Fitna.
Har ni hört ordet någon av de sista dagarna?
Det lär betyda "eldprov" eller något liknande på arabiska.
Det är också namnet på den kortfilm om Islam och om Koranen som inför släppandet satt skräck i regeringsfolk och andra ansvariga. Man har satt upp kriscentra och distanserat sej från filmen och dess upphovsman men nu sedan alla intresserade sett den, verkar det inte som om den orsakat någon revolution.
Jag har inte sett den - än. Jag ska se filmen och då försöka finna ut om den visar något vi inte visste förut.
Geert Wilders, en holländsk partiledare har gjort filmen i ett förtvivlat försök att visa, inte minst Europa, hur fanatiska Islam håller på att urholka våra egna värden och värderingar.
Filmen innehåller tydligen också en kopia av den beramade danska Muhammadbilden där han uppträder i turban med en tickande bomb. Nu känner sej denne konstnär berövad sitt konstverk och lägger in en protest.
Tyvärr lär han nog få fortsätta att leva med polisbevakning...
Nu har flera muslimska ledare sagt att det nog inte var så farligt ändå. Wilders hoppade inte över skaklarna utan höll sej till redan publicerade sekvenser som får räknas som allmän egendom.
Naturligtvis ingår hot och hat om judarna men å andra sidan hade det inte varit en film om Islam om så inte varit fallet.
Jag undrar i alla fall varför det var så trögt i starten för denna film och varför folk var nervösa.
Var man helt enkelt rädd att stöta sej med de man innerst inne misstänker kommer att bli världens nya herrar?
Var man inte beredd att ta itu med de kriminella handlingar man fruktade?
Var man rädd för ekonomiska förluster om gatans araber skulle rulla igång bojkotter?
Nu kan nog många andas ut för av hönan blev det inte så många fjädrar kvar.
Den här gången.
29 mars 2008
28 mars 2008
Det som sker i dessa dagar sker under ytan i de hemligaste av alla hemliga rum. Det innebär att några få utsett sej själva att förhandla fram din och min framtid. Dessa personer anser att de och inga andra har de bästa kvalifikationerna att göra detta.
Kanske är det så en demokrati fungerar och i så fall får jag väl ge mej.
Just nu - i alla fall, för jag tänker berätta om något helt annat.
Flera unga människor har de senaste dagarna avlidit helt oförutsägbart. En 19-åring värnpliktig, Janiv, avled efter att hans kamrat vådaskjutit honom när de rengjorde sina vapen.
Chock, förtvivlan och ursinne över en sådan meningslös död följde. Strax kom dock frågan upp om hans sörjande och förvirrade familj kunde tänka sej att donera några av hans organ till personer som befann sej i prekära situationer och som redan hade väntat alltför länge.
De samtyckte.
Vi fick träffa den 25-årige Salim på sjukhuset före operationen där han väntat på ett nytt hjärta i fyra månader. Under denna väntetid hade han varit ansluten till ett artificiellt hjärta och kunde inte dölja sin lycka över att väntetiden tycktes gå mot sitt slut.
Pappan till Janiv berättade att sonen var kärnfrisk, visste knappast vad en läkare var och hade bara varit hos tandläkare en gång i sitt liv. Han fann tröst i att organ från hans son nu fick möjlighet att fortleva i andra personers kroppar men ville inte veta exakt vad de plockat ut.
När den avancerade operationen var slutförd och läkaren mötte mottagarens familj var alla rörda till tårar och omfamnade varandra - läkare och de andra, som en enda stor familj.
Via TV-mediet fick vi samtidigt följa begravningen av Janiv där hans familj grät och omfamnade varandra tillsammans med Janivs kompisar, också där som en stor och varm familj.
Starka känslor på båda hållen.
En fick en gåva, ett nytt liv medan andra trots sorg och saknad fann tröst i tanken att en omöjlig händelse kunde skänka nytt liv åt någon annan.
En annan historia från levande livet tilldrar sej inte alls långt härifrån, närmare bestämt i grannskapet av Tsippori.
Judiska ägor har regelbundet invaderats av arabiska hästar och andra djur. De har förstört grödor och raserat respekten för judiskt landägande.
Sonen till en av de värst drabbade såg att hans far började förlora tålamodet och verkade vara på väg att ge upp. Han insåg att när polisen av rädsla för arabernas vrede(!) inte agerade var de tvugna att ta saken i egna händer.
