag drar den radikala Islam fram som en orkan och sveper med sej både onda och goda med samma brutala urkraft.
Den för med sej intolerans, hat och krav på att de ännu "otrogna" ska överlämna sej med hull och hår, utan frågetecken eller andra invändningar.
Liksom orkanen är en totalupplevelse är den radikala Islam en totalitär företeelse.

Nu säger naturligtvis någon att all Islam inte är totalitär, radikal och grovt fundamentalistisk.
Det är just det som är frågan...
Finns "Snäll-Islam"?
Det har skrivits buntvis av artiklar i ämnet och uppfattningarna går milt sagt i olika riktningar.
En mej närstående person har på plats i Sydostasien sett en mera mänsklig sida av Islam men även en sådan "Snäll-Islam" kan genom verkliga eller fabricerade yttre hot utlösa en brand.

Den heltäckande nyhetskanalen CNN har i orkanen Ikes spår visat förödelsen av vad de kallar "storm surge".
Jag har inte kunnat lura ut vad motsvarande beteckning är på svenska, men de har beskrivit med fysikaliska termer hur i stormens spår vattnet stiger och områden översvämmas.
Förödelsen blir snabbt ett faktum.

Är det en liknande förödelse vi kan vänta oss efter att ha översvämmats av radikala Islam?

Många är de röster som säger att Islam är en fredens religion.
OK, men varför är det då inte fred vi ser i dess spår?
Spåren vi ser snarare förskräcker.
De kräver respekt för sin religion men själva har de ingen förmåga, eller önskan, att visa respekt för andra religioner och då är vi ju liksom kvitt.
Tillbaka till ruta ett.

Vattnet stiger allt eftersom orkanen drar fram och allt som inte är av orkansäkert material slås i bitar.
Bara kaffeved återstår när vi börjar se den vattensura landbacken igen.

Vi har också lärt oss att en orkan har ett öga.
Ett gott öga där det oväntade lugnet råder.
Inte lugnet före stormen utan lugnet mitt i stormen.
Den radikala Islam utnyttjar detta lugn i Sverige till att sakta men säkert kräva att shariadomstolar upprättas och att de muslimska enklaverna blir allt mer självstyrande enligt Islams lagar.
Sakta, sakta men förbluffande säkert förändras vår världsbild.




I orkanens spår följer ofta tromber.
De är om möjligt ännu mer skräckinjagande även om jag hört talas om fantaster som hängivet följer i massiva trombers kölvatten för att få en kick av deras oerhörda krafter.
När Muhammed ansågs ha blivit avskalad sin respekt på grund av några tecknade gubbar så utbröt Islam-tromber i olika delar av världen.
Kärlekens budskap(?) var skrivet i uppviglarnas ansikten medan de stack ambassaderna i brand.
Imponerande...

Hur ska vi kunna säkra oss själva och vad som är viktigt för oss mot framfarten av denna våldsamma och radikala Islam?
Var och en får själv svara på den frågan men jag vet vad vi INTE skall göra.
Vi ska inte jama med i dum-liberalernas kör där en ständigt återkommande textrad lyder:
" Stå aldrig upp för vad du innerst inne vet är rätt och riktigt för då kan du falla i onåd och bli straffad".

Det kräver sin man att stå upp för sin mänskliga rätt att inte låta sej köras över och bli krossad.




12 september 2008

Spöktimmen


Det är spöktimmen nu och jag får ingen ro…
Hon förföljer mej var jag än befinner mej, den lilla Rose.
Jag vet att jag inte är ensam om denna känsla – en hel nation är förföljd.

I kväll gäller det inte förföljelsen från palestinierna, den är vi så vana vid, utan en hel nation som är förföljd av den lilla Rose.

Jag skrev om henne för ett tag sedan och sedan dess har dykare letat efter den röda väska hon stuvades ner i efter att ha blivit mördad.I går hittade de den, och den var tung...
Vi såg i nyhetsrapporteringen hur jobbigt det var för de stora, starka karlarna att baxa upp den på land.
Den var naturligtvis tung efter att ha legat i dyigt flodvatten ett par månader, men det var inte bara det.
Det skramlade.Nej, det gjorde det naturligtvis inte, men det rapporterades inofficiellt att de sett en skalle och ett skelett.
Inget annat fanns kvar.
Jo, det fanns lite rester av blandade tygtrasor.


