Förintad vapenvila

En del tycker att Israel gottar sej i Förintelsen, men sår som inte läker tar sej lite knepiga uttryck.
I kväll inleddes minnesdagen för alla som förintades i denna Förintelse.
De som ville minnas och begrunda på hemmaplan kunde följa en pampig ceremoni från Yad Vashem i TV.
Där återfanns naturligtvis alla de politiska högdjuren uppblandade med vanligt folk som "var med" - och som kom ut på andra sidan förundrade, men levande.
När det var dags för nationalsången, Hatikva, ackompanjerades sången av en stor, vitklädd barngrupp som spelade på - munspel.
Effekten var förödande!

Kibbutsen hade naturligtvis sin alldeles egna minnesceremoni med lokala förmågor som ofta visar prov på talangen "hellre än bra", men som i kväll faktiskt imponerade.
Stunden inleddes med sorgesam men pampig pianomusik framförd av en väninna från Ryssland.
Vi fick höra kibbutsens lilla sångfågel och sedan började recitationen av namnen. Kibbutsmedlemmar som har någon eller några anfäder som förintades blir ihågkomna åtminstone denna dag vart år...
En ljusstake med höga stearinljus brinner, det klassiska fotot av den lille pojken med de stora ögonen och jättekepsen och båda händerna i luften finns i blickfånget och strax bredvid rullar bilderna från Förintelsen vi sett så många gånger, men ändå inte vill minnas.
Klasar av förvirrade familjer med skrangliga resväskor traskar gatan fram.
Folk som sitter i rännstenen och väntar medan en tysk soldat pekar på dem med sitt vapen.
Vi ser dem när de fått på sej utrotningsmunderingen och i kväll såg jag underligt nog också folk som skrattade. Det fotot var uppenbarligen taget innan den smutsiga sanningen kommit i dagen.
Innan ceremonin avslutades med Hatikva fick vi se en dansuppvisning av fyra unga flickor.
Två var vitklädda och två var svartklädda och dansen handlade om hur den vita godheten flörtade med den svarta ondskan, men till syvende och sist segrade naturligtvis det vita och det goda.

I kväll sörjer och saknar Israel sina tidigare generationer medan Hamas fortsätter att hota nuvarande generationer.
Om Israel inte accepterar en vapenvila på Hamas villkor hotar de med kalabalik och 200.000 självmordsbombare som inget högre önskar än att spränga sej själva i luften tillsammans med så många judar som möjligt.
De vill att alla gränsövergångar ska öppnas på vid gavel men glömmer i hastigheten att det är varje självständig stats rätt att bestämma vem de vill släppa in i landet.
Förresten - varför vill de ha öppna gränser mot Israel, ett land som i deras förkrympta sinnevärld inte anses existera.De har släppt nyheten att de i princip accepterar en vapenvila men den principiella slängen innehåller villkor efter villkor efter villkor...
- Vapenvila betyder vanligtvis att vapnen ska vila men det är inte riktigt så Gazafolket har tänkt sej det hela.
Att vapnen i Gaza skulle få vila är lika verklighetsfrämmande som att katten ska sluta krafsa i sin låda efter att hon gjort vad hon behövde.
Ett reflexmässigt beteende.
Vid tidigare vapenvilor har raketerna fortsatt att landa bland takpannor och kycklingburar i Israel men om Israel ens skulle överväga att besvara elden drar arabernas PR-styrkorna ut och snyftar framför CNN´s kameror om massakrer och Israels brott mot mänskligheten.

Ingen har några illusioner om att det skulle bli annorlunda våren 2008.
DN
SvD K HD

Herrskap och tjänstefolk

Herrskap och tjänstefolk.

Herrskapet samlar ihop sina gelikar, sätter sej vid ett runt bort och börjar prata.
Diskuterar. Pratar ihop sej och efter kortare eller längre tid - kommer överens.

Herrskapet har nu ett litet papper de kommer att presentera för tjänstefolket.
Vad tjänstefolket förväntas göra är att säga om de tycker att det som står på pappret är bra eller dåligt.

Jag trodde i min enfald att om två parter träter så är det dessa två parter som ska sätta sej vid det runda bordet och börja prata.
Diskutera. Prata ihop sej för att efter kortare eller längre tid - komma överens.

Inte så i Mellanöstern.

Det runda bordet kommer säkert hinna bli fyrkantigt innan Israel får (!) sitta vid ett förhandlingsbord med Hamas. Inte för att jag vet om det skulle upplevas speciellt meningsfullt av israelerna, men tanken är ganska intressant.

Idag har Hamas satt på pränt allt de vill ha av Israel för att överhuvudtaget börja bete sej som civiliserade individer. Deras så hyllade demokratiska val 2006 har inte spridit sej till ett i övrigt demokratiskt handlande - om man nu inte räknar blodiga militärkupper som en demokratisk yttring förstås???

Nu förväntar man sej att Israel ska niga och bocka och - acceptera.
Väntetiden fördriver man med lite blandade hot och skräckscenarier.

- Om Israel inte accepterar Hamas diktat rakt av blir det inga fler förhandlingar om den kidnappade värnpliktige Gilead Shalit.
- Om Israel inte accepterar Hamas diktat rakt av kommer Gaza att explodera...

Sätter man fyr under en krutdurk så kommer den klart att explodera och att sätta fyr på både Kassamraketer, granater och annat är ju Hamas ganska duktiga på nu.

Möjligheten finns att Israel "åker dit" för den sittande israeliska regeringen är något av det veligaste du kan uppbringa. I brist på eget tänkande kanske de låter Hamas tänka för sej, trots att under senaste "vapenvilan" med Hamas - från 26 november, 2006 till 15 maj 2007 - Hamas skickade iväg 315 raketer in över Israel.
315 raketer! Vapenvila?
Inga goda vibrationer, precis.

Vad gjorde Israel då?
Vände andra kinden till, vilket på ren skånska betyder att de inte gjorde ett dugg!

GÄRNA VAPENVILA MEN INTE ENLIGT HAMAS DIKTAT.
T K SvD HD

Två ödesdigra timmar

Två timmar - och lurade på konfekten!
Året var 1949 tidigt på våren.
Året innan hade Israel blivit en självständig stat men ingen hade lovat dess medborgare att de därefter skulle få leva lyckliga i alla sina dagar.
Tvärtom.
Arabernas NEJ, NEJ, NEJ och åtföljande angreppskrig på alla fronter lät folk förstå att nu gällde det gamla uttrycket "på liv och död."
Den arabiska övermakten vad gällde fotfolk tvingade de nya israelerna att använda sina huvuden till annat än att sätta solhatten på. Man säkrade med sitt blod meter efter meter i den nya staten men det hindrade inte en rå humor från att flöda.

Två brigader hade, var för sej, fått i uppgift att kontrollera läget nere i Eilat och se till att folk där visste att de numera befann sej i Israel.
Palmach Negev Brigaden tog sej från El Arish söderut längs gränsen mot Egypten medan Golani Brigaden kämpade på från Döda Havet ner mot Röda Havet längs gränsen mot Jordanien.
Befälhavaren över Negev Brigaden, Nachum Sarig, hade satt sej i sinnet att komma ner till nutida Eilat först men han var inte säker på att lyckas. Han tog då till ett fult trick och beordrade Golani Brigaden att vänta på stället - var det nu var - i två timmar, innan de var tillåtna att fortsätta.
Förmodligen tyckte killarna bara det var skönt att slappa en stund för områdets natur krävde verkligen sin man.
Negev Brigaden drog på som aldrig förr och blev mycket riktigt de som kom ner till det glittrande Röda Havet först.
Golani Brigaden kom lite senare och blev aningens sura (!) när de förstod att de blivit blåsta.
Vad fann de i Eilat, som då hette Umm-Rash Rash?
De fann några spridda småhus och en hop lika spridda människor.
Inga hotell, inga strandpromenader och inga delfiner.
För att markera att Eilat nu var en integrerad del av Israel ville man hissa flaggan, den israeliska blå och vita flaggan - men var fanns den?
Jo i byxfickan på en av ledarna,"Bren" (Avraham Adan).
Den hade tillverkats på stället av en av de kvinnliga deltagarna med hjälp av ett lakan och en bläckplunta och blev följdriktigt kallad "the ink flag".

