19 januari 2010

Kaos på Aftonbladet

Nu är den svarta rubriken ändrad till en något mindre svart rubrik i den seriösaste av tidningar, Aftonbladet, men de som under större delen av gårdagen klickade fram nätupplagan möttes av megarubriken -

DET RÅDER TOTALT KAOS

I Haiti – om någon undrar.

Jag undrar stillsamt vad Aftonbladet och hjälparbetarna från Sverige hade förväntat sej när de anlände till det jordbävningsdrabbade området?
En jordbävning är aldrig förutsägbar men kanske trodde svenskarna ändå att haitierna på något mirakulöst sätt skulle ha planerat och organiserat sitt elände i förväg.

Bokat hotell, sett till att taxibilarna var fulltankade, skapat komittéer för olika sorters behov, bunkrat mat och vatten och sett till att sjukhusens förråd var fyllda och var beredda att ta emot skadade människor.
Att räddningshundarna var färdigutbildade och energidryckerna uppställda i snygga rader.
Kanske till och med sopat gatorna...

Vad trodde Aftonbladet egentligen?

DET RÅDER TOTALT KAOS

Infantilt, debilt och gruvligt okunnigt.
Dessutom stampar de på läsarnas intelligens.

Naturligtvis uppstår det kaos när jorden rämnar och husen ramlar över en.
Hade detta inte resulterat i kaos hade jorden inte varit rund – för det är den väl fortfarande?

I Haiti har det varit kaos en längre tid men det har uppenbarligen undgått Aftonbladet.
Om det hade varit kaosfritt, lugnt och städat där idag – det hade varit en rubrik värd att ödsla trycksvärta på - men Haiti är faktiskt inte Sverige.

DET RÅDER TOTALT KAOS

Aftonbladet har redan ett rykte så skamfilat att jag börjar undra varför inte den stora och mäktiga allmänheten tröttnar på att köpa deras plattityder och svekfulla förvanskningar.
Det finns ju faktiskt ytterligare en kvällstidning som i de flesta avseenden är att föredra.


Aftonbladet ’missade’ dessutom en av de ytterst sällsynta positiva nyheterna som kommer ut från Haiti.
Den om Israel.
Inte om nationen Israel utan om det nyfödda lilla gossebarnet som föddes på fältsjukhuset Israel satt upp.
Efter förslag från släktingar beslöt mamman att ge sin son namnet Israel.

Ofta är jag rysligt dålig på teknikaliteter som länkar och annat men i kväll ska jag göra en ansträngning och ge er en samling länkar med material som garanterat inte synts i Aftonbladet eftersom de inte passar in i deras förvrängda världsbild.
Jag hämtar dem rakt av från den sällsynt initierade och alltid lika aktuella bloggen ’Ilya Meyer’.

LA Times: Sending soldiers of peace to Haiti
ABC News: ”Mirakelfödsel bland Haitis ruiner”
WABC News: ”Brodern till en haitier bosatt i New York räddad från ruinerna”
Fox News: ”Israeliska läkare i Haiti”
TF1 France: ”Applåder efter lyckad räddning”

Ännu mer information kan fås från israeliska UD:s hemsida.
Bilder och täta uppdateringar http://idfspokesperson.com/


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ...

EX DN DN DN SvD SvD SvD SDS D GP VLT B BLT K SMP P DB VG AB AB AB SDS AB

16 januari 2010

Humanitet enligt Islam?


Så var vi där igen - det där med humaniteten.
Medmänskligheten.
Viljan att hjälpa andra.

Inte bara prata humanitet utan att handla.
Inte i morgon utan idag.

Haiti drabbades av en mardröm.
Mardrömen varade 60 sekunder och under dessa sekunder dog mer än 50.000 människor.
5.000, 50.000 eller 500.000 – alla lika ofattbara siffror och det verkliga antaler offer kommer vi inte att känna till förrän en bra bit in i framtiden.