Jag vill inte påstå att de som under ett par veckor letat i det leriga vattnet kände någon glädje, men de uttryckte en djup tillfredsställelse över att ha nått resultat.
Väskan med sitt innehåll forslades i en ambulans till institutionen som ska fastställa innehållets identitet, men ansvariga polisbefäl sa att alla tecken tydde på att de funnit den lilla Rose.

Farfadern, en kille i tjusaråldern, som först erkände mordet, ändrade just dagen innan väskan hittades sitt vittnesmål och förnekade då allt.
Följdaktligen ligger han nu dubbelt risigt till.
Polisen är också fundersam på i vilken utsträckning mamman är inblandad...

Jo, det har onekligengått troll i hela denna sjuka historia.
Efter att den lilla Rose öde blivit en hel nations öde gick det inflation i företeelsen, om man så säger.
Två mammor, med eller utan koppling till den lilla Rose, avlivade sina små barn.
Dränkte dem.
En i havet och en i ett badkar.

Det här är så ruskiga historier att man tvekar att skriva om dem och mekanismerna är långt ifrån klara.
Det har presenterats mer eller mindre komplicerade psykologiska förklaringar men ingen känns riktigt övertygande.

Ingenting kan hjälpa den lilla Rose nu.
Om det funnits någon, bara en enda person som hade velat hjälpa henne, så är han för sent ute.
Den lilla Rose korta liv, så fyllt av sorger och som slutade i denna röda väska, får mej att tänka på vad man säger när man talar om Holocaust.

ALDRIG MER.

11 september 2008

När förövaren ikläder sej offerrollen


För sju år sedan gick vi in i en ny tidsålder.
Oskuldens tid var förbi och vi befann oss plötsligt i ovisshetens tid.
Bli inte förvirrad av att båda orden börjar på samma bokstav, de står för helt olika epoker.

Araberna anföll västvärlden och efter det är ingenting sej likt.
Alla misstänker alla och allra mest misstänks judarna.
Vi påtvingas den ena vandringssägnen efter den andra och upphör inte att förvånas över att folk inte vågar kalla en spade för – spade.

Förövarna vill få oss att tro att de har blivit offren, att efter deras attack på The Twin Towers folk inte gillar dem.De har rätt – vi gillar inte vad de gjorde men de är inga offer, de tuggade till eländet alldeles själva.
Att vilja undandra sej ansvaret genom att utpeka andra och genom att gråta över att deras förtroendekapital rasat – gör situationen ännu mer beklämmande.
Förövarna kommer att förbli förövare medan offren blev offer just på grund av att förövarna gjorde vad de gjorde.
Jag ville inte ha en bild på WTC i rök och eld utan minnas tvillingtornen som de en gång var.
Stolta, raka och mycket imponerande.
De utstrålade en oförstörbar styrka som ingen trodde skulle kunna rubbas.
Vi hade fel.

Förövarna kommer att förbli förövare och offren kommer att förbli offer.
Förövarnas offer.
Om detta kommer vi inte att ha fel.

10 september 2008

Urkundsförfalskning


Denna bild är producerad av en synnerligen begåvad bildkonstnär, Bertil Adania, som använder sina konstverk i upplysningssyfte just där och när de bäst behövs.
Diakonia frågade i en av sina propagandaskrifter "Med vilken rätt"? men Bertil Adania blir dem inte svaret skyldig.
Studera bilden så förstår du varför han ändrade frågan till "Med denna rätt"!
Jag ser här bitar av den verklighet vi lever i men som alltför många i Sverige tror är - sagor.



Hur något som var fint kan bli så fult.
Jag tänker på Den Svenska Statskyrkan.
OK, den tillhör inte staten längre men sedan staten lät henne stå på egna ben har hon visat att hon helt förlorat kursen.
Nu är hon bara ett tomt skal med en sur och unken lukt.

Det finns inte många lika fanatiskt antiisraeliska fästen i Sverige som den svenska kyrkan.
Den har tagit under sina vingars beskydd organisationer som Broderskapsrörelsen, Diakonia och Bilda.
Det finns säkert fler tentakler som bläckfiskkyrkan använder sej av för att sprida sitt gift.
Vi har hört talas om de så populära bjudresorna som erbjuds prominenta skribenter.
Den vet vad den gör, den svenska kyrkan...
De vet att de behöver erfarna journalister till hjälp i sitt demagogiska arbete, vilket de också får.



