Besvikelsen Barak

Är det någon som kommer ihåg Sharon?
Ariel Sharon.
Hans öde lämnar ingen oberörd vad man än tyckte om hand politik på senare år.
Två av hans söner har också vistats en del i offentlighetens ljus och då inte enbart i positiva sammanhang.
Omri Sharon avtjänar just nu ett fängelsestraff för skumma penningtransaktioner i samband med sin fars valkampanjer.
Den andre sonen, Gilad, har heller ingen snövit bakgrund. Periodvis var han misstänkt för storhetsvansinne (brottsligt?) i affärsvärlden.

Gilad skrev nyss en artikel i Ynetnews där han satte på pränt sin besvikelse över Ehud Barak, partiledare och försvarsminister.
För var dag som går får Gilad fler sympatisörer då det går upp för allmänheten att Barak bara är ett tomt skal när det gäller politik. Han må vara Israels mest dekorerade soldat genom tiderna men något järnskrot för pålitlighet, mod och handlingskraft lär han aldrig ha fått - och lär knappast få.
Han har gett löften han sedan uppfunnit ursäkter för att aldrig uppfylla och hans löften att göra något åt säkerhetssituationen i söder runt Gaza har stannat vis prat. Löften och prat.
Att sparka ut Olmert har han heller inte dugt till. Hade han bara lyckats med det hade mycket annat blivit honom förlåtet.
Förmodligen har senaste Libanonkriget lagt sitt fuktiga hästtäcke över alla kloka beslut och kvar finns bara ett paralyserat och frustrerat ledarskikt.
När det nu förhandlas om krigföring på sparlåga tyckte någon det var läge att också kräva Gilead Shalits frigivning. Stora och karska ord basunerades ut - ingen överenskommelse utan Shalit - men tidens tand har åter igen fört bort Shalit från rubrikerna.
Velighet och ännu mera velighet.

Att Baraks egenintressen kommer i första hand lär ingen tvivla på längre och att inte förstå när det är dags att gå från ord till handling lär folk ha svårt att förlåta.

En betraktelse om en rosa tvätt - eller hur det nu var?

Man behöver inte jobba ihjäl sej på en kibbuts men vi får ställa upp på lite extrajobb då och då. En kompis och jag tar hand om tvätten åt de kibbutsungdomar som gör sin värnplikt. Det är en service kibbutsen ger mammorna (vad trodde ni?) för att de inte ska behöva ta dyrbar kvalitetstid från sina telningars ledighet genom att stå och skrubba deras tvätt.
Vi behöver inte stå och gno för hand utan använder oss naturligtvis av de stora maskinerna som finns i tvätteriet.När vi sorterar kläderna ser vi att de som använt dem gjort rätt för sej - vissa persedlar kan stå för sej själva.
På sista tiden har vi tyvärr sett en tydlig kvalitetsförsämring vad gäller klädernas status.
Det tyder kanske på att Israel blivit angripet alltför många gånger och varit tvunget att ge sej ut och försvara sej lite för ofta.
Krig sliter - även på kläderna.
Alla kan inte se ut som Israels ÖB, Gabi Ashkenazi, på fotot här ovanför.

Soldatkläderna är allmänt fransiga, trasiga på fel ställen och saknar ofta knappar.
Botten på fickorna är uppslitna och oanvändbara om man nu inte försökt avhjälpa detta med hjälp av säkerhetsnålar.
Det är lite deprimerande att se förfallet och jag undrar om killarna verkligen lagt informationen på minnet att man kan få byta uttjänta persedlar mot nya?
Kanske väntar de på EU-pengar för att skaffa lika tjusiga uniformer som palestiniernas Fayad gett sina krigare?
I slutet av kvällen var i alla fall kläderna rena och i optimalt skick och jag styrde hemåt.
Ute var det en rosa kväll.
Stilla, halvljust och - rosa.
De snusvita husen var rosaskimrande och himlen brann i ett rosa spektrum.
Kråkorna hade stuckit in lite rosa fjädrar här och där bland allt det grå och cement och betong hade fått en rosa ytbehandling.
Det var en kväll då en grå själ blev förvandlad till en rosa ängel.
Dagen efter ramlade jag in mitt i ett TV-program om Lappland.
Samma rosa värld fast där var det snön som var rosa.
Renarnas mular hade spår av rosa frost och hundspannen skummade av fradga i en gammalrosa nyans.
Molnens rosa skuggor vandrade förbi medan lappgumman koncentrerat arbetade med sina näverkonstverk i regnbågens alla färger.
Mest den rosa.
Visst behöver vi skönhetsupplevelser. Ganska ofta.
De behöver inte vara rosa - men det hjälper.