Antingen blir vi handlingsförlamade eller aktiverade beroende på omständigheter och personlig utrustning.
Vi vill så mycket men endast få bereds plats att göra något handgripligen.
Vad kan då vi andra bidraga med?
Jo med pengar.
Bill Clinton vädjar till människor att skänka pengar och ansenliga summor kommer in.

Vilka är det då som skänker pengar?
En del skänker av sitt överflöd medan andra skänker av sitt nödtorft men vi skänker – alla utom de rika muslimska länderna.

Den lilla föraktade Israel var snabbt på plats med reella hjälpinsatser.
Ett fältsjukhus sattes upp där 40 läkare, 25 sjuksköterskor, undersköterskor och apotekspersonal kommer att arbeta de närmsta veckorna.
På detta sjukhus finns det tillgång till röntgen, intensivvård med akutplatser, två operationsrum, en kirurgisk och en medicinsk avdelning samt ett BB!
Sjukhuset kommer att kunna ta emot 500 patienter dagligen och utföra livsuppehållande operationer.
Man har dessutom tagit med sej uppskattningsvis 10 ton välbehövligt material.

Vad gäller rena räddningsarbetare så är de utrustade och uppbackade av all tillgänglig expertis det högteknologiska Israel kan erbjuda.

Varför gör då Israel detta?
Har de inte nog med elände på hemmaplan?

Det är det där med humaniteten.
Medmänsligheten.
Viljan att hjälpa andra.

Att prata humanitet är inte detsamma som humanitet - att handla humant är att visa världen vad verklig humanitet innebär vilket borde vara ryggmärgen i varje human nation.



Varför deltager då inga muslimska nationer i det humanitära arbetet?
(Har jag missat någon så rätta mej.)
De har ju pengar att bygga världens högsta byggnad och tillräckligt med pengar för att utrusta merparten av världens terrororganisationer.
Handlar det om galna prioriteringar?
Har de inte ens några småslantar och ett par läkare över för att hjälpa haitierna som just nu ligger fastklämda under vad som för några dagar sedan var deras hem?

Hjälper inte muslimer några andra än muslimer?
Förresten – de hjälper ju inte ens muslimer vilket denna länk bär vittne om.
De palestinska flyktingarna har sedan decennier torterats genom att inte bli erbjudna varken människovärde eller medborgarskap i de länder många av dem en gång kom ifrån.
Skandalen och tragedin är ett faktum.

På Haiti finns inga judar annat än som turister och rent politiskt är de inga israelfantaster – trots det gör Israel både personella och monetära insatser där det behövs och idag behövs det i Haiti.
Man skulle kunna tro att humanitet är en judisk uppfinning, vilket i och för sig kan bilda stommen i en intressant diskussion, men vad som är säkert är att hjälpa människor i nöd är en naturlig reaktion i Israel.
Israelerna till och med sänder förnödenheter till Gaza vars ledare dyrt och heligt lovat att förinta avsändarna.
Egyptierna sänder...??? till Gaza.

Logik göre sej ej besvär.

Israelerna arbetar i Haiti för att hjälpa förtvivlade och nödställda människor medan oljesheiker, vanliga sheiker och andra icke sheiker med pengar på fickan fortsätter att bygga sina skrytbyggen.
Under tiden ligger haitierna och dör under spillrorna av vad som en gång var.

Är detta ett handlingssätt förenligt med Islam?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ...

DN DN DN SvD D SDS Ex AB B BLT HD K SP RES GP

12 januari 2010

Terrorissan och Carl Bildt


Jag försöker förstå hur Abbas tänker men det är inte helt lätt.
Det är ungefär som om Bildt och co. skulle sponsra, hedra och skapa monument och ärofulla minnesmärken av en person som mördat 37 svenskar.
Jag har inte hört att någon i Sverige skapat idoler och förebilder av folk som uppsåtligt mördat andra människor – bara tanken är frånstötande, omoralisk och sjuk.

