Minnesdagen

En av alla dessa minnesdagar som israelerna ägnar sej åt...

Ja det är många som störs av att de minns för mycket och inte tillåter att världen glömmer vad som varit.

Det finns människor som tycker att de frossar i sitt förflutna men de väljer själva vad de anser vara värt att minnas och det får vi acceptera.

25.578 stupade värnpliktiga och offer för terrorattacker.

Jag är dålig på matte men om alla dessa i huvudsak unga människor hade fått leva hade de flesta idag varit mor-och farföräldrar med telningar kryllande kring sej.

Befolkningen hade då också varit bra mycket större än den är idag.

Jag såg att landet nu har strax över 8 miljoner invånare och det skulle vara intressant att veta hur stor befolkningen hade varit om alla dessa 25. 578 hade fått leva och få barn och barnbarn och kanske till och med barnbarns barn.

Hur i hela friden har israelerna kunnat överleva efter alla dessa krig de blivit utsatta för?

Alla riskkalkyler har spruckit flera gånger om för alla de gånger de 'borde' ha förlorat så har landet mot alla odds kommit ur både askan och elden med livhanken i behåll.

Hur det gått till kan ingen riktigt förklara men israelerna har ju gjort sej kända för att fungera bäst när de har kniven mot strupen.

Kanske har de helt enkelt varit tvungna att lära sej denna konst?

På vår kibbuts är det 26 unga vackra män som ingår i summan på drygt 25 tusen.

Många andra kibbutser har förlorat många fler.

Jag påstår att de är vackra för alla människor är vackra i den ålder då man drar ut i krig.

Man tror man är odödlig och äventyret och kamratskapet hägrar.

De flesta kommer hem och kan berätta om sina upplevelser medan alltför många blir kvar i sanden, i havet eller helt enkelt söndersprängda till ingenting.

Föräldrarna och den purfärska änkan med tre barn och ett fjärde på väg blir flera år äldre under den mycket säregna minut då beskedet kom.

Jag vet inte om det hjälper de anhöriga om deras kära betraktas som hjältar?

Kanske.

Det kanske hjälper dem att förstå att ingen av dem är glömd och att ingen av dem dog förgäves.

Netanyahu sa idag – Israel existerar idag tack vare de soldater som gav sina liv för sitt land.

- Ingen gav kanske frivilligt sitt liv för sitt land men resultatet blir ändå detsamma.

Att göra lumpen i Sverige är ett rent tidsfördriv om man jämför med vad Israels ungdomar tvingas gå igenom.

Lång tid tar det också, tre år av deras unga liv.

Det tyngsta är ändå vetskapen om att i morgon kan det vara på allvar.

Allvar har det varit redan alltför många gånger.

Ska det bli krig nu igen?

Ska de 25.000 kanske bli 30.000?

Om israelerna får bestämma så blir det inte fler krig men de har aldrig fått bestämma tidigare och lär förmodligen inte få bestämma nu heller.

Israel är vackert så här i vårens tid, människorna är vackra och förhoppningarna är vackra.

Frågan är om det räcker?

Läs även andra bloggares åsikter om krig, terrorattacker, Netanyahu, lumpen, minnesdag, Israel, ...