Turistanarkisten

Anarkister är på modet, anarkister är inne.
Anarkism är lösningen på förlamande sysslolöshet.

Att vara anarkist idag är enligt anarkisten själv liktydigt med att vara ung, stark och – lycklig.
Han är dessutom socialt och politiskt aktiv – en som offrar sitt eget blod för sin broder.

Naturligtvis behöver man inte skrapa speciellt hårt på denna självuppoffrande yta för att finna en grupp vilsekomna själar.
De uppträder alltid i grupp - men det visste ni väl.
Förmodligen känns det tryggare så.

Det finns en plats på Västbanken som heter Biliin.
Säkerhetsbarriären med de många smeknamnen drar fram inte långt därifrån så därför har denna lilla ort utsetts till anarkisternas högborg.
Anarkisternas Mecca.

Där samlas varje fredag ett gäng turistanarkister för att demonstrera men i ännu högre grad för att skaffa sej dessa åtråvärda kvitton på att man är en äkta anarkist.
Varje litet blåmärke är värt ett kungarike.

Vilka är då dessa anarkister som kommer till Biliin?
Om ni tror det är bekymrade bybor då är ni fel ute för merparten är europeiska ungdomar som tycker Europa är alltför välordnat, alltför välorganiserat och alldeles för väluppfostrat.
Om ni händelsevis ser några araber bland demonstranterna så har dessa bussats in från avlägsna orter via ett numera väloljat transportsystem.

Europeerna är lätta att känna igen för de ser likadana ut allihop.
En kafiya inköpt på Kensington High Street.
Jeans i 400-dollar-klassen.
Sportskor ur Limited Edition.
BlackBerry.
Videokamera.
Nycklar i bakfickan till den nya sportbilen från pappa.
Solglasögon från Cartier och så detta åtråvärda blåmärke på axeln...

Dagen efter demonstrationen slängde han sin Tshirt och vandrar nu runt i bara ett linne med det synliga beviset på axeln att han är en tvättäkta anarkist.
Ingen kick han tidigare provat slår detta.

I Biliin blommar kommersen.
Restaurangerna har fått anställa mer folk och bordskapaciteten har fördubblats.
Övernattningar med frukost erbjuds i snart sagt varje hus.
Affärerna går lysande.
Vem vill inte ha med sej hem en nyckelring med en liten söt snutt av skyddsbarriären dinglande och pinglande bland villanycklarna?

Frågar du mannen på gatan i Biliin om han vill ha bort skyddsbarriären så tittar han sej först över axeln innan han svarar.
Svaret blir därefter ett NEJ.

Detta är det tragikomiska i berättelsen att det som började med bybornas ogillande av skyddsbarriären har blivit en attraktion för arbetslösa och uttråkade ungdomar med rika föräldrar.
På hemmaplan skulle dessa gunstlingar aldrig smutsar ner sina välmanikyrerade handsingar med stenkastning men i Biliin må det vara hänt – man känner sej ju så härligt anarkistisk efteråt.

anarkism, Biliin, skyddsbarriären, blåmärke, Europa, kafiya, ...