Tystnadens konsekvenser

Någonting har blivit vansinnigt fel.

Sedan när är det allmänt accepterat att brott ska löna sej?
Sedan när är det allmänt accepterat att någon som utför en grovt kriminell handling ska belönas.
Sedan när är detta allmänt accepterat?

Detta sker just nu men trots att så är fallet fortsätter alla att vara lyckliga och glada...
Kanske kommer man närmare sanningen genom att säga att ingen bryr sej.
Det är tyst.

Att ta, norpa, lägga beslag på, en annan människa är 'fult' – eller hur?
Detta brott har begåvats med ett alldeles eget ord, någon kidnappar någon.

Frånsett mord - kan du föreställa dej ett grövre brott än att kidnappa en annan människa för att sedan genom utpressning köpa dej fördelar?
Det vanligaste är att kidnappare vill ha pengar i utbyte mot sitt offer men i vårt fall handlar det inte om pengar.
Det handlar om att att släppa ut mördare, dubbelmördare och trippelmördare.
Seriemördare tillsammans med skurkar av olika dignitet ska ut på grönbete.

Värnpliktige Gilad Shalit blev kidnappad av Hamas den 25 juni, 2006.
Därefter har han varit som död för världen eftersom kidnapparna, som ville åstadkomma så stort lidande som möjligt, lade locket på för all information.
Att fångar har rättigheter är ingenting hamasnikar tar så allvarligt på – de skapar sina egna lagar och sin egen dagordning.
Allt är hemmaproducerat och genomfört med största precision och konsekvens.
Beundransvärt och fascinerande.

Det stora och mäktiga Röda Korset förbjöds att besöka Gilad även om ingen egentligen vet hur mycket kraft de lade ned på 'ärendet'.
Kanske sa de bara "jaha, ja då kommer vi väl inte då".
Fångar har rätt att få besök av Röda Korset – alla utom Gilad Shalit.

Fortfarande är det ingen som bryr sej.
Det är tyst.

OK, vi har tjatat mycket om Gilad Shalit, vi har sett hans mammas sorg förseglad i granit och hans pappas aktiviteter för att få sin son fri både här i Israel och i resten av världen.

Ingen har vågat knysta om vad som borde ha gjorts från dag ett av Gilads fångenskap.

Hamas borde genom påtryckningar från hög som låg, araber och icke araber, kungar och presidenter, kvinnor och män, barn och ungdomar, businessfolk och kontorister, sångare och skådisar, doktorer och patienter, premiärministrar och utrikesministrar, författare och journalister, lärare och elever, svarta och vita – tvingats förstå att det bara fanns en sak de kunde göra.
Ge Gilad fri.

Inte i utbyte mot någon annan utan bara - rakt av - bli fri.
Någon annan lösning borde inte finna nåd inför ett civiliserat samhälles normer.

Varför inget av detta skett går jag inte in på här.
Ni kan ju själva fundera en stund.
Det räcker med att konstatera att det inte skett medan man i dagarna förhandlar om att i utbyte mot Gilad släppa 450 livsfarliga människor fria, ja det talas om ännu fler...
Om så sker är det en fantastisk uppmuntran till nya kidnappningar.
'The circle of kidnappings' är i full sving.

Gilad ska bli fri, helst igår, men inte i utbyte mot någon annan.
Går vi trots allt med på detta finns inte mycket kvar av vad som under sekler varit vår civilisations grundbultar.

Brott ska inte belönas.
Brott ska beivras.

Din tystnad kommer inte att rädda dej.

Läs även andra bloggares åsikter om brott, kriminell handling, kidnappa, seriemördare, Gilad Shalit, Hamas, Röda Korset, ...

DN SDS

'En rättvis fred'

Det är inte så att jag ligger sömnlös på grund av detta bedrägliga uttryck men jag får heller ingen ordning på vad det betyder.
En rättvis fred – för vem?
En rättvis fred – i vilket avseende?
En rättvis fred - från vems utgångspunkt?

Kan en rättvis fred vara rättvis för två parter?
Är det viktigaste att freden blir rättvis endast för ena parten?
Vem ställer upp som domare och dömer vad som är en rättvis fred och vad som inte kan räknas som en rättvis fred?

Att köra minimalistiskt och kräva en rättvis fred rakt ut i det blå, utan att sätta kött på benknotorna, är ett ypperligt sätt att själv ha ryggen fri.
Man behöver inte kräva rättvisa exklusivt för palestinierna - det ligger ändå som en kletig gyttjeström under själva påståendet.
Man behöver heller inte framhålla att det är Israels skyldighet att se till att palestinierna får allt de pekar på - detta faktum är själva luften de andas.

Rättvisa är ett viktigt ord som inger stor respekt.
Vårt rättsväsende är en viktig hörnpelare i dagens samhälle och att försöka norpa glans från denna företeelse och föra över den till egna grumliga vatten är ganska smart av Helle Klein.

”Bara förhandlingar om en rättvis fred kan kallas fredsförhandlingar”.
Så ljöd avslutningsfrasen i gårdagens Helle Kleinare - till allas vår uppbyggelse.

Det är alltså H.K. som alltid spelar på rättvisesträngarna och jag förmodar att hon anser att det är hon själv som ska döma om en eventuell fred kan betraktas som rättvis eller inte.
Det är inte freden i sej H.K. eftersträvar utan en enligt hennes egna preferenser skräddarsydd fred.

H.K. har trots sina billiga trick inte behövt känna sej ensam.
Hon har i dagarna fått sällskap av det gamla go’a gänget bestående av bl.a. Gunnar Olofson, Bo Staaf, Per Gahrton och den prydlige Dror Feiler, vilka alla har fallenhet för samma rättvisesyn som H.K.
Jodå, det finns fler...

Blir de aldrig trötta på sej själva när de regelbundet träder ut i det offentliga rummet, drar ur pluggen och låter flosklerna forsa ut genom avloppet i deras ädla och självuppoffrande kamp mot det ’skurkaktiga’ Israel.

Är de möjligen rädda för detta ’skurkaktiga’ lilla landet Israel?
Tror de att någon någon gång gått på myten att de skulle bry sej om palestinierna?
Förstår de inte att hur de än virkar in sitt israelhat via snirkliga ordvändningar till en filt med bara en sida, står resultatet fram naket, för alla att beskåda – HAT!

Så hur har H.K. nu tänkt sej att hon ska få sin rättvisa fred?
Ingen vet men att pressa Israel vore ett naturligt första steg – det är ju ett annat av hennes favorituttryck ... men hur tänker hon ta itu med vägrarparten i konflikten?
(Naturligtvis skulle H.K. aldrig uttrycka sej så slafsigt om palestinierna så ovanstående ordvändning står helt för mej.)

Tänker hon fortsätta med kriorna i Aftonbladet där hon käckt konstaterar att Hamas-folket nog inte är så läskiga i alla fall – de kan ju både trä på en kostym och tala tjusig engelska?
Tänker hon äntra predikstolen och där ägna sej åt att tycka synd om dessa engelsktalande kostymer?
Tomgång, trampa vatten, på stället marsch.
Är detta allt?
Är detta allt hon klarar av?

