Värst, värstare, värstast

Ett kilo och ett kilo till.
Sedan bara 400 gram men efter det ett rejält hopp med ytterligare 950 gram.
Nästan ett helt kilo till.
Efter några år står vågen på hundra och det enda som kan rädda vederbörande är en operation – en magsäcksförminskning.
En intressant observation är att den nu relativt korpulente individen inte ser sej själv som tjock, endast om personen i fråga passerar en spegel blir verkligheten verklighet – så att säga.

Judehatet tar sej många uttryck.
En del är brutala men ännu fler är sofistikerade och ökar i kraft och intensitet på ett smygande och försåtligt sätt.
Efter några års smygökning ser vi idag en hundraprocentig acceptans av judehat i svenska media, man sporrar varandra för att vara värst, och endast en operation kan rädda den svenska folksjälen.
En intressant observation är att svenska media inte på något sätt accepterar denna beskrivning utan anser att de utför sina journalistiska plikter på ett fullgott sätt.
För att verkligheten ska hinna ifatt dem och bli verklighet även för dem krävs dock mer än en spegel – kanske blir det nödvändigt med en intensivbehandling på ett avgiftningshem.

Efter dessa jämförande funderingar är det dags att fundera över VARFÖR Aftonbladet publicerade sin famösa artikel om en 17 år gammal händelse.
Vad ville de uppnå och vilken reaktion förväntade de sej?

Kände de ett tvingande behov av att återuppliva en 17 år gammal ögonvittnesskildring som inte hade några svar att ge utan enbart utmynnade i fler frågor?
Trodde de att denna historia skulle ha ett oemotståndligt allmänintresse som motiverade denna något bisarra journalistiska metodik?
Var berättelsen av den kalibern att den kunde inspirera och lyfta folksjälen?
Ville de dra sitt strå till den snabbt växande stacken av judehat – kanske rent av vara en ledande kraft i denna utveckling?

Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör, anser i en artikel i SvD idag att det finns frågor de israeliska myndigheterna har en skyldighet att svara på.

Nu börjar det bli knepigt.
Hur ska de israeliska myndigheterna kunna svara på frågor som ännu inte ställts?
Det mest anmärkningsvärda är att Jan Helin och hans medarbetare haft 17 år (sjutton år) på sej att ställa dessa frågor och få sin nyfikenhet stillad.
Detta hade naturligtvis inte haft samma dramatiska och spekulativa sprängkraft som den åsyftade artikeln utan varit bra mycket - ja, mesigare.

Nu tror jag kanske inte att Jan Helin har några dagliga chatt med israeliska myndigheter men nog kunde det vara värt en extra arbetsinsats för att få behålla sin journalistiska heder?

Kilo läggs till kilo och judehat läggs till ännu mera judehat.
Plötsligt är man tjock och vad gäller judehatet är uppviglarna i total avsaknad av självinsikt (eller...?) allt medan offren har svårt att förstå att det tillåts att hända igen...

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Jan Helin, svenska media, judehat, ...
AB SvD D SvD D DN