04 april 2010

Förhandlingar - vad är det?


Israel beordras lyda och göra vad araberna kräver under tiden samma araber proklamerar och planerar för ökat våld.
Det är så mr. Obamas fredsmäkleri ser ut.

Obamas kravlista på Israel är lång men palestiniernas önskelista är ännu längre.
Varför de trots det i stora stycken sammanfaller får var och en fundera över.

Israels önskelista då?
Vilket skämt...

När man inte bryr sej om att åstadkomma något själv (vill ha, vill ha) så blir man expert på att hitta på ursäkter och sedan är steget inte långt till att börja ställa krav.
Kraven är ju egentligen så banalt löjliga att folk med ett någorlunda tillyxat förstånd borde reagera - men inte då.

Frågan är varför ingen vettig själ reagerar över att palestinierna kräver att man slutar bygga hus i Jerusalem innan man ens börjat förhandla.

Vad är då en förhandling?
En förhandling är när två parter möts och pratar om hur man ska ha det framöver – i stora drag.
Det är under förhandlingarnas gång man – i bästa fall – ska komma överens om vinster och förluster och det är först där man diskuterar parternas eventuella anspråk.

Vad palestinierna nu håller på med är att under käcka tillrop från Obama förvissa sej om att de kommer att få allt de önskar och begär vid en eventuell framtida förhandling.
Om LO går i strejk för att jobbarna inte är nöjda med arbetsgivarnas bud så gör de detta först efter att förhandlingarna havererat – inte innan de börjat.

Det har skrivits och tyckts massor om detta men var finns de röster som berättar för Abbas att han har fått detta beteende plus en hel massa annat om bakfoten?
Egentligen förstår jag inte varför israelerna bönar och ber Abbas - ’snälla söta, kom och förhandla med oss’.
Netanyahu borde istället följa den korrekta dagordningen i sådana sammanhang och säga till Abbas att om han vill förhandla med Israel bör han sluta skapa egna privata förbehåll, det ena mer fantasifullt än det andra.
När han kommit ner på jorden är han välkommen att höra av sej.

Nu säger förmodligen vän av ordning att enligt ’Vägkartan för Fred’ har Israel lovat att sluta bygga på ockuperad mark men eftersom palestinierna signerat samma vägkarta och likaledes lovat att sluta med all hatpropaganda så förstår vi att det inte är där kruxet sitter.
Vi vet alla vad som döljs - nej skroderas om - i palestinska skolböcker, vilken dynga som sprids i officiella media och vilka eldfängda hatpredikningar som avnjuts i moskéerna.
Abbas är väl inte dummare än att han förstår att så länge detta pågår för fullt kan han inte komma med några som helst krav på israelerna.
Därför är han är livrädd att Netanyahu (som inte är någon Olmert, huh...) ska ställa honom mot väggen och börja avkräva honom ett och annat så det är lugnast att helt enkelt störtvägra under vilka barnsliga förevändningar som helst.

Förresten – vad är generellt mest nedbrytande, husbyggen eller hatpropaganda?
Att bygga hus underlättar för kommande generationer.
Hatpropaganda producerar förlorade generationer.

Hur var det nu jag började?
Jo det var något om att paret Obama/Abbas kräver saker av Netanyahu samtidigt som palestinierna laddar för nya våldsdåd.
Finns det ett enda vettigt skäl för Netanyahu att lyssna på någon av dem?
Biståndspengarna från USA är idag mest en vanesak men det är ju det där med makt...
USA har makt och använder idag sin makt till att sätta sej på den judiska nationen till allmänt jubel från arabvärlden.
Detta är naturligtvis musik i Obamas öron så han sätter sej ännu lite tyngre och nu jublar även vänstern.

De palestinska ledarna uppmanar fotfolket att starta ett nytt uppror de så insmickrande kallar ”popular resistance”.
Snygg benämning på ett allmänt snuskigt beteende.

Sen var det det här med språket.
Palestinierna säger de tänker genomföra fredliga demonstrationer... genom att kasta iväg stenblock mot judar.
OK, det är inte första gången vi ser detta smått absurda ordvrängeri så vi är inte längre förvånade.
Vad som är förvånande är att ingen frågat de som blivit stenade om de ansåg att de varit utsatta för våld.
Kanske skulle någon svara nej – ”inte våld utan övervåld”.

