Fötter

Det var ett par dagar sedan det hände men händelsen värker fortfarande.
De kleggiga såren har inte ens börjat läka.
Kanske känns det extra jobbig därför att vad som hände överhuvudtaget inte borde ha fått lov att hända och för att det var så – fel.

Jag talar om bussolyckan mellan flygplatsen Ovdah och Eilat.
En busslast med förväntansfulla turister från S. Petersburg i Ryssland mötte sitt öde i en ökenravin i stället för att, som tanken var, installera sej i luftkonditionerade hotellrum i solstaden Eilat.
Händelsen utreds naturligtvis enligt konstens alla regler men vittnesuppgifter gör gällande att förarna på de två bussar på väg mot samma mål inte i första hand hade passagerarnas välbefinnande framför ögonen utan mer sina inbördes relationer.
Vem som var störst, bäst och vackrast och vem som var tuffast på plan.

Jag brukar hävda att israelerna, nåja - vissa israeler, kör sina fordon på testosteron i stället för på bensin.
De här busschaufförerna hade nog aldrig hört talas om den vara som gjort så många arabländer läskigt rika, aldrig fyllt bensintanken med bensin.
De var förmodligen så testosteronstinna att all annan hänsyn fick vika.

Vika fick också det lilla stängslet mot avgrunden göra när den ena bussen försökte passera den andra och de fysikaliska lagarna gjorde att förarens kontroll över sitt fordon försvann.
Bussen började sin färd mot djupet.
Den rullade nerför stupet tills den nådde botten och då var 25 personer döda.
De flesta andra var svårt skadade medan ett mindre antal var mer lyckligt lottade.

Öknen var så otroligt vacker.
Formationerna naturen skapat och sandens oändlighet glödde i kvällssolen i färger du bara finner i en öken.
Guld, guldrött, guldgult, guldbrunt tillsammans med skuggor och trolska mönster.

Vad som nu störde bilden var den långa raden av döda människor.
De låg i en prydlig rad en bit från det som en gång varit en buss och vad som för en stund sedan var en idyll hade brutalt förvandlats till något overkligt och vederstyggligt.

Ludmilla hade stigit upp tidigt för att packa ner det allra sista hon ville ha med sej på sin semester.
Hon fick trycka till lite extra för att kunna stänga resväskan eftersom hon i sista stund slängt ner även sina morgontofflor.
Att komma till flygplatsen i god tid kändes viktigt – inget skulle få sätta krokben för denna efterlängtade semestervecka.

Ludmilla var nu en i raden av döda människor.

Mitt starkaste intryck av olyckans alla gruvsamma bilder är – fötterna.
De döda människorna var täckta av vita "skynken", modell mindre.
Möjligen hade storleken varit tillräcklig för kortvuxna israeler men för resliga ryssar fattades en bit och fötterna stack ut.

Där fanns stadiga kängor, nyinköpta sandaler och eleganta finskor.
Några var barfota.
Alla sorter var representerade, redo att gå på upptäcksfärd på strandpromenaden i Eilat.

Jag vet inte vilka fötter som tillhörde Ludmilla, det kan förresten göra detsamma – hon kommer ändå att missa sin semester i soliga Eilat.

Eilat, bussolycka, öken, fötter, testosteron, semester, ..