I kväll i en av nyhetssändningarna fanns ett inslag med anledning av det stundande 60-års jubileet och reportrarna hade letat upp lite gubbar som var med på den tiden då det begav sej.
Kvinnan fanns också med, både på ett foto som ung och hängiven soldattjej och nu som en stilig kvinna "i sina bästa år."
Detta gäng tog sej nu än en gång ner till Eilat och upprepade den berömda poseringen där Bren klättrade upp på ett rör, höjde flaggan mot skyn för att sedan förankra den på den högsta punkten i omgivningen.

Naturligtvis bråkade de om vem som EGENTLIGEN var den förste att hissa flaggan för snart 60 år sedan - annars hade de inte varit några riktiga israeler.

Det där med hus...

Jag funderar på det där med hus...
I hus bor man. Finns det människor så finns det hus. Alla sorters hus.
Fina hus, fula hus. Röda hus och hus med grönt grästak.

Judar bygger hus och araber bygger hus.
Där det finns judar byggs det hus för judar.
Där det finns araber byggs det hus för araber.

Nu har det där med husbyggande blivit politik.
Ingen vet var en eventuell kommande gräns mellan judarna och araberna kommer att gå och tills detta är bestämt får bara araberna bygga sina hus var de vill - inte judarna.

Vill du se hur hus utan bygglov ser ut ska du åka till områden som bebos av araber.
Det trista är att omfattningen är så stor att myndigheterna i stort sett gett upp.
Hus som bebos av judar är nästan alltid försedda med bygglov för alla som var utan är redan raserade av bulldozers.
Araberna bygger hus för sej och sina barn på land de vill ha som sitt.
Judarna gör likadant - de bygger hus på land de anser är deras.
Antingen gör ingen fel eller så gör båda fel.

Frågan är varför endast judarnas husbyggen jagas med ljus och lykta?
Jag blir ständigt förvånad över den frenesi som kommer i dagen när bebyggelse för judar kommer på tal.
Skulle ett hus, som byggts av judar, i en slutlig fredsuppgörelse ligga i det område som araberna fått sej tilldelat får ju judarna lämna. Huset kommer att raseras eller säljas till araberna för vrakpris.
Skulle ett hus, som byggts av araber, i en slutlig fredsuppgörelse ligga i det område som judarna fått sej tilldelat så får araberna lämna. Möjligen?
Att judarna har kraft och mod att lämna sina hus och hem vet vi. Det skedde senast i Gaza för några år sedan. Där föreligger alltså inget problem.
Hur araberna ser på motsvarande situation vet jag inte.
Nu säger förmodligen folk som smittats av propagandan från Västbanken att möjligheten att arabiska hus skulle ligga på områden som kommer att tillfalla judarna inte finns.
Fel.
Landväxlingar är en integrerad del av förhandlingsprocessen. Det är ingen ny tanke och heller ingen tanke som övergivits av någon av parterna.
Jag tycker det är oerhört överdrivet att lägga så stor vikt vid var nya hus kommer att uppföras. Vid en eventuell fredsöverenkommelse kommer detta att justeras - åtminstone vad israelerna anbelangar.
SDS
SDS2
SDS

Obegriplig humanism

Man undrar om de är dumma eller vad är det för ett folk som oförtrutet fortsätter att riskera sina liv för andra.
De fortsätter att köra in förnödenheter till Gaza trots att mottagarna välkomnar dem med kulor och granater.
Ibland när det är som värst tvingas de vända om och vänta ut eländet, men så snart kulregnet minskat något i intensitet försöker de återuppta leveranserna till en befolkning i nöd, en befolkning under Hamas knutna näve.

Visst får lastbilsförarna betalt – det är ju deras jobb – men detta kan verkligen inte betraktas som ett normalt jobb. Det är ett jobb med uppenbar livsfara.
Två av deras kompisar blev mördade på arbetstid för ett par veckor sedan.
Jag ler när jag tänker på vad ett svenskt skyddsombud skulle sagt om en liknande situation hade uppstått i Sverige. En komisk tanke men här är det blodigt allvar.

Påstötningar har kommit från EU och UNRWA att israelerna borde sända in mer drivmedel till Gaza. Faktum är att depåerna i Gaza redan är fyllda men Hamas vägrar att hämta ut den flytande varan, utom vad de själva behöver - naturligtvis. Hamas "hemliga polis" har av outgrundlig anledning ingen brist på drivmedel till sina bilar och ledarnas limosiner glider fram längs de stinkande trottoarerna precis som vanligt.
Hamas teori i all sin glans innebär att inte fördela någon bensin och olja till befolkningen för att på så sätt lättare få ut missnöjda människor till de regelbundet förekommande demonstrationerna mot "ockupationsmakten."

Jag tror att de palestinska barnen lär sej säga "ockupation" innan de lär sej säga "mamma."
Att ockupationen är självförvållad och resultatet av ett antal aggressionskrig de sedermera förlorade får barnen nog dessvärre aldrig lära sej.

Sen kan man ju i ärlighetens namn undra var de arabiska bröderna håller hus. Nog skulle de kunna skramla ihop lite olja och drivmedel till Gazaborna så de kan använda sina bilar igen. Kanske t.o.m. spendera lite på UNRWA - fast då förlorar de förstås några PR-poäng...
Araberna har ju egen gräns mot Gaza som de ändå handskas med lite som de behagar.

I morgon kommer åter igen nya leveranser av allsköns varor och förnödenheter att transporteras från Israel in till Gaza med israeliska liv som insats.
Det är inte äventyrslystnad som driver dem utan en övertygelse om att man inte ska låta ens sin värsta fiende gå hungrig.
Motsvarande tankegångar från Hamas lär israelerna få vänta på länge.
Förmodligen får de vänta förgäves.

SvD K HD SvD2 K2

Skräcken för jihad

Plötsligt kändes det lite lättare att andas - efter att ha läst kolumnen av Lars Adaktusson. Ungefär som på den tiden då Sverige var friskt, fräscht och "riktigt."

Vi behöver inte gå mer än tio år tillbaka i tiden då jag ännu bodde i Sverige. Israel var då ett land bland andra länder och inte som nu, landet det är inne att hata.
Vi kan lugnt utgå från att de flesta inte har en aning om varför de hatar - informationen om sakernas rätta tillstånd förvanskas i svenska media oftast till en grovkornig rubrik.
Folk hatar för de har sett konsekvenserna av att inte hata - sociala frostskador.
Som rötterna på ogräset har skräcken spritt sej.

Skräcken för jihad.

Trygga lilla Sverige måste skydda sin trygghet till varje pris och i det priset ingår både bildligt talat och "direkt ur livet" att betala skyddspengar. Araberna är många och de har något som Sverige vill ha och är berett att betala för. Olja.
Orientens mystik där sammetsmörkret ur "Tusen Och En Natt" har förvandlats till de långa knivarnas natt.

Skräcken för jihad sprider sej.

För några år sedan fanns det något som hette civilkurage. I dag är det en ytterst sällsynt företeelse. Svenska politiker med Carl Bildt i spetsen går den breda vägen, den fega vägen.
De visar att bara man blundar riktigt hårt för arabernas oförsonliga mördarglädje så kanske man inte behöver stå till svars för att man mutar dem med blodspengar.

Skräcken för jihad sprider sej i Europa.

Nu är tiden inne att stå upp för Israel, utan att titta sej över axeln.
Mandom mod och morske män - som det stod i skolsången...
Israel är en liten flugskit på kartan i ett hav av araber - som vill ha denna lilla flugskit också.
Inte för att de behöver den utan för att de inte vill att judarna ska ha den.
Judarna har återkommit till sitt nygamla hemland och finns där för att stanna.

Skräcken för jihad sprider sej i Europa och i Sverige.

En clown i sönderfall

"Säg mej vem du umgås med och jag ska säga dej vem du är."
Detta gäller i hög grad för Jimmy Carter som de senaste dagarna frotterat sej med kreti och pleti - i ordets verkliga bemärkelse.

Vad säger ni om Hamasbossen Mashal som lever det goda livet i Damaskus medan hans undersåtar kämpar i gyttjan i Gaza.
Hamasregeringens förre utrikesminister Zahaar som inte kan vänta lugnt på att Israel ska försvinna utan vill påskynda processen genom att kidnappa fler israeler.
Syriens president Assad som hotar med krig med jämna mellanrum.
Ahmad Tibi, den arabiske Knessetmedlemmen som aldrig åstadkommit något gott för den arabiska befolkningen utan satsar sina krafter på att fördöma den stat han representerar och som ger honom en icke föraktlig summa i lönekuvertet.
I de flesta andra länder är hans beteende liktydigt med högförräderi.