Detta till trots uppmuntras folk som sysslar med dylik hantering av Bildt och co.
De uppmuntras så till den milda grad att svenska knegare tvingas bidraga med runt 800 miljoner/år till bl.a. 800.000(!) offentligt anställda i palestiniernas rike.
Dessa offentligt anställda består till stor del av dubbelarbetande Al-Aksa-terrorister som på dagarna drar på sej sin nystärkta polisuniform och hjälper gamla tanter över gatan medan de nattetid svidar om till den väl ingångna kamoflagemunderingen som gör sej så bra tillsammans med automatvapnen.

Sveriges ledare betraktar fortfarande Abbas som en hedervärd person värd allt stöd han kan få vilket naturligtvis är både absurdt och svekfullt.
Det kan ju faktiskt hända att någon svensk tror på detta, tror att Abbas är en fridsam person vars högsta önskan är att sluta fred med Israel.

Vad svenskarna inte blir informerade om av Bildt och co. är att denne Abbas nyss hedrade minnet av den terrorist som mördat flest israeler på ett bräde.
Abbas sponsrade häromdagen en ceremoni med anledning av denna terrorists födelse för 50 år sedan.


Terrorissans namn är Dalal Mughrabi som skapade sej 'evigt liv' genom att 1978 kapa en buss och effektivt avliva 37 vanliga människor.
Hon kan i ensamt majestät ståta med titeln ”den i sitt slag enastående och mest effektiva terroristen, oavsett kön, i Israels historia”.



Värt att fira?
Anser Bildt och co. att detta är värt att fira?
Är det på grund av dylika ceremonier Abbas får allt mer pengar av Bildt och co?

Det är något som inte stämmer här.
Man ger i allmänhet inte ekonomisk support till någon som offentligt glorifierar handlingar man själv föraktar och tar avstånd ifrån.

Är Bildt och co. ovetande om vad Abbas har för sej?
Är Bildt och co. väl medvetna om vad som pågår men föredrar att blunda för eländet?

Förresten – klart att de vet och lika klara är deras bevekelsegrunder men de redovisas aldrig i några regeringsprotokoll.
Dessa protokoll är som vanligt bara en uppvisning i fagert tal.

Att villkorslöst fylla Abbas kassakistor, som är välkända för sina stora, svarta bottenhål, är en ängslig, feg, och naturligtvis helt galen strategi som inte har någonting gemensamt med att hjälpa palestinierna utan enbart är inriktad på att stärka den terroristglorifierande Abbas i hans kamp mot Israel.
Bildt och co. stöder aktivt och djupt engagerat Abbas kamp mot staten Israel.

Jag undrar om majoriteten av hyggliga svenskar egentligen ställer upp på detta men så länge de undanhålls fakta och via TT’s tentakler i stället delges någon hemkokt smörja – vad ska de tro?
De tror naturligtvis att Abbas är vår tids fredsapostel i stället för den person som genom att celebrera mord och mördare kraftfullt uppmuntrar nya generationer att följa i Dalal Mughrabis fotspår.

Slutsats.
Sverige har ledare som stöder, både ekonomiskt och moraliskt (om man nu överhuvudtaget kan tala om moral i detta sammanhang), en person som hyllar och glorifierar både massmord och massmördare.
Sverige har ledare som frotterar sej med dessa terroristkramare och som trots detta förväntar sej att bli betraktade som vördade liberaler med tolerans och vidsynthet i blick.
Sverige har ledare som förlorat sitt folks respekt, förlorat omvärldens respekt och även förlorat min respekt.

Har vi de ledare vi förtjänar eller förtjänar vi möjligen något bättre?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ...

10 januari 2010

Operation 'Lura Svensson'


Detta är en information om att operation 'Lura Svensson' opererar som aldrig förr.