Medan Obama fortfarande sitter tungt och svettigt på den judiska nationen kallar palestinernas ledarskikt till strid mot samma judiska nation.
Obama varken ser, hör eller förstår eller gör han det månne...?
I vilket fall kunde han inte bry sej mindre.

Palestinierna kallas till strid på fyra områden.
1. Folkligt motstånd vilket bara är en tjusigare benämning på tyranni och barbari.
2. Politiskt motstånd.
3. Ekonomiskt motstånd.
4. Legalt motstånd.

Om ovanstående är palestiniernas bidrag till avdelningen för ’förtroendeskapande åtgärder’ är det kanske inte så underligt om israelerna är aningens fundersamma inför deras ärliga uppsåt.
Inte underligt alls...
Egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ...

25 mars 2010

Ordtjuvar


Att stjäla ord är inte straffbart – det är bara att ta för sej.
Inte nog med det, man stjäl ordet och låter det sedan få en ny mening ljusår från den ursprungliga.

Vänsterfolket – speciellt i Mellanöstern – har stulit fredsordet.
Man har lagt beslag på det helt och enbart för egen räkning och låter ingen obehörig komma i närheten och tafsa på det.

Taktiken är underbar.
Fred är ju något av det finaste vi kan önska varandra och andra och när nu detta ord blivit kapat accepterar vi det – snudd på – för fred är ju så fint, så bra och så vackert.
Vänstern borde ju må bra av att i någon mån blanda upp sina trista floskler med ett fint ord som – fred.
Det tarvar lite extra tankemöda att förstå att genom denna exklusivitet utesluter och avskärmar man andra från att använda sej av och identifiera sej med detta ord.
De som är måttligt attraherade av vänsterns tänkesätt är härmed effektivt uteslutna från användandet av detta ord – är man inte vänster har man ingen rätt att tala om fred.

Fredsordet är kapat.

Fredsläger
Fredsdemonstrationer
Fredsmöte
Fredsaktiviteter
Fredsrörelse
Fredsarbetare

Fred, fred, fred.
Vänstervriden fred.
Fred endast på vänsterns villkor vilket meddelas med viskande röster och nedtecknas med mikroskopiska bokstäver.

Att en mera högerinriktad person skulle kunna utge sej för att vara ’pro-peace’ anses uteslutet och om detta ändå skulle ske blir vederbörande betraktad med stor misstänksamhet, som en rå inkräktare som inte vårdar sin självbevarelsedrift.
Det har nu gått så långt att man i vissa kretsar synonymiserar vänstern med fred.
Högern förknippar man däremot med krig och allmänt elände.

Fredsordet är definitivt kapat.

Jag tror du skulle få stora problem om du ger dej ut för att hitta någon som inte önskar sej fred för både sej själv, sin familj och sitt land.
Surprise, surprise – även en person som lutar åt höger önskar sej fred, arbetar för fred och skulle göra stora uppoffringar just för att uppnå fred med sin omgivning.
För att generalisera en aning söker vänstern en fred på motpartens villkor medan en person som representerar en mer realistisk världsbild arbetar för en fred acceptabel för sitt eget folk och land.
Denna skillnad är avgrundsdjup och oerhört viktig att ha i minnet.
För att hindra att dimmorna skingras ropar man fred högre och högre medan man slänger ut sina egna till vargarna.

Motparten har lärt sej att den som skriker högst är den som får mest och att droppen verkligen urholkar stenen.
De vet att uttalanden som ”vi kräver”, ”det här är våra rättigheter” smäller högre än israelernas envisa ”vi vill ha freeeeed”.

Att det finns fler sätt än vänsterns krokiga stigar att nå ett fredstillstånd på verkar inte vara helt klart för ”peace-maffian”.
De navelskådar och lyfter blicken till tårna... men har sällan något grepp om sakernas rätta tillstånd, dess djupaste orsaker och följdverkningar.

Att säga att Netanyahu är en fredens premiärminister inriktad på att stifta fred med sin motpart är som att svära i kyrkan.
Rabin däremot har nu, ganska många år efter hans död, förvanskats till en mesig ’peacenik’ eftersom man förnekar eller har ’glömt’ vad han verkligen sade och vad han stod för.
Han var inte ute efter att skapa en palestinsk stat, han var heller inte ute efter att slumpa bort Jordandalen och han var heller inte intresserad av Gröna Linjen.
Möjligen som utflyktsmål men inte som gräns.
Eftersom han är död kan man friskt använda honom som vänstersymbol utan risk att han protesterar men om man var intresserad av vad han faktiskt sade skulle man finna att hans idéer överensstämmer ganska snyggt med vad folkmajoriteten i Israel anser idag.

