Lunchlåda i Gaza

Det är inte lika kul längre...

Man går till jobbet som vanligt på morgonen men det hela börjar kännas ganska meningslöst.

Jag pussar frugan, klappar ungarna på huvudet, stoppar min lunchlåda i plastpåsen tillsammans med nya telefonen och går iväg - men det känns inte roligt längre.

Det brukade vara roligt när man på kvällen, efter väl förrättat värv, slog på en israelisk TV-kanal och förnöjsamt kunde se och höra om israeliska döda och skadade jag stolt kunde ta åt mej äran av.

Ibland kunde jag till och med via TVn vara gäst på begravningar av personer jag dödat några timmar tidigare.
Som att sitta på första parkett.

Det var tider det.

Nu efter att de luriga israelerna börjat använda den där 'lådan' med raketer som nästan jämt träffar mina är ju hela nöjet förstört.

"Järnkupolen"... ja något ska den väl heta.

Jag har som vanligt samlat ihop en skock ungar, riktar min raket mot till exempel Sderot, utlöser mekanismen och springer iväg och tar skydd.

Barnen står lydigt kvar runt raketrampen och håller för öronen – de vet vad som gäller och de vill ju gärna ha sin glass efteråt.
Man vill ju skydda rampen med avskjutningsmekanismen från otrevliga överraskningar från ovan och jag vill gärna kunna använda den fler gånger.
Allting har blivit så dyrt numera.
Barn är desto billigare, bara några glassar och de är nöjda.

Jag tittar på från runt hörnet någonstans när raketen brusar iväg men numera vet jag nästan helt säkert att det blir enda nöjet för dagen.

Israelernas motraket möter mina högt uppe i det blå och hade jag inte varit så besviken kunde det nästan vara vackert.

Om jag ska vara riktigt ärlig så skulle man lite sentimentalt kunna säga att det handlar om en raket som söker död som möts av en raket som söker liv.

Ja ja, vi ska alla en gång dö och ett jobb är ett jobb.

Grejen är ju att man gärna vill se konkreta resultat av sina ansträngningar.

Det är nog trots allt dags att plocka fram lunchlådan som frugan gjort i ordning och se vad den innehåller.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Järnkupolen, ...

Bisatser

Man skulle kanske tro att det är lätt att få till ett blogginlägg mitt under en brinnande militär operation.
Det är det inte.
Inte för mej i alla fall.
Man ska ju helst hålla sej till ämnet sägs det men eftersom det kommer att bli svårt så utvidgar jag helt enkelt ämnet till att handla om "Hamatzav" - tillståndet i landet.

Man bombarderas (f'låt uttrycket) hela tiden med nya uppgifter, nya bilder, nya intervjuer och artiklar.
Dessutom stöter man på nya uppfattningar om situationen som kanske rubbar ens egna uppfattningar och ett förvirrat förvirringstillstånd infinner sej.

Människorna i Israel är ganska störda av helgens demonstrationer i företrädesvis Europa.
Man hör jämförelser med dödstalen i Syrien och Irak och trots dessa har gatorna i Paris och London varit fulla av bilar - inte av demonstranter.
Det saknas logik eller så försvinner allt vad logik heter när judar är inblandade och - gu' sej förbarme - försvarar sej.
Är förståelsen för vad som egentligen händer så ynklig eller är det det urgamla judehatet som brutit sej ur den sista fernissan?

Sedan återkommer man här ofta till ordspråket - 'Som man bäddar får man ligga'.
Alla i området vet att israelerna inte bad om detta utan tvingades in i denna ganska skrämmande upptrappning allt eftersom medborgarna blev utsatta för grövre och grövre hot.
Raketerna sprutade ut från Gaza som aldrig förr och människorna i områden som inte behövt oroa sej tidigare blev tvungna att söka upp närmsta skyddsrum.
Hamas kastade en vapenvila utarbetad av Egypten - inte av Israel - i papperskorgen och får nu ta konsekvenserna av detta.
Hamas har själva bäddat för följderna.

Igår skedde en markant upptrappning med många döda och skadade, både bland israelerna och folk boendes i Gaza.
Världen rasar.
Israelerna ta åt sej och stämningen är tryckt.
Man både vill och inte vill gå in i en vapenvila men inser att man snart kanske måste.
Det där med att täppa igen tunnlarna från Gaza in till Israel förstod alla var nödvändigt och nu är det större, djupare och ännu mer avancerade tunnlar som ska sprängas.
Kruxet är att Hamas placerat dessa tunnlar under tryggt beskydd av civilbefolkningen utan att först ha inhämtat deras samtycke.

Jag har lite problem med tunnlarna.
Det är ett nödvändigt och viktigt jobb att göra dem obrukbara men om de missar bara en, om endast en återstår, så är ju fortfarande vägen in till Israel vidöppen.
Alltså, missa ingen tunnel!!!
OK, de gräver nya men de är inte användbara i morgon.

De som tvekar om en vapenvila är de som absolut inte vill att Hamas ska gå ur det här kriget med alla sina krav uppfyllda.
De är en bunt terrorister, inte minst vad gäller deras eget folk, och de förtjänar absolut ingenting.
I realiteten är det inte lika enkelt.
Israelerna kan ju inte föra in allt mer soldater och tanks till Gaza och fortsätta att bombardera stadsdel efter stadsdel.
Eller kan de?

Vet ni att sedan Israel började försvara sej nu i senaste rundan så har 1.715 människor blivit dödade i Syrien.
Vad jag vet så var det inte detta råa mördande som helgens demonstrationer i Europeiska huvudstäder handlade om.
Om de inte kan sina fakta så är det bättre de går raka vägen hem och läser på.
Om de helt enkelt inte bryr sej - varför ska vi bry oss om dem?