En annan företeelse som också går i kyrkans ledband är "Följeslagarprogrammet".
De skriver i sin arbetsbeskrivning att de arbetar i Israel/Palestina.
Jag begriper inte varför de envisas med att skriva att de agerar följeslagare i Israel och Palestina, men de behöver väl ett fikonlöv?

Båda benämningarna är fel.
Israel är fel för det har aldrig funnits en enda följeslagare till israeliska barn som ibland måste kravla längs murar och husgavlar för att ta sej till skolan.
Detta för att söka skydd mot Gazapalestiniernas raketer de älskar skjuta in i Israel just vid skoldags.
Palestina är också fel för det namnet ligger på is tills ett fredsfördrag är undertecknat och klart.
Idag är namnet Palestina antingen en antikvarisk benämning eller en hägring.

Dessa grupper som är utmärkta demonstrationsobjekt för benämningen 'urkundsförfalskning' lever sin skyddade tillvaro bakom en anständighetens fasad i form av en tidigare respekteras kyrka.
Får de fortsätta gå på i ullstrumporna och sprida sitt virulenta Israelhat som de nu gör, lär Palestina fortsätta att förbli en hägring.
Israel klarar sej utan deras tjänster eftersom rätten alltid segrar till slut.

09 september 2008

I valet och kvalet



Jag vet att skomakaren bör förbli vid sin läst men ibland kliar det i tangentbordet.
Jag skulle ha lust att skriva lite storpolitik men, jodå – jag känner till min begränsning.
Därför blir det bara prat om storpolitik!

Bashar Asad i Syrien fascinerar mej.
Han är så "underlig" att man måste bli lite nyfiken.
En intressant fråga är om han driver med oss?
Nästa fråga blir vad det är som driver honom?

Han har en fru som ser söt och rar ut och verkar helt normal.
När han syns tillsammans med henne verkar han vara artig, charmig och nästan lite smågullig.
När han är tillsammans med sina gelikar är det den grå stramhet som gäller.

De senaste veckorna har han dragit ut på charmoffensiv och kontentan av vad vi sett hitintills är att han både vill ha kakan kvar och äta den.
Han vet att det kan man bara åstadkomma om man är en balanskonstnär och han verkar onekligen ha vissa talanger åt det hållet.
En av CNN´s reportrar hade fått en av dessa sällsynta intervjuer och presidenten hade innan bandet började rulla frågat reportern om han tyckte det skulle vara en bra idé om han gjorde intervjun på engelska.
Det tyckte han.
Han talade om fred, fred och ännu mera fred – på Hennes Majestät Drottningens engelska.

En stund senare pratade samme Asad med 'Al Manar TV' i Libanon och berättade då att hans kontakt med Hizballah var alldeles förträfflig och skulle så förbli.Olmert blev strax nervös för han vill så gärna gå till historien som den som lyckades omvända Asad, men den syriske presidenten verkade inte vara intresserad av att göra Olmert denna lilla tjänst.

Det är också något konstigt med förhandlingarna som förs.
Asad kräver alla eftergifter på bordet redan innan förhandlingarna inletts!
Är det inte lite bakvänt?
Man frågar sej onekligen vilken stat eller person som skulle gå med på ett sådant arrangemang?
Olmert – naturligtvis.
Hur i hela friden......???

Hur var det nu igen när Syrien bekrigade Israel senast under Jom Kippur-kriget 1973-74?
Visst förlorade de?
De förlorade kriget med buller och bång men uppträder nu som om de vunnit hela världen.
Det kan de bara göra därför att Israel tillåter dem.Olmert tillåter dem.


Asad har mycket på sitt samvete högt där uppe i lilla huvudknoppen.
Det finns väl inte en enda anarkist han inte gjort den äran och han har handskakat och kindpussat alla världens sorgebarn, både hög och låg.
Den lägste av dem alla, i flera bemärkelser, är naturligtvis Ahmadinejad borta i Iran.
Det blir onekligen lite av fyrtornet och släpvagnen över deras möten och få kan väl låta bli att dra på smilbandet när Asad kröker rygg för att nå ner till Ahmadinejad.
Naturligtvis har detta absolut inget att göra med storpolitik men när den nu är så eländig som den är, får man ta vara på tillfällena till ett leende.

Att vilja dra ut det göttaste ur två världar, det vill vi väl alla.
Det kan i bästa fall bli en ackumulerad effekt.
Det blir strax mera komplicerat när Asads två världar möts, Jihadvärlden och Västvärlden, för när man lägger ihop effekten av dessa två blir summan sorgligt nog, bara noll.

