Det fanns en gång en stad...

Det fanns en gång en stad i södra Sverige som gjorde allt för att bli kallad storstad.
Den hade många odds emot sej men kämpade ändå på.
I jämförelse med staden på andra sidan sundet var Malmö en pyttestad som mest solade sej i glansen av det kontinentala Köpenhamn.
Sedan var det ju det där med Stockholm och Göteborg – hur man än räknade och hur många gånger man än räknade så hade dessa städer fler inneboende själar än Malmö.

Vad gör en ambitiös stad som bara nästan är en storstad för att locka till sej nya själar?
Man försöker bli så attraktiv som möjligt.
Malmö lade manken till och blev både trivsam och vacker och människorna började kalla staden för Parkernas Stad.
Blommande grön och musikaliskt skön.

Rosengård var på den tiden en gård av rosor.

Jag kom till Malmö som 17-åring från landsorten för att studera musik på Musikkonservatoriet – som det hette då.
Denna frustande 'workshop' var inrymd i en statustyngd villa med pelare och statyer där varje litet övningsrum var försett med en bländande utsikt över Öresund och Köpenhamn.
Malmö var inbjudande, levande och inspirerande och konsten var en integrerad del av vardagslivet.

Min mamma hade en syfabrik på landsorten.
Hemmafruar som snutit färdigt sina barn och sänt iväg dem i olika riktningar kunde tjäna en slant på att sy "blåbyxor".
Kollektionerna avancerade snart till läckrare utstyrslar och fler arbetare behövdes.
In i gänget kom jugoslaver, turkar och andra som var osedvanligt angelägna om att tjäna en slant – vilket de också gjorde.
De var arbetsvilliga, kompetenta och envisa – blev det en krokig söm idag blev den med all säkerhet rakare i morgon.

Mamma odlade många och nära kontakter med dessa främmande fåglar.
Kulturmötena var positiva och ömsesidiga och berikade alla medan en sund nyfikenhet från båda hållen gav vardagen färg.
De besökte sina ursprungsländer på semestern och kom alltid tillbaka med famnen full av presenter och många läckra historier.
Vänskapsbanden var starka och långvariga och efter mammas död var det mer än en av dem som regelbundet lade en blomma på hennes grav.

I Malmö finns det idag många främmande fåglar.
De har kommit till Sverige av olika anledningar.
Idag skulle man kunnat tro att de kommit just för att demonstrera – demonstrera mot judar och mot Israel.
Att bli svensk är inte längre ett mål eftersom man ser ner på svenskarna och då vill man ju naturligtvis inte bli som dem.

Rosengård är inte längre en gård av rosor och Malmö är inte längre staden som vill bli kallad storstad.
Malmö har blivit en stad där grönska och kultur förbytts i uppvigling och misshandel.
En stad av skräck.
Musik och glädje har bytts mot ett accelererande hat.

Förr kunde man gå fram till farbror polisen och fråga vad klockan var och få ett vänligt svar men idag har polisen blivit part i målet – målet att förnedra judar och förneka Israel.
De sidade med skränhopen som fick hållas med flaskor och ruttna ägg medan de fridsamma demonstranterna för rättvisa i Mellanöstern blev åthutade och slutligen bortkommenderade.

Vad finns kvar av medlöparstaden Malmö?
Inte mycket.
Inte mycket utöver att den har skaffat sej ett rykte långt utanför Europas gränser – ett mycket dåligt sådant.

Malmö, Köpenhamn, Parkernas Stad, musikkonservatorium, främmande fågel, demonstrationer, Rosengård, misshandel, uppvigling, judar, Israel, polisen, Mellanöstern, dåligt rykte, skränhop, Europa, kontinental, ...
T SP K K Y B SvD SvD SvD HD SDS SDS SDS AB AB AB AB D DB DN DN
Bloggar: IiS MXp Meyer JiM Rabnor