Tankevurpor

Någon påpekade att jag i gårdagens epistel inte hade med ordet UTPRESSNING.
Alldeles riktigt. Det var inte med.
Det var både ett förbiseende och en tankevurpa.
Förbiseendet är inte mycket att orda om - jag glömmer saker varje dag och får leva med det.
Tankevurpan är allvarligare.
Det är samma tankevurpa den israeliska informationen till yttervärlden blivit offer för.

Den israeliska informationen om vad som här i landet sig tilldragit haver... är oftast bristfällig. Det beror inte på att man inte har klart för sej vad som pågår utan att man tar för givet att omvärlden också är informerad - åtminstone om grunderna och de mest uppenbara företeelserna.
Detta har visat sej vara ett önsketänkande utan verklig bas och på så sätt uppstår farliga luckor.
Israelerna tror att folk vet och när det senare visar sej att de inte alls visste - då är det ofta för sent. Tillrättalägganden i efterhand är inte "the real thing" och har oftast samma effekt som att spotta i motvind.

Israel måste utgå från att ingen känner till någonting. Inte ens de mest elementära sammanhangen. Varken var Israel ligger, hur stort det är eller vad huvudstaden heter.
Om man sedan låter det ingå i bilden att bakgrundskunskaper endast är ett långt ord utan innehåll så vet man kanske lite bättre hur korrekt information bör utformas.

Har man planer på att yttra sej är det lämpligt att åtminstone i viss mån känna till sitt ämne.

Från den gamla goda tiden

Från den gamla goda tiden när lakan var på modet.
Hamas och Fatah på gemensam pilgrimsresa till Mecka, men inte ens denna symboliska handling kunde rädda den gemenskap som egentligen inta alls är någon gemenskap.

Hamas har något vi alla längtar efter.
De har en mytomspunnen mystik som attraherar oss vardagsgrå människor. De är fräcka och uppkäftiga, något vi i våra mörkaste stunder bara kan drömma om. De tar god tid på sej - får de inte vad de vill idag så väntar de gärna till i morgon. De har en Allah-tro som överskuggar allt och som gör livet jätteenkelt - de behöver ju aldrig ta några egna beslut som de sedan skulle behöva ta ansvar för.
Allah har alla svaren.

Mashal, han i mitten, är högsta hönset. (En flitig bloggerska tyckte han hade fina ögon...)
Han är nästan Allah, men inte riktigt. Han är i vart fall den som bestämmer här på vår enda jord.
Mashal har också en alldeles egen moralkod han genom brillianta PR-gubbar lyckats sprida till sina medmäniskor.
Rakt av.
Hans moralkod innefattar axiom som:
"Jag utför en grov kriminell handling som i sin förlängning ger mej alla rättigheter att utföra fler grova kriminella handlingar."
Tala om brott mot mänskligheten, brott mot internationella lagar och förordningar och brott mot det mesta resten av oss anser vara brottsligt.