Man skulle kunna säga att Rabin också är kapad.

Vänstern kapar och gapar som i sina regelbundna demonstrationer tillsammans med gud vet vilka samtidigt som deras bas stadigt minskar.
Att erkänna att man varit fel ute åtminstone från Oslo-överenskommelsens signering till dagens dödsryckningar är inte att tänka på.
”Skulle vi haft fel...inte då”, säger en person som fortfarande anser att Arafat var värdig sitt Nobelpris – Shimon Peres.
Att landet är ett tusental israeler fattigare --- well, man kan som bekant konstruera ursäkter för det mesta här i världen.

Ordtjuvarna har varit framme.

Att israeler dagligen stenas och drabbas av raketsvärmar har väl aldrig bekymrat en vänster/fredsaktivist och om de fortfarande har problem med att förstå varför marken allt mer luckras upp under deras fötter kan de ju börja med att fundera på om det kanske ändå var lite galet och naivt att en gång lägga landets väl och ve i Arafats händer.
I vems händer vill de lägga landets öde idag?
Obama ligger bra till i det avseendet.

Det finns folk och länder som vänstern tror är Israels verkliga och eviga vänner men att sympatier kan skifta över en natt såg vi när Sharon togs emot som en kung i FN någon vecka efter utrymningen av Gaza.
Alla älskade Sharon eftersom han genomfört något som flertalet förstod i längden skulle försvaga Israel och sådant är ju alltid välkommet.
Han hann väl knappt komma hem igen innan det var ’business as usual’.

Slutorden får bli att vänstern och freden inte har speciellt mycket med varandra att göra.
Det hjälper inte att göra som den svagare tiken - lägga sej på rygg och blotta både mage och strupe för att blidka övertiken.

Underdånighet gentemot motparten och en rädsla för att störa och ställa krav är några av vänsterns signum men att tro att detta visar vägen till fred är snudd på genant.

Att stjäla ord gör man dock utan att på något sätt känna sej generade.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ...

NSK DN DN DN355 X702 Db GP398 Tl188 SvD325 GP227 D046 A585 NSk905 Sk905 KrB904 La905 D052 BLT963 AB783 Ya911 Ya939 Kb911 Kb939 Sk924 Sk923 NSk924 La924 La923 NSk923

20 mars 2010

"Dockornas vrede"


Jag vet, jag borde inte skriva eftersom jag inte haft möjlighet att följa det politiska spelet som jag önskat den senaste tiden.
Jag inskränker mej därför till några ord om vad kvällsnyheterna visar med förbluffande regelbundenhet.

Dockteater
Kasperteater
Marionetteater

Ungefär så ser de allra fräschaste upploppen ut i Jerusalem.
Mönstret är bara alltför välbekant.

Vad jag förstår utgick ett påbud från Hamas för några dagar sedan att en viss dag skulle alla ut på gatorna och demonstrera sin vrede – en vredens dag.

När jag blir arg blir jag det på grund av diverse orsaker jag inte kan acceptera – inte för att någon uppmanar mej att bli arg.
Ilska är en känsla och känslor infinner sej i allmänhet inte på kommando.
Arabiska känslor verkar dock ha specifika utgångslägen och aktiveringsmekanismer.

För några dagar sedan gav man således i Jerusalem föreställningen ”Dockornas vrede” och agerandet följde samma banala mönster som så många gånger tidigare.
Ynglingar som efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen drog på sej sina dockuniformer – ja ni vet, tröjor som framhäver en eventuell biceps, någon sorts arafatskynke och så ett försök till rånarluveutrustning – lade sej till med sin mest vredgade uppsyn och sände iväg några stenblock mot närmsta polis.
Aktiviteterna spred sej allt medan dockteaterns handling fördes vidare.
Tjusigt värre.

Vad CNN och andra media visade var endast dockornas sprattlande medan de verkliga aktörerna satt anonyma i kulisserna med alla trådar i sina händer.
Vissa ledare hade dock utsett sej själva till eldarnas herrar och spred svavelosande förbannelser över Israel och israelerna på känt maner.