Häromkvällen fick man på TV ta del av en ganska säregen situation.
Om man utgår från gränsen till Gaza och går österut så är det först nästan helt platt.
Innan man kommer fram till Sderot kommer man fram till en ås med utmärkt utsikt över Gaza och där, mitt bland törnen och gulbränt gräs, hade någon placerat ut en stor puffig och fluffig vit soffa.
Denna soffa var full av glättiga människor som hade kommit för att idka 'krigs-skådning'.
När flygvapnet träffade ett mål och explosionen både hördes och syntes så hurrades det vilt - utan att man visste vem eller vad som just då blev träffat.
En lite äldre man i soffan knappade in ett nummer på sin telefon och fick kontakt med en gammal kompis inne i Gaza.
De pratade lite om att de hoppades kunna träffas snart och i slutet av samtalet fick mannen i Gaza frågan hur stort stöd han trodde Hamas skulle få om det var val idag.
3% blev svaret.

Nu ska det kanske bli vapenvila, humanitär vapenvila kallar de det för.
Är inte all vapenvila humanitär?
Världspressen vänder ut och in på alla möjliga och omöjliga krav Hamas har men jag hör ingenting om israelernas krav.
Har de redan lagt sej?
Folk vill naturligtvis ha lugn och ro, alla mindre viktiga resor har skjutits på framtiden och det är oro i lägret.
För att sluta spränga tunnlar som är skapade för att orsaka blodbad i Israel så vill man naturligtvis ha någonting i gengäld.
Åtminstone någonting.
Snart är både Kerry och Ban Ki-moon i området och eftersom dessa herrar inte är kända som några direkta ljushuvuden så förväntar sej israelerna ganska lite.

Alla kommer naturligtvis att säga - vi vann, men det viktigaste för vanliga människor kommer att vara att terrorismen INTE vann.


Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, Hamas, vapenvila...

Att välja är stort

                      

Det heter ju att vi blivit utrustade med en fri vilja men när vi tittar oss omkring ser vi att vissa använder sej av en friare vilja än andra.

Att få lov att välja är stort men vi ska veta att när vi väljer en sak så väljer vi samtidigt bort någonting annat.

Hamas har valt att när det dem behagar skjuta över en eller ett par raket på israelerna.

Bara så där i största allmänhet.

Israelerna däremot kan inte välja om de vill ha något att göra med dessa raketer eller inte.

De bara kommer.

Ibland en och en eller som i dessa dagar – hundratals.

Barnsligt tycker en del att göra så stort väsen av dessa små leksaksraketer som smäller runt lite hipp som happ.

De är upplysningsvis inga leksaksraketer, de innehåller livsfarliga sprängämnen som lätt kan döda en människa under förutsättning att den som skjuter iväg projektilen kan sikta.

Gudarna ska veta att just detta är avsändarnas dröm – att deras raketer ska döda så många israeler som möjligt.

Nej israelerna är ganska trötta på dessa raketer och vill ha ett slut på dem.

Frågan är hur det ska gå till.

Be dem sluta?

Man ber inte Hamas om någonting, man gör som de säger.

Fråga Gazaborna.

Finna sej i eländet?

Det är ju det man gör, år efter år, men allting har en gräns.

Fråga Sderotborna.

Nu börjar araber, Israels förvirrade vänster och övriga världens 'rättfärdiga' att pressa israelerna att gå hem för att sedan hoppas på det bästa.

Folk dör ju i Gaza...

Terrorbenägna araber och deras skuggor börjar gny och gneta – israelerna måste sluta förstöra Gaza och döda kvinnor och barn.

Ord och inga visor.

Försök nu vara lite ärliga - Hamas har sprutat raketer ut över Israels land närhelst det passat dem under lååång tid och ingen har sagt ett knyst.

Allra minst de som är mest högljudda idag.

Jag skulle skämts ögonen ur mej om jag på detta sätt tvingats visa upp min oförmåga att ta in hela bilden.

Om Hamas vill undvika flygvapnets upprensningsaktioner så behöver de bara välja bort raketerna med tillhörande ramper.

Kan det vara enklare.

Hamas har själva den stora förmånen att få välja.

De kan antingen sluta skicka iväg raketer mot hög som låg eller fortsätta gömma sej i underjorden och se sina medgazaner dö i striderna.

Så enkelt är det.

Det är Hamas som väljer om människor i Gaza kommer att dö.

Hamas valde att starta kriget och Hamas kan välja att avsluta det hela.

Sedan har vi ju det där med viljan förstås...

Sluta spänna musklerna och välj.

Piloterna i flygvapnet skulle välkomna att få komma hem till sina familjer till helgen men då måste Hamas först välja att avsluta sina äventyr vid avskjutningsramperna.

Lugnet skulle vara återställt på nolltid (hörde ni det i Säkerhetsrådet?).

Därefter skulle naturligtvis Israel kräva att raketer och andra vapen i Gaza skulle avlägsnas och göras obrukbara men det är kanske en annan historia.

De behöver inte välja bort elektriciteten de får från Israel.

De behöver inte välja bort bränslet de får från Israel.

De behöver inte välja bort medicinska förnödenheter de får från Israel.

De behöver inte välja bort allt övrigt Israel med en oxes envishet levererar till Gaza.

Bara välja bort raketerna som ju varken går att äta eller dricka.

Som sagt, kan det vara enklare.

De har ett val, inte mellan Abbas och Haniye, utan ett val mellan liv eller död.

Man kan dö av en israelisk flygattack men slänger de raketerna i havet (kanske inte så lämpligt vid närmare eftertanke) är chanserna att överleva oerhört mycket större.

Vilket val tror ni era barn föredrar att ni gör?

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Israel, Gaza, Sderot, Säkerhetsrådet, ...