Visar inlägg med etikett Eilat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eilat. Visa alla inlägg

18 december 2008

Fötter


Det var ett par dagar sedan det hände men händelsen värker fortfarande.
De kleggiga såren har inte ens börjat läka.
Kanske känns det extra jobbig därför att vad som hände överhuvudtaget inte borde ha fått lov att hända och för att det var så – fel.

Jag talar om bussolyckan mellan flygplatsen Ovdah och Eilat.
En busslast med förväntansfulla turister från S. Petersburg i Ryssland mötte sitt öde i en ökenravin i stället för att, som tanken var, installera sej i luftkonditionerade hotellrum i solstaden Eilat.
Händelsen utreds naturligtvis enligt konstens alla regler men vittnesuppgifter gör gällande att förarna på de två bussar på väg mot samma mål inte i första hand hade passagerarnas välbefinnande framför ögonen utan mer sina inbördes relationer.
Vem som var störst, bäst och vackrast och vem som var tuffast på plan.

Jag brukar hävda att israelerna, nåja - vissa israeler, kör sina fordon på testosteron i stället för på bensin.
De här busschaufförerna hade nog aldrig hört talas om den vara som gjort så många arabländer läskigt rika, aldrig fyllt bensintanken med bensin.
De var förmodligen så testosteronstinna att all annan hänsyn fick vika.

Vika fick också det lilla stängslet mot avgrunden göra när den ena bussen försökte passera den andra och de fysikaliska lagarna gjorde att förarens kontroll över sitt fordon försvann.
Bussen började sin färd mot djupet.
Den rullade nerför stupet tills den nådde botten och då var 25 personer döda.
De flesta andra var svårt skadade medan ett mindre antal var mer lyckligt lottade.

Öknen var så otroligt vacker.
Formationerna naturen skapat och sandens oändlighet glödde i kvällssolen i färger du bara finner i en öken.
Guld, guldrött, guldgult, guldbrunt tillsammans med skuggor och trolska mönster.

Vad som nu störde bilden var den långa raden av döda människor.
De låg i en prydlig rad en bit från det som en gång varit en buss och vad som för en stund sedan var en idyll hade brutalt förvandlats till något overkligt och vederstyggligt.

Ludmilla hade stigit upp tidigt för att packa ner det allra sista hon ville ha med sej på sin semester.
Hon fick trycka till lite extra för att kunna stänga resväskan eftersom hon i sista stund slängt ner även sina morgontofflor.
Att komma till flygplatsen i god tid kändes viktigt – inget skulle få sätta krokben för denna efterlängtade semestervecka.

Ludmilla var nu en i raden av döda människor.

Mitt starkaste intryck av olyckans alla gruvsamma bilder är – fötterna.
De döda människorna var täckta av vita "skynken", modell mindre.
Möjligen hade storleken varit tillräcklig för kortvuxna israeler men för resliga ryssar fattades en bit och fötterna stack ut.

Där fanns stadiga kängor, nyinköpta sandaler och eleganta finskor.
Några var barfota.
Alla sorter var representerade, redo att gå på upptäcksfärd på strandpromenaden i Eilat.

Jag vet inte vilka fötter som tillhörde Ludmilla, det kan förresten göra detsamma – hon kommer ändå att missa sin semester i soliga Eilat.

, , , , , , ..

29 april 2008

Två ödesdigra timmar




Två timmar - och lurade på konfekten!
Året var 1949 tidigt på våren.
Året innan hade Israel blivit en självständig stat men ingen hade lovat dess medborgare att de därefter skulle få leva lyckliga i alla sina dagar.
Tvärtom.
Arabernas NEJ, NEJ, NEJ och åtföljande angreppskrig på alla fronter lät folk förstå att nu gällde det gamla uttrycket "på liv och död."
Den arabiska övermakten vad gällde fotfolk tvingade de nya israelerna att använda sina huvuden till annat än att sätta solhatten på. Man säkrade med sitt blod meter efter meter i den nya staten men det hindrade inte en rå humor från att flöda.

Två brigader hade, var för sej, fått i uppgift att kontrollera läget nere i Eilat och se till att folk där visste att de numera befann sej i Israel.
Palmach Negev Brigaden tog sej från El Arish söderut längs gränsen mot Egypten medan Golani Brigaden kämpade på från Döda Havet ner mot Röda Havet längs gränsen mot Jordanien.
Befälhavaren över Negev Brigaden, Nachum Sarig, hade satt sej i sinnet att komma ner till nutida Eilat först men han var inte säker på att lyckas. Han tog då till ett fult trick och beordrade Golani Brigaden att vänta på stället - var det nu var - i två timmar, innan de var tillåtna att fortsätta.
Förmodligen tyckte killarna bara det var skönt att slappa en stund för områdets natur krävde verkligen sin man.
Negev Brigaden drog på som aldrig förr och blev mycket riktigt de som kom ner till det glittrande Röda Havet först.
Golani Brigaden kom lite senare och blev aningens sura (!) när de förstod att de blivit blåsta.
Vad fann de i Eilat, som då hette Umm-Rash Rash?
De fann några spridda småhus och en hop lika spridda människor.
Inga hotell, inga strandpromenader och inga delfiner.
För att markera att Eilat nu var en integrerad del av Israel ville man hissa flaggan, den israeliska blå och vita flaggan - men var fanns den?
Jo i byxfickan på en av ledarna,"Bren" (Avraham Adan).
Den hade tillverkats på stället av en av de kvinnliga deltagarna med hjälp av ett lakan och en bläckplunta och blev följdriktigt kallad "the ink flag".

I kväll i en av nyhetssändningarna fanns ett inslag med anledning av det stundande 60-års jubileet och reportrarna hade letat upp lite gubbar som var med på den tiden då det begav sej.
Kvinnan fanns också med, både på ett foto som ung och hängiven soldattjej och nu som en stilig kvinna "i sina bästa år."
Detta gäng tog sej nu än en gång ner till Eilat och upprepade den berömda poseringen där Bren klättrade upp på ett rör, höjde flaggan mot skyn för att sedan förankra den på den högsta punkten i omgivningen.

Naturligtvis bråkade de om vem som EGENTLIGEN var den förste att hissa flaggan för snart 60 år sedan - annars hade de inte varit några riktiga israeler.