Hade jag varit palestinier hade jag nog krävt att bli kliad på ryggen i Sverige av en något mera rättviseförankrad person än H.K.
Någon som inte är så fascinerad av utsidan (klädsidan) att hon inte klarar av att ge en trovärdig analys av vad hon menar med en rättvis fred.

Fast det var ju det där med civilkuraget...

Läs även andra bloggares åsikter om Helle Klein, 'rättvis fred', Israel, palestinier, Aftonbladet, Hamas, Sverige, civilkurage, ...

BLOGGPÄRLOR:
Israel i Sverige: Boström berömd – i iransk press. Organhantering
MXp: Ta itu med 'träsket' Aftonbladet! Jan Helin: 'Jag var naiv'
Fred i Mellanöstern: DN:s chefredaktör: Regeringen får visst kritisera artiklar
Ilya Meyer: How the West was won
Sapere Aude: Aftonbladet’s ongoing incitement against Israel
Pophögern: Dershowitz kritiserar Sverige

DN DN AB DN

Ein Mensch

Elisabet Borsiin Bonnier.
Detta är namnet på Sveriges ambassadör i Israel och hon har sin arbetsplats på ambassaden i Tel Aviv.
Jag har besökt ambassaden några gånger för triviala ärenden som körkort och liknande och funnit att den är inrymd i ett maffigt hus som kallas Beit Assia (Asienhuset) och ståtar med både marmor, konstverk och en mycket trevlig dörrvakt.

Jag hade faktiskt inte hört talas om ambassadör Borsiin Bonnier före hennes uttalande till följd av publicerandet av den famösa artikeln i Aftonbladet den 17 augusti.
När hon sade vad hon sade tyckte ingen att det var så märkligt – hon sade ju bara vad varje normalt funtad människa kände.

Det dröjde dock inte många timmar innan svenska media och UD fick kalla fötter – så kan man ju bara inte uttrycka sej, sådant får man inte säga...
Vad ska våra ”nya svenskar” säga om vi uttrycker sympati med judarnas känslor och avsky för en artikel som misstänkliggör samma judar?
Vad ska Sveriges favoritsocialbidragstagare säga?
Palestinierna kunde möjligen bli sårade, de fick ju massor av gratispoäng genom artikelns frustande insinuationer.
Nej, rättning i leden.
Underbart att det fanns en grundlag som kunde få tyst på människan...
Åter till den nu så välbekanta dagsordningen där Israel ska pressas och palestinierna ska - pussas.

Vi kan leka med tanken att ambassadören strött berömmande rosor över Aftonbladsartikeln och varit hänförd över författarens vikingamod att bege sej ut den arabiska natten för att säkra ovärderligt fotografiskt material för eftervärlden.
Jag är inte helt övertygad om att svenska paragrafryttare då hade galopperat i samma sporrsträck för att sätta munkavle på Borsiin Bonnier.
... en ambassadör har ju rätt att uttrycka åsikter som vilken fri svensk medborgare som helst.

Nu blev de bara rädda.
Araberna är ju många, många...

Svensk intelligentia rafsade snabbt fram vad en ambassadör får och inte får säga medan de förträngde det viktigaste - förmågan att vara en människa bland människor.
Ambassadörer är faktiskt människor och ambassadör Borsiin Bonnier är en människa rakt igenom.
Hon uttryckte avsky för en artikel som varje någorlunda balanserad människa känner avsky för - hon visste vad situationen krävde.

Om det nu är så att hennes uttalande trampade någon lagparagraf på tårna är det lagparagrafen som bör ge vika inför det beprövade överjag vi kallar samvetet.
Samvetet, när det är fräscht och opåverkat, fungerar som en katalysator för allt bråte som kontinuerligt attackerar oss och i lyckliga fall leder det oss in på den bästa av vägar.

Ambassadör Borsiin Bonnier följde denna väg och sade vad som var det naturliga för 'ein Mensch’ att säga efter Aftonbladsattacken.
Att folk hemma i Sverige kände sej obekväma i kölvattnet av hennes uttalande visar på en smitta av tredje graden och är absolut ingen källa till stolthet.

Jag utnämner härmed Sveriger ambassadör i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, till Sveriges Samvete och önskar hon får många efterföljare.
Jag önskar också att svenska lagar och paragrafer uppjusteras till att stödja civilkurage och fördöma all form av feghet och undanflykt – för att nu inte nämna allt som Aftonbladets artikel representerade – ’trash’.

PS
Staten får inte HINDRA eller STRAFFA pressen utan låta dem publicera vad de finner värt att publicera.
Det betyder naturligtvis inte att företrädare för statsmakten inte är fria att kritisera vad pressen skriver.
Detta sker hela tiden och anses normalt – hur skulle de annars kunna deltaga i samhällsdebatten vilket jag utgår från är önskvärt.

Läs även andra bloggares åsikter om Elisabet Borsiin Bonnier, ambassadör i Israel, Tel Aviv, Aftonbladet, UD, svenska media, Sveriges Samvete, civilkurage, pressfrihet, yttrandefrihet, insinuationer, grundlag, ...

SvD DN SDS D AB HD

Hebronmassakern 1929

80 år är ett liv.
80 år sedan skövlades 67 människoliv.
I Hebron.
I en brutal massaker utförd av araber på judar i Hebron.

Detta kan tas som ett budskap till er som fortfarande tror att arabers slakt på judar har något att göra med en ockupation.
Detta beteende är ack så gammalt och vant.

Nedanstående lilla artikel var införd i den israeliska tidningen Haaretz 31 juli i år och förutom att den vittnar om outhärdlig barbari visar den också på ett tålamod man inte trodde fanns.
En 80-årig väntan på att få den ekonomiska ersättning som tillkommer terroroffer men som dock avslogs på grund av tidsfaktorn.
Lagen gäller bara människor som blivit offer för terrorism efter år 1967.

Yossef Lazarovsky fick dock möjlighet att berätta sin historia i Israel - och nu också i Sverige.


Israeli octogenarian seeks recognition as terror victim after 80 years
By Chaim Levinson

An Israeli octogenarian is seeking recognition by the state as having been orphaned by a terrorist attack, 80 years after his father and 4-year-old sister were murdered by Arabs in the 1929 Hebron massacre.

Yossef Lazarovsky, 86, said he remembers very well the day his father's killer entered the house where the family was hiding.
"I saw the door broken down and a 45-year-old Arab with a thick mustache entered, holding an ax in one hand and a knife in the other," he recalled.
An Arab mob murdered 67 Jews in Hebron during the 1929 massacre, which occurred on August 23 and 24.
The rest of the town's Jewish community was then evacuated by the British.