Vad som förvånar mej är att Carter inte besökte ledaren för Hizballah, Nasrallah, för då hade listan på de mest ökända figurerna varit fullständig.
Att han träffade Peres framstår som en plump i protokollet men det var väl Peres berömda svaghet för celebriteter (hmmm...) som tog överhanden.

När man tittar lite närmare på vad clownen Carter egentligen åstadkommit blir resultaten ganska torftiga. Varje konflikt han stuckit sin näsa ner i har bara sett förlängt eländet.
Han lyckades med en sak, faktiskt. Han lyckades med att inte bli omvald till en andra presidentperiod vilket är nästan omöjligt för en normalproducerande, sittande president.
Att ge honom "kredit" för fredsavtalet mellan Israel och Egypten är också att ta i. Vad han gjorde var inte mycket mer än att ge husrum åt förhandlingsdelegationerna. Om han åstadkom något därutöver så var det enbart i syfte att fånga ett åtråvärt fredspris från Alfred Nobel.

En sak var bra - Gilad Shalit ska få skriva ett brev till sin familj.
Vi ska då komma ihåg att de palestinska fångarna i israeliska fängelser, som faktiskt sitter där de sitter för att de är dömda för mord, terror och andra otrevligheter, får ta emot besök av Röda Korset och skriva brev till vem de vill när de vill - utan någon f.d. presidents inblandning.
Gilad Shalit är bara en bricka i ett elakt rävspel.

Hamas har den senaste tiden dragit ut på charmoffensiv i syfte att kringgå omvärldens krav för att nå legitimitet. Carters besök är en del av denna charmoffensiv.
De har dessutom varit aktiva i The American Journal "Foreign Policy", BBC, Sky News och i Washington Post.
Allt för att försöka skrubba bort en genuin benröta med coldcream.

Så - varför bryr sej folk om Carter?
Jo, för att han befinner sej på den "rätta sidan", den sida som utifrån vilken situation som helst, drar konsekvenser som är negativa för Israel.
Om våren kommer sent i år - Israel är den skyldige.
Om skörden ruttnar bort - Israel är den skyldige.
Om skogen blåser ner - Israel är den skyldige.

Om araberna försätter sej i omöjliga situationer - Israel är den skyldige.

NER MED CLOWNEN.

K SvD T HD SDS Bitte

Miljoner räder

Det är intressant att skumma artiklarna om "den eviga konflikten" i dag.
Israeliska räder, israeliska räder, israeliska räder.
Räder, RÄDER!!!

Valet av ordet räder ger exakt de associationer man avser vilket avsevärt sätter i fråga skribentens objektivitet. Förmodligen är det en chans han gärna tar - för effektens skull.

Vet du varför israelerna tvingas offra sitt påskfirande för att skita ner sej i dyngan i Gaza?
Jo, för att du inte förhindrat att den situation uppstått som tvingar fram dessa räder.

Vad har du gjort när en Kassam-eller Katyusharaket exploderat på Hötorget i Stockholm?
Jag menade förstås i staden Ashkelon.
Har du krävt att Bildt för sin utrikesministerlön uttryckligen fördömt detta konstanta bombardemang?

Vad har du gjort när en Kassam- eller Katyusharaket exploderat i konserthuset i Göteborg?
Jag menar förstås staden Sderot.
Har du kontaktat biståndsdepartementet och förklarat för ministern i fråga att vi i denna absurda situation inte kan fortsätta att ge pengar till folk i området, då vi vet att detta kommer att friställa medel som i sin tur går raka spåret till förstörelse och terror.

Vad har du gjort när en Kassam-eller Katyusharaket exploderat i museet i Malmö?
Jag menar förstås kibbuts Nachal Oz?
Har du ringt eller mailat till statsministern att Sverige nu måste tydligt markera att terrorism inte är förenlig med stöd, varken ekonomiskt eller verbalt.

Hamas tog makten i Gaza efter en brutal kupp förra sommaren och har sedan dess visat att den ende de tar råd av är Allah och i något mindre utsträckning Ahmadinejad i Iran.
Hamas har konstruerats av en enda anledning - att förinta Israel.
Tolerans finns inte i deras vokabulär och ordet kompromiss är lika med förräderi.
Är det någon som fortfarande tror att lösningen heter "samtal"?

Israelerna tvingas gå in i Gaza för att leta reda på raketfabriker och avskjutningsramper innan de sätts i aktion. Ett urtrist jobb. Pojkarna både skadas och dödas.
Hade du satt dina folkvalda i aktion för att sätta stopp för Gazabornas aggressionshandlingar hade kanske dessa räder aldrig behövts.

Tror du inte det hade hjälpt???
Klart att det hade.
Sverige är ju världsalltets samvete och det mest inflytelserika landet på jorden.


DN SvD K T HD SDS

Udi, can you smell spring?

Udi, can you smell spring?
IDF captive Ehud Goldwasser’s mother, Miki Goldwasser, writes him an open letter ahead of Passover.


UDI, MY CHILD

A second Passover is here. Do you even know that the seder will be held Saturday night? Can you smell the spring? The scents of flowers blossoming, which you love so much? Can you hear the singing of the birds that you photographed so often?

Oh, my son. My heart bleeds for you. My arms turn into stone when they cannot embrace you. And I know that you know. After all, I can feel you flowing through my body.

Udi, I would like to tell you how in this country, which you went out to protect with the love and dedication that are so typical to you, thousands of people are joining the call to free you and free Eldad and Gilad.

You know, at the beginning of the struggle I thought that only we, the families, would have to fight against an indifferent government responsible for failures that it is unwilling to admit to. Yet slowly we are discovering that thousands upon thousands are joining the fight.

You know, in one of the rallies I said that every tsunami starts with one small wave. We are almost a tsunami by now. To my regret, some leaders adopted this way of expression but not the message. Yet today, this message is sweeping.

Udi, an entire nation, including its Diaspora, are sending their feelings to you, Eldad, and Gilad. They are sending their hope to see you soon, at home.

We shall place an additional glass of wine next to the glass of Eliyahu the prophet, and may you, our abducted sons, enter through the open door.

Mom, dad, your Karnit, and your brothers, who all miss you.

Olmerts löften

Jag undrar över Olmert.
Han är inte något geni, inte överintelligent men han är - intelligent.
Han är dessutom väldigt slug och har en enastående överlevnadsinstinkt.
Han har den senaste tiden gjort åtminstone två uttalanden där han målat in sej i ett hörn och har han inte torrt på fötterna kan han få äta upp sina ord ganska bittert.

Han sa i ett tal för några veckor sedan att Hamas skulle bli föremål för en sådan behandling att de inte längre skulle kunna skada Israel.
Sen sa han inte mer.

Härom dagen i en intervju inför Pesah berättade han att Iran inte skulle kunna skaffa sej kärnvapen.
Sen sa han inte mer.

Vad jag undrar är om hans omdöme svikit honom eller om han faktiskt har underlag för det han lovade.
Jag vill ju gärna tro att det senare är sant men jag fruktar att så inte är fallet.
Jag tror att han är ute på hal is och försöker vinna några poäng på kort sikt.
Ingen ser heller några kalla fakta som skulle kunna stödja hans vidlyftiga löften.

Har jag fel ska jag med glädje be om ursäkt.
Hotet från Iran skulle då vara undanröjt och Hamas som irritationsmoment ett minne blott.

Dödas - inte dödas

Man behöver inte vara FN-chef för att oroas över att människor dör i onödan.
Israelerna oroas.
Palestinierna oroas.

Ska dödandet fortsätta eller inte - det beror på förmågan till logik spetsad med en nypa bonnförnuft.
Vi ska inte blanda in hönan och ägget för ekvationen här är mycket enklare.

Exempel 1. (orsak och verkan)
Snön faller och marken blir vit.
Värmen kommer och blommorna slår ut.
Regnet faller och gräset blit vått.

Exempel 2. (orsak och verkan)
Palestinierna skjuter raketer och annat in över Israel och israelerna försvarar sina medborgare.

Att skjuta raketer, granater och kulkärvar från automatvapen med avsikt att döda och lemlästa så många civila som möjligt, är totalt oförenligt med - inte bara god ton - utan också allt vad internationella lagar och förordningar heter.
Inte ens humanismens största humanister kan ge grönt kort för dessa krigshandlingar.