Det finns en person som kallar sej Amer Al-bayya som sprider sin förvirrade världsbild i kommentarer på diverse bloggar och som inte vet vad de flesta av oss andra vet – att det idag inte existerar något land som heter Palestina.
Det hade kunnat ha funnits ett Palestina sedan mer än 60 år tillbaka om inte araberna redan då lidit av en stursk inbillskhet som överstiger det mesta av vad historien kan uppvisa.
Att gå i svaromål mot denne persons oorganiserade tankevärld är inget som skulle göra vansinnet mindre så därför publicerar jag heller inte hans kommentarer.

Något ska man väl bespara sina läsare...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ...

07 januari 2010

Sparka ut, röka ut eller lyncha?


Om president Mahmoud Abbas är den moderate fredsarbetaren så betraktas premiärminister Salam Fayyad som något av en klippa i västvärldens ögon.
Vad som gör Fayyad speciell är att han betraktas som halv-amerikan, halvt västlig – halvt som vi...

Sådana resonemang är naturligtvis inte rumsrena men är vardagsmat i slutna sällskap i slutna rum.
Salam Fayyad, någon att hänga upp den nya religionen på, ’palestinianism’.
Någon att lita på - som omväxling.

Denne Fayyad sade något vid en konferens i närheten av Ramalla häromdagen som vid första anblicken enbart verkade var ”mer av detsamma” men som vid en närmare granskning visar ’sitt fula, etniskt rensade tryne’.

Fayyad berättade för sin publik att en framtida palestinsk stat skulle bli ’fri från stängsel och fri från bosättningar’.
Jag väljer att för tillfället bortse från stängselbiten för att se lite närmare på vad han menar med bosättningar.

Fayyad talar naturligtvis inte om husen, trädgårdarna eller skolorna – han talar om människorna som bor där.
Judarna.

Premiärminister Fayyad tänker alltså inte tillåta förekomsten av judar i en eventuell framtida palestinsk stat.
Idag, i väntan på att palestinierna ska börja tänka och tala fred, bor det massor av judar i dessa omtvistade områden - så vad har han tänkt göra med dem?

Sparka ut dem?
Röka ut dem?
Lyncha dem?

Inte vet jag men han borde få den frågan med det snaraste.

Tänk dej nu in i följande scenario.
Tänk om Israels premiärminister Netanyahu hade sagt samma sak – fast omvänt.
Tänk om han hade sagt att Israel i framtiden kommer att vara fritt från arabiska byar.
Fritt från araber.

Finns det någon som tror att ett sådant uttalande hade passerat lika smärtfritt som Fayyads tal?
Förmodligen skulle det satt världen i brand eller något om möjligt ännu värre.
”The arabic street” skulle krevera och Helle Klein skulle vässa tangentbordet lite extra inför nästa knastertorra kria.
Carl Bildt skulle i sin nåd lämna ett pressmeddelande där han berättar om sin indignation och sedan något om att ’så får man verkligen inte säga’.

Vari ligger då den stora skillnaden?
Fayyad berättade att han tänker avyttra judarna och Netanyahu sade i vårt virtuella samtal att han tänkte göra sammalunda med araberna.
Detta till trots är skillnaden avgrundsdjup.

När en palestinier berättar att han tänker göra sej av med judarna betraktas det som en fullt legitim handlingsplan.
Om en jude berättar att han tänker göra sej av med araberna betraktas det som något man inte får tänka, än mindre säga och absolut inte göra.
En annan inte helt oviktig detalj är att Netanyahu aldrig sagt vad jag här ovanför lade honom till last medan Fayyad inte missar några tillfällen att uttrycka sitt bestämda avståndstagande från judarna och allt med judisk anknytning.

Nyss tog Fayyad dessutom tillfället i akt att odla sina pyromana böjelser när han slängde varor tillverkade av judar på brasan.

Det ovan beskrivna är ett lättfattligt exempel på den overkliga verklighetsuppfattning Israel har att kämpa emot.
Dag in och dag ut.
Media, politiker och intellektuella – ingen vill stå bredvid när det yppas en chans att sparka på den som alla andra sparkar på.
Enklast så – åtminstone för de som anser att livets mening är att förenkla det intill oigenkännlighet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ...