According to Lazarovsky, his parents, who had immigrated to Palestine from Lithuania two years earlier, were among some 70 Jews who had sought refuge in one of the town's buildings.
The man who broke in was followed by a group of other knife-wielding Arabs, who began to butcher the occupants.
"They struck my 16-year-old uncle, Yisrael, with an ax and then stabbed him to death.
My father got an ax in his throat.
My grandfather told me to start praying with him, until he got an ax in his head.
His blood covered my face.
I fell to the floor and blacked out."
Lazarovsky's mother suffered severe lacerations, but survived.

He said it was "stupid" of him not have sued for recognition as a victim of terror earlier, but that it is not too late.
Following Lazarovsky's request for recognition and financial support as a terror victim, the National Insurance Institute retroactively issued his late father an identity number.
However, the Defense Ministry rejected his application, saying the law on victims of terror applies only to incidents that occurred after 1967.

Läs även andra bloggares åsikter om Hebronmassakern 1929, Haaretz, Yossef Lazarovsky, terroroffer, ...

BLOGGPÄRLOR:

Jihad i Malmö: Hebronmassakern 80 år

Det är tanken som räknas

Detta uttryck används ibland när någon fått en present som inte direkt motsvarade förväntningarna.
Israel och judarna fick sin present av Aftonbladet den 17 augusti, 2009 - en 17 år gammal present som fräschats upp och omsorgsfullt dammats av.

En chefredaktör, en kulturchef och även en liten redaktör utan chefsbefattning, har väl en tanke bakom sina handlingar?!
I den bästa av världar är denna tanke till och med välgrundad.

Alltså frågar jag mej vilka tankar som låg bakom Aftonbladets artikel från 17 augusti som ter sej som en medveten uppvigling mot ett folk man genom kontinuerliga publikationer tydligt visat att man motarbetar.
Man har gjort så på ett genuint, välregisserat och mycket giftigt sätt.
Är Aftonbladet endast ett medel för de anställda att torgföra sina personliga preferenser?
Är det sådan hantering de får presstöd för?

Åter till de eventuella tankar som föregick artikeln.
De hävdar att syftet var att åstadkomma en utredning av vad dessa rykten bottnar i?
Dåligt Aftonbladet.
Israelerna är duktiga inom många områden men jag tror inte tankeläsning ingår i konceptet.
Donald Boström, det är inte farligt att ta kontakt med israeler, inte heller att prata med dem.

Boström hade dessutom en herrans massa år på sej att samla mod inför detta mandomsprov.

Boström hade till och med haft tid att överklaga dåliga förklaringar och verkligen kunnat gå till bottenskiktet av denna fantastiska historia.
Efter detta hade Aftonbladet möjligen haft orsak att publicera en artikel i ämnet.
De hade då kunnat presentera kalla fakta och inte som nu – rykten som fått ett eget liv genom tidens obönhörliga påverkan.

Att denna variant inte var lika tilltalande som att sprida vilda insinuationer och spretiga rykten kan jag förstå.
Om bubblan spruckit hade ju sensations-och spekulationsartikeln stannat i pressarna.
Det var väl därför Boström under alla dessa år ömt vårdade sin nattliga upplevelse under den orientaliska stjärnhimlen som juveler i ett juvelskrin.
Tanken på kommande ’celebrity status’ var oemotståndlig.

Att publicera personers 17 år gamla fabuleringar är absolut inte av något allmänt intresse medan å andra sidan insinuationerna i artikeln är otroligt intressanta för personer som driver sin personliga agenda, personer som använder Aftonbladet för att driva en hatpropaganda mot Israel värdig palestiniernas egen propagandakultur.

Vad tänkte man innan man gick ut i tryck?
Hur gick resonemangen?
Vad ville man åstadkomma?

Ville man ge kultursidan ett uppsving?
Ville man delge sina läsare ett antal nyfunna sanningar?
Ville man berätta en saga ur ’Tusen och en natt’?
Ville man utöka sin läsekrets genom att berätta om kulturaktiviteter i främmande land?
Ville man vidarebefordra intressanta verifierbara fakta?
Ville man förbättra livskvaliteten för palestinierna genom sin artikel?

Knappast.

Tänkte man möjligen att detta var ett tillfälle man bara inte kunde missa i sin kamp mot staten Israel och dess medborgare?
Tänkte man möjligen på att man skapade det perfekta klimatet för fortsatt ökning av hatbrott mot judar?
Tänkte man möjligen på hur dessa insinuationer snabbt får sitt eget liv i arabiska media vilka naturligtvis likställer en svensk artikel med den absoluta sanningen?

Tänkte man möjligen – VILLE man möjligen – att ovanstående möjligheter förverkligades?

Genom sitt handlande efter publiceringen visar man tydligt att så var fallet.
Man åstadkom vad man var ute efter, man sårade ett folk och man spottade på en nation.

Heja Aftonbladet – ni lyckades!

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Israel, judarna, chefredaktör, kulturchef,

Donald Boström, uppvigling, presstöd, mandomsprov, rykten, insinuationer, 'celebrity status', propagandakultur, hatbrott, ...

BLOGGPÄRLOR:

MXp: AFTONBLADET, 'organhandel' i KINA - men inte i Israel
Israel i Sverige: Heliga kor: Amnesty, FN, HRW, Amnesty

FiM: Aftonbladet, det är ert hat och unkna metoder som kritiken gäller

Sapere aude: Aftonbladet på hal is – UD halkar med

Ilya Meyer: In Sweden, silence is golden – literally
Mellanöstern aktualia mm: Idag är det ok att vara antisemit i Sverige

Rabnor tycker o tänker: Yttrandefrihet i Sverige

Empatisk men inte patetisk: Far too far...

Pophöger: ”Ingen skillnad mellan Aftonbladets och Nazitysklands hetspropaganda”

Garm: Aftonbladet=Antisemitbladet

Kamferdroppar: Ständigt dessa jobbiga judar

SvD SvD DN K AB AB AB AB SvD SDS DN AB SvD SDS AB BlT

Värst, värstare, värstast

Ett kilo och ett kilo till.
Sedan bara 400 gram men efter det ett rejält hopp med ytterligare 950 gram.
Nästan ett helt kilo till.
Efter några år står vågen på hundra och det enda som kan rädda vederbörande är en operation – en magsäcksförminskning.
En intressant observation är att den nu relativt korpulente individen inte ser sej själv som tjock, endast om personen i fråga passerar en spegel blir verkligheten verklighet – så att säga.

Judehatet tar sej många uttryck.
En del är brutala men ännu fler är sofistikerade och ökar i kraft och intensitet på ett smygande och försåtligt sätt.
Efter några års smygökning ser vi idag en hundraprocentig acceptans av judehat i svenska media, man sporrar varandra för att vara värst, och endast en operation kan rädda den svenska folksjälen.
En intressant observation är att svenska media inte på något sätt accepterar denna beskrivning utan anser att de utför sina journalistiska plikter på ett fullgott sätt.
För att verkligheten ska hinna ifatt dem och bli verklighet även för dem krävs dock mer än en spegel – kanske blir det nödvändigt med en intensivbehandling på ett avgiftningshem.