Araberna har fått för sej att Al Aqsa moskén ska sprängas, rasa samman eller på annat sätt förstöras av israelerna men de har i stridens hetta missat något väsentligt.
Al Aqsa moskén är inte sådär över sej intressant för israelerna i annat avseende än att den gör ett hyfsat jobb för turistnäringen.
Ingen skulle satsa tid eller energi för att se den brytas ned i sina beståndsdelar – det finns en hel del viktigare byggnader i Israel.
Detta är dock dolt för dockorna som fått sej till livs ett mera dramatiskt öde för denna moské och därför springer de gatlopp som yra höns när tuppen är i antågande.

Det är egentligen sorgligt att se hur enkelt fanatiska ledare kan modellera sina gräsrötter till önskad skepnad.
Dockorna är ju bara marionetter som utför ett jobb åt sina arbetsgivare, sina ledare.
En del åker i finkan med rumpan bar men de allra flesta sitter nu hemma vid mammas köksbord och får sina blessyrer omsedda medan de trötta och rätt nöjda glufsar i sej sin humus.
Mission accomplished.

Ännu en pseudohändelse har alltså ägt rum och det konstiga är att dockorna med sina ledare, snörenas betvingare, trots allt vill bo kvar i ”eländet” de demonstrerar emot.
Kanske vill de bo kvar just för att de vet att om de uppvisat samma primitiva beteende mot någon i officiell position i Ramalla hade det inte bara blivit blåmärken utan rubbet hade hamnat bakom lås och bom – eller fått andra följder man helst inte bör tala om på fastande mage.

Att araber kan känna sej kränkta och förolämpade av allt och precis ingenting har vi fått lära oss även om det ibland varit ganska svårsmält.
Man vill ju tro att folk i allmänhet är tillgängliga för sunt förnuft och rim och reson.
Idag är läget sådant att ett nersinglande höstlöv i nordanvinden förmodligen skulle kunna utlösa en arabisk vrede och mot nersinglande höstlöv har vi inte mycket att sätta emot.
Länge leve våren!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...

04 mars 2010

'The Arab Street'


Bor man i ett någorlunda välutvecklat land förväntar man sej att lagar och förordningar ska efterlevas – något så när i alla fall.
Jerusalem, Israels huvudstad, hittar du som vanligt bland rubrikerna och nu som så många gånger tidigare är det bristen på efterlevnad av lagar och förordningar som ekar mellan de gamla murarna.

Jerusalem är ordentligt nerslitet – jag vet egentligen inte varför men förmodligen har det religiösa förtecken.
I de delar där det bor araber har husgytter tagit över allt vad stadsplanering heter vilket stadens ledare genom åren får dela ansvaret för.
Detta borde naturligtvis åtgärdats redan när grunden grävdes till det första olagliga huset för nu sitter de där med ändan bar och vet inte hur de ska komma till rätta med problemet.

Jerusalems relativt nye borgmästare, Nir Barkat, svepte in i stadshuset med fräscha idéer som på pappret skulle låta alla, både judar och araber, få det bättre än idag.
Skrutthusen skulle ersättas av nya fräscha byggnader - med bygglov den här gången - och försörjningsmöjligheterna skulle säkras.
Trodde de ja...

Snabbt som ögat vaknade ’The Arab Street’ som berättade för villiga öron att de visst inte tänkte samarbeta – de gillade sina olagliga hus och det är väl inte mycket att säga om det.
Man kan naturligtvis ha synpunkter på lagar, lagbrott och vanligt bus men om vi inte har lagar att rätta oss efter – vad har vi då?
Ditt och mitt alldeles egna privata tyckande?

Här på kibbutsen får medlemmarna sina hus uppfräschade område efter område och skillnaden mellan före och efter är inte av denna världen.
Vi hade restaurerat vårt hus för bara några år sedan och tyckte nog att vi hade det ganska fint som det var så vi sa att vi inte behöver någon ytterligare uppgradering.
Vi levde ett tag i tron att vi skulle kunna bo kvar i lugn och ro men den dagen kom då vi insåg att vi – mot vår vilja – var tvungna att flytta ut.
Det gällde långtidsplanering och var dessutom en fråga om allas bästa.

Idag har vi bott i vårt tillfälliga boende snart ett år och hör och häpna – vi kommer snart att få flytta tillbaka till vårt hus som nu är fräschare än fräscht.
Vi är nöjda, kibbutsfolket är nöjda - alla är nöjda.

