Historien börjar 1967 – det vet ju alla.
Historien om Mellanöstern.
Vad som hände före 1967 är så till den grad ointressant att det bara inte finns.
Gud skapade Mellanöstern 1967.
Det vet ju alla.
Nu ska jag berätta något som sällan berättas.
Mellan 1948-1967 var Västbanken och Gaza ockuperat.
Inte av Israel - utan av Jordanien och Egypten.
Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza.
Ni som var med på den tiden, har ni några minnen av att palestinaaraberna på Västbanken sprängde jordanska bussar i luften och att andra palestinaaraber i Gaza sköt så många egyptier de kunde för att befria sej från ockupationens tunga ok?
Hur många intifador hann palestinaaraberna med mot Jordanien och Egypten under åren 1948-1967?
Inte speciellt många...
Palestinaaraberna under jordansk och egyptisk ockupation visste att deras gemensamma fiende var Israel och ockupationen var en bisak.
När Israel 1967 blev tvunget att gå ut och försvara sej mot ett grymt och olagligt anfallskrig blev både Jordanien och Egypten tvugna att dra sej ur.
Israel satt där plötsligt med en massa land, land med invånare men ingen ledning.
Israel fick träda in.
Det sorgliga i denna historia är att hade palestinaaraberna gjort vad Israel gjorde 1948 – accepterat FN´s delningsplan – hade de redan haft allt de kämpar för idag.
De hade kunnat haft ett eget land under 61 år och under den tiden aldrig varit nära en ockupation.
De förlorade nitton åren då?
Om det nu är så att bästa sättet att slänga av sej en ockupation är att starta intifador och mörda så många människor det bara är möjligt, ja då förlorade palestinaaraberna alla dessa gyllene möjligheter under ockupationsåren 1948 till 1967.
Tänk så många bombbälten som inte fick explodera och tänk så många fullpackade bussar de missade att bränna ut.
Tänk vilken lycka det skulle ha varit för dem att bli självständiga och låta allt vad jordanier och egyptier heter lägga benen på ryggen och dra hemöver.
I stället jagade palestinaaraberna judar under den tiden som om inte ockupationen existerade, som om ockupationen inte var det allt överskuggande problemet.
För det var det väl...???
Är det väl??
Eller?
Är det möjligen så att araber gärna kan ockupera varandra lite hipp som happ men så snart israelerna kommer in i bilden så...
Nog tycker jag att jag ser palestinaarabernas mask flyga all sin kos i kvällsbrisen.
Deras ursäkt att det är ockupationen som gjort dem lite våldsamma(!) förlorar den lilla trovärdighet detta påstående eventuellt en gång hade och de står där nakna.
Det är inte ockupationen som är problemet utan problemet är att Israel finns där det finns – men det anser de sej inte kunna säga rakt av.
Kanske skulle pengaflödet tryta då, ve och fasa, och vem vet, kanske skulle den store Obama överväga att höja röstläget och offentligt börja peka på deras uppenbara falskspel?
Kanske rent av börja kräva något också av dem.
”Nej, sådana otrevligheter kan vi ju inte riskera så vi drar väl ett varv till om ockupationen!”
Den kända frasen Abba Eban en gång yttrade känns lika aktuell idag.
"Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity."
Delar av det här blogginlägget bygger på tankar av Tilman Tarach framförda i artikeln ”Why a two-state solution?”
Historien om Mellanöstern.
Vad som hände före 1967 är så till den grad ointressant att det bara inte finns.
Gud skapade Mellanöstern 1967.
Det vet ju alla.
Nu ska jag berätta något som sällan berättas.
Mellan 1948-1967 var Västbanken och Gaza ockuperat.
Inte av Israel - utan av Jordanien och Egypten.
Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza.
Ni som var med på den tiden, har ni några minnen av att palestinaaraberna på Västbanken sprängde jordanska bussar i luften och att andra palestinaaraber i Gaza sköt så många egyptier de kunde för att befria sej från ockupationens tunga ok?
Hur många intifador hann palestinaaraberna med mot Jordanien och Egypten under åren 1948-1967?
Inte speciellt många...
Palestinaaraberna under jordansk och egyptisk ockupation visste att deras gemensamma fiende var Israel och ockupationen var en bisak.