Efter dessa jämförande funderingar är det dags att fundera över VARFÖR Aftonbladet publicerade sin famösa artikel om en 17 år gammal händelse.
Vad ville de uppnå och vilken reaktion förväntade de sej?

Kände de ett tvingande behov av att återuppliva en 17 år gammal ögonvittnesskildring som inte hade några svar att ge utan enbart utmynnade i fler frågor?
Trodde de att denna historia skulle ha ett oemotståndligt allmänintresse som motiverade denna något bisarra journalistiska metodik?
Var berättelsen av den kalibern att den kunde inspirera och lyfta folksjälen?
Ville de dra sitt strå till den snabbt växande stacken av judehat – kanske rent av vara en ledande kraft i denna utveckling?

Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör, anser i en artikel i SvD idag att det finns frågor de israeliska myndigheterna har en skyldighet att svara på.

Nu börjar det bli knepigt.
Hur ska de israeliska myndigheterna kunna svara på frågor som ännu inte ställts?
Det mest anmärkningsvärda är att Jan Helin och hans medarbetare haft 17 år (sjutton år) på sej att ställa dessa frågor och få sin nyfikenhet stillad.
Detta hade naturligtvis inte haft samma dramatiska och spekulativa sprängkraft som den åsyftade artikeln utan varit bra mycket - ja, mesigare.

Nu tror jag kanske inte att Jan Helin har några dagliga chatt med israeliska myndigheter men nog kunde det vara värt en extra arbetsinsats för att få behålla sin journalistiska heder?

Kilo läggs till kilo och judehat läggs till ännu mera judehat.
Plötsligt är man tjock och vad gäller judehatet är uppviglarna i total avsaknad av självinsikt (eller...?) allt medan offren har svårt att förstå att det tillåts att hända igen...

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Jan Helin, svenska media, judehat, ...
AB SvD D SvD D DN

Översvämning

Sverige, fosterlandet, översvämmas av plagiat.

’Hata-Israel-älska-Hamas’- artiklar sveper över landet med tsunamins kraft och lavinens hastighet.
Det trista är att har man läst en har man läst dem alla.
De som vill lära och förstå har absolut inget att hämta från dessa artiklar som portioneras ut i parti och minut.
Allt som skrivs i dem har redan skrivits - så varför bry sej.
Om någon händelsevis söker efter lösningar på konflikten så leta inte bland svenska tidningsartiklar, de inskränker sej enbart till typ vrål och primalskrik.
Personligt hat transformeras till en medial produkt som ekonomiansvariga vet har högt säljvärde.

Översvämningen är ett faktum.

Några primalskriksexempel från de senaste dagarna.
· Skånskan: Terrorlista Israels regering! (Tony Johansson)
· Hufvudstadsbladet: Israel måste axla ett större ansvar (Yrsa Grune)
· Östran: Israels övergrepp (Kenneth Jonsgården)
· Dagens Arena: Öka trycket på Israel (Anna Hellgren)

Kanske har det tillkommit nya plagiat under tiden jag skrivit detta?

Varför kallar jag dem plagiat?
Jo därför att de med stor ordrikedom och med ett minst lika stort patos skriver om judarnas och Israels förmodade brister i samma anda och med samma mål – att blidka den muslimska världen som i deras ögon börjar te sej både hotfull och skrämmande.
Det som skulle kunna stoppa de muslimska kraven på en förändring av din och min tillvaro får man inte tala om.
Man törs inte heller, man kunde ju då riskera att betraktas som intolerant vilket i Sverige ses som ett öde värre än döden.
Därför föser man in sina rädslor under de gamla välkända rubrikerna – israelfobi och judefobi.
Där traskar man på mammas gata och kan känna sej helt trygg, speciellt sedan Obamaeffekten lyft det sista skälvande tabut.

Jag har inga planer på att bemöta dravlet vilket förmodligen inte heller behövs.
Läsarna klarar den saken på egen hand – de är oftast intellektuellt överlägsna vissa som gillar att kalla sej skribenter.

Israelerna klarar sej också – de fyller sin vardag med familjeliv, arbete och den gamla välkända kampen för sin existens.
De har som vanligt häcken full och har varken tid eller intresse av att lyssna på små svenska tyckare som så elegant fastnat i den välgillrade palestinafällan.
Med bakdelen före och huvudet i kläm - vilket märks.

Jag tänker inte skriva att Sverige är fantastiskt, Sverige börjar i stället bli rejält patetiskt.
En patetisk översvämning.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, primalskrik, Tony Johansson - Skånskan, Yrsa Grune - Hufvudstadsbladet, Kenneth Jonsgården - Östran, Anna Hellgren - Dagens Arena, plagiat, israelfobi, judefobi, tabu, palestinafällan, ...

Det bidde en tumme

Vet ni om att tanken en gång var att Israel skulle bli ett vanligt land med ett vanligt lands framgångar blandade med ett vanligt lands fel och brister.
Ett folk skulle komma hem, bruka sin jord och bygga sitt land.

Tanken stadfästes 1947 genom ett erbjudande från övriga världen och verkställdes 1948 .
Egentligen krävdes inte detta sigill eftersom landet alltid tillhört judarna enligt storheter som Bibeln, Balfour, San Remo-konferensen, Nationernas Förbund och världssamvetet.
Att det kontinuerligt naggats i kanterna av stora mäns svaghet för snöd vinning kunde judarna leva med – de hade ju liksom varit med om värre.
Eftersom judarna aldrig lämnades ifred att bruka sin jord av araber från när och fjärran växte insikten om att folk måste skiljas från folk och delningsförslaget såg dagens ljus.

När jag tittar på kartan över vad som blev Israel 1948 (det är alltså de ljusblå 'korvarna' som Israel accepterade), vad som var kvar av området som en gång var avsatt för judarnas nationalhem, då förstår jag hur massiv och ohejdbar deras hemlängtan var.

Jag kommer osökt att tänka på sagan om den lille herrn som gick till mäster skräddare för att be honom sy en rock av en bit tyg.
Efter några veckors knåpande var allt mäster skräddare kunde erbjuda – en tumme.

Rocken bidde en tumme.
Kartan är skrattretande men judarna accepterade sin tumme.
Araberna fick motsvarande erbjudande men vägrade.
(Varför får jag en känsla av att araber har en förkärlek för att just vägra? Här krävs en fräschare attityd!)

Hur länge brukar ett förmånserbjudande på Domus gälla?
På sin höjd ett par veckor.
Därefter får man vackert betala fullt pris igen.

Av någon anledning tror araberna att erbjudandet om en stat står kvar - efter mer än sextio år!
De tror dessutom att det under dessa år har förbättrats och förfinats så att det står dem fritt att kräva i stort sett vad som faller dem på läppen.
Detta är anmärkningsvärt speciellt med tanke på att de regelbundet ägnat sej åt att vandalisera Domusaffären, gå hårt åt Ahgrens Bilar och Bussar och skvätta blod – förlåt ketchup - på golvet.
De har dessutom gjort prioriteringar som på intet sätt främjat ett statsbyggande.