Hamas kidnappade en israelisk värnpliktig och har hållit honom som gisslan i snart två år. Omständigheterna för killen, Gilead Shalit, under alla dessa dagar, timmar och minuter vill vi andra, idag mera lyckligt lottade, helst förtränga.
Nu vill Hamas med Mashal i spetsen byta Gilead Shalit mot en ansenlig mängd Hamaskrigare som är dömda och avtjänar straff för några av de grövsta handlingar du kan utföra mot dina medmänniskor och HAN ANSER SEJ HAR RÄTT ATT GÖRA DET.
Det ruskiga är att du och jag har blivit så hjärntvättade att vi också anser att han är i sin fulla rätt att begära denna människohandel. Hade vi haft en avvikande mening hade vi väl protesterat...
Åtminstone hade väl Carl Bildt protesterat.
Åtminstone hade väl Reinfeldt protesterat.
Europas utrikesministrar hade väl protesterat.
Europas regeringschefer hade väl protesterat.
Condoleezza Rice hade väl protesterat och Bush...

Inte då. Knäpp tyst. Tyst som i graven, vilket naturligtvis uppmuntrar Mashal att gå på i ullstrumporna.
Tala om moralisk bankrutt och en lika moralisk ruttenhet.

Nej, resten får ni tänka ut själva - men tänk till ordentligt.
Gör som Mashal, ta tid på dej.

Om naturlagar

Ringar på vattnet, ja...
Jag önskar ofta att det politiska spektaklet kunde uppföra sej mera enligt naturens lagar, men det är uppenbarligen en alltför häftig önskan.
Palestiniernas lille Erekat har bett USA att sparka Israel extra hårt så de lägger sej platt i stället för att göra sin plikt - att försvara sina medborgare mot oprovocerat våld.
Det onaturliga i sammanhanget är att Erekat inte säger direkt till de skjutglada killarna i Hamas och Jihad och allt vad de nu heter, att "om ni vill leva i lugn och ro så får ni banne mej sluta upp med era barnsligheter och sluta skjuta iväg erat järnskrot in över israeliska byar och kibbutser."
Varför går inte Erekat direkt till källan för eländet?
Jag vet faktiskt inte.
Min man skulle förmodligen kalla beteendet för "orientalia".

Kan en arab aldrig erkänna för en icke arab att araben kan ha fel?
Är det så otroligt synd om folket i Gaza att man inte kan "lägga sten på bördan" genom att kräva någon sorts förändring av deras beteende?
Inser han det hopplösa i att försöka tala förstånd med dem?
Tror han inte USA känner till vilka som är roten till det onda i våra trakter?
Med mera...
Dessa låtsaslekar gör inte det politiska spektaklet enklare att förstå och resultaten uteblir också som regel.
Trots att Erekat lägger pannan i djupa veck.

Hatpropagandans död - lätt som en plätt.

Det var naturligtvis bara en tidsfråga när Jordanienpalestinierna och Egyptenpalestinierna skulle finna att olikheterna dem emellan vägde lättare än det gemensamma hatet mot Israel.
En av de första åtgärderna de vidtog var att stoppa hatpropagandan gentemot varandra.
Jordanienpalestinierna slutade kalla Hamas för kriminella, religiösa idioter och Egyptenpalestinierna slutade kalla Fatah för Israels och USAs hantlangare.
Bra.
Så enkelt var det.
Hatpropaganda är alltid giftig och gift för sällan något gott med sej.

Jag tänker mej försiktigt in i situationen där palestinierna lika enkelt hade stängt av hatpropagandan mot Israel och mot judarna.
Hur hade våra trakter sett ut då?

Vi hade sett ett antal palestinska generationer som förstått att bästa sättet att förbättra sin egen situation var att samarbeta med israelerna.
Vi hade sett ett antal palestinska generationer som vågat lämna terrorismen bakom sej för att i stället bygga upp sitt land.
Vi hade sett ett antal palestinska generationer som inte varit rädda för att sluta fred med Israel, även om man i första vändan inte hade fått allt.

Hatpropagandan är giftet i ådrorna som begränsar individens handlingsfrihet enligt skygglappsprincipen.
Den skapar en fanatism byggd på rädsla som förkrymper och förnedrar människovärdet.