Hans egna händer.
Han drog upp en husvagn på en kulle med utsikt över ägorna och deras tillfarter, tog med sej ett bibliotek, en uppsättning konserver och parkerade sej där. Snart hade han fått fler med sej och de kunde avlösa varandra.
En dag befann sej plötsligt tre hästar tillhörande en känd arabisk klan på familjens område. När väktarna beredde sej på att lägga beslag på de invaderande djuren kom en grupp klanmedlemmar gående samtidigt som polisen anlände. Berättaren av historien säger att för att en fotograf var i närheten så uppträdde de den här gången mera kraftfullt. De sa till klanledaren att antingen fick han skriva under att marken tillhörde judarna och att han inte hade något där att göra eller se sina hästar tagna i beslag.
Han valde att skriva på - den här gången.
Problemen är tydligen likvärdiga i Negev och denna privata väktarrörelse sprider sej nu också dit.
Min man Jacob berättar att för 40 år sedan var situationen exakt likadan. En boskapshjord hade - som vanligt - invaderat ett av kibbutsens fält och min man organiserade ett uppbåd som drog iväg och omringade boskapen. Araberna försökte befria sina djur genom att skicka dit kvinnorna eftersom de visste att judarna var återhållssamma när det gällde att ge sej på kvinnfolk.
Medan de väntade på att polisen skulle dyka upp och resten av killarna höll boskapen i shack körde Jacob hem till kibbutsen och plockade ihop lite frukost åt mannarna som varit på hugget större delan av natten.
Långt om länge kom polisen och tog med sej några araber till stationen som efter någon dag var hemma i sin by igen.
Tydligen fungerar privata initiativ bättre än det mera organiserade polisväsendet - då som nu.
I sammanhanget undrar jag också lite över var uppgifterna om den israeliska polisens brutalitet kommit från.
Jag tycker de beter sej som stora mesar, i varje fall när det gäller arabisk kriminalitet
Kanske är det så en demokrati fungerar och i så fall får jag väl ge mej.
Just nu - i alla fall, för jag tänker berätta om något helt annat.
Flera unga människor har de senaste dagarna avlidit helt oförutsägbart. En 19-åring värnpliktig, Janiv, avled efter att hans kamrat vådaskjutit honom när de rengjorde sina vapen.
Chock, förtvivlan och ursinne över en sådan meningslös död följde. Strax kom dock frågan upp om hans sörjande och förvirrade familj kunde tänka sej att donera några av hans organ till personer som befann sej i prekära situationer och som redan hade väntat alltför länge.
De samtyckte.
Vi fick träffa den 25-årige Salim på sjukhuset före operationen där han väntat på ett nytt hjärta i fyra månader. Under denna väntetid hade han varit ansluten till ett artificiellt hjärta och kunde inte dölja sin lycka över att väntetiden tycktes gå mot sitt slut.
Pappan till Janiv berättade att sonen var kärnfrisk, visste knappast vad en läkare var och hade bara varit hos tandläkare en gång i sitt liv. Han fann tröst i att organ från hans son nu fick möjlighet att fortleva i andra personers kroppar men ville inte veta exakt vad de plockat ut.
När den avancerade operationen var slutförd och läkaren mötte mottagarens familj var alla rörda till tårar och omfamnade varandra - läkare och de andra, som en enda stor familj.
Via TV-mediet fick vi samtidigt följa begravningen av Janiv där hans familj grät och omfamnade varandra tillsammans med Janivs kompisar, också där som en stor och varm familj.
Starka känslor på båda hållen.
En fick en gåva, ett nytt liv medan andra trots sorg och saknad fann tröst i tanken att en omöjlig händelse kunde skänka nytt liv åt någon annan.
En annan historia från levande livet tilldrar sej inte alls långt härifrån, närmare bestämt i grannskapet av Tsippori.
Judiska ägor har regelbundet invaderats av arabiska hästar och andra djur. De har förstört grödor och raserat respekten för judiskt landägande.
Sonen till en av de värst drabbade såg att hans far började förlora tålamodet och verkade vara på väg att ge upp. Han insåg att när polisen av rädsla för arabernas vrede(!) inte agerade var de tvugna att ta saken i egna händer.