Att barn befinner sej ute på gatorna i dessa oroliga områden kan vi naturligtvis inte lasta barnen för. Ansvaret ligger på de vuxna, föräldrar, lärare och andra.
När striderna rasade mellan Hamas och Fatah i juni förra året var gator och torg tomma på barn. Föräldrarna visste att araberna inte tog någon hänsyn till barnens säkerhet.
När motparten är israeler är föräldrarna inte rädda för att släppa iväg sina telningar till oråden där allt det spännande händer - de vet att israelerna gör sitt yttersta för att skydda barn och andra oskyldiga.
Trots det och eftersom krigstillstånd råder, händer det att oskyldiga och barn drabbas.

Tillbaka till alternativen: dödas - inte dödas.

Lösning.
Sluta med beskjutning och andra krigshandlingar från Gaza för att på så sätt låta de israeliska soldatpojkarna återvända hem till sina familjer, vänner och jobb.

Låter det svårt?
Om du svarar ja, får du allvarligt granska din logiska förmåga samtidigt som du bör putsa upp det bonnförnuft du trots allt förmodas har.
Om du svarar nej, då är det bara att köra igång!

DN SvD Krstbld Y HD SDS T Dn Pd K

Demoniseringen av Israel

Nedanstående är skrivet av en vän till mej som trots sin ungdom har en klarsyn kopplad till djupgående kunskaper av sällsynt slag.
LÄS, LÄR och BEGRUNDA.


DEMONISERINGEN AV ISRAEL: IDEOLOGI MED HISTORISKA RÖTTER OCH VÄLDEFINIERAT MÅL.

DET GROTESKA LIKSTÄLLANDET av Israel med Nazityskland, som SSU:s ordförande ansluter sig till och som sprider sig som ringar på vattnet i dagens Europa och den muslimska världen, är ett tankegods med både djupa historiska rötter och ett väldefinierat mål.
REDAN UNDER det första Libanonkriget jämförde dåvarande statsminister Olof Palme staten Israel med Nazityskland och civila araber likställdes med judar i Warszawa-gettot. Premiärminister Menachem Begin, som förlorade större delen av sin familj i Förintelsen, likställdes systematiskt med Hitler. Demoniseringen av den judiska staten som ett anti-Krist och efterträdare till Nazityskland har dock rötter som går tillbaka till 1940-talet och början av 1950-talet. En av de mest inflytelserika rösterna bakom detta tankegods var den välkände men kontroversielle brittiske historikern ARNOLD TOYNBEE.
Toynbee, som motsatte sig våldsamt återupprättandet av den judiska nationalstaten, hävdade att det judiska folket var en död “fossil” eftersom det judiska folkets historia inte passade in i Toynbees etnografiska modeller över nationers mönster och livscykler. Den återupprättade judiska nationella civilisationen utmanade således Toynbees ståndpunkt om att det judiska folket var likt romare och babylonier ett utdött historiskt folkslag. När det återupprättade Israel blivit ett faktum 1948, ägnade Toynbee mycket tid och energi på att vid varje givet tillfälle demonisera den judiska nationen genom att likställa det judiska folkets nationella frihetsrörelse, zionismen, med nationalsocialism och fascism.
DET VAR TOYNBEE som för drygt ett halvt sekel sedan sådde fröet till den idag utbredda och mytologiska vanföreställningen om samarbete mellan tyska nationalsocialister och judiska zionister under andra världskriget. Toynbee expanderade successivt sina redan rabiata och historielösa teorier om det judiska folket genom att groteskt hävda att de arabiska flyktingarna som utgjorde en direkt konsekvens av att arabernas militära nederlag i sitt folkrättsvidriga aggressionskrig mot den internationellt erkända judiska staten 1948, utgjorde en större katastrof än Förintelsen av 6 miljoner judiska män, kvinnor och barn. Under de senaste 60 åren har Toynbees teorier raffinerats och vidareutvecklats i olika variationer, men dess centrala mål har förblivit oförändrat: avhumanisering av den judiska staten. Föga förvånande ägnade Toynbee med sin selektiva och ideologiskt drivna humanism ingen tanke åt de omkring 900.000 judar som fördrevs från den muslimska världen eller de mänskliga vrak som flydde undan nazismen i Europa.
AVHUMANISERINGEN av den judiska staten kombinerar antisemitiskt tankegods från 1900-talet med anti-judiskt tankegods vars rötter är äldre än kristendomen och kan spåras till det grekiska Alexandria för 2300 år sedan. Om man studerar judisk historia vilken kantats med deprimerande många övergrepp på judar, så märker man ett tydligt och genomgående mönster: varje massaker eller pogrom som judar utsattes för, föregicks av en omfattande anti-judisk demoniseringskampanj med syftet att avhumanisera och separera det judiska folket från resten av mänskligheten.
SYFTET med demoniseringen av det judiska folket genom historien, har alltid varit att etablera en psykologisk rationalitet och legitimitet för en fysisk likvidering av judar. Anti-judiska demagoger från Haman i antika Persien, den katolska kyrkan i Spanien och Polen, de ryska tsarernas propagandaapparat till Hitler och Goebbels i Nazityskland samt arabiska och muslimska despoter både i modern och antik tid, möjliggjorde alla och var direkt ansvariga för anti-judiska massakrer genom sitt hatfulla anti-judiska tankegods.
Historierevisionistiska rabiata röster, som idag likställer den demokratiska judiska staten Israel med Nazityskland, strävar efter att uppnå två primära mål:
1) DEMONISERA OCH AVHUMANISERA den judiska staten och dess nära 6 miljoner judiska medborgare och därmed successivt förbereda massorna i Europa och i den muslimska världen psykologiskt för den judiska statens fysiska utplåning från världskartan. I detta sammanhang är det regimen i Teheran som är mest tongivande även om dess stödtrupper i arabvärlden och i en del europeiska kretsar ej kan underskattas.
2) RENTVÅ det kristna Europas och den muslimska arabvärldens blodiga och antisemitiska historia vilken kantats av otaliga massakrer av det judiska folket och diverse andra folkmord genom att bagatellisera Förintelsen och demoniskt likställa det judiska folket med dess kristna och muslimska förövare. Detta förklarar varför det är så frestande för dessa anti-judiska mörkermän att automatiskt och lögnaktigt framställa varje israelisk förvarsaktion mot militära mål oberoende hur begränsad och folkrättsenligt legitim som en “Förintelse” och Israel som en “nazistisk stat”.
PRECIS SOM DET ÄR en systematisk demonisering och avhumanisering av det judiska folket som genom historien orsakat massakrer på miljoner judar, så är det ett systematiskt motstånd baserat på moralisk etik och rationell sakkunskap mot detta drygt 2000 år gamla hatfulla och lögnaktiga anti-judiska tankegods som kommer bidraga till att förebygga potentiella framtida försök till massakrer på det judiska folket.
Daniel Krygier

Förbannelsen i Gaza

Jag lyssnar till smattret av den massiva eldgivning i radion, genombrutet av meddelanden att två soldater blivit dödade i strid. Informationen i höga tonlägen fortsätter och där kom det - ytterligare en soldat dödad. Tre soldater dödade.
Hur många palestinier som dödats har jag inga säkra uppgifter på.

Vad jag tänker när jag lyssnar på dessa rapporter är hur en radikal ideologi och en fanatisk religion effektivt kan begrava framtidsförhoppningarna för en hel befolkning. Hur stolthet och kompromisslöshet kan ruinera alla försök till framsteg.

Abbas må vara en kraftlös och bleksiktig ledare men han kommer i alla fall inte beväpnade med automatvapen till förhandlingarna med Olmert. Hans djupare bevekelsegrunder har nog väldigt lite med ädla syften att göra men de pratar, de håller en hyfsad stil och ja, det rullar på.

Hamas säger nej till allt utom till krig. För att få befolkningen med sej arrangerar de massmöten och hetskampanjer vilket påminner mej om en sekvens från den kristna Bibeln där man ställer den omöjliga frågan - du ger väl inte dina barn stenar i stället för bröd?
Den stackars "kidnappade" befolkningen i Gaza får verkligen nöja sej med småsten.

Hamas vet vad som krävs av dem och det är egentligen inget mer än vanlig hyfs. När de inte ens kan eller vill åstadkomma detta då återstår bara att avgränsa sej från dem och skydda sej så gott det går.
Det är fortfarande en suverän stats rättighet att själv bestämma vem man vill ha in i landet.

De fick Gaza i present av Israel vars förutsättningar de snart nog ruinerade. Växthusen skövlades och hågade investerare vände tvärt på klacken.
Och på den vägen är det.

Elände föder elände. Folket lider medan ledarna knyter sina sidenslipsar.
Snyggt jobbat.



