"Kom an boys, natten är vår!"

Jag är en stor vän av den ursprungliga tanken med FN men en stor ovän av de slippriga rännilar som idag finns kvar av denna storslagna tanke.

Häromdagen hörde vi talas om att FNs fredsstyrkor i Golan (UNDOF) flyr i drivor från sina uppdrag till ett säkrare och mera bekvämt Israel.

Ursäkta, men vad är detta?

När ett krig rasat i någon del av världen och en mödosam vapenvila tråcklats samman så kittas det hela ihop av fredsbevarande styrkor från FN.

Människorna invaggas i säkerhet genom att pappa FN nu håller de stridande lägren i öronen.

Tryggt och fint.

Nu till verkligheten.

Vid första tendens till nervositet så lägger FN-styrkorna benen på ryggen och, som i det här fallet, flyr till Israel.

Jag antar att om det inte fanns en klausul i deras uppdrag att de inte behöver fullgöra sina plikter om det skulle börja kärva så skulle de överhuvudtaget inte få några frivilliga att ställa upp.

Detta är naturligtvis ett dilemma men samtidigt borde endast folk med lite stake accepteras till ett fredsbevarande jobb där man redan i förväg känner till att det inte handlar om lugna gatan.

OK, lönen är alldeles utmärkt men är ta risker för freden klarar de inte.

Känner ni igen uttrycket att 'ta risker för fred'?

Jovisst , det är så man läxar upp israelerna – att de i den heliga fredens namn bör (måste!) ta risker för fred.

Om de förlorar sej själva i hanteringen är förhållandevis ointressant.

Jag tycker att om man skickar ut folk från FN för att ge freden en chans så bör man förbrereda dem och ge dem de möjligheter som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppdrag även när det mullrar bakom knuten.

Lite tänder borde de väl ändå ha för att, om inte för något annat, inge viss respekt.

Det handlar om att människorna i ett känsligt område ska kunna känna sej lugna och trygga men också om att vidmakthålla respekten för FN.

De som FN var satta att beskydda i det direkta närområdet tvingas nu leva med en oro som inte är svår att förstå.

Hur länge kommer FN att stanna?

Vågar vi sova i natt?

Vågar vi släppa ut våra barn?

Vågar vi gå till jobbet?

Kommer vi åter igen att bli lämnade åt vårt öde medan FN uppsöker lugnare och mer attraktiva platser?

Som grädde på moset läste jag nyss att FN-trupperna inte längre får gå ut efter mörkrets inbrott.

Det är för farligt---------------
Är man mörkrädd så är man.

Om någon på den syriska sidan skulle få för sej att irritera israelerna så vet de nu att under nattens mörka timmar är det fritt fram.

Då sover nämligen FN-styrkorna sött mellan blommiga lakan.

I stället för att vara en buffert mellan två oeniga parter så bidrager nu FN till situationer då krigshandlingar underlättas.

"Kom an boys, natten är vår!"

Hallå där FN, när rebeller kidnappar era pojkar så betyder det inte att ni måste lägga er platt.

Ni har upplevt fysiska övergrepp och tillfångataganden och sådant får inte passera opåtalat – inte ens i det civila livet.

Detta bör naturligtvis dessutom signalera till FN att det är dags för mer adekvata arbetsmetoder som motsvarar behoven på plats, för som det nu är har all respekt för FN blåst bort med de vårligt friska vindarna över Golan.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, UNDOF, Golan, ...