25 juli 2009

Den iranska basaren


Är det bara jag som är klok i den här världen?
Detta är inte ens är en retorisk fråga men ni kan ändå ta den som en kuliss för det här blogginlägget.

Jag hävdar att ytterst få människor förstår vad som händer i Iran, varför det händer och varför resultaten av alla ansträngningar som gjort för att få en förändring till stånd varit som att spotta i motvind.
För att förstå detta krävs inte ens grundskolekompetens utan bara en förmåga att lyssna till vad iranierna själva säger och att därefter lägga ihop två och två.

Varför har alla dessa välmenade förhandlingsförsök endast producerat sneda leenden i Iran?
Varför har absolut ingenting kunnat redovisas efter alla dessa enorma goodwill gester?
Europeiska förhandlare har ju nästan slagit knut på sej själva i sina ansträngning att blidka, muta, övertala och faktiskt ibland – skrämma Iran.
Ingenting.

Västerlänningar berömmer sej av att vara rationellt tänkande varelser som kan väga fördelar mot nackdelar på ett relevant sätt.
Samma västerlänningar utgår från att icke västerlänningar tänker på ungefär samma sätt.
Irans ledare tänker definitivt inte på samma sätt.
De är lika rationella och kan väga fördelar mot nackdelar på ett lika relevant sätt som västerlänningarna men – inte på samma sätt.

Att förhandla har vissa likheter med att pruta.
Att försöka sej på att pruta på NK i Stockholm är naturligtvis dömt att misslyckas men när människor ur NK’s kundkrets tar en weekendtripp till Marocco drar de sej inte för att pruta.
Många känner sej lite kluvna inför prutfenomenet – man har inget emot att tjäna en slant men tycker samtidigt det känns lite genant.

Att pruta på NK i Stockholm är inte rationellt men att pruta i basarerna i Marocco och Teheran är rationellt.
Man måste alltså tränga ner till ”the bottom line” och ta seden dit man kommer.
Vad som är menat som ett generöst erbjudande i västerländska ögon ter sej kanske för iranierna som att alldeles gratis, utan egen ansträngning, ha fått ytterligare i en tidsfrist i sin orubbliga förhalningstaktik.
Man får ju gu'bevars betänketid och löften om nya samtal - och tiden går...
Att ändra denna förhalningstaktik finns inte i deras världsbild – hur många förhandlare inser detta?

Lägg därtill den allra viktigaste faktorn vad gäller västerlandets misslyckanden i Iran – den fanatisk-religiösa faktorn.
I Sverige har religionen bortrationaliserats till något man kan både ha och mista.
Den har förvisats till ett ceremoniel och på senare tid även förirrat sej in i en snårig politisk propagadjungel.

I Iran är religionen lika viktig som luften man andas och kan lika lite förbises.
De iranska ledarna anser sej vara ledda av högre makter och i sådana sammanhang drar EU och andra kolosser definitivt det kortaste strået.
Inte ens Solana har något att sätta emot den gömde imamen Mahdi.
"We see his hand directing all the affairs of the country," sa Ahmadinejad i Mashad i april 2008.

När Solana och andra planterar imamen Mahdi bland morötterna de levererar till Iran kanske slutresultatet inte blir lika odelat förnedrande.
Att förvänta sej att iranierna ska ge upp sin chans att bli Mellanösterns, muslimernas, arabvärldens - ja hela världens stormakt i utbyte mot ett bländande leende av Obama är naivt, på gränsen till förbjudet.

, , , , , , , , ...

9 kommentarer:

Harry Harrysson sa...

Du talar djup visdom - eller är det det att du både bott i Sverige och Orienten och kan interpolera :)

1975 luffade jag genom Iran, som ung blåögd student. Efter att bussen under en halvtimme hade cirkulerat kring Ararat på högslätten, en mäktig syn, kom bussen in i Iran. Tullaren viskade "got a gun?" och när jag sa ett brett skånskt naej, åkte vi vidare.

Slutmål Teheran för den turen, vi hittade inget hotell, nån sa att vi alltid kunde sova i stadsparken, så vi var ett halvdussin resenärer (jag den enda svensken) som gick dit. Snart träffade vi en polis - en mycket vänlig polis, som sa att vi visst kunde lägga våra sovsäckar bakom polisstationen, han skulle vaka över oss! Han kom ut med te, och vi snackade länge, han höll på att lära sej engelska.