FN har påmint oss om sin existens.
Resolution efter resolution har under senaste åren klubbats där det krävts att småarmeerna i Libanon ska avväpnas, men det har naturligtvis stannat vid tomma ord. Hizballah skryter med att de är starkare än någonsin och hur de under näsan på UNIFIL fyllt sina vapenförråd till brädden.
Hade jag varit FN hade skammens rodnad blossat på mina kinder.

Senast jag var uppe vid gränsen mot Libanon såg vi Hizballahs gula flagga käckt smattra i vinden. Strax intill fanns en canadensisk FN-postering med den canadensiska flaggan i topp. - Ridå.
Skulle inte Hizballa förhindras att återvända till södra Libanon eller kommer jag ihåg fel?
Var inte det en av förutsättningarna för vapenvilan efter senaste kriget?

UNIFIL-styrkan gör kanske så gott de kan men de begränsas av omöjliga regler. En regel är att de inte får gå in i byarna och städerna i södra Libanon utan den libanesiska armens samtycke.
Var befinner sej Hizballah-folket? I byarna och i städerna så klart - och nere i underjorden där de samlat alla sina nya, raffinerade "leksaker".

Hade situationen inte varit så allvarlig skulle den nästan varit komisk.
Har Bildt inget alls att säga till om - för han inser väl situationens allvar?
Kanske tycker han den är enbart komisk?

SvD HD Krstbl

Carters tindrande ögon i Ramalla

Plupp - och där föll masken.
Carters mask.

Nu var han i Ramalla, på hemmaplan och kände sej väl till mods, vilket utmynnade i att han äntligen kunde säga sitt hjärtas mening.
I Israel var han tvungen att dölja sitt rätta jag, spela upp scenen där han låtsas att han tycker att judar också är människor, men i palestinaland behövde han inte förta sej med dylikt rollspel.
I Israel träffade han Peres, av vilken han fick sej en skrapa, och besökte Kassamstaden Sderot men först i Ramall började ögonen tindra.

I Ramalla lade han ner en krans vid ärketerroristen Arafats grav och sympatierna med denne persons förkastliga livsgärning kom över hans läppar lätt som en plätt.
Han uttryckte sedan lyckan över att få krama om och kindpussa en "minister" ur Haniyes skrotade Hamasministär och sedan rullade det bara på.
Carter beklagade sej över Israel, beklagade sej en gång till och när han upptäckte vilka tacksamma lyssnare han hade så beklagade han sej ännu mer.
Palestinierna sög hungrigt i sej dessa guldkorn från en ringrostig och föga hedervärd kändis.
Vad som kändes viktigast i Ramalla var att tillsammans få gläfsa en stund om det förskräckliga Israel.
Som grädde på moset är nästa anhalt Damaskus där Carter tänker ta en fika med Mashal, en av de värsta i branchen - och det är milt uttryckt.
Där kommer gläfsandet säkert att fortsätta i ännu högre tonlägen.

Få kan väl förstå Carters handlande och hans bevekelsegrunder.
Många skulle nog satsa på pengar - att han offrar sin heder för att få del av oljeförmögenheterna.
Andra skulle kanske föredra att forska lite i skumma trauman under uppväxtåren.
Jag tror hans beteende bottnar i hans möte med Begin och Sadat, då han medverkade till att Sinai försvann över till Egypten. Han erkände senare att han kände obehag inför Begin vilket berodde på att Begin var stark, alltför stark i Carters tycke.

En svag människa vars karaktär inte tillåter honom att rationellt handskas med en starkare personlighet kan uppvisa symtom som begränsar hans uppfattning av verkligheten vilket i sin tur gör hans beteende oförklarligt.

SvD DN

Peres, vis men naiv

Peres, denne ålderman. Så vis men ack så naiv.
Han vill alla så väl och allra mest vill han palestinierna väl.
Det är många i Israel som faktiskt tycker så.

Han påstår i glansen av sin aldrig sinande optimism att avståndet mellan parterna i fredssamtalen år pytteliten. Ja, så liten att den knappast finns...
Läser man orginalartikeln i Financial Times blir bilden strax mera komplex.
Palestinierna anser att avståndet fortfarande är väldigt långt och att mycket arbete återstår.
I det här fallet tror jag faktiskt mer på palestinierna.

Hur ska Israel kunna visa sin mest generösa sida allt medan motparten med kuslig regelbundenhet försöker mörda sin motpart?
För en vecka sedan lyckades de ha ihjäl två jobbare som arbetade med att försörja Gazaborna med bensin och olja. Det var inga prydliga mord det handlade om utan typ avrättningar.
Tala om att effektivt såga av den gren man sitter på...

Peres har rätt när han säger att säkerheten är viktigast. Vi har lärt oss vilka vi har att göra med och vet att alla medel är tillåtna i kampen att få bort oss.
Nu kommer detta naturligtvis inte att ske men vi vet att om Israel ska försvaras så kan det bara göras av - Israel.
Många illusioner har spruckit på vägen till de 60 åren som kommer att firas om några veckor då Peres och andra kommer att kunna glädjas över framgångar utan motstycke.
GENOM SVETT OCH TÅRAR - MOT ALLA ODDS.

SvD DN

Show i repris

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_317790.svd

Man tager sig för den omtalade pannan...
Hamas kör den fejkade "tycka-synd-om-reprisen."
Ni kommer väl ihåg stearinljusen flämtande lågor, "utmärglade" barnaögon mot en bakgrund av flammande reklamskyltar och annan gatubelysning.
Ändamålet helgar ju som bekant medlen och huvudsyftet är naturligtvis att fördöma Israel.
Dessvärre har de stora chanser att lyckas, läraktiga som de är när det gäller smutsiga propagandatrick.
De vet vid det här laget exakt hur världssamvetet fungerar.

Anklagelser sprids nu om bensinstopp och oljetorka och konstigt vore det väl om så inte hade varit fallet.
Ett gäng terroristyngel gick ju i samlad trupp och anföll terminalen och folket som jobbade där med förnödenheter på väg in till befolkningen i Gaza.

Man kan liksom inte både ha kakan och äta upp den.
Man kan inte förstöra leveranskedjan och mörda några länkar i samma kedja, och samtidigt tro att leveranserna ska fortsätta som om ingenting hade hänt.
Någonting hade hänt.
Två människor fick sätta livet till i sina jobb att förse Gazaborna med vad de behöver.
Israels fel?
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är så det kommer att uppfattas i slutändan efter att Hamas PR-folk gjort det jobb de fått betalt för - oljesheiker betalar bra för ett bra jobb.

F.d. presidenten i USA, Jimmy Carter, är på besök.
Inte ett vänskapsbesök utan en propagandatur för Jimmy Carter och för - Hamas.
Han har träffat vår president, Shimon Peres, som aldrig har kunnat motstå en kändis. Pinsamt.
Han svepte förbi Sderot och tyckte där att buset i Gaza skulle sluta skjuta raketer mot Israel. Han aktade sej noga för att fördöma makthavarna, Hamas, för han tänker ju besöka denna organisations starke man i Damaskus, Chaled Mashal, sitta vid hans fötter och insupa visdomsord.
Hela historien är som sagt pinsam. En jordnötsodlere som säkrat sitt pensionärsliv genom frikostiga donationer från arabvärldens guldgossar har naturligtvis inget intresse av något annat än att främja denna arabvärlds intressen.

Jag undrar varför inte arabvärlden sätter igång och räddar Gaza via gränsen mot Egypten.
Har alla pengarna gått till Jimmy Carter?

Bildt i palestinaland

http://www.svd.se/nyheter/bildspecial/utrikes/artikel_1119599.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1119635.svd

Bildt i palestinaland.
Gul slips och blå skjorta - eller om det var tvärt om.

Han kom till Abbas i Ramalla och betalade sina skyddspengar, sedan lite rundvandringar i medias glans för att visa sin bestörtning inför alla hemskheter judarna ställt till med. Lite käckt småprat, några uppställningar framför digitalkamerorna för att sedan flyga hem till Sverige och samla in mer pengar till bl.a. - Hamas.

Abbas får pengarna, men 58% av hans budget går till att betala löner till sina återstående trogna i Gaza, 77.000 pers. Dessutom - de flesta av dessa får sin löning för att INTE gå till jobbet. Om de arbetade skulle detta ju kunna uppfattas som om de stöder Hamas och i skrivande stund är de ju sura på varandra och då kan man ju inte tillåta en sådan PR-chock.