06 januari 2010

INFO

FiM Närradio

FiM närradio sänder i frekvensen 94,9 MHz varje
Tisdag kl. 19.00-20.00 med repris varje söndag kl 8.00-9.00. Första program är 5 januari kl. 19.00. Jörgen Knudtzon introducera radion genom samtal med olika medarbetare.
Om du inte bor i Göteborgstrakten kan du i alla fall lyssna, nämligen via internet - i hela världen! - genom att ratta in din webbläsare på http://www.gnf.nu/ just vid dessa tider.
Du kan även lystna på oss när du vill på Webben i adressen:http://www.fredimellanostern.se/
Vi behöver just dig som lystnare svik inte oss. Har du synpunkter så kan du maila till:fimradio@fredimellanostern.se eller ringa till 031-83 11 49.
Första planerade program är den 2 februari. Då diskuterar vi Jerusalem som Israel huvudstad. Vi frågar religiösa ledare från judendom, Islam och kristendom om Jerusalem betydelse i deras religion och diskuterar olika aspekter om ämnet. Vill du bli intervjuad så maila till fimradio@fredimellanostern.se och skriv din tel nummer och vad du vill prata om.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

02 januari 2010

Jag läste en artikel...


Mellanösterndebatten surrar av frågor, anklagelser och ibland ett och annat svar.
Den här artikeln ger en gruvlig massa svar på ett bräde.

Nytt decennium har inletts och entusiasmen över världens, och mera specifikt Israels, situation är inte direkt överflödande.
Den här artikeln ger, om än inte entusiastiska så åtminstone vederhäftiga svar som kan bygga en grund för större entusiasm framöver.

Artikeln är skriven på engelska av Israels vice utrikesminister Danny Ayalon och översättningen är gjord av Ralph Haglund vars tillstånd jag fått att kopiera den från hans blogg Israel i Sverige.

Du som läser nedanstående är att gratulera eftersom du när du närmar dej slutorden har blivit en hel del klokare än du är just nu.

-------------------------------------------------------------------


WSJ Online, 30 december 2009
Översättning av originalet nedan.

De senaste uttalandena från EU:s nya chef för ‘utrikes relationer’, Catherine Ashton, och hennes kritik av Israel har återigen väckt internationell uppmärksamhet till Jerusalem och bosättningarna. Tyvärr verkar det föreligga total okunnighet om Israels rätt till vad som i allmänhet kallas “ockuperade områden”, men vad som verkligen är “omtvistade territorier.”

Det beror på att marken som nu kallas Västbanken inte kan betraktas som “ockuperad” i juridisk bemärkelse, eftersom det inte hade uppnått erkänd suveränitet, självständighet före Israels erövring. I motsats till vad vissa tycks ha övertygat sig själva om, har det aldrig funnits en palestinsk stat, och ingen annan nation har någonsin etablerat Jerusalem som huvudstad trots att den varit i islamisk kontroll i hundratals år.

Namnet “Västbanken” användes första gången 1950 av jordanierna när de annekterade marken för att skilja det från resten av landet, som ligger på östra stranden av floden Jordan. Avgränsningen för detta område sattes endast ett år tidigare under vapenvila mellan Israel och Jordanien är de gjorde slut på kriget som inleddes 1948, då fem arabiska arméer invaderade den framväxande judiska staten. Det var Jordaniens krav på att 1949 års stilleståndslinje inte blev en internationellt erkänd gräns utan endast en linje som skiljer arméer. Vapenstilleståndsavtalet nämner specifikt: “Ingen bestämmelse i detta avtal skall på något sätt påverka de rättigheter, krav och ståndpunkter endera parten fattar vid en fredlig lösning av den palestinska frågan, och bestämmelserna i detta avtal dikteras enbart av militära skäl.” (Ayalons kursivering.) Denna gräns blev den berömda “gröna linjen” och kallas så därför att militärer under vapenstilleståndssamtalen använde en grön penna för att rita linjen på kartan.