I Jerusalem är ingen nöjd för det verkar som om ingenting blir gjort – inte inom rimlig tid i alla fall.
Det olagliga husgyttrets invånare tog naturligtvis tillfället i akt att bråka om saken och är det några som har chefen för stormakten USA’s öra så är det araber i olagliga hus.
(Jag sa inget om bisarra prioriteringar – det var ni själva som tänkte så.)
Det är vid det här laget ett välkänt faktum att en missnöjd och missförstådd arab – oavsett orsak - har världens odelade sympati.
Även president Obamas odelade sympati...

Obama ansåg att för att hålla våldstendenserna på acceptabel nivå på ’The Arab Street’ så borde man i Jerusalem ge blanka den i vad lagen säger.
Jag undrar om han för ett ögonblick tänkte att man skulle kunna gå den andra vägen, den lagliga, och stödja de som vill riva för att sedan bygga nytt enligt konstens alla regler - lagliga regler.
Jag tror knappast Obama snuddade vid den tanken för han är inte inprogrammerad för ageranden som inte stärker hans popularitet i arabvärlden.
Nåväl, han ’tipsade’ Netanyahu och sedan var borgmästarens auktoritet ett minne blott.

Alltså – det olagliga husgyttret står kvar och ’The Arab Street’ har lugnat ner sej - för den här gången.
I morgon kommer nya utmaningar – det finns hur mycket som helst man kan bråka om i Jerusalem.
Araberna är ju så känsliga... och världen håller just på att lära sej att med arabiska känslor leker man inte.
Ack ja.

Synd att judarna inte är lika känsliga så de kunde leverera sina krav med samma omutliga övertygelse som araberna.
Tyvärr verkar vägen dit vara mycket lång men så har de heller inte begåvats men en alldeles egen gata...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ...

27 februari 2010

Hålla handen



http://hd.se/angelholm/2010/02/27/fran-angelholm-till-vastbanken/
Klicka på ovanstående länk för att bättre hänga med i nedanstående resonemang.

Artikeln handlar om en av de mest tveksamma företeelser den svenska kristenheten kört igång, och det vill inte säga lite.
Följeslagarföreteelsen.

Varför omger sej artiklar som den här med en omisskännlig doft av rasism?
I kraft av vad ...??? åker Sofie till Västbanken för att traska vägen fram bredvid barn och bönder när de går till sina dagliga sysselsättningar?
Åker Sofie till Västbanken för att hon anser hon är mera värd att lyssna på och mera värd att ta hänsyn till eftersom hon har ett vitt skinn?
Detta är faktiskt i praktiken vad hon säger.
Följdresonemanget blir då att hon anser att ett mörkare skinn är mindre värt och degraderar dessa olyckliga människor till en position där enligt någon obskyr naturlag ingen lyssnar på dem och ingen visar dem någon hänsyn.
Detta är solklar rasism.

Kanske handlar det dessutom om en proxy-rasism där Sofie och de som sänder ut henne menar att de israeliska värnpliktiga och nybyggarna skulle agera utifrån rasismens lagar och behandla henne och hennes skyddslingar bättre för att hon begåvats med ett vitt skinn?
I så fall känner hon dåligt till hur befolkningsmixen i Israel ser ut där allt från svart till vitt är representerat och ingen fäster något avseende vid om Sofie har vitt eller grönt skinn.
Förväntningarna om särbehandling är alltså totalt ogrundade – som väl är.

Kanske är den israeliske värnpliktige hon ämnar ”dämpa” (Good bless...) rent av vitare i skinnet än vad Sofie från Ängelholm är?
Kanske är det bara en liten flirt hon är ute efter?
Är det möjligen något annat Sofie anser sej representera som vi andra inte känner till men som kvalificerar henne för uppgifter ingen annan på Västbanken klarar av?

En annan oregerlig liten tanke dyker upp längre ner i texten där Sofie säger att hon ämnar ”försöka dämpa våldet” och att ”västerlänningars närvaro har en lugnande effekt”.
Hur tänker Sofie försöka dämpa våldet när palestinierna rullar igång sina stenkastningsorgier?
Rensa området från stenar?
Handgripligen ta stenarna ur händerna på bicepspojkarna?
Distrahera dem med en kopp kaffe?
För att hålla dem på gott humör bör hon i vart fall vänta med att avbryta föreställningen tills det ditkallade CNN fått de bilder de anser sej behöva för kvällens avsnitt ur serien ”Det kämpande Palestina”...

