Jag läste en artikel...

Mellanösterndebatten surrar av frågor, anklagelser och ibland ett och annat svar.
Den här artikeln ger en gruvlig massa svar på ett bräde.

Nytt decennium har inletts och entusiasmen över världens, och mera specifikt Israels, situation är inte direkt överflödande.
Den här artikeln ger, om än inte entusiastiska så åtminstone vederhäftiga svar som kan bygga en grund för större entusiasm framöver.

Artikeln är skriven på engelska av Israels vice utrikesminister Danny Ayalon och översättningen är gjord av Ralph Haglund vars tillstånd jag fått att kopiera den från hans blogg Israel i Sverige.

Du som läser nedanstående är att gratulera eftersom du när du närmar dej slutorden har blivit en hel del klokare än du är just nu.

-------------------------------------------------------------------

Israels rättigheter i de ‘omdiskuterade’ territorierna Dec 31

Av Danny Ayalon

WSJ Online, 30 december 2009
Översättning av originalet nedan.

De senaste uttalandena från EU:s nya chef för ‘utrikes relationer’, Catherine Ashton, och hennes kritik av Israel har återigen väckt internationell uppmärksamhet till Jerusalem och bosättningarna. Tyvärr verkar det föreligga total okunnighet om Israels rätt till vad som i allmänhet kallas “ockuperade områden”, men vad som verkligen är “omtvistade territorier.”

Det beror på att marken som nu kallas Västbanken inte kan betraktas som “ockuperad” i juridisk bemärkelse, eftersom det inte hade uppnått erkänd suveränitet, självständighet före Israels erövring. I motsats till vad vissa tycks ha övertygat sig själva om, har det aldrig funnits en palestinsk stat, och ingen annan nation har någonsin etablerat Jerusalem som huvudstad trots att den varit i islamisk kontroll i hundratals år.

Namnet “Västbanken” användes första gången 1950 av jordanierna när de annekterade marken för att skilja det från resten av landet, som ligger på östra stranden av floden Jordan. Avgränsningen för detta område sattes endast ett år tidigare under vapenvila mellan Israel och Jordanien är de gjorde slut på kriget som inleddes 1948, då fem arabiska arméer invaderade den framväxande judiska staten. Det var Jordaniens krav på att 1949 års stilleståndslinje inte blev en internationellt erkänd gräns utan endast en linje som skiljer arméer. Vapenstilleståndsavtalet nämner specifikt: “Ingen bestämmelse i detta avtal skall på något sätt påverka de rättigheter, krav och ståndpunkter endera parten fattar vid en fredlig lösning av den palestinska frågan, och bestämmelserna i detta avtal dikteras enbart av militära skäl.” (Ayalons kursivering.) Denna gräns blev den berömda “gröna linjen” och kallas så därför att militärer under vapenstilleståndssamtalen använde en grön penna för att rita linjen på kartan.

Efter sexdagarskriget, när än en gång de arabiska arméerna sökte förgöra Israel och den judiska staten, erövrade Israel Västbanken och andra områden, och FN försökte att skapa en varaktig lösning på konflikten. FN:s säkerhetsråds resolution §242 är förmodligen en av de mest missförstådda handlingarna på den internationella arenan. Medan många, speciellt palestinierna, trycker på tanken att dokumentet kräver att Israel återlämnar allt erövrat över den gröna linjen, kunde inget vara längre från sanningen. Resolutionen uppmanar till “fred inom säkra och erkända gränser”, men ingenstans nämns var dessa gränser skulle vara.

Det är bäst att lyssna på avsikterna hos författarna till resolution §242 som visar hur den skall tolkas. Eugene V. Rostow, USA:s statssekreterare för politiska frågor 1967 och redaktör för den artikel som förklarade innehållet 1990 [se min artikel med översättning på denna länk]: “säkerhetsrådets resolution nr 242 och (senare FN:s Säkerhetsråds resolution) §338 … vilar på två principer, Israel skall administrera territorierna till dess de arabiska grannarna sluter fred, och när freden görs bör Israel dra sig tillbaka till “säkra och erkända gränser”, som inte behöver vara samma som vapenstilleståndets demarkationslinjer enligt §194.”

Lord Caradon, den brittiske FN-ambassadören vid den tiden och resolutionens huvudredaktör som introducerade det till Rådet, sade 1974 entydigt att “Det hade varit fel att kräva att Israel återgår till sina ställningar 4 juni 1967, eftersom de positionerna var oönskade och artificiella.

Den amerikanska FN-ambassadören vid den tiden, fd justitierådet Arthur Goldberg, gjorde frågan ännu tydligare när han 1973 förklarade att “resolutionen talar om tillbakadragande från ockuperade områden, utan att definiera omfattningen av tillbakadragandet.” Detta skulle omfatta “mindre än ett fullständigt tillbakadragande av Israels styrkor från ockuperat territorium, eftersom Israel har haft gränser som visat sig vara mycket osäkra.”

Även den sovjetiska delegaten till FN, Vasilij Kuznetsov, som kämpade mot den slutliga texten, medgav att resolutionen gav Israel rätt att “dra tillbaka sina trupper endast till de linjer som de finner lämpligt.”