Nu vill de ha vad de inte ville ha 1948 och helst då med ränta.
Går det så går det tänker de med en genuin gamblerattityd.
Nu är det bara så att gamblers inte är lämpade att ta ansvar för en stat vilket är en av orsakerna till att de idag inte har någon stat och uppenbarligen inte kommer att få en på mycket länge.

Om inget oförutsett inträffar kommer jag snarast att syna det blinda mantrat ’tvåstatslösning’ i sömmarna – igen – men då med nya utgångspunkter.

Israel, Bibeln, Balfour, San Remo-konferensen, Nationernas Förbund, världssamvetet, Domus, Ahlgrens Bilar, förmånserbjudande, gamblerattityd, ...

Trovärdighetsproblem

Det här kunde vara riktigt underhållande om det inte vore så beklämmande.
I mitt förra inlägg om Fatahs stora uppoffringar(!) för att äntligen få sin stat beskrev jag en del av farthindren de staplar på varandra för att göra uppfarten så lång, krokig och stenig som möjligt.

Idag följer fortsättningen.
Den omvalde fatahledaren, Mahmoud Abbas, berättade glatt på en presskonferens att han under inga omständigheter tänker att gå med på vad han själv signerat i ’The Roadmap for Peace’ (Vägkartan).
Detta säger han ungefär samtidigt som han uppmanar Israel att följa just denna Vägkarta.

Ingen annan än en palestinier skulle offentligt kunna säga både ja och nej om samma företeelse utan att åtminstone avkrävas ett förtydligande.

Det handlar om vad som i Vägkartan beskrivs som en stat med provisoriska gränser som om allt går enligt planerna ska övergå i en stat med fastställda gränser.
Abbas vägrar och han understryker dessutom att detta ställningstagande inte är förhandlingsbart.

Man skulle kunna förledas att tro att dessa kullerbyttor skulle bidraga till att folk generellt börjar tvivla på hans hederlighet men så fungerar det inte.
Det man inte vill höra, se eller förstå blir heller inte registrerat.
Se på Obama till exempel.

När Netanyahu inte faller i trans över Obamas instruktioner utan har fräckheten att ha en annan uppfattning låter Vita Huset omvärlden strax höra deras synpunkter på denna oförskämdhet.

När Abbas vägrar att leda sin organisation ut ur terrorträsket upp på civilisationens fasta klippa då är Obama i sitt Vita Hus tyst.
Är det någon som hört Obama uttrycka några tveksamheter inför sin kollegas förtjusning i väpnad konflikt, vägran att erkänna fakta (att Israel är en judisk stat) och att denna stat borde upphöra att existera – helst igår.
Detta och mycket mer blev ju resultatet av Fatahs konferens efter 20 år av uppladdning.

Var finns då Obama?
Förmodligen väntar han i busken på att dessa obekväma fakta ska mildras av tidsfaktorn och när alla har glömt är det åter igen fritt fram för nya, fräscha skamgrepp på Israel.
Allt i syfte att bli älskad av världens busar, vilket verkar vara en av Obamas mest svårartade passioner.

Jag bara undrar – är det fortfarande någon som tror att Abbas och hans gubbar vill ha en stat?
Jag tror inte det, åtminstone inte en stat som kommer att ha Israel som granne.

Det är oändligt mycket charmigare att vara fatahkrigare än en fatahkontorist.

Fatah, Abbas, The Roadmap for Peace, Israel, Vägkartan, Obama, Vita Huset, passion, fatahkrigare, fatahkontorist, ...

Kravfullt

Om man vill ha något så anstränger man sej väl - åtminstone lite - för att få det?!
Jag trodde det var något av en naturlag, men nu börjar jag undra.

Vad vi sett de senaste dagarna är hur palestinierna under sin generalkonferens i Betlehem ställer upp det ena hindret efter det andra för att starta upp förhandlingar med Israel.
Det stämmer liksom inte.
Vill man verkligen ha något så är ju det naturliga att man gör vad man kan för att underlätta och överbrygga eventuella svårigheter.
Något annat ter sej enbart förvirrande och kontraproduktivt.

Palestinierna har nu satt på pränt ett antal villkor för att börja förhandla med Israel.
Det handlar inte om banaliteter som om förhandlingsbordet ska vara fyrkantigt eller runt och heller inte om förtäringen.

Det handlar om att härmas.

Att ställa krav som villkor för förhandlingar har de lärt sej av Syrien som avkräver Israel ett löfte om hela Golan plus lite annat godis INNAN förhandlingarna ens börjat.
Man kan ju undra lite stillsamt vad de sedan ska förhandla om.

Palestinierna har nu lagt sej till med samma taktik och kräver slutmålen redan INNAN de samtycker till förhandlingar.
Att ta för sej så mycket man bara kan är ju en effektiv taktik, för skulle man få nej har ju inget uppseendeväckande hänt.

Möjligen kan man behöva slicka en del sår i fräckhetens kölvatten.

Innan palestinierna inleder några förhandlingar med Israel kräver de:
- Slut på bostadsbyggandet för judar på Västbanken och i Jerusalem.
- Överlämnande av Israels huvudstad, Jerusalem.
- En tidsplan då förhandlingarna ska anses avslutade .
- Ytterligare krav?

Jag ser ett antal orsaker till denna fantasieggande kravlista, en del mer fundamentala än andra.

Den första är att palestinierna vet att de har Obamas gillande vad de än företar sej så varför inte dra till lite extra...?
En annan möjligheten är (jag har snuddat vid tanken i ett tidigare inlägg) att de helt enkelt inte är intresserade av att ta ansvar för en egen stat.
Naturligtvis kan orsaken vara en kombination av båda dessa företeelser.

Vi kan vara överens om att deras krav är helt orealistiska och dessutom något Israel aldrig kan acceptera.

Inbjuder de till en snabbehandling av en palestinsk stat?

Sällan.

Naturligtvis kan det handla om något så enkelt som en förhandlingsteknik och att skaffa sej ett bra utgångsläge.
Det håller dock inte riktigt för vad de gör är ju att stampa så hårt de kan på bromsen.

Inte på frikopplingen utan på bromsen.

Kan det ha med heder och prestige att göra?
Kanske.
Att verkligen visa att de står upp för den palestinska saken är viktigt, inte minst när de har Hamas som flåsar dem i nacken.
Mjukisar lever farligt på ”den palestinska gatan”.
Fatah måste nu visa att de är lika radikala som Hamas – att visa att de har folkets bästa för ögonen har de ännu inte kommit på.

Att ställa krav är lätt när man har frisedel utan slutdatum men nog borde lite fler ha modet att fråga både sej själva och andra vad som egentligen pågår.

Är palestinierna intresserade av att ta ansvar för sej själva eller inte?
Är palestinierna redo att ta ansvar för sej själva eller inte??
Är palestinierna – rädda – för att ta ansvar för sej själva eller inte???

