Jag önskar

Det är egentligen ganska fånigt att skriva om något som alla andra redan skrivit om.
Just därför tänker jag göra precis det!
Obama har ju nyss sagt att det ska bli fred och då blir det väl så...
Han är ju president i USA!!!
Innan jag fortsätter vill jag komma med en programförklaring – jag önskar verkligen att det ska bli fred, en riktigt lång, trivsam och gosig fred.
En fred där solen alltid skiner och himlen är blå och där alla är så snälla, så snälla mot varandra.

När detta är sagt så tänker jag börja gnälla för chansen att alla ska börja vara snälla mot varandra är tyvärr försumbar.
Varför?
Jo därför att du kan föra din häst till vattenhon men du kan inte befalla honom att dricka.
Varför kom Abbas till förhandlingsbordet – om han nu kommer?
Jag gissar att han plötsligt upptäckte att han redan avverkat nedersta ursäkten på sin lista och helt inte kunde komma på fler.
Kanske hade han också nått den högsta grenen i sitt vänte-träd och enda vägen framåt ledde nedåt.
(Nedersta ursäkten och högsta grenen - varför i hela friden sågar ingen ned alla högväxande träd i Abbas närhet?)
Jag tror att var och en inser att få Abbas till förhandlingsbordet var den enkla biten och att nu återstår en balansgång som världen sällan skådat.
Vet ni varför det kommer att bli knepigt - så in i vassen knepigt?
Jo för att Abbas och hans hovstat egentligen inte är intresserade av någon fred med Israel.
Obamas speciella sändebud i regionen, George Mitchell, påstår att det kommer att bli fred just för att alla är överens om att en övergripande fred är vad alla önskar.
OK, fred är ju något de flesta av oss inte säger nej till men nu är det så att för de flesta av Mellanösterns aktörer finns det något som ligger dem ännu varmare om hjärtat och det är elimineringen av Israel.
Om freden kan fungera som en språngbräda till deras enda stora hjärtefråga så – be my guest - men aldrig till priset av några gester eller, hu så hemskt, en eftergifter.
Då är det billigare med en liten intifada eller nå’t...
Vi har varit med förr och vet i stort hur valserna går.
Varför är det så få som försöker lära för framtiden genom att studera historien.
Palestiniernas historia.
Kan det möjligen ha samma orsak som varför man inte vill veta hur det går till att producera korv.
Det är helt enkelt lite för obehagligt.
Man vill ju kunna fortsätta att snirkla både senap och ketchup på korven och glufsa i sej med god aptit.
Palestiniernas historia är obehaglig, inte minst moraliskt sett, så vi kniper ihop ögon och öron en stund och kastar oss sedan över ett mera acceptabelt byte, den lilla pluttestaten Israel vid Medelhavets östra strand.
Det går alltid hem i stugorna.
Åter till Obamas/Clintons fredsförhandlingar.
Tänk om vi blir överraskade, tänk om parterna gör framsteg.
Underbart.
Det är bara det att förutsättningarna saknas men som jag sa någonstans i början – jag önskar verkligen att det ska bli fred.
Om inte annat så för omväxlingens skull.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, fred, Mahmoud Abbas, förhandlingar, Hillary Clinton, George Mitchell, intifada, palestinier, Israel, ...