Är kungen rädd?

Vad har hänt med den lille mysige jordanske kungen?
Han som lyckades fånga den överjordiskt vackra Rania och göra henne till sin och sitt folks drottning.
Är kungen rädd?

Det är i dagarna 15 år sedan ett fredspapper skrevs under av företrädare för Jordanien och Israel och detta papper har visat sej motstå både knöliga kanter och eldfängd retorik, MEN...
Ett stort MEN svävar över denna fred i högre utsträckning idag än någon gång tidigare under dess tidvis ganska påfrestande historia.

80% av Jordaniens befolkning består av människor som kallar sej palestinier och kungen verkar anse att det inte skulle vara hälsosamt om den procentsatsen ökar.
Han är med andra ord livrädd för att palestinierna inte ska få en stat, helst idag, eftersom han inte vill att missnöjda araber från Västbanken ska komma på idén att kliva över den lilla rännil som kallas Jordan och söka sej nya hem i Jordanien.
Kungen har ju sett dessa palestiniers benägenhet för ’utomparlamentariska metoder’ och han är med rätta oroad för sitt kungarikes fortbestånd och sin sköna drottnings sköna liv.

I dagarna har kungen tyvärr lånat argument och använt sej av en retorik hämtad från Hamas och deras trätobröder i den palestinska myndigheten.
En retorik som gör vitt till svart och som inte på något sätt hedrar varken honom eller hans konungadöme.

Rania som räknar sej som palestinier stöttar sin kung och hjälper ofta till att måla det svarta i en läckrare och mer sofistikerad nyans.

Telefonkedjan trädde i funktion och araber från när och fjärran kallades i söndags till Tempelplatsen i Jerusalem för en uppviglingsshow.
Allt var förberett, bussarna lastade med nystylade stenkastare, hatslogans väl inövade och påkar och stenbumlingar inom bekvämt räckhåll.
Showen kunde börja.

Ja, ni har förmodligen sett dessa stenkastande ungdomar som visar sitt mod genom att dölja ansiktena i arafatschalens djupa veck medan de angriper de stackars utkommenderade poliserna.
Jag tycker alltid synd om poliserna som faktiskt har viktigare saker att syssla med än att jaga runt dessa oborstade barnrumpor men ordningen måste ju å andra sidan återställas.

Det är nu kungen blir riktigt rädd.

Rania har vid det här laget gått en trappa upp för att natta barnen.
Kungen blir rädd att detta spektakel ska sprida sej till hans egna palestinier och de är ju som sagt många.
Han hänfaller åt sina ryggmärgsreflexer och börjar anklagar Israel.
Han kallar polisens rutinarbete för ett ’provokativt beteende’ som äventyrar stabiliteten på Tempelberget...

På ett sätt tycker jag synd om kungen för det har funnits tillfällen då han visat lite stake men att bortse från uppenbara fakta och anklaga de som försöker minimera skadeverkningarna av arabernas provokationer – det gör att han definitivt hamnat i en förtroendekris.
Han undervärderar sina läsares och lyssnares intelligens på ett ganska trist sätt och kommer att få jobba hårt om han har för avsikt att återställa sitt förtroendekapital.

En kung bör agera så att undersåtarna finner anledning att se upp till honom men i fallet Jordanien börjar det likna ett platt fall.
När israelerna 1967 bad jordanierna att hålla sej utanför kriget förstod de inte att ett sådant handlande hade varit i deras eget intresse.
Trycket från ’the arabic street’ blev för hårt och jordanierna började tillsammans med de andra arabiska krigshetsarna att puckla på Israel.
Historien upprepar sej som bekant och idag har jordanierna en ny chans att lämna Tusen och en natt–argumentationerna, se verkligheten i solljuset och undvika att ge omgivningen orsak att betrakta dem som både blinda och döva skuggboxare.

Även en liten kung kan bli en stor kung om han vågar se sanningen i vitögat och kalla en spade för en spade.
Arabiska uppviglare och stenkastare är just uppviglare och stenkastare vars bärsärkagång polisen har som uppgift att stävja.
Dessa enkla fakta borde även en kung, av vilken storlek han än må vara, förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om Jordanien, Rania, Israel, palestinier, Jordan, Västbanken, 'utomparlamentariska metoder', Hamas, Tempelplatsen, Jerusalem, uppvigling, provokation, förtroendekris, bärsärkagång, ...