Drömvärld eller räkmackornas krig

Vilken underbar värld vi skulle haft om det vore tillräckligt att önska och sedan, vips så fanns det man önskade sej inom räckhåll.

Jag vill ha en motorcykel och plötsligt står den utanför dörren.

Jag vill ha tre små kattungar och strax ligger de där i korgen.

Palestinierna vill ha Jerusalem och alla som lyssnar instämmer i att visst ska de ha Jerusalem.

Rena drömvärlden.

Nu är det, som väl är, inte så det fungerar ute i verkliga livet utom i ett alldeles speciellt fall - när det gäller vad palestinierna vill ha.

FN’s generalsekreterare, Ban Ki-moon gav ett magnifikt prov på denna bisarra företeelse när han för cirka en månad sedan sa:

“Israel must halt construction for Jews in all of the areas where the Palestinian Authority claim sovereignty”.

På ren skånska – Israel måste(!) stoppa all konstruktion för judar i de områden palestinierna vill ha.

Vill ha.

VILL HA. (Sorry men Erekat skriker faktiskt ganska högt, speciellt på arabiska.)

Läs gärna vad generalsekreteraren sa en gång till för det är en av nycklarna till den pandemi som i dessa dagar sliter sönder vår värld på ett synnerligen raffinerat sätt.

"Claim sovereignty", de begär överhöghet över vissa områden, just like that, och högste FN-chefen niger och bockar och säger - naturligtvis, det ska vi ordna.

När du eller jag vill ha något får vi först göra rätt för oss och ofta kämpa hårt för att få det.

Trots detta får vi långt ifrån allt vi vill ha.

Endast en grupp valsar runt på en räkmacka och får allt de vill ha kastat efter sej - ungefär den effekten har ett uttalande av FN's generalsekreterare.

Det räcker alltså med att palestinierna berättar att de vill ha något och hög som låg står i givakt och ödmjukt instämmer i att visst......

Palestinierna vill ha Jerusalem och de vill ha Israel.

Som varje sunt tänkande varelse vid det här laget inser så är de inte intresserade av en egen stat med allt arbete och ansvar det innebär utan vad de är ute efter är, vilket är mycket viktigare, att ta ifrån judarna sin stat.

Först Jerusalem och sedan hela Israel.

När du väl förstått detta faller de andra bitarna ganska lätt på plats.

By the way, när Jordanien ockuperade Jerusalem och Västbanken var palestinierna så tysta... så tysta......så tysta.........

Låt oss för ett ögonblick kika in på scenen från den motsatta ingången.

Nu är det, hör och häpna, Israel som vill ha.

Säkerhet för sitt folk de aldrig någonsin upplevt, gränser som det finns en rimlig chans att försvara, ett slut på det explosiva järnskrot gazanerna skjuter upp i luften med en bön till Allah om en fullträff på första bästa jude, att palestiniernas officiella media ägnar något mindre tid åt hatpropaganda mot Israel där judar regelmässigt kallas söner av apor och svin.

Med mera med mera.

Vad Israel vill ha av sin motpart är vad vi i dagligt tal brukar kalla för ett civiliserat beteende.

Ingen håller med.

OK, de flesta säger inte direkt emot - för skams skull - men endast ett litet fåtal ställer sej på barrikaderna för att folk som bor i Israel ska få samma rättigheter som människor i vilken annan nation som helst.

Slutsats - ingen drömvärld för Israel.

En variant på drömvärlden fanns att läsa i Jerusalem Post för ett par dagar sedan.

En av Hamas skyltdockor, Mahmoud Zahar, upplät förra helgen sin stämma och proklamerade att judarna snart skulle bli bortjagade från 'Palestina'.

Det var väl inga nyheter direkt att judejakt och judeslakt är vad Hamas väntar på men jag lät tanken segla vidare...

Vi vänder på steken och låter för jämförelsens skull Netanyahu säga att snart kommer araberna att bli utslängda från Israel.

Tala om världskrig..................................................

Per Gahrton rusar hem till sitt key board för att komma först till Newsmill, Ban Ki-moon glömmer sitt luddiga diplomatspråk och uttrycker sin ilska i klarstext, Jimmy Carter surrar om apartheid och Obama orerar om hur "not helpful" Netanyahus yttrande är.