Frågorna är mer berättigade idag än de var igår.

palestinier, generalkonferens, Betlehem, Israel, Syrien, krav, Golan, Jerusalem, Västbanken, Obama, Hamas, "den palestinska gatan", frisedel, ...

Cirkusen är över

Så var cirkusen över.
För gott.

Vi fick idag veta att palestinierna inte är intresserade av någon egen stat.

Inte mej emot.
Vi har anat det länge men idag berättade de det själva – att de aldrig ger upp Jerusalem.
Hela Jerusalem måste överlämnas till dem INNAN de i sin nåd går med på att förhandla.
Det finns ett från idag icke förhandlingsbart kongressbeslut om detta.

Det är någonting med logiken som inte stämmer här.
Hur kan man ”ge upp” någonting man aldrig haft?
Hur kan man ställa krav på någonting man aldrig ägt?

Det kan man naturligtvis inte men kruxet är att palestinierna är inte ’man’.
De skapar sina egna illusioner av verkligheten som de sedan med stor genialitet planterar i villiga hjärtan och hjärnor.

Ni kommer väl ihåg ’MUREN’.
Första gången jag hörde uttrycket tyckte jag det var brilliant – precis så ska propaganda bedrivas.
Skyddet mot terrorister och vanliga simpla mördare hade förvandlats till en MUR med tydliga associationer till den nerrivna Berlinmuren.
Bra jobbat.

Likadant är det med Jerusalem.
Hur många decennier har palestinierna vurmat för Jerusalem?
Hur många sekler har judarna betraktat Jerusalem som sin eviga huvudstad?
Kvalitetsskillnaden i argumenten är bedövande.

Nu är spelet i alla fall över.
Judarna finns där de finns och araberna finns där de finns.
Så värst mycket kommer nog inte att ändras – speciellt nu sedan palestinierna gett upp tanken på en egen stat.

Så mycket elände för så lite ull.

Så mycket elände för något de gav upp så lätt.

Så mycket elände för något de uppenbarligen aldrig var intresserade av.

Jerusalem, palestinier, förhandlingar, kongressbeslut, muren, propaganda, ...

Bloggpärlor:

MXp: HAMAS kallar Sahlin(s) systerparti FATAH för 'Råttorna'

Israel i Sverige: Hamas: Raketer in i Israel, dess raketer kan nu nå Tel Aviv. Fatah: alla judar måste ut! Husockupanter.

Sapere aude: Fatah: Hela Jerusalem måste återlämnas innan fredssamtal kan börja

SvD SDS DN

Jerusalem, världens navel

När det gäller att följa modeväxlingar är jag alltid minst en säsong efter och detta ibland besvärande faktum verkar ha spritt sej även till den här bloggen.
Jag skulle vilja skriva om Jerusalem i kväll men det ämnet har ju stötts och blötts i alla upptänkliga media de senaste veckorna.
Att gripa sej verket an på dessa premisser gör naturligtvis inte bloggen direkt nyskapande.
Å andra sidan kan ingen anklaga mej för populism.

Obama har inte levt upp till sin roll som oberoende fredsmäklare och hans klåfingrighet i Jerusalem har gett det epitetet sin definitiva dödsstöt.
En irriterande fråga ligger och gnager – förstår han hur klumpigt och kontraproduktivt han burit sej åt eller är han bara naiv?
Folk som fortfarande ser Obama genom sina rosa change-glasögon säger att han bara följer 'Vägkartan' men det är inte sant.
Han följer en mycket selektiv vägkarta.

I 'Vägkartan' beskrivs att östra delen av Jerusalem är en tvistefråga som ska lösas genom förhandlingar och innan dessa är slutförda bör parterna inte gräva och påta så ingen till slut vet vad som är vad.
Inte mycket att säga om det.
Obamas stora tabbe var att kräva passivitet endast av den en parten – av israelerna.
Om det inte ska byggas så ska det heller inte byggas.
Inte av någon.
Om man inte bör ändra väsentliga strukturer i stadsbilden så gäller detta alla, araber som israeler.
De enda som fick dessa krav hängda om halsen var israelerna – araberna fortsätter att bygga och dona som det dem lyster, med eller utan bygglov.
Man kan ju inte förvägra dem att ge växande familjer tak över huvudet.
Arabiska familjer, alltså...

När förhandlingar kommer igång... (well), är det tänkt att slutprodukten ska visa var gränsen mellan det israeliska och det arabiska Jerusalem ska gå.
Idag, långt innan dessa förhandlingar slutförts och signerats, vet ingen var den framtida gränsen kommer att gå.
Inte ens Obama.

Tänk om det visar sej att det område där araberna idag bygger ett flerfamiljshus i slutändan kommer att tillfalla Israel?
Hur kommer Obama att hantera det?
Kanske kommer han inte att göra alltför stor affär av det utan bara låta flerfamiljshuset regisreras i Israel i stället för i Palestina.

Tänk om det visar sej att det område där israelerna idag bygger ett shoppingcenter i slutändan kommer att tillfalla Palestina?
Hur kommer Obama att hantera det?
Kanske kommer han inte att göra alltför stor affär av det utan bara låta shoppingcentret registreras i Palestina i stället för i Israel.

Det är så det är tänkt att gå till.

Att förbjuda endast det ena parten att bygga medan den andra går på i ullstrumporna är fel ur flera synvinklar.
Först eftersom man idag inte känner till den framtida gränsdragningen och således inte kan avgöra vem eller var man får bygga eller inte bygga.
Sedan blir det allt tydligare att den palestinska parten, som inte begåvats med några krav av Obama, nu vägrar att förhandla alls om inte...
De letar fram den ena undanflykten efter den andra och där är det ingen brist på fantasi.
Detta borde israelerna egentligen inte ha några problem med eftersom bristen på fred inte drabbar dem i första hand.
Inga förhandlingar – suit yourself.
Palestinierna har ju heller inte speciellt mycket de tänker erbjuda Israel när de kommer till paragrafen om kompromisser.

Vi ser nu vad som händer när två förhandlingsparter behandlas och mäts med olika måttstock.
De som känner sej burna av stormaktens goda vilja ser naturligtvis ingen anledning att själva bjuda till.
Obama bjuder till för dem.
Israel å sin sida inser att de nu måste kämpa för sitt oberoende och sin lagliga rätt till självförsvar.

På tal om husen som evakuerades för några dagar sedan har det framkommit att egentligen ganska få araber bodde där.
Byggnaderna hade i stället utvecklats till befästningar för utländska bråkstakar, inklusive svenska, som under väntetiden (de stora stygga israelerna kommer snart...) roade sej med att spraya ner väggarna med hatfylld graffiti – på engelska!

Har inte sådana slynglar några jobb att sköta?

Jerusalem, Obama, förhandlingar, olika måttstock, Israel, palestinier, graffiti, Vägkartan ...