Efter sexdagarskriget, när än en gång de arabiska arméerna sökte förgöra Israel och den judiska staten, erövrade Israel Västbanken och andra områden, och FN försökte att skapa en varaktig lösning på konflikten. FN:s säkerhetsråds resolution §242 är förmodligen en av de mest missförstådda handlingarna på den internationella arenan. Medan många, speciellt palestinierna, trycker på tanken att dokumentet kräver att Israel återlämnar allt erövrat över den gröna linjen, kunde inget vara längre från sanningen. Resolutionen uppmanar till “fred inom säkra och erkända gränser”, men ingenstans nämns var dessa gränser skulle vara.

Det är bäst att lyssna på avsikterna hos författarna till resolution §242 som visar hur den skall tolkas. Eugene V. Rostow, USA:s statssekreterare för politiska frågor 1967 och redaktör för den artikel som förklarade innehållet 1990 [se min artikel med översättning på denna länk]: “säkerhetsrådets resolution nr 242 och (senare FN:s Säkerhetsråds resolution) §338 … vilar på två principer, Israel skall administrera territorierna till dess de arabiska grannarna sluter fred, och när freden görs bör Israel dra sig tillbaka till “säkra och erkända gränser”, som inte behöver vara samma som vapenstilleståndets demarkationslinjer enligt §194.”

Lord Caradon, den brittiske FN-ambassadören vid den tiden och resolutionens huvudredaktör som introducerade det till Rådet, sade 1974 entydigt att “Det hade varit fel att kräva att Israel återgår till sina ställningar 4 juni 1967, eftersom de positionerna var oönskade och artificiella.

Den amerikanska FN-ambassadören vid den tiden, fd justitierådet Arthur Goldberg, gjorde frågan ännu tydligare när han 1973 förklarade att “resolutionen talar om tillbakadragande från ockuperade områden, utan att definiera omfattningen av tillbakadragandet.” Detta skulle omfatta “mindre än ett fullständigt tillbakadragande av Israels styrkor från ockuperat territorium, eftersom Israel har haft gränser som visat sig vara mycket osäkra.”

Även den sovjetiska delegaten till FN, Vasilij Kuznetsov, som kämpade mot den slutliga texten, medgav att resolutionen gav Israel rätt att “dra tillbaka sina trupper endast till de linjer som de finner lämpligt.”

Efter kriget 1967, då judar började återvända till sina historiska centra på Västbanken, eller Judeen och Samarien, som det området har varit känt för världen i 2000 år tills jordanierna döpte om det, uppstod frågan om bosättningarna. Rostow fann inga rättsliga hinder för den judiska bosättningen i dessa områden. Han vidhöll att reglerna för det ursprungliga brittiska mandatet Palestina fortfarande gällde på Västbanken. Han sa: “den judiska rätten till bosättning i Palestina väster om Jordanfloden, som är i Israel, gjorde äganderätten av Västbanken, Jerusalem, oantastlig. Denna Mandaträtt har aldrig avslutats och kan inte ändras annat än genom en erkänd fred mellan Israel och sina grannar.” Det finns inget internationellt bindande dokument som rör detta område som har upphävt den här rätten till judisk bosättning därefter.

Och ändå existerar denna uppfattningen att Israel ockuperar stulen mark och att palestinierna är det enda partiet med nationell, juridisk och historisk rätt till det. Detta är inte bara moraliskt och sakligt felaktigt, utan innebär också att ju mer denna berättelse accepteras, desto mindre sannolikt är det att palestinierna känner ett behov av att komma till förhandlingsbordet. Uttalanden som de av Lady Ashton’s är inte bara felaktiga, de för en förhandlingslösning längre bort.

Mr Ayalon är vice utrikesminister i Israel.



Israel’s Right in the ‘Disputed’ Territories
WSJ online december 30, 2009
By DANNY AYALON

The recent statements by the European Union’s new foreign relations chief Catherine Ashton criticizing Israel have once again brought international attention to Jerusalem and the settlements. However, little appears to be truly understood about Israel’s rights to what are generally called the “occupied territories” but what really are “disputed territories.”

