En knepig dag

Ibland funkar det – ibland inte, att sätta sej ner för att skriva utan att veta vad den tilltänkta krian kommer att handla om.

Som att spänna fast säkerhetsbältet och sedan hoppas piloten har rätta certifikatet.

Trots krigshandlingar i norr så är det ett tillkännagivande i söder som är mest uppseendeväckande.
På sätt och vis i alla fall.

I Gaza regerar Ismail Haniye – men det vet ni väl?!
Gaza som förvandlats till ett islamistnäste med både lyxliv och avancerat badliv har i dagarna sett sin härskare begåvas med ett alldeles färskt barnbarn som han bestämt ska heta – Erdogan!
Arma krake, men det är ju å andra sidan inte mitt problem.

Nu tjuter en jet-orkester förbi skorstenarna för tredje gången på kort stund och jag ser att jag inte är den enda som klivit ut på altanen för att kolla.
Det finns ju någonstans i bakgrunden att det möjligen kan ha samband med den libanesiska provokationen tidigare idag, en provokation som jag ser att även UNIFIL hävdar var helt felplacerad.
Inte för att jag anser att UNIFIL har något tolkningsföreträde men ibland kan ju även den blinde hitta fram till lyktstolpen.
Det surrar fortfarande i luften av plan på hög höjd, samma ljudmatta vi lärde oss leva med under senaste Libanonkriget och som slutade samma minut som kriget avslutades – sades vara avslutat...

Det var ju Haniyes arma barnbarn som egentligen var kvällens huvudperson så vi återvänder till honom.
Vad gör Haniyeh om Erdogan – han i Turkiet alltså - plötsligt blir sionistkramare?
Låter han döpa om sitt barnbarn då?
Döpa och döpa men i alla fall se till att barnet får byta namn till – Muhammad, för att undvika att vara alltför orginell.
Erdogan har ju bytt fot tidigare så man måste ta med allt i beräkningen när man har med en hysteriker att göra.

Ingen bryr sej i kväll om Lill-Erdogan i Israel utan man fortsätter att älta den libanesiska arméns skjutövningar mot levande måltavlor.
Dov Harari var 45 år när hans fyra barn blev faderlösa.
Han kommer att begravas i morgon klockan 16.
Det var inte så hans familj hade tänkt att veckan skulle gestalta sej men uppenbarligen tyckte några personer i Libanon att Dov skulle begravas i morgon.

Jag kommer aldrig att känslomässigt kunna acceptera att en avliden person ska ner i jorden så snabbt det bara är möjligt.

Ibland redan samma dag.

Ner i jorden, ett femtiotal spannar med sand och för säkerhets skull en samling respektingivande stenbumlingar.
Hur klarar man som anhörig att förstå vad som hänt innan man fått ordning på händelseförloppet i sin egen sinnevärld.
Kanske är det annorlunda för personer som vuxit upp med denna tradition men nog är det knepigt.

En generellt sett knepig dag som nu ska få en helt oknepig avslutning.
I Israel vet man aldrig vad en ny vecka kommer att innebära och morgondagen är som vanligt en öppen fråga.

Knepig eller ej.

Läs även andra bloggares åsikter om krigshandlingar, Gaza, Ismail Haniye, Erdogan, UNIFIL, Libanon, Dov Harari, ...