Mörda - men bara lite

Det är mycket som händer i dagarna på den palestinska fronten som skulle te sej komiskt om det inte samtidigt vore så tragiskt.
I dag på förmiddagen tog enigheten slut på konferensen i Betlehem och kalabalik uppstod.
Abbas blixtinkallades från sin dagliga massagestund för att gjuta olja på vågorna.
Att han inte lyckades pekar beslutet att förlänga konferensen på obestämd tid på.
Det tar tid att komma till skott på arabiska.

Några som inte kommer att gilla att konferensen kommer att dra ut på tiden är invånarna i Betlehem.
De berättar att var gång ett av högdjuren låter sej fraktas från konferenshotellet till sin tillfälliga, inte alltför blygsamma bostad, stängs alla gator i omgivningen av för allmänheten.
Att komma för nära en fatah-boss är inget som vanliga palestinska gräsrötter bör ägna sej åt.
När man går ut för att köpa sin humus bör man därför välja en tidpunkt då de längsta sessionerna går av stapeln och så få ledamöter som möjligt är ute och luftar sina chaufförer.

Åter till konferensen.
Vad pratar man egentligen om där?
Jo, man gör allt man kan för att komma upp till Hamas nivå vad gäller terror och allmänt elände.
Att riskera att kallas för mjukis gentemot väst är ett skräckscenario för varje välprogrammerad konferensdelegat.
Varje talare måste vara mer extrem i sina krav än den tidigare.

Vi ska nu ägna oss lite åt våldet och terrorn.
Det ligger ett förslag om att våldet och terrorn kommer att fortsätta – men bara lite...
Vad jag förstår så menar man med det att de kommer att fortsätta att mörda judar – men bara lite...
Bussar kommer att sprängas i luften – men bara lite...
Man kommer att rikta sina automatvapen mot passerande bilar – men bara lite...

Kan man bli mördad – bara lite?

Konferensen kommer, som det ser ut idag, att fortsätta ytterligare ett antal dagar och i slutändan planerar man att rösta.
De största, starkaste och rikaste delegaterna har förberett sej även för detta.
Man plockade med sej sin chaufför, sina sekreterare och några grannar för att sannolikheten skulle öka att dessa personer skulle rösta på sin arbetsgivare och vän.
Ryggar behöver ju klias ibland.
Om de var medlemmar i Fatah eller inte var en bisak.
Vi ska väl inte vara petiga heller.

Till slut en liten solskenshistoria.
Israel är så demokratiskt att det slår knut på sej själv.
Att det sitter araber i Knesset är ju inte så konstigt men det finns ju araber och araber...
Av för mej okänd anledning sitter där en grupp synnerligen giftiga araber som väl aldrig åstadkommit något gott för den arabiska delen av befolkningen.
En av de giftigaste är den f.d. gynekologen Ahmad Tibi.
Han reser alla borst på en gång när någon ställer den oskyldiga frågan om han tänker flytta till en eventuell framtida palestinska stat.
Svaret är typiskt för en som både vill ha kakan och äta den.

Naturligtvis är han i Betlehem för att sprida lite giftig glans vilket han lyckades med riktigt bra.
”We are an inseparable part of the Palestinian people, we are the original residents of the place and we will never leave it. We are the owners of these lands…”

Denne man borde få sin lön av Abbas och inte av den israeliska staten.
Det har sina konsekvenser att vara alltför demokratisk.

Betlehem, Abbas, humus, Hamas, terror, Knesset, Ahmad Tibi, demokrati, ...

'Mörkrets prinsar'

’Kan man inte vara bäst så kan man ju alltid se till att vara värst’.

Ungefär så kan man sammanfatta första dagen av fatah-palestiniernas generalkonferens i Betlehem.
Radikal, radikalare, radikalast.
Under 20 långa år har man inte kunnat komma till skott men nu när det allt överskuggande hatet mot Israel är så massivt att det överskuggar alla andra problem har man kunnat enas om en konferensdatum.

Abbas öppnade evenemanget med en shahid-hyllning, en hyllning till alla som haft ihjäl en, eller ännu hellre flera judar.
Även de som burit sej mera klumpigt åt och bara råkade bli dödade medan de attackerade, blir upphöjda till shahider.
- Konstigt egentligen att så många kom till konferensen när det är så mycket tjusigare och mycket mera hedervärt att bli shahid?

Abbas fortsatte med att gruffa över Hamas vägran att öppna gazafängelsets dörrar och släppa ut de fatah-delegater som hade sett fram emot ett besök i Betlehem.
Efter att han ransakat sin poetiska ådra bestämde han sej för att kalla hamasnikarna – 'mörkrets prinsar'.
Att de är mörkermän vet vi - men prinsar...???
Hamasprinsar???

Fatah hävdade i tal efter tal att man ämnar fortsätta att med alla tillgängliga medel(!) kämpa för att få (inte skapa, inte bygga) sin stat och huvudstaden ska vara...
Någon som hört?
De vill ha Israels huvudstad, Jerusalem!
Vill ha.

Jag vill ha en massa saker, jag vill till exempel ha en - helikopter.
Betyder det att jag kommer att få en helikopter?
Högst osannolikt.

Abbas vill ha men det betyder ju inte att han kommer att få.
Att han har rätt att få.
Att han kan driva några som helst anspråk.

Östra delen av Jerusalem kallas i folkmun för ’ockuperad’.
Folk som är något mer insatta i ämnet säger att stadens status betecknas som ’omstridd’.
Även om Jerusalem skulle ha varit ockuperad så är den i alla fall inte ockuperad - inte snodd från palestinierna.

Fram till 1967 var Västbanken och östra delen av Jerusalem olagligt ockuperad av Jordanien och det finns fortfarande folk i dessa områden som har jordanska pass.
När de anfallande arabiska arméerna blev besegrade av Israel var Jordanien inte intresserat av dessa områden längre vilket innebar att Israel plötsligt satt där med en massa land.

Vad jag inte fattar är hur palestinierna plötsligt halkade in i bilden?
Dessutom tycker de sej ha vissa anspråk...
De kräver.
Det senaste för dagen är att någon... en amerikan... skulle lovat bort östra delen av Jerusalem till Abbas.
Det här börjar bli riktigt spännande, speciellt för dej som är utrustad med en konspiratorisk själ.

Om någon skulle kunna ha anspråk på östra Jerusalem så är det ju jordanierna, men de är inte intresserade.
Lika ointresserade som egyptierna är av att ta sej an Gaza.
Förmodligen vet de vad de gör.

Det finns en kille vi inte kan underlåta att nämna.
Hans namn är Marwan Barghouti och han avtjänar sedan några år ett straff för ett antal välriktade judemord.
Mördare eller inte så är han i mångas tycke den självskrivne palestinske ledaren efter Abbas och hans programförklaring kan sammanfattas så här:
”Det finns inte plats för mer än en stat mellan floden Jordan och Medelhavet - och den staten är inte Israel”.

Skönt med folk som åtminstone talar klartext.