Lillpojken måste nog välja – trots allt.

08 september 2008

Rapport från lögnfabriken

ISRAEL ANKLAGAS FÖR FOLKMORD

En grupp arabiska advokater och människorättsaktivister kallade på söndagen Israels blockad av Gazaremsan för folkmord.
- De katastrofala förhållanden som Gazas invånare lever under, som har lett till en försämring av de medicinska, ekonomiska, ekologiska och humanitära förhållandena, såväl som mänskliga dödsfall är ett folkmord.

Anklagelsen kommer i ett uttalande som skickats till nyhetsbyrån AFP.

Genom att förhindra att mat och mediciner når civila i området menar undertecknarna att ett folkmord, så som det definieras i Romfördraget, begås.

Israel har blockerat all trafik till och från Gazaremsan sedan Hamas tog kontrollen över området
i juli förra året.




Kommentar till ovanstående, lögnförfriskade notis.

Ibland undrar jag varför det är så lockande för svenska media att bli villiga megafoner för lömska och hemmaproducerade lögner.
Det finns hundratals mer eller mindre intressanta nyhetssnuttar att publicera men man väljer en där den mesta trycksvärtan går åt till att trycka rena lögner.
Måste man ta till dessa lögner för att fånga läsaren och en presumptiv prenumerant?

Rubriken skriker ut FOLKMORD.
Detta i kombination med ISRAEL är oemotståndligt.
Nu har tidningen effektivt kopplat greppet.

'En grupp arabiska advokater' och uppviglare – f´låt 'människorättsaktivister' – som inte gillar Israel, berättar hur det är i Gaza.
Ja, det är eländigt i Gaza men det har inget med Israel att göra utan beror på att befolkningen i det 'fria och demokratiska' valet 2006 valde att låta sej styras av en genomrutten terrorgrupp, Hamas.

För att reda ut lögnerna kan man lämpligen börja med att rikta anklagelserna mot rätt håll - mot Hamas.
Man kan sedan tillägga att det är TACK VARE Israel som Gazaborna inte har det ännu värre.
Vid gränsövergångarna finner du kilometerlånga karavaner med israeliska lastbilar fullastade med förnödenheter.
De väntar på sin tur att passera gränsen för att leverera varor som har med livets nödtorft att göra, men också en ansenlig mängd rena lyxartiklar.
Inte många personer i Gaza saknar mobiltelefon.Det är endast de dagar då varutransporterna blir beskjutna – ja, det låter otroligt men det är faktiskt vad många Gazabor sysslar med – som varutransporterna går på en lägre växel.

Nu är det ju så att varje land har rätt att bestämma vem de vill släppa in i landet.
Även Israel.
Finns det en enda orsak att släppa in folk vars högsta mål i livet är att mörda och lemlästa israeler?
Helst riktigt många på samma gång för då kan man få en gata eller en idrottsklubb uppkallad efter sej som en hedersbetydelse.Många ser dessutom detta mördande som sin heliga plikt.
Att vara så oansvariga att de släpper in dessa människor i Israel, är inget jag rekommendrar.
Landet har haft tillräckligt med tragedier utan att utmana ödet med sådana äventyrligheter.

Det är konstigt det där med araber och araber.
Gaza har en lång gräns gemensam med Egypten men där hittar du inga lastbilskaravaner som väntar på att passera med sina varor.
Varför bryr sej inte andra araber om hur folket i Gaza har det?
Varför skickar de inte dit lite av överflödet från oljemiljarderna?
Varför får vi aldrig veta varför?
Varför frågar sej inte arabiska advokater och människorättsaktivister varför?

Det bästa för befolkningen i Gaza hade naturligtvis varit om Hamasledarna satsade lite av alla EU-pengar som Abbas får och som han sedan elegant vidarebefordrar till Gaza, på att t.ex. förbättra sjukvården.
I stället skickas de sjuka till Israel för att få gratis vård allt medan slantarna går till avancerade krigsförberedelser.
Snyggt jobbat.

Folkmord då?
Jag läste just en artikel som citerar 'The Guardian' där man funnit vilka ord man ska använda för att "pull the heartstrings in the West".
Ett av orden är just ordet 'folkmord'.
Det känns tryggt att svenska media lärt sej trixa med de västerländska hjärtesträngarna.
Vi vill ju så gärna låta oss manipuleras.