Efter kriget 1967, då judar började återvända till sina historiska centra på Västbanken, eller Judeen och Samarien, som det området har varit känt för världen i 2000 år tills jordanierna döpte om det, uppstod frågan om bosättningarna. Rostow fann inga rättsliga hinder för den judiska bosättningen i dessa områden. Han vidhöll att reglerna för det ursprungliga brittiska mandatet Palestina fortfarande gällde på Västbanken. Han sa: “den judiska rätten till bosättning i Palestina väster om Jordanfloden, som är i Israel, gjorde äganderätten av Västbanken, Jerusalem, oantastlig. Denna Mandaträtt har aldrig avslutats och kan inte ändras annat än genom en erkänd fred mellan Israel och sina grannar.” Det finns inget internationellt bindande dokument som rör detta område som har upphävt den här rätten till judisk bosättning därefter.

Och ändå existerar denna uppfattningen att Israel ockuperar stulen mark och att palestinierna är det enda partiet med nationell, juridisk och historisk rätt till det. Detta är inte bara moraliskt och sakligt felaktigt, utan innebär också att ju mer denna berättelse accepteras, desto mindre sannolikt är det att palestinierna känner ett behov av att komma till förhandlingsbordet. Uttalanden som de av Lady Ashton’s är inte bara felaktiga, de för en förhandlingslösning längre bort.

Mr Ayalon är vice utrikesminister i Israel.

Israel’s Right in the ‘Disputed’ TerritoriesWSJ online december 30, 2009
By DANNY AYALON

The recent statements by the European Union’s new foreign relations chief Catherine Ashton criticizing Israel have once again brought international attention to Jerusalem and the settlements. However, little appears to be truly understood about Israel’s rights to what are generally called the “occupied territories” but what really are “disputed territories.”

That’s because the land now known as the West Bank cannot be considered “occupied” in the legal sense of the word as it had not attained recognized sovereignty before Israel’s conquest. Contrary to some beliefs there has never been a Palestinian state, and no other nation has ever established Jerusalem as its capital despite it being under Islamic control for hundreds of years.

The name “West Bank” was first used in 1950 by the Jordanians when they annexed the land to differentiate it from the rest of the country, which is on the east bank of the river Jordan. The boundaries of this territory were set only one year before during the armistice agreement between Israel and Jordan that ended the war that began in 1948 when five Arab armies invaded the nascent Jewish State. It was at Jordan’s insistence that the 1949 armistice line became not a recognized international border but only a line separating armies. The Armistice Agreement specifically stated: “No provision of this Agreement shall in any way prejudice the rights, claims, and positions of either Party hereto in the peaceful settlement of the Palestine questions, the provisions of this Agreement being dictated exclusively by military considerations.” (Italics added.) This boundary became the famous “Green Line,” so named because the military officials during the armistice talks used a green pen to draw the line on the map.

After the Six Day War, when once again Arab armies sought to destroy Israel and the Jewish state subsequently captured the West Bank and other territory, the United Nations sought to create an enduring solution to the conflict. U.N. Security Council Resolution 242 is probably one of the most misunderstood documents in the international arena. While many, especially the Palestinians, push the idea that the document demands that Israel return everything captured over the Green Line, nothing could be further from the truth. The resolution calls for “peace within secure and recognized boundaries,” but nowhere does it mention where those boundaries should be.

It is best to understand the intentions of the drafters of the resolution before considering other interpretations. Eugene V. Rostow, U.S. Undersecretary of State for Political Affairs in 1967 and a drafter of the resolution, stated in 1990: “Security Council Resolution 242 and (subsequent U.N. Security Council Resolution) 338… rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to “secure and recognized borders,” which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 194.”

Lord Caradon, the British U.N. Ambassador at the time and the resolution’s main drafter who introduced it to the Council, said in 1974 unequivocally that, “It would have been wrong to demand that Israel return to its positions of June 4, 1967, because those positions were undesirable and artificial.”

The U.S. ambassador to the U.N. at the time, former Supreme Court Justice Arthur Goldberg, made the issue even clearer when he stated in 1973 that, “the resolution speaks of withdrawal from occupied territories without defining the extent of withdrawal.” This would encompass “less than a complete withdrawal of Israeli forces from occupied territory, inasmuch as Israel’s prior frontiers had proven to be notably insecure.”

Even the Soviet delegate to the U.N., Vasily Kuznetsov, who fought against the final text, conceded that the resolution gave Israel the right to “withdraw its forces only to those lines it considers appropriate.”

After the war in 1967, when Jews started returning to their historic heartland in the West Bank, or Judea and Samaria, as the territory had been known around the world for 2,000 years until the Jordanians renamed it, the issue of settlements arose. However, Rostow found no legal impediment to Jewish settlement in these territories. He maintained that the original British Mandate of Palestine still applies to the West Bank. He said “the Jewish right of settlement in Palestine west of the Jordan River, that is, in Israel, the West Bank, Jerusalem, was made unassailable. That right has never been terminated and cannot be terminated except by a recognized peace between Israel and its neighbors.” There is no internationally binding document pertaining to this territory that has nullified this right of Jewish settlement since.

And yet, there is this perception that Israel is occupying stolen land and that the Palestinians are the only party with national, legal and historic rights to it. Not only is this morally and factually incorrect, but the more this narrative is being accepted, the less likely the Palestinians feel the need to come to the negotiating table. Statements like those of Lady Ashton’s are not only incorrect; they push a negotiated solution further away.

Mr. Ayalon is the deputy foreign minister of Israel.

Läs även andra bloggares åsikter om Danny Ayalon, Ralph Haglund, EU, Cathrine Ashton, Israel, Jerusalem, Västbanken, "Gröna Linjen", FN, pargraf 242, Lord Caradon, Arthur Goldberg, Vasilij Kuznetsov, Eugene V. Rostow, ...