Nästa dag hittade vi buss österut. I Meshhad en dag, minns jag kom för nära en moské och nästan blev lynchad tills en kille drog in mej i ett prång. En dag där för att fixa visum till Afghanistan. Till gränsen, stämplade ut från Iran, en kille i minibuss bad till Allah länge och väl innan han körde oss över ingenmansland till Afghanistan, remsan full av tjyvar och banditer. Afghangränsen var stängd för kvällen - inget elektriskt ljus så tämligen svart.

Nä, nu hoppade jag över allt jag upplevde i Iran, egentligen skulle man ta backup av minnescellerna för att se vad som finns kvar..... Men flickorna i Iran var fantastiskt vackra och det var före Khomeinis tid, så inga slöjor mer än de tunna och dekorativa! Ingen känsla av religiös fanaticism, Shahen styrde på gott och ont men han förnedrade inte vanliga människor med hjälp av religion.

Nu, i religiösa Iran. Sök i googles på "Iran drugs prostitution" .....

Gita sa...

Hej Harry -

Fler reseberättelser mottages tacksamt. Speciellt sådana som pekar på ett då och ett helt annat nu. Inte för någon sorts skadeglädjes skull utan för att åskådliggöra vilken soppa stora delar av Mellanöstern befinner sej i idag.
Jo, man kan undra vad som döljer sej (mer än våld och mord) under den gudsnådeliga ytan där Allah vördas mer än livet självt. Kanske finner den som söker saker och ting som om de kom i dagen lätt skulle kunna fälla den envetnaste mulla.
Kanske borde vi alla bli sökare...

Harry Harrysson sa...

Hmmm, mera minnen från ungdomen?

När vi hade kommit in från Turkiet stannade vi i Tabriz, sov i bussen så bra vi kunde.

Det var nog i Teheran också vi var nere på en klubb...... minns inte detaljerna, men vi gick långa mörka källargångar, tillsammans med nån iranier, tills vi kom till ett ställe vi kunde få några kalla öl! Tunt men.... Det är lite bättre i Kairo.

Jag var också på apoteket och köpte vattenreningspiller - inga förseglade plastflaskor med rent dricksvatten!

Vidare, minns inte mycket. På bussen var det förstås mest iranier, minns två småflickor lekte i gången - med att hålla slöjan i mungipan som de ofta gjorde, och förförsikt tappa den om nån snygg kille passerade... Sen låg de på golvet och flinade, liksom halva bussen.

Ja, har för mej att jag lyckades köpa en öl i Meshhad också, framtagen bakom disken och inslagen mycket noggrant i dubbla lager tidningspapper.

Fått vårt visum till Afghanistan och fortsatte in där, Herat, Kandahar, Kabul, samma förare hela tiden som körde i 18-timmarspass.

Gita sa...

Hej Harry -

Trevligt när man får vad man ber om.
Synd bara att det inte är ett allt övergripande fenomen.

Harry Harrysson sa...

Min mamma lärde mej att man inte ska skämma bort folk genom att ge dem allt de vill ha - bara lite och i portioner.....

Gita sa...

Hej Harry -

Klok mamma du har.
Egentligen.
Jag hade också en klok mamma som var inne på samma tankegångar som din.
Hon var dessutom en fena på att pruta...

Harry Harrysson sa...

Lite fortsättning: I Kabul delade jag hotellrum med en mycket trevlig iranier. Kliade lite i min säng men man kan inte kräva allt. Han skrev brev hem till mamma, som såg ut som ett konstverk - han sa att han var berömd för sin vackra persiska handstil.

Hotellet lovade väcka mej till morgonbussen vid 5, men int gjorde de det, jag vaknade själv. Buss över Khyber Pass där småungarna kastade sten på den rangliga bussen, sen in i Pakistan. Peshawar - var det där jag bytte till tåg? Tror det var där jag åt soppa på järnvägsrestaurangen. Medan jag väntade kastade jag en titt ut i köket - och såg en vägg som rörde sej av kackerlackor. Sen fick jag min soppa. Riktigt knaprig.

Tåg till Lahore, utanför stationen - vi var några andra västerländska resenärer - hittade vi en taxi som skulle köra oss till gränsen till Fienden, Indien. Han bad vördnadsvärt om förskottsbetalning så han kunde fylla på bensin (undrar om det räckte till en ny rulle ståltråd att hålla ihop bilen med), sen körde oss till gränsen, över till Amritsar, där jag minns att jag tog cykeltaxi - som fick punktering, så jag har också sett hur cykelmakarna jobbar där!

Gita sa...

Hej Harry -

Du funderade aldrig på att ta flyget???

Harry Harrysson sa...

Jag hade en flygbiljett Bangkok-Köpenhamn i fickan, men som så många har sagt - vägen är halva resan.