När Israel 1967 blev tvunget att gå ut och försvara sej mot ett grymt och olagligt anfallskrig blev både Jordanien och Egypten tvugna att dra sej ur.
Israel satt där plötsligt med en massa land, land med invånare men ingen ledning.
Israel fick träda in.
Det sorgliga i denna historia är att hade palestinaaraberna gjort vad Israel gjorde 1948 – accepterat FN´s delningsplan – hade de redan haft allt de kämpar för idag.
De hade kunnat haft ett eget land under 61 år och under den tiden aldrig varit nära en ockupation.
De förlorade nitton åren då?
Om det nu är så att bästa sättet att slänga av sej en ockupation är att starta intifador och mörda så många människor det bara är möjligt, ja då förlorade palestinaaraberna alla dessa gyllene möjligheter under ockupationsåren 1948 till 1967.
Tänk så många bombbälten som inte fick explodera och tänk så många fullpackade bussar de missade att bränna ut.
Tänk vilken lycka det skulle ha varit för dem att bli självständiga och låta allt vad jordanier och egyptier heter lägga benen på ryggen och dra hemöver.
I stället jagade palestinaaraberna judar under den tiden som om inte ockupationen existerade, som om ockupationen inte var det allt överskuggande problemet.
För det var det väl...???
Är det väl??
Eller?
Är det möjligen så att araber gärna kan ockupera varandra lite hipp som happ men så snart israelerna kommer in i bilden så...
Nog tycker jag att jag ser palestinaarabernas mask flyga all sin kos i kvällsbrisen.
Deras ursäkt att det är ockupationen som gjort dem lite våldsamma(!) förlorar den lilla trovärdighet detta påstående eventuellt en gång hade och de står där nakna.
Det är inte ockupationen som är problemet utan problemet är att Israel finns där det finns – men det anser de sej inte kunna säga rakt av.
Kanske skulle pengaflödet tryta då, ve och fasa, och vem vet, kanske skulle den store Obama överväga att höja röstläget och offentligt börja peka på deras uppenbara falskspel?
Kanske rent av börja kräva något också av dem.
”Nej, sådana otrevligheter kan vi ju inte riskera så vi drar väl ett varv till om ockupationen!”
Den kända frasen Abba Eban en gång yttrade känns lika aktuell idag.
"Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity."
Delar av det här blogginlägget bygger på tankar av Tilman Tarach framförda i artikeln ”Why a two-state solution?”
BLOGGPÄRLOR
MXp: Abba Eban: Mike Wallace-intervju från 1958 ännu aktuell
Israel i Sverige: USA bygger armé åt Abbas, Frankrike vill bygga en till.
FiM: Bluffen Free Gaza – hur lättlurade journalister utnyttjas
MXp: Abba Eban: Mike Wallace-intervju från 1958 ännu aktuell
Israel i Sverige: USA bygger armé åt Abbas, Frankrike vill bygga en till.
FiM: Bluffen Free Gaza – hur lättlurade journalister utnyttjas
Mellanöstern, Västbanken, Gaza, Israel, Jordanien, Egypten, ockupation, intifada, anfallskrig, delningsplanen, bombbälten, exploderande bussar, Barak Obama, Abba Eban, Tilman Tarach, ...
6 kommentarer:
Det finns alla möjliga uttalanden från "palestinska ledare under de senaste fyra årtiondena om att "palestinierna endast är en politisk konstruktion egentligen är de en del av den övriga muslimska arabiska världen precis som grannarna.
De betraktade sig inte som ockuperade under de där nitton åren. Dessutom var det ju bra att Jordanien lyckats göra området "judenfrei"
Det är märkligt att västvärlden innte hör alla palestinnska deklareranden om att de inte vill ha fred utan endast eldupphör tills de växt sig starkare. Arafat sa ju det på arabiska till sina egna direkt efter Osloavtalet ex.vis.
Underligt att Israel o västvärlden kräver återvändarrätt åt de judar som förlorade sina hem i Judéen o Samarien 1948. Det skulle PA aldrig gå med på, men kräva det för sina egna av Israel kan de.
Det går inte att klistra in i det här kommentarsfältet så uttalandena får jag skicka personligt till dig Gita.
Hoppas att du kommer att tycka att den här korta kommentaren är läsvärd.
Först och främst har du helt rätt i att palestinierna och övriga araber inte motsätter sig Israel pga okupationen utan skälet är själva Israels existens.