Är det någon som tycker att beskrivningen ovan är något kufisk?
Den ÄR kufisk men inte mera kufisk än andra företeelser som tillsammans bildar palestiniernas världsbild.

Ett citat av Bildt har ju blivit ordentligt skärskådat de senaste dagarna, där han jämför Netanyahu med Hamas. I en artikel i SvD där Bitte Hammargren följer i mästarens fotspår säger han något som egentligen är mycket viktigare.

"I min idealiska värld tycker jag även det ska finnas en möjlighet för judar att bo kvar i en självständig palestinsk stat på den palestinska statens villkor."
I min idealiska värld utgår jag från att han därmed också förordar att araber ska kunna bo kvar i en självständig israelisk stat på den israeliska statens villkor.
På den israeliska statens villkor.

Den israeliska statens villkor är bl.a. att följa lagar och förordningar, att flaggan är blå och vit och att nationalsången handlar om det judiska folkets hopp.
Det handlar om att få leva i fred och ro utan stenkastning, bli nedskjutna med automatvapen eller få sina drömmar bortvispade genom den alltid närvarande oron för dödande Kassamraketer.
Det handlar om en judisk nationalstat där minoriteterna får sina civila rättigheter tillgodosedda medan man lojalt inlemmar sej i det judiska nationella folkhemmet.
Rättigheter och skyldigheter blandas till en maträtt där de rätta proportionerna för en god hälsa blir tillgodosedda.

Det var väl detta du menade, Carl Bildt?

Är terrorister alltid idioter?
Ett gäng Gazaner tog sej in över gränsen mot Israel och började skjuta vilt mot terminalen med upplag av bensin och olja för vidare leveranser in i Gaza. Tala om att såga av den gren man sitter på.
Naturligtvis var de ute efter att kidnappa ytterligare israeler för att lägga i vågskålen när de planerar sin utpressning. Så skedde nu inte utan som tröst sköt de i stället ner och mördade två jobbare medan ytterligare två skadades. Tillsammans med en soldat som blev dödad i strid tidigt på morgonen blev den dagens skörd tre människor som inte kom hem till sina familjer.
Det blev begravningar i stället.

Jag läste en insändare härom dagen som hade den där extra lilla knorren.
Personen i fråga skrev att vad Barak och Olmert lovat Condoleezza vad gäller borttagandet av vägspärrar och annat innebär ökad fara för israelerna.
Risk: Ökad terrorism.
Om Condoleezza i stället började kontrollera hur palestinierna sköter sina åtaganden enligt The Road Map, t.ex. att stoppa all hatpropaganda och bryta sönder terrorgrupperna skulle mycket mera vara vunnet.
Risk: Minskad terrorism.

När man bor på en kibbuts kommer det ganska ofta stekta sparvar flygande. Hit kommer utställningar, föreläsare, konserter och andra trevligheter. Vi behöver bara masa oss ner till klubbhuset för att deltaga. Inga bilköer eller avgaser och inga parkeringsproblem.
I dag kom en man och berättade om en bok som kostar 21.000$ och som finns i en mycket begränsad upplaga. Kanske av förklarliga skäl.
Det handlade om en synnerligen påkostad "Hagada" och det kändes extra aktuellt nu veckan före Pesach. Boken var full av symbolik och de som var mer insatta i de judiska traditionerna än jag fick många aha-upplevelser.
I boken satt speglar så vi inte skulle glömma att skärskåda oss själva.
Människor med fågelhuvuden fanns på en sida och när han vände blad så föll en bur över fågelmänniskorna. Fångenskapens vånda.
En genombruten sida i början visade slaveriet i Egypten och när han vände blad föreställde bilderna vägen till friheten.
Skillnaden mellan syrat bröd och osyrat bröd är 18 sekunder lärde jag mej. Om man inte illa kvickt hivar in limpan i ugnen så börjar den jäsa och brödet betraktas som syrat och får inte förekomma under Pesach.
Naturligtvis fanns där mycket mer men min begränsade hebreiska satte tyvärr en del käppar i hjulet.

Jag måste slutligen nämna om Carl Bildts groda när han var på besök på Västbanken. Han gjorde där en oväntat ointelligent jämförelse mellan Hamas och Netanyahu. Det uttalandet var tydligen extremt även för att komma från honom så det har idag spritts och kommenterats i flera olika tidningar.
Jag började läsa kommentarerna och en gentleman katalogiserade honom med hygglig skärpa.
Han kallade honom en nörd som förvandlats till en jerk, vilket rimmar snyggt på engelska.
- Jag har för mej att jag en gång i tiden röstade på honom och min ursäkt får vara att det förmodligen var på nördtiden.

Alla hemvärns-och säkerhetsövningar kan slänga sej i väggen för i dag är det bara Katzav som gäller.
Över hela linjen.
Katzav är ju den förre presidenten som står anklagad för våldtäckt och andra snuskigheter.
Eftersom han är den han är och eftersom pengar inte lär fattas så tillkom en uppgörelse mellan åklagare och försvar som lät som en dröm. En tjusig historia som inte skulle ha vederfarit vem som helst.
Katzav skulle - i stället för en lång rättegång - erkänna sej skyldig till att i stort sett ha tafsat på ett kjoltyg men idag berättade han för rätten att inte ens det kunde han gå med på.
Med det uttalandet halkade hela historien tillbaka till ruta ett.
Det kommer att bli en lång och knepig juridisk process där naturligtvis ingen vet utgången men de lärde inom området anar att Katzav idag inte direkt förbättrade sin situation.
Det som tilldrog sej idag är förmodligen bara en lätt bris i jämförelse mot vad som komma skall.
Jag tycker mest synd om hans rundnätta, lilla fru som verkar vara den trognaste bland de trogna.

I morse hade jag sovmorgon och låg och läste under stort behag. Precis klockan 10 gick sirenen igång och det var inte att tänka på att ignorera den. För att använda det slitna uttrycket så gick den genom märg och ben. Brölandet som gick i förut bestämda vågor inte bara hördes utan kändes också.
Naturen protesterade och djuren hukade sej men vi stackars människor kunde bara under stor vånda vänta ut den.
Efter cirka 2 overkligt långa minuter dog den bort och jag tänkte att jag absolut inte vill höra den igen - och absolut inte i en verklig krissituation.
Då vet vi att det inte är "over and out" efter två minuter.

Även om vi alla visste att det var en övning idag så påminde sirenen oss om i vilken osäker del av världen vi lever.
Den gamla kända Psalmen "Blott en dag, ett ögonblick i sänder" får stå som mönsterbild för vår fortsatta existens här i Gilboas svala skugga.

Tage Erlander som var vår landsfader när jag var barn sa efter ett besök i Israel att det finaste på hela resan var att få se sin söndagsskolesjö.
Inte undra på att han blev landsfader...

Vi lever här mitt i Bibeln fast vi inte tänker på det jämt och ständigt.
I dag var vi uppe en sväng på Gilboa och många av de bibliska namnen fladdrar förbi.
Gideon med sina mannar, Saul som tillsammans med sina söner dog i strid på Gilboa, Karmel, Tabor, Beit Shean och - Nasaret.
Ja, så enkelt flyttade vi in i Nya Testamentet med alla platser Jesus besökte runt Genesarets Sjö.

Åter till Gilboa.
I min tankevärld liknar jag Gilboas bergsrygg vid en frodig kvinna som behagfullt ligger och sträcker ut sej.
Jacob berättade att när de var barn så gav de barns namn på de olika bergstopparna.
Namnen står för en självklarhet som är svåröverträffad.
Den lägsta toppen kallade de "Barnens topp" för det var den enda topp småttingarna klarade av att bestiga.
Toppen "Mazar" fick sitt namn av en arabisk by högst där uppe.
"Jonatantoppen" heter så efter en av Sauls söner som blev dödad på Gilboa.
Sedan fanns en topp de kallade "Förbannelsens topp" efter en biblisk förbannelse att inget regn skulle falla och ingen dagg skulle bli funnen på Gilboas berg. Följdaktligen var berget kalt och grått, utan någon grönskande skog.
"Gamlingarnas topp" kallades så för det var en av de högsta topparna och att ta sej dit skulle ta så lång tid att man hinner bli gammal på kuppen...
Där emellan befann sej "Mellantoppen" utan övrig kommentar.
Den allra högsta toppen heter Barkan (törnbuske), ja den heter verkligen Barkan och barnen tyckte det var oerhört förargligt att den uppmättes till BARA 496 meter över havet och inte kunde nå upp till det mera magiska och stilfulla 500 meter.
Nu är det problemet löst genom att man byggt ett utsiktstorn på ca. 6 meter så dagens barn kan känna sej mera tillfredsställda.