Sedan - vad menar Sofie med att västerlänningars närvaro har en lugnande effekt”?
Lugnande effekt på vad?
På vem?
Blir demonstrationerna lugnare, blir stenarna mindre, blir plakat-texterna mindre hatiska?

Jag å andra sidan är övertygad om att följeslagarna snarare spär på ettrigheterna då deras närvaro ger upprorsmakarna råg i ryggen och stärker deras idé om att demokratiska metoder bör förkastas även i fortsättningen till förmån för nuvarande våldsmetoder.

Fritt fram alltså tack vare Sofie och hennes kamrater.

Skulle deras närvaro möjligen ha en lugnande effekt på israelerna???
Faktum är att de israeliska pojkarna, visa av tidigare palestinska upplopp, står passiva en bit bort och har rysligt långtråkigt tills deras närvaro krävs för att dämpa ytterligare ett palestinskt våldsutbrott.
Det är inte alltid så glamoröst att agera babysitters.

Sofie och hennes kamrater gör bäst i att övervara evenemanget på behörigt avstånd - inte minst för deras föräldrars skull som förmodligen följer spektaklet från TV-sofforna hemma i Svedala.

Projektets namn anger att aktiviteterna är ämnade att täcka både Israel och vad som möjligen en gång blir Palestina men vad jag förstått har ännu inga följeslagare placerats i Israel.
Barnen i Sderot har all anledning att känna sej diskriminerade och en förklaring från projektledningen vore välkommen.
Är omnämnandet av Israel endast ett fikonlöv för denna genanta partiskhet?

Sofie bör naturligtvis överhuvudtaget inte åka till Västbanken utan i stället försöka reda ut för sej själv hur hon kunnat hamna så otroligt galet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ...

20 februari 2010

Avigdor Lieberman


Avigdor Lieberman, Israels utrikesminister, väcker alltid känslor.
Speciellt när han uttalar sej vilket han gör med viss regelbundenhet.
För finkulturens folk är dessa känslor förknippade med skräck blandade med viss avundsjuka för ”karl’n säger ju vad vi andra knappt vågar tänka”.
Han säger det dessutom utan krumbukter och krusiduller men med en klarögd förmåga till sunda slutsatser – dock inte alltid salongsfähiga sådana.
Att vara fin i kanten ligger inte högst på hans prioriteringslista.

Man hör ofta att Lieberman är burdus, oborstad och okänslig och att han dessutom lever världar från den diplomatiska sfär han förväntas agera utifrån.
Gräsrötterna förstår precis vad han menar medan etablissemanget rynkar på lilla näsan, suckar och anser att han definitivt är rätt man på fel plats.

Vad är det då med Lieberman som är så provocerande?
Jag är inte längre säker på att det är hans bully-mentalitet som stör utan att det faktiskt är vad han säger som är så utmanande.
Lieberman säger saker som även en vänsternisse inser är både rätt och riktigt men som han absolut inte vågar säga högt.
Högt blir det dock var gång Lieberman säger något i kraft av både hans röstresurser och hans position.

Jag misstänker att man numera använder Liebermans tveeggade rykte som ursäkt för att kritisera honom medan man egentligen är ute efter att kritisera vad han säger.
Personangreppen är i själva verket angrepp på hans åsikter.
Detta tillvägagångssätt är naturligtvis både enklare och mera oantastbart och underlättar definitivt processen att plocka ner honom.
Folk vet att de inte har mycket att hämta om de skulle polemisera med hans logik så därför försöker de eliminera honom via hans rykte.

Ett av de mest brännbara förslagen Lieberman levererat är att palestinier kommer att vara medborgare i Palestina och israeler kommer att vara medborgare i Israel – det vill säga om palestinierna en dag bestämmer sej för att de är beredda att ta ansvar för en egen stat.
Brännbart - hmmm...???
Danskar lever i Danmark och svenskar i Sverige så varför skulle det vara så omvälvande om palestinierna ges möjlighet att t.ex. rösta i ett Palestina?

Är det ett så ruttet land palestinierna tänker skapa att ingen av dem kan tänka sej att bo där?
Är landet de trånar efter så mycket sämre än Israel så – what’s the point?
Är det möjligen vissa 'godsaker' i Israel de skulle sakna?

Finns det inga palestinier som känner ansvar för ett nyfött Palestina, vill bo och bygga där och dra sitt lilla strå till stacken?
Detta sagt mot en bakgrund av palestiniernas dagliga klagomål och fördömanden av det land där de idag njuter friheter och rättigheter folk i kringliggande arabländer bara kan drömma om.

Nej, angreppen på Lieberman känns inte genuina, de känns egentligen ganska torftiga.
Man klarar inte av hans fräscha och ibland fräna diplomati där han gör något så ovanligt som att säga vad han menar och mena vad han säger.

Känns detta alltför avancerat så kolla runt – möjligen finns det kurser???


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ...

15 februari 2010

Hur gör karl'n?


Hur gör han egentligen, han Ahmad......, ja ni vet.
Hur gör karl’n?

Hur klarar han av att dupera folk med makt medan gräsrötterna förstår bara alltför väl?
Var lär man sej sådant?

Irans president har nu hållit på att slå blå dunster i ögonen och öronen på världens kloke ett bra tag men trots det är det ytterst få som betraktar hans utbrott mot en bakgrund av realistiskt blått – de flesta fortsätter att se genom det rosa skimmer som omger naivitetens föregångsmän.
De lyssnar vördnadsfullt och låtsas att de överväger hans synpunkter i akt och mening att inte irritera denne man de mycket väl förstår snart kommer att kunna ge order om att trycka eller inte trycka på knappen.

Stora män varnar för att göra Ahmadinejad upprörd för då...
Tror de att han kommer att skicka iväg en lite mindre bomb om han är lite mindre upprörd?
Att Ahmadinejad inte tänker i sådana banor känner de uppenbarligen inte till, de vill i vart fall inte bli påminda om att den iranske presidenten inte pysslar med samma glädjekalkyler som de själva.

Var har Ahmadinejad lärt sej denna helt suveräna och mycket imponerande taktik som han dessutom personligen förfinat till orientalisk brillians?
Ett steg framåt med löften om samarbete och flexibilitet som strax möts av nya fräscha villkor vilket tvingar omvärlden ta två steg bakåt.
Västvärldens ledare kliar sej i huvudet och förstår ingenting – vi hade ju ett avtal som i en liten ask...
Grejen är att Ahmadinejad aldrig haft någon avsikt att pressa ner ett avtal i någon ask, han gav i stället sina ord vingar för att flyga bort till okända stränder.
Kvar stod förundrade män medan den iranske presidenten på nytt bjuder omvärlden på sina nygamla löften.

Jag är imponerad.
Ahmadinejad är smart och hans skolning från 'Tusen och en natt' har varit en ovärderlig tillgång.
För att göra bilden fullständig så verkar västländerna inställda på att bli lurade men det får naturligtvis inte se ut som att de blir lurade för ingen gillar att tappa ansiktet.
Därför döljs piruetterna under ett förhandlingsbord för det verkar ju ambitiöst och så...
Man har ju sin image att vårda.

Obama hade ambitionen att bryta denna onda cirkel genom att vara snäll.
Om jag är snäll mot Mahmoud så borde i rimlighetens namn han också vara snäll mot mej och sedan kan vi ha ett snack – vi kompisar emellan.
Så tänkte Obama – tror jag.
Det sprack.

Nu mumlas det om sanktioner men detta mummel hörs knappast ut i verkligheten.
Menlösheten har skördat nya triumfer.

Frågan kvarstår – hur gör karl’n?
Kan man gå kurser?
ABF?
Bilda? Bilda – naturligtvis!
De har ju skapat sej en profil som inkluderar ett israelhat som har många kvaliteter gemensamma med vad Ahmadinejad bjuder på.

Borde den iranske presidenten lära av oss eller har vi något att lära av honom?
För att göra en sak klar – han kommer aldrig att lära av oss men kanske blir vi tvungna att lära av honom för att åtminstone förstå grundreglerna i det spel han driver.
Att vinna detta spel kommer vi aldrig att göra, taffliga som vi är, men vi har kommit en bit på väg när vi lärt oss att ord ibland har vingar – att så snart de flugit iväg från den som uttalat dem återstår bara tom ansvarslöshet.
Ord som uttalades igår är bortflugna idag och vi står och stampar på samma ställe – i bästa fall.

Ahmadinejad är en duperingskonstnär av guds nåde och att nå upp till hans nivå är inte att tänka på.
Vad vi möjligen skulle kunna åstadkomma är att våga se i backspegeln, erkänna våra misslyckanden för att sedan – möjligen – lära av dem.
Inte ens för detta blygsamma mål har vi all tid i världen.

Men hur gör han då, han Ahmadinejad?
Ingen aning - men han kör hårt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ...