Hur gör karl'n?

Hur gör han egentligen, han Ahmad......, ja ni vet.
Hur gör karl’n?

Hur klarar han av att dupera folk med makt medan gräsrötterna förstår bara alltför väl?
Var lär man sej sådant?

Irans president har nu hållit på att slå blå dunster i ögonen och öronen på världens kloke ett bra tag men trots det är det ytterst få som betraktar hans utbrott mot en bakgrund av realistiskt blått – de flesta fortsätter att se genom det rosa skimmer som omger naivitetens föregångsmän.
De lyssnar vördnadsfullt och låtsas att de överväger hans synpunkter i akt och mening att inte irritera denne man de mycket väl förstår snart kommer att kunna ge order om att trycka eller inte trycka på knappen.

Stora män varnar för att göra Ahmadinejad upprörd för då...
Tror de att han kommer att skicka iväg en lite mindre bomb om han är lite mindre upprörd?
Att Ahmadinejad inte tänker i sådana banor känner de uppenbarligen inte till, de vill i vart fall inte bli påminda om att den iranske presidenten inte pysslar med samma glädjekalkyler som de själva.

Var har Ahmadinejad lärt sej denna helt suveräna och mycket imponerande taktik som han dessutom personligen förfinat till orientalisk brillians?
Ett steg framåt med löften om samarbete och flexibilitet som strax möts av nya fräscha villkor vilket tvingar omvärlden ta två steg bakåt.
Västvärldens ledare kliar sej i huvudet och förstår ingenting – vi hade ju ett avtal som i en liten ask...
Grejen är att Ahmadinejad aldrig haft någon avsikt att pressa ner ett avtal i någon ask, han gav i stället sina ord vingar för att flyga bort till okända stränder.
Kvar stod förundrade män medan den iranske presidenten på nytt bjuder omvärlden på sina nygamla löften.

Jag är imponerad.
Ahmadinejad är smart och hans skolning från 'Tusen och en natt' har varit en ovärderlig tillgång.
För att göra bilden fullständig så verkar västländerna inställda på att bli lurade men det får naturligtvis inte se ut som att de blir lurade för ingen gillar att tappa ansiktet.
Därför döljs piruetterna under ett förhandlingsbord för det verkar ju ambitiöst och så...
Man har ju sin image att vårda.

Obama hade ambitionen att bryta denna onda cirkel genom att vara snäll.
Om jag är snäll mot Mahmoud så borde i rimlighetens namn han också vara snäll mot mej och sedan kan vi ha ett snack – vi kompisar emellan.
Så tänkte Obama – tror jag.
Det sprack.

Nu mumlas det om sanktioner men detta mummel hörs knappast ut i verkligheten.
Menlösheten har skördat nya triumfer.

Frågan kvarstår – hur gör karl’n?
Kan man gå kurser?
ABF?
Bilda? Bilda – naturligtvis!
De har ju skapat sej en profil som inkluderar ett israelhat som har många kvaliteter gemensamma med vad Ahmadinejad bjuder på.

Borde den iranske presidenten lära av oss eller har vi något att lära av honom?
För att göra en sak klar – han kommer aldrig att lära av oss men kanske blir vi tvungna att lära av honom för att åtminstone förstå grundreglerna i det spel han driver.
Att vinna detta spel kommer vi aldrig att göra, taffliga som vi är, men vi har kommit en bit på väg när vi lärt oss att ord ibland har vingar – att så snart de flugit iväg från den som uttalat dem återstår bara tom ansvarslöshet.
Ord som uttalades igår är bortflugna idag och vi står och stampar på samma ställe – i bästa fall.

Ahmadinejad är en duperingskonstnär av guds nåde och att nå upp till hans nivå är inte att tänka på.
Vad vi möjligen skulle kunna åstadkomma är att våga se i backspegeln, erkänna våra misslyckanden för att sedan – möjligen – lära av dem.
Inte ens för detta blygsamma mål har vi all tid i världen.

Men hur gör han då, han Ahmadinejad?
Ingen aning - men han kör hårt.


Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Ahmadinejad, Barak Obama, Iran, ...