Fatah, palestinier, generalkonferens, Abbas, shahid, Hamas, Betlehem, mörkermän, Jerusalem, Marwan Barghouti, Västbanken, Jordanien, Israel, Gaza, Jordan, Medelhavet, ...

Betlehem, du lilla stad

I morgon den 4 augusti tänker fatah-palestinierna samla ihop sej.
”Äntligen” hör jag någon sucka men tyvärr, tyvärr...

Det ligger den här gången på ett helt annat plan – de tänker samla ihop sej till en generalkonferens för att välja nya gubbar och nya spjutspetsar i sitt eviga bekrigande av hackkycklingen Israel.

Alla ska komma.
Den senaste veckan har Israel beviljat inresetillstånd till Västbanken för den ena utländska ärketerroristen efter den andra.
Till deras egna stora förvåning, har det sports.
Detta för att de ska kunna deltaga i konferensen i Betlehem.

Gaza ligger inte så värst långt borta från Betlehem men eftersom det inte är Israel som bestämmer där så släpps inga fatah-palestinier över gränsen.
I Gaza styr och ställer som bekant Hamas och de gillar inte öppna gränser – i varje fall inte om någon gazabo skulle vilja ta sej ut.
Av de fatah-medlemmar som fortfarande finns kvar i Gaza ville en hel del deltaga i Betlehemskonferensen men det ville inte Hamas.
De satte som vanligt upp villkor.

Det visade sej dock att det fanns en del företagsamma fatah-människor som inte tog ett nej för ett nej.
Några smög sej förbi hamasposteringarna genom fruktodlingar och buskage medan andra klädde sej som bönder och gömde sej i åsnetransporter.
Det knepiga var att ta sej förbi Hamas – att sedan bli utsläppta av israelerna var inga problem.

Trots dessa bevis på konstruktivt tänkande finns merparten kvar inne i Gaza.
Innestängda, utan några fri-och rättigheter – precis som i ett fängelse.

Ringer det möjligen någon liten klocka?
Visst har ni hört talas om liknelsen om Gaza som ett fängelse tidigare?
Israelerna blir ju ständigt anklagade för att ha satt gazaborna i detta välvädrade fängelse under den djupblå medelhavshimlen.

Det är inte alltid så enkelt för gazaborna att ta sej ut för Egypten och Israel vill gärna ha koll på vem man släpper in i sina respektive länder - likaväl som Sverige vill veta vilka man släpper över den svenska gränsen.

Restriktionerna är spikrakt kopplade till Hamas förintelseplaner för även i ett litet land som Israel bor det folk med självbevarelsedrift.

I dagarna har vi fått orsak att betrakta gazafängelset ur en annan synvinkel.
Hamas håller gazaborna i ett järngrepp och tillåter ingen att lämna landet och absolut inte någon som inte vigt sitt liv åt att stödja den jihadinfluerade och fanatiska hamasregimen.
Fatahanhängarna räknas inte dit så de får vackert stanna hemma.
Hemma i det fängelse palestinier upprättat för andra palestinier.

Något riktigt komiskt inträffade idag med anknytning till ovanstående.
Den alltid lika klarsynta(!) skribenten Helle Klein gjorde sin prästerliga stämma hörd i dagens Aftonblad.
Där berättade hon att Mona Sahlin skulle tala på palestiniernas kongress i Betlehem och Klein uppmanade Sahlin att dessutom ’tala med Hamas’.
Hon motiverade det med att man inte bör slösa tid på att tala med ett stagnerande Fatah utan bör vidga sin horisont genom att tala med ett terroriserande Hamas.
Vad hon rekommenderar Sahlin att tala med Hamas om berättar hon dock inte.

Får man kanske föreslå ett djuplodande samtal om bästa sättet att låta palestinier slippa ut från det palestinska fängelset med palestinska fångvaktare i det palestinska Gaza.

Fatah, palestinier, Israel, hackkyckling, Västbanken, Betlehem, Gaza, Hamas, fängelse,

generalkonferens, Helle Klein, Mona Sahlin, ...

SDS AB TA

Turistanarkisten

Anarkister är på modet, anarkister är inne.
Anarkism är lösningen på förlamande sysslolöshet.

Att vara anarkist idag är enligt anarkisten själv liktydigt med att vara ung, stark och – lycklig.
Han är dessutom socialt och politiskt aktiv – en som offrar sitt eget blod för sin broder.

Naturligtvis behöver man inte skrapa speciellt hårt på denna självuppoffrande yta för att finna en grupp vilsekomna själar.
De uppträder alltid i grupp - men det visste ni väl.
Förmodligen känns det tryggare så.

Det finns en plats på Västbanken som heter Biliin.
Säkerhetsbarriären med de många smeknamnen drar fram inte långt därifrån så därför har denna lilla ort utsetts till anarkisternas högborg.
Anarkisternas Mecca.

Där samlas varje fredag ett gäng turistanarkister för att demonstrera men i ännu högre grad för att skaffa sej dessa åtråvärda kvitton på att man är en äkta anarkist.
Varje litet blåmärke är värt ett kungarike.

Vilka är då dessa anarkister som kommer till Biliin?
Om ni tror det är bekymrade bybor då är ni fel ute för merparten är europeiska ungdomar som tycker Europa är alltför välordnat, alltför välorganiserat och alldeles för väluppfostrat.
Om ni händelsevis ser några araber bland demonstranterna så har dessa bussats in från avlägsna orter via ett numera väloljat transportsystem.

Europeerna är lätta att känna igen för de ser likadana ut allihop.
En kafiya inköpt på Kensington High Street.
Jeans i 400-dollar-klassen.
Sportskor ur Limited Edition.
BlackBerry.
Videokamera.
Nycklar i bakfickan till den nya sportbilen från pappa.
Solglasögon från Cartier och så detta åtråvärda blåmärke på axeln...

Dagen efter demonstrationen slängde han sin Tshirt och vandrar nu runt i bara ett linne med det synliga beviset på axeln att han är en tvättäkta anarkist.
Ingen kick han tidigare provat slår detta.

I Biliin blommar kommersen.
Restaurangerna har fått anställa mer folk och bordskapaciteten har fördubblats.
Övernattningar med frukost erbjuds i snart sagt varje hus.
Affärerna går lysande.
Vem vill inte ha med sej hem en nyckelring med en liten söt snutt av skyddsbarriären dinglande och pinglande bland villanycklarna?

Frågar du mannen på gatan i Biliin om han vill ha bort skyddsbarriären så tittar han sej först över axeln innan han svarar.
Svaret blir därefter ett NEJ.

Detta är det tragikomiska i berättelsen att det som började med bybornas ogillande av skyddsbarriären har blivit en attraktion för arbetslösa och uttråkade ungdomar med rika föräldrar.
På hemmaplan skulle dessa gunstlingar aldrig smutsar ner sina välmanikyrerade handsingar med stenkastning men i Biliin må det vara hänt – man känner sej ju så härligt anarkistisk efteråt.

anarkism, Biliin, skyddsbarriären, blåmärke, Europa, kafiya, ...