That’s because the land now known as the West Bank cannot be considered “occupied” in the legal sense of the word as it had not attained recognized sovereignty before Israel’s conquest. Contrary to some beliefs there has never been a Palestinian state, and no other nation has ever established Jerusalem as its capital despite it being under Islamic control for hundreds of years.

The name “West Bank” was first used in 1950 by the Jordanians when they annexed the land to differentiate it from the rest of the country, which is on the east bank of the river Jordan. The boundaries of this territory were set only one year before during the armistice agreement between Israel and Jordan that ended the war that began in 1948 when five Arab armies invaded the nascent Jewish State. It was at Jordan’s insistence that the 1949 armistice line became not a recognized international border but only a line separating armies. The Armistice Agreement specifically stated: “No provision of this Agreement shall in any way prejudice the rights, claims, and positions of either Party hereto in the peaceful settlement of the Palestine questions, the provisions of this Agreement being dictated exclusively by military considerations.” (Italics added.) This boundary became the famous “Green Line,” so named because the military officials during the armistice talks used a green pen to draw the line on the map.

After the Six Day War, when once again Arab armies sought to destroy Israel and the Jewish state subsequently captured the West Bank and other territory, the United Nations sought to create an enduring solution to the conflict. U.N. Security Council Resolution 242 is probably one of the most misunderstood documents in the international arena. While many, especially the Palestinians, push the idea that the document demands that Israel return everything captured over the Green Line, nothing could be further from the truth. The resolution calls for “peace within secure and recognized boundaries,” but nowhere does it mention where those boundaries should be.

It is best to understand the intentions of the drafters of the resolution before considering other interpretations. Eugene V. Rostow, U.S. Undersecretary of State for Political Affairs in 1967 and a drafter of the resolution, stated in 1990: “Security Council Resolution 242 and (subsequent U.N. Security Council Resolution) 338… rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to “secure and recognized borders,” which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 194.”

Lord Caradon, the British U.N. Ambassador at the time and the resolution’s main drafter who introduced it to the Council, said in 1974 unequivocally that, “It would have been wrong to demand that Israel return to its positions of June 4, 1967, because those positions were undesirable and artificial.”

The U.S. ambassador to the U.N. at the time, former Supreme Court Justice Arthur Goldberg, made the issue even clearer when he stated in 1973 that, “the resolution speaks of withdrawal from occupied territories without defining the extent of withdrawal.” This would encompass “less than a complete withdrawal of Israeli forces from occupied territory, inasmuch as Israel’s prior frontiers had proven to be notably insecure.”

Even the Soviet delegate to the U.N., Vasily Kuznetsov, who fought against the final text, conceded that the resolution gave Israel the right to “withdraw its forces only to those lines it considers appropriate.”

After the war in 1967, when Jews started returning to their historic heartland in the West Bank, or Judea and Samaria, as the territory had been known around the world for 2,000 years until the Jordanians renamed it, the issue of settlements arose. However, Rostow found no legal impediment to Jewish settlement in these territories. He maintained that the original British Mandate of Palestine still applies to the West Bank. He said “the Jewish right of settlement in Palestine west of the Jordan River, that is, in Israel, the West Bank, Jerusalem, was made unassailable. That right has never been terminated and cannot be terminated except by a recognized peace between Israel and its neighbors.” There is no internationally binding document pertaining to this territory that has nullified this right of Jewish settlement since.

And yet, there is this perception that Israel is occupying stolen land and that the Palestinians are the only party with national, legal and historic rights to it. Not only is this morally and factually incorrect, but the more this narrative is being accepted, the less likely the Palestinians feel the need to come to the negotiating table. Statements like those of Lady Ashton’s are not only incorrect; they push a negotiated solution further away.

Mr. Ayalon is the deputy foreign minister of Israel.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ...