Mannen i trädet

Jag undrar hur det egentligen är att sitta uppe i ett träd?
Dag efter dag och vecka efter vecka tills man en regnmulen natt vågar krypa ner och smita iväg in i mörkret.

Personen i fråga vill nog komma ner men han kan inte.
Visst hade han rent fysiskt kunna både klättra och hoppa ner men orsakerna till att han inte kan ta sej ner från trädet är mer subtila och samtidigt oändligt klumpiga.
Motsägande?
Visst, men hela trädhistorien är en burlesk och lätt tragikomisk historia full av motsägelser.

Obama den store kom till makten med dunder och brak och bland det första han gjorde var att förvissa sej om att den muslimska världen förstod att han inte var Bush.
I sin jakt på kärlek gjorde han allt och lite till för att berätta, inte minst för muslimerna, att han älskade dem.
Abbas var en av de första att ta till sej detta kärleksbudskap.

Han satte sej tungt på baken och bara njöt.
Nåja, han väntade nog lite också.
Väntade på att Obamas kärlek till honom skulle visa sej genom konkreta resultat.
Han bestämde sej för att under tiden göra – ingenting.
”Gör jag ingenting så gör jag i alla fall inte som jag brukar – en massa idiotiska saker.”

Hur hamnade då den arme palestinske presidenten uppe i en trädkrona?

Jo, han förstod inte att Obamas kärlek var ett medel att förhärliga Obama, inte ett medel att göra jobbet åt palestinierna.
OK, Obama delgav världen en del omogna yttranden som Abbas misstolkade och följdaktligen trodde att saken var klar.
Saken var inte klar men då hade Abbas redan klättrat en bra bit upp i trädet.

Han började säga – vill inte, vill inte, vill inte och märkte inte att Obama inte heller ville.
Kanske inte samma saker men Obama som nyktrat till något vill inte hjälpa araberna till världsherravälde utan att få någonting tillbaka.
Han sökte normalisering mellan Israel och arabvärlden för att på det sättet hjälpa Israel att få tillbaka något av förtroendet för världssamfundet och våga ge sej ut på den slaka linan.
Han fick nobben direkt.

Obama inser numera att hans ord inte är var stugas lag vilket Abbas inte förstod.
Vid det laget befann han sej redan uppe i trädkronan med alla sina ’vill inte’ som enda sällskap.
’Vill inte’ gör sej bra i en valkampanj men knappast som kompromiss i en förhandlingssituation så därför har det heller inte blivit några förhandlingar.

Alla tror att palestinierna bara vill en sak – att få en stat.
Nu vet vi att så inte är fallet.
Åtminstone vill de inte ha en stat om de riskerar att behöva kompromissa om utfallet.
Då blir det i stället ett ’vill inte’.

Nu sitter Abbas uppe i sitt träd och önskar att han hade varit lite försiktigare i sin tolkning av Obamas kärlek.
Abbas kräver att Israel slutar bygga på Västbanken och det kan väl vara OK men inte innan förhandlingarna ens börjat.

Bostadsbyggandet är en av de frågor som ska diskuteras under förhandlingarnas gång – inte en gottepåse att dela ut innan man ens enats om dagordningen.
Abbas hade tänkt sej att Obama skulle ge honom ett bosättningsstopp i en liten ask men även den store visade sej ha sina begränsningar.
Om viljan dessutom saknas har jag ingen aning om.

Att kliva ner från trädet och säga - OK, OK, OK, vi börjar väl förhandla då - är naturligtvis inte att tänka på.
Det vore att förlora ansiktet och det bör man helst undvika om man tillhör den arabiska nationen.
Detta innebär att Abbas fortsätter att häcka uppe i sin trädkrona och har du vägarna förbi kan du ju alltid fråga hur han mår.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Abbas, muslimska världen, 'vill inte', kompromiss, palestinier, Västbanken, förlora ansiktet, ...