Vad gjorde vi på Gilboa idag då?
Jo, vi körde till "Jonatantoppen" för där har man en bra utsikt över vår kibbuts på andra sidan dalen och åkerlapparna, fruktodlingarna och fiskdammarna där emellan.
Lantbruksfolket har roat sej med att mitt i ett gult vetefältet forma en hyllning till 60-åringen - staten Israel. Det är ett vackert och konstfullt minnesemblem som vi naturligtvis slösade en hel del digital film på.
Har ni vägarna förbi så...

Vad är grundorsaken till att folk sysselsätter sej med "shit-things" i stället för att försöka föra bort våra existensiella hot från agendan?

För att våra ledare anar att deras kapacitet på området är otillräcklig?
För att de är rädda för att misslyckas?
För att de inte tror att det ger några röster i nästa val?
För att det inte är pc att prata om de här sakerna?
För att de är rädda för att utmana våra motståndare?

Nu kanske någon säger att de visst sysslar med dessa saker fast då i slutna rum och i lika slutna sällskap.
Det värsta är att jag inte tror att det hjälper hur slutna dessa sällskap än är för personerna som är inbjudna är personer som vandrar maktens korridorer, inte på grund av kompetens, utan för att de är bundna till Olmert genom korruption och hot om hot.
Folk som bestämmer över oss (hemska tanke) är folk som är beroende av Olmerts välvilja för att ha kvar sina jobb och en möjlig karriär. Vår permiärminister är som en bläckfisk med så många armar som behövs för att hålla honom flytande. Han "hjälper" någon så där lite diskret, om personen i fråga lovar honom evig trohet - om än i lite mindre högtidliga tongångar.
Det är denna klick som ska rädda Israel från undergång...
När situationen är sådan den är ska ingen bli förvånad över att så många vill ha nyval.
Detta gäller av naturliga skäl inte den Olmertska hovstaten.

Vad som nu händer är i stället att man vänjer sej.

Man vänjer sej vid att leva under ständiga hot.
Man vänjer sej vid Olmert som premiärminister.
Man vänjer sej vid den politiska kohandeln.
Man vänjer sej vid den dagliga dosen Kassamraketer.
Man vänjer sej vid att vad som lovas idag är glömt i morgon.

Finns det då läge för optimism?
Det mest optimistiska är att Israels saga är genomsyrad av exceptionella händelser och att ingen har sagt att det inte kan hända igen.
Rationalitet har inte alltid varit ledstjärnan utan i stället en förbluffande förmåga att i en krissituation finna den rätta lösningen.
I dessa högteknologiska tider kan man nog inte enbart lita till sin intuition - men det hjälper.

I morgon kommer en massiv säkerhetsdrill att dras igång som ska pågå under flera dagar.
Det är tänkt att den ska märkas på alla nivåer i samhället och grundidén är att ta reda på om situationen på hemmafronten har förbättrats i jämförelse med den usla situation som rådde vid utbrottet av senaste Libanonkriget.
På tisdag klockan tio på förmiddagen kommer "Hesa Fredrik" att bröla i hela landet men jag vet fortfarande inte om det förväntas av oss att vi ska rusa till närmsta skyddsrum eller om det bara är en test för att se om apparaturen fungerar.
Jag undrar varför man i Sverige kallar denna siren för "Hesa Fredrik"? Det skulle verkligen vara roligt att veta.

Den här omfattande drillen har skapat oro bland våra kära grannar.
Både Libanon med sina husdjur, Hizballah, och Syrien känner sej föranlåtna att skärpa till sina soldater och sprider ryktet att Israel nu hotar att invadera...
Det är likadant alltid och överallt. Araberna vänder ut och in och fram och bak på allting - så länge resultatet propagandamässigt blir till deras fördel.

Likadant är det med den europeiska vänsterrörelsen. Man börjar bakifrån.
De påstår att araberna beter sej som de gör för att israelerna är efter dom, stjäl och trakasserar.
Man ser inte - vill inte se - att israelerna regerar först efter att de blivit angripna och när araberna sedan känner att det börjar svida då drar de igång sitt PR-folk och börjar gråta inför TV-kamerorna.
Översteprästen bland gråtarna är Saeb Erekat, CNN´s lille popuppare.
Jag glömmer aldrig när under de första dagarna under det senaste palestinska upproret år 2000, Erekat bönade om internationellt skydd för sitt folk medan man samtidigt i alla media såg hur palestinierna angrepp allt och alla, förstörde genomfartsvägarna, sköt vilt omkring sej speciellt om det var en juda i närheten och gick allmän bärsäkagång.
Det var enligt Erekat dessa missförstådda galningar som snabbt behövde ett internationellt beskydd.

Åter till dagens situation med upphettning av gränsen i norr.
Jag tror att araberna tar den planerade övningen som förevändning till att hota Israel och som vanligt i de kretsarna så gör man det riktigt snyggt.
Mediafolket är införstådda och världen lyssnar.

Jag fick ett tips om att lyssna på en videodebatt från SVT om en dödsskjutning i Bergsjön utanför Göteborg och händelseutvecklingen därefter.
Det var både beklämmande och skrämmande.
Normaliteten satt på den anklagades bänk och fick hela tiden försvara sej mot anarkin.
Allt detta med överhetens behag.
Det kusliga var att man fick en känsla av vilka som ligger i startgroparna för att ta över - och det är inte medelsvensson!
En diakonkvinna försökte vara käck och hade all förståelse i världen för att ungdomarna efter mordet ville hedra sin skjutne vän med mera våld.
Hedra någon med våld och sedan kräva förståelse för detta...
Inte nog med det utan man krävde också att andra skulle erkänna detta som deras självklara rätt!

Det enda positiva med den debatten var att man fick höra lite genuin Göteborgska!

Detta är inte mitt Sverige. Detta är inte min värld.
I min värld är Sverige, om inte en idyll, så i varje fall ett rättssamhälle. Inte ett samhälle där man låter personliga frustrationer gå ut över andra genom ett våldsamt beteende.
I min värld skäms man när man gjort något oansvarigt - man skryter inte om det.
I min värld är ordbajs ingen garanti för framgång och hårklyverier inget man är stolt över.

Det finns en svensk kille här på kibbutsen och vad som slog honom mest när han senast var i Sverige var att aggressiviteten på vägarna var mera påtaglig. Detta är förmodligen sant och vore det den enda märkbara försämring av vardagsklimatet så skulle man fortfarande kunna känna en viss stolthet över Sverige.

Det är något som malt i mitt huvud de senaste dagarna men jag har inte kunnat kanalisera det - förrän idag.
Det har anknytning till senaste visiten av Condoleezza Rice.
Hon kom ju hit för att kontrollera att israelerna och palestinierna uppför sej som hon har bestämt att de ska uppföra sej.
Som vanligt putsades och fejades det innan hon skulle komma, inte minst med avseende på vad de skulle lägga ner som offer vid hennes fötter.
Israelerna lade ned ett tiotal gåvor varav de flesta hade stark säkerhetsanknytning vilket betyder att de sätter israelernas liv på spel.
Palestiniernas motprestation då?
......att arbeta för att motverka terror.

Well - hur rimmar det med den heliga kon att jämställa allt mellan parterna?
I Annapolis "erkände" Olmert att det måste bli ett slut på terrorn "från båda sidor"och när palestinierna lyckats i sina uppsåt att mörda ett antal judar så fördömer Abbas terrorn "på båda sidor"!
Båda sidor har ansvar för att förhandlingarna ska fortskrida men bara Israel tar på sej ansvaret. Palestinierna nöjer sej som vanligt med en förmodad avsikt.
Frågan är varfört Rice nöjer sej med det?
Varför inte som en punkt kräva att inom en vecka får inga Kassamraketer avfyras mot Israel och att raketfabrikerna skrotas. Om inte Abbas tycker sej ha pondus nog för att ställa krav på Hamas så får han väl ta sej i den berömda kragen och visa att han är värdig sin presidenttitel.
Varför inte som en annan punkt kräva att inom en vecka all snuskig hatpropaganda ska vara avvecklad. Den frodas ju och utvecklas i medier, skolor och moskeer underställda presidenten själv så där borde inga större svårigheter föreligga. Bara han vill så...
Varför inte som ytterligare en punkt - ja, det finns hur mycket som helst att plocka från. Stenkastande palestinier på Västbanken, smuggeltunnlarna mellan Egypten och Gaza och denna djungel av vapen som florerar bland palestinierna.
Är Rice rädd att Abbas ska gå hem om hon börjar kräva något substansiellt av honom?
Varför drar hon så omsorgsfullt på silkesvantarna när hon träffar honom?