Hat+Propaganda=Fångenskap

Om hatpropagandan står det att läsa i allra första början av "The Road Map" men ingen verkar ha sett det. Jag börjar misstänka att det är skrivet med osynligt bläck.
Palestinierna har definitivt inte sett det för de insisterar alltid på att de uppfyllt alla vägkartans föreskrifter samtidigt som hatet väller ut från media och moskeer.
Israelerna har uppenbarligen heller inte sett det för de har, mej veterligen, aldrig krävt att palestinierna sätter stopp för denna snuskföreteelse. Man låtsas som om det regnar för det verkar vara enklast så.

Osynligt eller synligt bläck - hatpropagandan frodas i högönsklig välmåga med nya, fräscha grepp var vecka.
Kom och ta för dej och lev lycklig i alla dina dagar.

"Och med en enkel tulipan..."

Den här bilden får symbolisera både slutet på en Sverigevistelse och det ensamma och övergivna Israel. Ett Israel som nyss firat sina första 60 år med en och annan tulipan på bemärkelsedan men också fått bevis på både vanligt folks och fint folks underdånighet vad gäller jihadister och likasinnade.

Jag har som målsättning att pricka in min semester när syrenerna blommar och i år fick jag full pott.
Dessutom träffade jag på andra underverk som liljekonvaljer, gullregn och rododendron.
Som extra bonus serverades sol, värme och blå himmel.

Ett av mina starkaste minnen från de här veckorna i Sverige härleder sej från Göteborg den dagen flera hundra personer med svenska och israeliska flaggor samlades till en magnifik manifestation för Israel.
När vi kom till kvällens evenemang på Storan möttes vi av ett hav av poliser och polisbilar med all världens blinkljus påslagna.
Först trodde jag det hänt en olycka och det tog ytterligare någon minut innan jag förstod sammanhanget.
Det uppvaknandet var chockartat.
Poliserna fanns där för att skydda vanliga människorna från andra vanliga människor som hatade så mycket att poliserna befarade att de skulle bruka våld.
Man behövde inte fundera särskilt länge på från vilken grupp poliserna väntade oroligheter - det var bara att se hur de var grupperade. De hade bildat kedja med ryggarna mot människorna som firade Israel på Storan och hade sina ansikten vända mot folket som hatade så de skulle kunna ingripa mot första våldsyttring.

Vad har hänt med Sverige?
Så gruvligt många poliser utkommenderade för att hålla älskare och hatare så långt från varandra som möjligt.
Befarade de ett svenskt 9/11 eller hur hade resonemanget gått?
Man kan naturligtvis vända på steken och vara tacksam för att poliserna fanns på plats utifall att... men vad har hänt som gör att misstanken fanns att våld kunde bryta ut?
Har Sverige blivit en grogrund för internationell terrorism som också har som en av sina viktigaste grundbultar hatet mot Israel, det ensamma och övergivna Israel.

Jag anklagar svenska media.
Alla läser eller hör något från mediafolket varje dag och när Israelhatet får så stort utrymme som det får idag så innebär det att folk påverkas. Det fungerar ju bara så och det vet journalistkåren så de är mycket noga med att sätta munkavle på folk som vågar ha en avvikande mening.
TT är en sällsam institution som medvetet låter sej utnyttjas i enbart en riktning.
Positiva saker om Israel förträngs, förvanskas eller helt enkelt moduleras om enligt TT´s egna mallar medan företeelser som visar Israel i en negativ belysning alltid får en framträdande roll.
Denna taktik som TT förfinat till någon slags konstart är numera modellen för många journalister.
Sans och omdöme är på utdöende för TT vet ju alltid bäst...

Frukterna av ett sådant mediaklimat får vilsna själar att bli ännu mer vilsna. De sveper in sej i en skyddande arafatschal för att sedan - ja, ni vet...
Frågar man några av dessa yngel vad Israels premiärminister heter så har de oftast ingen aning.
Huvudsaken är anarkin.
Hatet är redan inlärt.

Sverige är otroligt vackert och fullt av härliga människor som inte är intresserade av att leva i en polisstat.
Om svenska media, inklusive TT, vill göra en positiv insats för dessa människor kan de börja med att behandla Israel som de behandlar vilket annat land som helst - med respekt, kunskap och gärna med en sund nyfikenhet.