Om araberna accepterat FNs delningsplan 1947 hade Israel varit mkt mindre än Israel efter självständighetskriget. Vi hade också haft problemet med den judiska delen enligt delningsplanen 1947 hade en arabisk minoritet på minst 40%. Visserligen kunde man mellan raderna av FN beslutet kanske förstå att denna befolkning skulle förflyttas utanför gränserna till den judisaka staten. Dock oklart av vem. Du kan nog förstå problemen som skulle uppstått.
Palestinierna i Gaza och på Västbanken var inte så benägna att starta intifador då den egyptiska armeen i Gaza och Arablegionen på Västbanken inte såg med blida ögon på demonstrationer som var riktade mot dem.
Västbanken var dessutom inte okuperad av Jordanien utan införlivad som en organisk del av Jordanien.
En liten historia som ilustrerar varför det inte var så vanligt med demonstrationer mot de jordanska myndigheterna på Västbanken. På senvintern 1976 var mitt reservförband förlagt i Jenin. Det var inte helt lugnt men inte speciellt livligt heller. Men en av dagarna blev de palestinska ungdommarna lite livligare och började kasta sten och hindra trafiken på stan huvudleder. Vi fick med lite besvär och en smula skjutande rätt upp i luften så småningom slut på det hela.
Dan på kom några palestinier i 25-års åldern fram till en av våra posteringar och sa skrattande till oss. På det där sättet kommer ni aldrig att få lungt. Hade en sån här demonstration skett på den jordanska tiden (före 1967) så hade dom kört fram med två jeepar med kulsprutor. Skjutit riktad eld mot demonstranterna och sen hade det blivit lungt. Militären hade inte tagit hand om de sårade och de döda. Ni fattar inte hur det går till här. Ni är verklikgen "freierim" (hebr. förb båögda, enfaldiga).
Ett sätt att se vad som rörde sej i palestinaarabernas hjärnor då Västbanken var annekterad av Jordanien (vilket ansågs legalt endast av England och Pakistan, vad gäller Jerusalem endast av Pakistan) är att studera deras ursprungliga Stadgar som gällde 1964-68. Då ville de självklart inte skapa en palestinsk stat på jordanskt land, se §24! Det enda intressanta var att få kål på de förbaskade judarna. I den nya versionen från 1968, vill de plötsligt ha en palestinsk stat.... Som omfattar Israel förstås. Idag gäller Fatahs Konstitution, som är värre än PLO, men inte en enda västpolitiker har anmärkt på DEN, vad jag kan komma på. Den gör det omöjligt att ta första steget in på Vägplanen förstås men - petitesser.
Hej Anneli –
Vet du jag tror det är värre än så. Jag tror – åtminstone i mina mest pessimistiska stunder – att västvärldens ledare mycket väl känner till det du berättar men eftersom det inte är förenligt med deras egen agenda så väljer de att ignorera sådana uttalanden.
Idag när Abbas och hans likar har allt stöd från världens enda supermakt (än så länge) så vågar de tala mer klartext, kräva mer och spela stoppkloss i allt större utsträckning. De vet att vad de än säger och vad de än gör (eller inte gör) så är det musik i Obamas öron.
Jag kommer att lämna min adress via din blogg.
Hej Arieh –
Tack för din intressanta kommentar. Det är alltid roligt att få mera kött på benen för att på så vis vidga sin egen kunskap.
- Det tragiska är att israelerna till stor det även idag beter sej som freierim. Är Israel verkligen så till den milda grad beroende av USA´s välvilja i smått som stort att de måste kräla i stoftet som de nu gör?
Hej Harry –
Jag sitter här och tittar på öppningsceremonin till Maccabiah-spelen. De handlar om förhoppningar och förbrödning utan att något eller någon behöver vara fullkomlig. En förströelse i fredens tecken.
Jag jämför detta med allt hat, våld och smutsigt intrigspel som kommer ut från den palestinska sidan och kan inte hjälpa att jag tycker synd om dem.
Bitterhet drabbar ju bara den som är bitter medan fred och försoning gör människorna hela.
Denna kvasifilosofiska utläggning hoppas jag balanseras av dina hårda fakta som tyvärr hör hemma på en skuggsidan som inte sett solen på mycket mycket länge.
Åter igen – tyvärr.
Skicka en kommentar