Nu sist kommer irritationsmomentet jag malt på några dagar.
Rice hotar med att hon nu inte kommer att nöja sej med utfästelser utan kommer att noga kontrollera att dessa genomförs. Ni kan vara säkra på att hon då inte menar Abbas ödmjuka "avsikter" utan vad hon vill försäkra sej om är att så många luckor som möjligt ska uppstå i den redan besvärliga säkerhetssituationen och därmed spela rysk roulett med israeliska liv.

Mellan vänner - handlar man så???

Arrogansen har talat.
Under en debatt i Knesset idag, begärd av oppositionen, höll Olmert ett tal. Han tog väl vara på tiden för han rafsade från sej sina skyldigheter på 1-2 minuter.
Dessa 1-2 minuter ägnade han åt att förhärliga sin egen arbetsinsats och till att förklara hur meningslös han ansåg debatten i fråga vara.
Sedan gick han hem!
Folkkär kommer han aldrig att bli.

Nya fynd har drabbat tidningssidorna.
Det föds judepojkar och judeflickor i en sällan skådad takt. Takten överstiger alla kända förutsägelser och kan också få politiska följdverkningar. Borde få...

Den judiska befolkningen blir bara yngre och yngre.
1995 var judiska födslar 69% av alla födslar medan de idag består av 75%.
Från år 1995 till år 2007 ökade de judiska födslarna med 40% vilket innebär en ökning från 80.000 till nuvarande 112.000 om året.
Inom "gröna linjen" finns nu 1.4 miljoner araber och 6 miljoner judar.
I Judéen och Samarien finns 1.5 miljoner araber (inte 2.3 miljoner som araberna uppger)
I Gaza finns 1.1 miljoner araber (inte 1.5 miljoner som araberna uppger)

I Gaza har dessutom utflyttningen ökat markant efter Hamas militärkupp.
Tidigar översteg de utflyttade invandrarna med 16.ooo om året men nu efter Hamas maktövertagande är skillnade mellan utflyttarna och invandrarna 25.000.
Alltså är det 9.000 fler än tidigare som vill bort från eländet. Högst förståeligt.

Olmert läser förmodligen inte sådant här för då skulle ju stora delar av hans skrämselpropaganda raseras.
Att säkra den judiska majoriteten för framtiden behöver inte nödvändigtvis bestå enbart av att ge bort land med tillhörande araber utan också genom välplanerade satsningar på ett bra liv i ett bra land där folk vill sätta barn till världen.

Jag känner mej snart som en reklampelare för skribenterna i Jerusalem Post för ikväll vill jag puffa för ytterligare en skribent, en kvinna vid namn Evelyn Gordon.
Hon har i en artikel funderat över en företeelse som säkert många undrat över. En företeelse som blivit en del av vår vardag, en del av våra liv.

Hur har palestinierna nått dit där de befunner sej idag?
De har ingen stat, har aldrig haft någon stat men ändå har de med världens samtycke president, premiärminister, regering, ministrar, ambassader och observatörsstatus i FN.
Dessutom svarta, glänsande VIP-bilar att styla runt med.
Hur har de lyckats med allt detta?
Svar - George Habash, ledare för PLFP.

Han visste redan på 60-talet vad som krävdes för att få världsvid uppmärksamhet.
Internationell, högprofilerad terrorism som gav eko i slott och koja.
Han fick vad han ville för folk började prata om honom, palestinierna och de otäcka saker de gjorde.
Habash var tydligen en god människokännare för han visste att folk i allmänhet föredrog att låtsas som om det regnade, ignorera ett problem. Endast genom att göra det omöjligt att bekvämt göra så kunde han tvinga dem att agera.
Dessutom visste han att när man väl blev tvingad att agera så föredrog man att släta över, blidka och lugna i stället för att slåss för sin sak.
Det kostar mindre på kort sikt.

1975 bildade FN en kommitté enbart för palestiniernas rättigheter, vilket var unikt.
Senare spred de ut sina ambassader.
Ambassader för folk utan land, utan eget språk, utan institutioner, utan valuta och utan gränser.
De började sin bana som vältränade socialfall och pengarna strömmade in samtidigt som deras ledare var välkomna gäster på de röda mattorna världen över.

Varför har inte dessa godbitar även tillkommit t.ex. tibetanerna, kurderna eller baskerna?
Därför att de inte har lyssnat till George Habash!
Tibetanerna sumpade sin chans när de beslöt att använda sej av icke-våld vilket gjorde att de bekvämt kunde ignoreras.
Kurderna och baskerna utövade sin terror endast i ett land, Turkiet resp. Spanien, och då kunde resten av världen lätt överlåta problemen till de lokala myndigheterna där.
Endast George Habash visste att vad som krävdes var internationell, högljudd terrorism där ingen bekvämt kunde förbli oberörd.

Evelyn Gordons slutsats är att eftersom vår värld blivit så liten så lär vi mer och mer av varandra och tibetanerna, kurderna och baskerna kommer snart nog att lära av palestiniernas "success story."
De vill också ha en plats vid godisbordet.

En hel del tid har de senaste dagarna gått åt till att hyfsa till en debattartikel till en svensk tidning. På något vis blir tankevärlden blockerad för annat då man hela tiden mal på vad som borde komma med men kanske ännu viktigare - vad som inte borde tas upp.
När man väl skickat in texten utbryter den stora lättnaden. Man bryr sej liksom inte mer för nu är det utlämnat åt andra att bestämma över dess öde.

Det finns en kille, Barry Rubin, som regelbundet skriver i Jerusalem Post.
Han är fenomenal på att berätta och undervisa om hur araber tänker och hur de är styrda av sin kultur och sin religion. Detta är svårbegripligt för de flesta västerlänningar och resultatet blir alla dessa brutna löften och missade chanser.
Han tar upp uttrycket "the good guys" och förklarar att det då inte alls handlar om Abbas och hans killar utan i folkets ögon så är det gängen med vapnen som är "the good guys".
Det är därför Hamas är så populära - de kämpar och slåss och vägrar någon som helst kompromiss. Kompromiss är förräderi och att vara "moderat" betyder att man är feg.
Abbas sitter ena dagen i förhandlingar med Olmert och nästa dag åker han till Damaskus på ett arabisk toppmöte och säger där till sina bröder att Israel för en kampanj för att utrota det palestinska folket. Det är tydligen så man måste uttrycka sej för att bli respekterad i arabvärlden.
Västvärlden som inte tycker sej ha råd med en nedfläckad Abbas kallar sådant tal för "överhettad retorik..."
En annan slutsats av Rubin är att det är helt omöjligt för Abbas att förhandla fram en fredsuppgörelse med Israel för det skulle betraktas som "förräderi mot den palestinska saken" och snabbt göra honom till en f.d. president.

Det finns två orsaker till att Abbas och Fayad fortfarande sitter kvar på sina poster.
Den första orsaken är IDF som opererar på Västbanken. Hade de inte hållit tummen i ögan på Hamas så hade de lätt tagit över ruljansen.
Den andra orsaken är pengar. Abbas och Fayad drar in miljarder till projekt som man inte med största välvilja kan kalla rumsrena. De ser också till att få vapen och annan krigsutrustning från de blinda och döva idioterna i väst och sådant kan inte ens den mest förhärdade terrorist säga nej till.
Det är få av de initierade som betvivlar att både slantarna och vapnen inom en snar framtid kommer att kontrolleras av Hamas.

Väst tror också att palestinierna tänker pragmatiskt och at de i alla situationer föredrar en egen stat och ett bättre liv. De glömmer eller bortser från att extrema tankegångar inte tar sådan hänsyn. Man tror att bara Israel ger dem vad de begär och resten av världen ger dem pengar och vapen så kommer de att tacksamt att acceptera västs spelregler.
Det sorgliga axiomet väst adopterat innebär att var gång de palestinska ledarna förkastar ett fredserbjudande så beror det på att de inte blivit erbjudna tillräckligt mycket.
Alla vill ju ha framgång så varför inte också palestinierna? Kruxet är bara att framgång för en palestinier fortfarande räknas i antalet judar de lyckats mörda.

Kanske man skulle göra som Condoleezza och andra - leka låtsasleken och inbilla sej att ondskan och hatet inte finns och sedan leva lyckliga i alla våra dagar.