Hans egna händer.
Han drog upp en husvagn på en kulle med utsikt över ägorna och deras tillfarter, tog med sej ett bibliotek, en uppsättning konserver och parkerade sej där. Snart hade han fått fler med sej och de kunde avlösa varandra.
En dag befann sej plötsligt tre hästar tillhörande en känd arabisk klan på familjens område. När väktarna beredde sej på att lägga beslag på de invaderande djuren kom en grupp klanmedlemmar gående samtidigt som polisen anlände. Berättaren av historien säger att för att en fotograf var i närheten så uppträdde de den här gången mera kraftfullt. De sa till klanledaren att antingen fick han skriva under att marken tillhörde judarna och att han inte hade något där att göra eller se sina hästar tagna i beslag.
Han valde att skriva på - den här gången.
Problemen är tydligen likvärdiga i Negev och denna privata väktarrörelse sprider sej nu också dit.
Min man Jacob berättar att för 40 år sedan var situationen exakt likadan. En boskapshjord hade - som vanligt - invaderat ett av kibbutsens fält och min man organiserade ett uppbåd som drog iväg och omringade boskapen. Araberna försökte befria sina djur genom att skicka dit kvinnorna eftersom de visste att judarna var återhållssamma när det gällde att ge sej på kvinnfolk.
Medan de väntade på att polisen skulle dyka upp och resten av killarna höll boskapen i shack körde Jacob hem till kibbutsen och plockade ihop lite frukost åt mannarna som varit på hugget större delan av natten.
Långt om länge kom polisen och tog med sej några araber till stationen som efter någon dag var hemma i sin by igen.
Tydligen fungerar privata initiativ bättre än det mera organiserade polisväsendet - då som nu.
I sammanhanget undrar jag också lite över var uppgifterna om den israeliska polisens brutalitet kommit från.
Jag tycker de beter sej som stora mesar, i varje fall när det gäller arabisk kriminalitet
26 mars 2008
Vår generösa kibbuts bjuder oss knegare på en "jom kef" ("trevlighetsdag") om året, och i år valde vi att åka upp till Golan. Där finns en stor samling av konstnärer inom olika områden och de arbetar som husmodern – hemma.
I ett rum bredvid köket eller i ett uthus.
Vi sex halvgamla tjejer körde först genom den uttorkade Jordandalen där vi förfasade oss över resterna av de torra bananplantagerna. Jag fick klart för mej senare att det visst inte var torkan som var orsaken till förödelsen utan kylan för några veckor sedan.
I Zemach vid Kinerets sydända sprang en av oss in i en mataffär och fick fatt i några pinfärska baguetter – resten hade vi med oss hemifrån. Vi fortsatte norrut längs östra sidan av Kineret upp till Katzrin, där vår guide för dagen anslöt. En frejdig kvinna som säkert lotsade oss genom bakgator och apelsinlundar till de planerade besöken.
Första stoppet var en keramikartist som förutom att ge oss sin historia som invandrare från Tyskland visade hur hon hämtar sitt material från lavaresterna lite överallt i området. Detta ger henne också gratis de jordfärger hon eftersträvar. Hennes utställning var mycket smakfull men jag lade märke till att hon ofta på huvudet till gubbarna och gummorna hade placerat en fågel, så jag frågade henne varför. Varför en fågel och ingenting annat? Hon hade nog fått frågan tidigare för svaret kom lätt. Att det blev fåglar var dels för att de var lättast att skulptera(!) och sedan skulle de också gestalta tankens flykt bortom vardagens rutiner.
Inte långt därifrån fanns en smyckedesigner som hade haft stora framgångar bl.a. i USA. Vi inledde vårt besök hos henne med att duka upp vår medhavda frukost på hennes altan – som den naturligaste sak i världen.
Baguetter naturligtvis men också grövre bröd. Ostar av alla kulörer och skivat kött. Smör och mjukostar med en Camembert som tyvärr inte var riktigt mogen, men äter man utomhus blir man inte så petig. Oliver och grönsaker och sedan bidrog vår värd med en kaka till kaffet.
När magen fått sitt var det dags för det artistiska. Vi klättrade upp en trappa till hennes lilla arbetslya där hon också samlat sina alster. Färg och form skiftade liksom olika sorters material och arbetsmetoder. Först kände jag att jag skulle vilja ha alltihop men snart insåg jag att det nog egentligen inte riktigt var min stil så det blev billigt och bra.
Vi körde sedan lite söderut genom dessa vidsträckta, öppna marker till ett konstnärskollektiv där vi sprang in och ut i de olika husen. En hade specialiserat sej på keramikplattor och och jag önskade bara att jag hade känt till deras existens när vi reparerade vårt hus. En juvelerare berättade att han egentligen var från New York och funderade som bäst på om han skulle återvända. Lite desillusionerad tyckte han att det hade varit lugnast om Abraham hade stannat kvar där han var borta i nuvarande Irak. Bara krig och elände ända sedan dess...
Innan jag gick sa jag till honom att jag inte tyckte det var någon bra idé att återvända till New York och han lovade att han i vart fall skulle stanna tills jag kom på besök nästa gång!
Vi gjorde ett snabbesök på ett "jekke" – där man tillverkar vin. Slängde en blick på de stora trätunnorna där vinet mognade innan vi körde till en kibbuts där vi träffade ett par fotografer.
Vi fick göra egna experiment med svart/vitt och skuggor genom att lägge valfria kollage som vi sen tog med in i mörkrummet. Där skulle vi arrangera det på nytt på ett speciellt papper och det blev väl inte helt lyckat för det var som sagt mörkt och man fick göra det liksom på måfå. Resultatet blev ändå rätt kul med blommor, grenar och urklipp i vitt mot en svart bakgrund.
Efter denna arbetsinsats blev det kaffe och glass.
Vi gick tvärs över gräsmattan till utsikten över Kineret men såg bara det grå diset. Jag tog några kort just för att visa att där en spegelblank blågrön sjö borde ha funnits nu bara fanns en grå soppa.
Der var sedan dags att hälsa på en frejdig tjej som förälskat sej i citroner. Hon hade varit i Italien och lärt sej göra citronlikörer med olika smaktillsatser som granatäpple och andra kryddväxter. Kanske köpte vi mer av hennes citronmarmelad och kryddsåser i blandningar som citron/tomat och citron/paprika – än av likören, som trots fräsch smak var ganska söt.
Guiden blev upphämtad av sin son och vi fortsatte serpentinvägen ner till Hamat Gader där det sulfatrika, heta källvattnet väntade. Doften av sulfat kom liksom i vågor och var inte direkt angenäm men vattnet var angenämt hela tiden. Det bubblade ut från väggarna i jättebassängen och var rysligt avstressande.
Efter det var det bara lite mat som fattades och den hittade vi i Ashdot Jacov – ett mysställe där man inte riktigt visste om man satt ute eller inne. Det var trädgård runt omkring med snirklande små vattenfall och fågelkvitter och bläckfisken i spännande sås kan jag verkligen rekommendera.
Vi satt inte där så länge för vi kände att vi var övermogna för sängen. En halvtimmes resa och vi var hemma.
Jom male ve jom meule. En full dag och en härlig dag.
Idag nästan somnade jag på jobbet men inte så djupt att jag började drömma om fåglar på huvudet eller om bläckfiskar.
I ett rum bredvid köket eller i ett uthus.
Vi sex halvgamla tjejer körde först genom den uttorkade Jordandalen där vi förfasade oss över resterna av de torra bananplantagerna. Jag fick klart för mej senare att det visst inte var torkan som var orsaken till förödelsen utan kylan för några veckor sedan.
I Zemach vid Kinerets sydända sprang en av oss in i en mataffär och fick fatt i några pinfärska baguetter – resten hade vi med oss hemifrån. Vi fortsatte norrut längs östra sidan av Kineret upp till Katzrin, där vår guide för dagen anslöt. En frejdig kvinna som säkert lotsade oss genom bakgator och apelsinlundar till de planerade besöken.
Första stoppet var en keramikartist som förutom att ge oss sin historia som invandrare från Tyskland visade hur hon hämtar sitt material från lavaresterna lite överallt i området. Detta ger henne också gratis de jordfärger hon eftersträvar. Hennes utställning var mycket smakfull men jag lade märke till att hon ofta på huvudet till gubbarna och gummorna hade placerat en fågel, så jag frågade henne varför. Varför en fågel och ingenting annat? Hon hade nog fått frågan tidigare för svaret kom lätt. Att det blev fåglar var dels för att de var lättast att skulptera(!) och sedan skulle de också gestalta tankens flykt bortom vardagens rutiner.
Inte långt därifrån fanns en smyckedesigner som hade haft stora framgångar bl.a. i USA. Vi inledde vårt besök hos henne med att duka upp vår medhavda frukost på hennes altan – som den naturligaste sak i världen.
Baguetter naturligtvis men också grövre bröd. Ostar av alla kulörer och skivat kött. Smör och mjukostar med en Camembert som tyvärr inte var riktigt mogen, men äter man utomhus blir man inte så petig. Oliver och grönsaker och sedan bidrog vår värd med en kaka till kaffet.
När magen fått sitt var det dags för det artistiska. Vi klättrade upp en trappa till hennes lilla arbetslya där hon också samlat sina alster. Färg och form skiftade liksom olika sorters material och arbetsmetoder. Först kände jag att jag skulle vilja ha alltihop men snart insåg jag att det nog egentligen inte riktigt var min stil så det blev billigt och bra.
Vi körde sedan lite söderut genom dessa vidsträckta, öppna marker till ett konstnärskollektiv där vi sprang in och ut i de olika husen. En hade specialiserat sej på keramikplattor och och jag önskade bara att jag hade känt till deras existens när vi reparerade vårt hus. En juvelerare berättade att han egentligen var från New York och funderade som bäst på om han skulle återvända. Lite desillusionerad tyckte han att det hade varit lugnast om Abraham hade stannat kvar där han var borta i nuvarande Irak. Bara krig och elände ända sedan dess...
Innan jag gick sa jag till honom att jag inte tyckte det var någon bra idé att återvända till New York och han lovade att han i vart fall skulle stanna tills jag kom på besök nästa gång!
Vi gjorde ett snabbesök på ett "jekke" – där man tillverkar vin. Slängde en blick på de stora trätunnorna där vinet mognade innan vi körde till en kibbuts där vi träffade ett par fotografer.
Vi fick göra egna experiment med svart/vitt och skuggor genom att lägge valfria kollage som vi sen tog med in i mörkrummet. Där skulle vi arrangera det på nytt på ett speciellt papper och det blev väl inte helt lyckat för det var som sagt mörkt och man fick göra det liksom på måfå. Resultatet blev ändå rätt kul med blommor, grenar och urklipp i vitt mot en svart bakgrund.
Efter denna arbetsinsats blev det kaffe och glass.
Vi gick tvärs över gräsmattan till utsikten över Kineret men såg bara det grå diset. Jag tog några kort just för att visa att där en spegelblank blågrön sjö borde ha funnits nu bara fanns en grå soppa.
Der var sedan dags att hälsa på en frejdig tjej som förälskat sej i citroner. Hon hade varit i Italien och lärt sej göra citronlikörer med olika smaktillsatser som granatäpple och andra kryddväxter. Kanske köpte vi mer av hennes citronmarmelad och kryddsåser i blandningar som citron/tomat och citron/paprika – än av likören, som trots fräsch smak var ganska söt.
Guiden blev upphämtad av sin son och vi fortsatte serpentinvägen ner till Hamat Gader där det sulfatrika, heta källvattnet väntade. Doften av sulfat kom liksom i vågor och var inte direkt angenäm men vattnet var angenämt hela tiden. Det bubblade ut från väggarna i jättebassängen och var rysligt avstressande.
Efter det var det bara lite mat som fattades och den hittade vi i Ashdot Jacov – ett mysställe där man inte riktigt visste om man satt ute eller inne. Det var trädgård runt omkring med snirklande små vattenfall och fågelkvitter och bläckfisken i spännande sås kan jag verkligen rekommendera.
Vi satt inte där så länge för vi kände att vi var övermogna för sängen. En halvtimmes resa och vi var hemma.
Jom male ve jom meule. En full dag och en härlig dag.
Idag nästan somnade jag på jobbet men inte så djupt att jag började drömma om fåglar på huvudet eller om bläckfiskar.
23 mars 2008
Jag brukar ligga några dagar efter med tidningsläsandet men det gör inte så mycket för ibland hittar jag några guldkorn begravda i pappershögen.
