01 maj 2010

Ska bara fråga mamma...



… eller rättare sagt pappa, för i merparten av den här delen av världen är patriarkatet det enda gångbara.
Den som tänker fråga är en president och de presidenten tänker ställa frågan till är en liga.
Lika konstig som den här meningen blev är Mellanöstern just nu.
Här har det väl å andra sidan alltid varit ganska ’konstigt’ som det blir när nationella och religiösa intressen mixas till en oätlig soppa.

Det finns folk som anser att höjden av lycka vore om palestinierna och israelerna började prata med varandra.
Officiellt alltså.
Inofficiellt pågår samtal hela tiden men det sker i de mediala strålkastarnas skugga och ger sällan upphov till några rubriker.

Obama sliter sitt hår, biter på naglarna och svidar om till en om möjligt ännu vitare skjorta i hopp om att Abbas och Netanyahu ska inleda vad som allmänt kallas ’fredsprocessen’, även om den beteckningen är inadekvat i sina mest fundamentala beståndsdelar.
Araberna vill ha fred endast om man med fred menar underkastelse och en process är ju inget mål i sej.
Det hade varit bättre om de kallat samtalen för just samtal – samtal om hur vi ska ha det framöver.

Nå, detta var en parentes för vad jag ville tala om var hur en president har kommit att bli en slav.
Abbas klarar inte av att (vågar inte?) fatta några egna beslut så han överlåter den processen till The Arab League.

Min fråga är vad palestinierna under sådana omständigheter egentligen har sin president till?
Obama har låtit sin stämma ljuda och Abbas känner trycket.
Han har nu i ungefär ett år med hjälp av diverse krumbukter lyckats slingra sej bort från att tala med Netanyahu som han med rätta misstänker inte är någon Olmert som ger bort kronan och halva kungariket utan att blinka.
När nu Obama flåsar honom i nacken blir han uppenbarligen nervös och klarar inte av att säga varken bä eller bu.
Han skickar därför stafettpinnen in i det getingbo som kallar sej The Arab League.

Ligahövdingen är den i sina egna ögon så otroligt underbare Amr Moussa och för att uttrycka det enkelt så är han ingen vän av Israel.
Han och en hop arabiska sheiker ska nu fatta det beslut som ger Abbas stora skälvan - om han ska förnedra sej och sitta till bords med Netanyahu eller åter igen stå över.
Jodå, det brukar vankas förtäring vid dessa tillfällen vilket också ger de obligatoriska bildbevisen ett något större gemyt och några förvirrande drag av mänsklighet.

Förhandla eller inte förhandla – det låter alltså Abbas ligamedlemmarna avgöra.
Så mycket för ett självständigt Palestina.
Så mycket för palestiniernas nästan heliga nationella aspirationer.
Så mycket för - ja, vad det nu är de vill ha...

Vi förstår nu att ett eventuellt framtida Palestina kommer att bli ett lydrike till The Arab League vilket i sin tur innebär att alla beslut som kommer att fattas måste godkännas av dessa potentater.
Det innebär i sin tur att det är med Arabligan Israel kommer att förhandla och att det blir med Arabligan Israel kommer att försöka – för vilken gång i ordningen? – försöka skapa fred.

Palestinierna försvinner liksom någonstans på vägen.
Lätt fånget – lätt förgånget.

Obama ställer villkoren som Israel ska underkasta sej och Abbas vågar inte lyfta ett finger utan att fråga Amr Moussa.
Lätt som en plätt – varför är inte fredsriket instiftat för länge, länge sedan?

Glömt något?
Bara en liten detalj.
HAMAS-------------------

Nej, bäst att fråga mamma...
Sorry – pappa.

Idéspruta: http://www.weeklystandard.com/blogs/who-speaks-palestinians

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ...

7 kommentarer:

naNavi heHadash sa...

Och Arafat som arbetade så hårt på att uppfinna palestinarna! Så det blev ett par miljoner palestinare mot 5 miljoner israeliska judar, och då kan man ju tycka synd om dom. Nu har Abbas återfört det till 5 miljoner judar mot 500 miljoner araber - inte riktigt lika tycka_synd_om_uppmuntrande.

Gita sa...

Till bloggägaren av Dessa mina minsta bröder,

Jag väljer att inte publicera din kommentar då jag inte än någon vän av politisk agitation förklädd i skenhelighetens kläder.

Joe sa...

Gita, inte för jag vet vad bloggägaren till "Dessa mina minsta bröder" skrivit.
Men det brukar inte vara god netikett att censurera en åsikt (om nån däremot bryter mot lagar om rasism, antisemitism etc.. så behöver man ju inte publicera).
Principen med en demokratisk debatt är ju att läsarna måste kunna genomskåda andras argument, annars finns ju en risk att man tror att du plockar bort en kommentar som du istället av nån anledning upplevde träffande.
Jag tror du underminerar din blogg om du tänker att dina läsare inte klarar av att genomskåda skenhelighet eller politisk agitation.

Gita sa...

Hej Joe –
Du kan ha rätt i vissa avseenden men i det här fallet tar jag chansen eftersom jag inte vill medverka till spridandet av denna selektiva medmänsklighet.
Inte ens Ahmadinejad får mej att resa alla borst på samma sätt som typ Diakonia, Broderskaparna och den här bloggskribenten.
Det bara dryper falskhet om dem och – nej, de får se sej om efter andra jaktmarker.

Även en liten bloggare kan väl få ha sina fobier.

Gita sa...

HaNavi heHadash -
(Jag ändrade första bokstaven, ok?!)

Enligt ditt resonemang måste Israel vara ett rysligt stort och betydelsefullt land som ensamt står trycket från hela arabvärlden.

Urban sa...

Att Diakonia m.fl får dig att resa ragg är ett friskhets tecken!

Gita sa...

Hej Urban -
Någonting säger mej att i så fall är både du och jag ganska friska.