Inget stopp på alla fördömanden.

Hur många levererade ett maffigt fördömande av Mahmoud Zahars yttrande???

Inte Per Gahrton i varje fall och inte någon annan heller i vår trasiga värld.

Naturligtvis saknades fördömanden från de svenska medlöparna, judiska såväl som icke judiska.

Vid det här laget tror jag du fattat idén så jag lägger ner pennan för den här gången.

Låt drömvärldar stanna på drömstadiet och öppna ögonen för vad som faktiskt pågår.

Plocka sedan fram de talanger du har och ställ dem i rättvisans tjänst där båda parters ord och handlingar vägs på samma våg.

Detta skulle innebära obegränsad tillgång på räkmackor att glida runt på för både israeler och palestinier eller - en total bannlysning av allt vad räkmackor heter.

Ett alltför sorgligt öde för dessa smarriga läckerbitar.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem, Israel, Ban Ki-moon, Saeb Erekat, palestinier, Jordanien, Västbanken, Per Gahrton, Mahmoud Zahar, Newsmill, Jimmy Carter, Barak Obama, ...

Rabin, en legendförfalskning

Jaha så var det dags igen.
Lika säkert som att semlorna numera dyker upp på juldagen så dyker den mördade Yitzhak Rabins andliga kvarlevor upp ungefär den här tiden varje år.
Det handlar inte om att högtidlighålla en minnesdag utan om en period på flera veckor.
Orsaken har ni kanske redan lurat ut, den judiska kalendern, som inte har många likheter med den kalender vi använder oss av i större delen av västvärlden.

Först sörjer man mordet på Israels premiärminister enligt den vanliga västerländska kalendern den 4 november.
Sedan upprepar man det hela enligt den judiska kalendern - för att nu inte nämna allt ’Rabinistiskt’ där emellan.

Visst kommer det reaktioner på detta organiserade sörjande – det är faktiskt 15 år sedan det hände – och inte alla anser det vara på sin plats att avsätta så mycket tid och energi på en legend.
Legender har i allmänhet ett gemensamt - att de har ganska lite gemensamt med upphovet till legenden.
Detta kan ibland vara en del av charmen men i Rabins fall handlar det om historieförfalskning.

Att en galning sköt ihjäl Israels premiärminister är ett katastrofalt trauma i sej som inte behöver spädas på med halvsanningar som inte kan ursäktas med dåligt minne.
Rabins minne behöver varken fernissas eller poleras för han var faktiskt bra som han var.

Hur var han då?
Vi kan börja med att konstatera att han inte var sådan som han framställs idag och som folk som traskade ner till minnesstunden i Tel Aviv framställde honom.
Rabins egna tankar om situationen i Israel är tydligt och klart framlagda i ett tal i Knesset, 5 oktober 1995, det vill säga en månad innan han mördades.

Kortfattat och i punktform ansåg Rabin att:
Ingen palestinsk stat skulle upprättas
Inget återvändande till stilleståndslinjerna från 1967
Fortsatt israelisk kontroll av Jordandalen
Nybyggarnas städer och samhällen skulle bestå
Jerusalem, Israels huvudstad, skulle fortsätta att vara en enad stad under israeliskt styre.

Frågan som omedelbart inställer sej är – var den denne Rabin som massorna hyllade och sörjde häromdagen i Tel Aviv?
Uppenbarligen inte.
De hyllade endast sina egna önsketänkanden som de – mycket fult – pådyvlade en person som i nuläget inte har någon möjlighet att gå i svaromål.

Rabins minne är sjanghajat för billiga politiska poäng men de enda som köper denna nybryggda brygd är de som tillrett den.
Vi som tycker att Rabin dög som han var, utan beska tillsatser, tycker att vänsterfolket – hur desperata de än må vara – borde låta Israels premiärminister vila i frid och inte förvanskas, förnedras och våldtas varje höst.

Läs även andra bloggares åsikter om Tel Aviv, Knesset, Jerusalem, Jordandalen, palestinier, Israel, ...