När vi nu pulvriserat lögnerna om Gaza tycker jag det är dags att skriva om sista meningen.
Den nya versionen lyder:
"Trots att Hamas genom en brutal och blodig kupp tog över Gazaremsan i juni förra året har Israel fortsatt sina massiva hjälpinsatser som endast avbrutits när riskerna för att bli nerskjutna blivit alltför påtagliga".

DN SvD D SDS Y HD

07 september 2008

Dagboksanteckningar

Kibbutsen börjar bli gammal.
Att hålla efter grejer och se till att saker och ting hålls i trim är inte israelernas starka sida.
Jag misstänker att ledningar och rör, både under jord och ovan, är i ett skick som närmar sej det katastrofala.
Det går så länge det går och när det inte går längre så löser man problemet med en nödlösning.
Denna nödlösning blir snart en permanent sådan och så är förfallet i gång.

Detta låter kanske lite drastiskt men åtminstone hälften är sant.

Strömavbrott är inget någon höjer på ögonbrynet för, det tillhör vardagen.
Härom dagen hade vi ett sådant som inte betedde sej på det vanliga sättet.
Spänningen löpte amok.
Från dubbel styrka som gjorde att man trodde själva solen hittat in i huset till att sedan gå ner till halv styrka då vi sågs befinna oss i ett skymningsland.
Sedan svart.

Kontentan av det hela blev, bland andra förtretligheter, att datorn inte fungerade – trots en liten "låda" på golvet som ska jämna ut strömtillförseln vid just sådana händelser.
(Mmmmmmmmmmm, vindruvor är en aldrig sinande passion det inte är mycket att göra åt annat än att ägna sej åt att tillfredsställa den...)
Idag är datorn hel och ren och alla är glada.
Nu till dagens övningar, efter en ovanligt onödig inledning.


Att polisen i kväll föreslår att Olmert ska ställas inför skranket kom kanske inte direkt som någon överraskning.
En överraskning skulle det dock bli om han tar konsekvenserna av detta och avlägsnar sej.
I stället hör vi hans närmaste rådgivare sprida skrönor som att "detta betyder absolut ingenting" och annat trams.
Naturligtvis betyder det en hel del att landets premiärminister misstänks ha begått kriminella handlingar.
Sorgligt att han inte förstår att hans fortsatta närvaro i det offentliga livet är en skam för både landet Israel och för dess medborgare.

Nästa vecka ska det vara val i Kadima och de fyra kandidaterna ska få komma till tals i TV.
Bra, för många av dem verkar tro att det det kommer att räcka med ett leende för att överbevisa väljarna om deras förträfflighet.
Först ut i kväll var Shaul Mofaz.
Min spontana reaktion var att med honom i landets ledning skulle jag sova lugnt på nätterna.
Han besvarade kraftfullt och seriöst frågorna med en insikt som gav stort förtroende.

En del klagar på honom för att han lägger alltför stor tyngd på landets säkerhet men om inte säkerheten är så att säga säkrad, blir ju automatiskt de andra nog så viktiga sakerna inte så viktiga längre.
Om säkerheten negligeras och Israel inte längre finns, då finns det heller inga behov av att lösa frågor som har med utbildning, sociala orättvisor och trafiken att göra.
Billigt och bra, men – trist.

Mofaz var bra och jag tror att i en ansvarsposition som PM skulle han bli ännu bättre.


03 september 2008

Tsipi och Golda


Några tusen Kadima-anslutna ska om två veckor välja Israels nye (nya) premiärminister.
En absurditet i sej.
När du sedan tittar lite närmare på vem som kan tänkas bli vald, blir situationen ännu dystrare.
Jag skulle inte ha något emot en trevlig överraskning - det har varit lite tunnsått med sådana på sistone - men bara att frambringa en svag känsla av positiv förväntan kräver en oerhörd anstängning.
Tsipi Livni, Shaul Mofaz, Avi Dichter och Meir Sheetrit.
Där har du laget.

Jag tror inte någon av dem är direkt ond.
Inte heller imbecill.
Jag tror alla fyra började sin bana i offentlighetens tjänst med ärliga ambitioner och kanske finns vissa fragment av dessa ännu kvar.
Resultatet av egenintressen blandade med en rå verklighet har dock svårt att frambringa någon entusiasm.

Frontkandidaten är hur som helst Tsipi Livni, som mot sin vilja ibland blir offer för jämförande studier mellan henne själv och giganten Golda Meir.
Det kan tyckas orättvist men – ändå inte.
Här några funderingar.




Golda skulle inte ha stannat kvar i en korrupt regering som den vi har idag.
Hon skulle inte ha tolererat att en premiärminister som är utsatt för ett otal utredningar och ännu fler polisförhör kan sitta kvar.
Hon skulle aldrig ha inlett förhandlingar med en palestinsk ledare som inte är något annat än en hägring.
Hon skulle inte ha varit delaktig i frisläppandet av ett ändlöst antal palestinska fångar utan att få, eller ens begära, något i gengäld.
Hon skulle inte ha åsett Hamas Kassam-svärmar mot civila israeler utan att förhindra det.
Hon skulle aldrig ha gått med på FN´s värdelösa resolution 1701 för att avsluta senaste kriget i Libanon.
Hon skulle ha vetat när det är dags att säga nej till andra internationella intressenter, när vår säkerhet och existens står på spel.

Hon satte alltid landet före sej själv och sina egna politiska ambitioner och tog fullt ansvar för sina misstag.

När detta kan sägas om Tsipi Livni kan israelerna kanske börja känna en viss stolthet för sitt land igen.

02 september 2008

Ramadan med Mashal


Året är 1429 och Ramadan är över oss.
Förutom de sedvanliga mutorna till palestinierna, lite godis här och lite klappar på axeln där, så kunde vi idag läsa en sensationell nyhet – en riktig Ramadan-julklapp, om det nu finns ett sådant missfoster?
Khaled Mashal, Hamas exil-ledare i Damaskus, har flyttat på sej.
Flyttat till Sudan!
Detta borde firas med en riktig högfrossarnatt under Ramadan.

Har djävulen blivit religiös på gamla dar, kan man undra.
Har Mashal tänkt ägna resten av sitt liv åt att rensa upp i Darfur och skaffa mat åt de hungriga barnen?
Knappast.
Som den livsnjutare han är tar han naturligtvis inte i några flyktingar ens med tång.
En (ö)känd bloggerska skrev en gång att Mashal hade så vackra ögon, och det har han kanske.
Har han möjligen fått dem som kompensation för allt ruttet hat som surrar i hans skalle?




Nu ska vi nog inte övertolka denna flyttning som att Asad i Syrien vill polera upp Damaskus rykte som terroristnäste.
Det vore nog att dra lite för höga växlar på denna händelse.
Det ser mera ut som en väl planerad överenskommelse mellan Asad och Mashal för att lättare nå ett för dem större och ännu mera åtråvärt mål.

Hur som helst så hoppas jag han blir lyckligt gömd och glömd i sitt nya hemland.
Det är vad han förtjänar men jag tvivlar...
Han kommer säkert att sitta under sitt acasiaträd och smida nya, fräscha ränker mot judarna och Israel.
Det är vad han är bäst på.
Ett av hans många fantasifulla yttrande är: "I morgon kommer den muslimska nationen att sitta på världens tron."
Jag antar att han menade detta som ett trösterikt budskap men jag känner mej trots det måttligt tröstad.

Ramadan.
Jag kanske har missat det men jag har aldrig hört talas om att araberna gjort något positivt eller trevligt för judarna under någon av deras högtider.
Att de, å sin sida, förväntar sej erbjudanden från judarna är numera ren rutin.

Jag kommer ihåg en Pesach för några år sedan då araberna blåste rent hus i en hotellmatsal i Natanya.
Det var festligt dukat och gästerna anlände uppklädda och förväntansfulla.
Då......
Vad som återstod var något som i de gamla skrifterna kallas för "Förödelsems Styggelse".

Jag hoppas Mashal var uppe före Sudans röda soluppgång för att under Suhoor-måltiden slänga i sej tillräckligt med mat så han står sej under dagen.
Sedan kan han börja räkna timmarna till Iftar-måltiden som inleds efter solnedgången.
Om han väljer att sova på dagen kan han ju fortsätta sin Iftar-måltid ända tills det är dags för ytterligare en uppoffring, Suhoor-måltiden på morgonkvisten.
Sedan får han inte glömma att ta ut riktningen mot Mecca så hans böner om judarnas hädanförd går direkt till Allahs hjärta

Det är hårda bud som gäller under Ramadan.

SvD HD