Det finns ju den utmärkta organisationen som kallar sej "Palestinian Media Watch" som just håller ett öga på palestinsk media och förser oss med adekvata översättningar. Dessutom finns det privatpersoner som håller gluggarna öppna och kan hjälpa oss andra att lägga ihop två plus två. Alltför ofta godtar vi det sagda eller lästa ordet bara för att det kommer från en offentlig person och om det dessutom handlar om välbekanta fakta så sväljer vi detaljerna utan större eftertanke.
Det finns en kvinna vid namn Evelyn Gordon som har en regelbunden krönika i Jerusalem Post och den är alltid läsvärd.
Förra torsdagen hade hon en artikel som handlade om Abbas trovärdighet.
Hon, till skillnad från de flesta av oss andra, hade lagt märke till vad Abbas sa i ett tal till "The Islamic Conference" i Dakar veckan tidigare.
Abbas hävdade där att palestinierna i Jerusalem är utsatta för etnisk rensning av israelerna.
Hennes slutsats är att om så var fallet så är israelerna de mest inkompetenta etniska utrensarna i mänsklighetens historia!
Vanligtvis menar man med etnisk rensning att en oönskad befolkning ersätts med den egna men enligt Centralbyrån för Statistik i Jerusalem har den arabiska befolkningen skjutit i höjden med 266% sedan 1967 då Israel annekterade östra Jerusalem, fram till 1966.
Det innebär en nästan dubbel arabisk befolkningsökning mot den judiska som för samma år var 143%.
Även under det senaste arabiska upproret som startade år 2000 ökade den arabiska befolkningen i Jerusalem med 43.700 personer fram till år 2006 medan den judiska ökade med 21.100 personer under samma tid.
Åter igen talar vi om en dubbel arabisk befolkningsökning i Jerusalem vid en jämförelse med den judiska.
Den arabiska befolkningsökningen berodde inte bara på frenetiskt barnafödande utan ca. 30.000 araber flyttade in till Jerusalem även efter byggandet av skyddsbarriären.
Detta är alltså välpublicerade fakta som kastar en grav skugga över Abbas som "moderat" förhandlingspartner. Om han inte kände till fakta, vilket verkar ganska otroligt, så är det gravt i sej, men om han nu var införstådd med dessa verifierbara siffror men ändå väljer att gå ut med sin falska information, då finns ingen trovärdighet kvar och ingen "moderat" förhandlingspartner.
Kvar finns bara en person som offentligt presenterar en svidande hatpropaganda mot sin förhandlingspartner, Israel, för att få största möjliga uppmärksamhet i den arabiska världen.
En rejäl skrapa tillkommer också oss andra, stora som små, som låter honom "get away with it" utan några protester.
Är vi möjligen rädda för att Abbas som fredspartner ska få sej en besvärande törn?
Denna likgiltighet kan också få den arabiska massan att tro att med fortsatt hatpropaganda som ingen sätter i fråga har de segern som i en liten ask.
Ett litet papper där det står FRED men som i praktiken inte har något med verkligheten att göra.
Det finns ju den utmärkta organisationen som kallar sej "Palestinian Media Watch" som just håller ett öga på palestinsk media och förser oss med adekvata översättningar. Dessutom finns det privatpersoner som håller gluggarna öppna och kan hjälpa oss andra att lägga ihop två plus två. Alltför ofta godtar vi det sagda eller lästa ordet bara för att det kommer från en offentlig person och om det dessutom handlar om välbekanta fakta så sväljer vi detaljerna utan större eftertanke.
Det finns en kvinna vid namn Evelyn Gordon som har en regelbunden krönika i Jerusalem Post och den är alltid läsvärd.
Förra torsdagen hade hon en artikel som handlade om Abbas trovärdighet.
Hon, till skillnad från de flesta av oss andra, hade lagt märke till vad Abbas sa i ett tal till "The Islamic Conference" i Dakar veckan tidigare.
Abbas hävdade där att palestinierna i Jerusalem är utsatta för etnisk rensning av israelerna.
Hennes slutsats är att om så var fallet så är israelerna de mest inkompetenta etniska utrensarna i mänsklighetens historia!
Vanligtvis menar man med etnisk rensning att en oönskad befolkning ersätts med den egna men enligt Centralbyrån för Statistik i Jerusalem har den arabiska befolkningen skjutit i höjden med 266% sedan 1967 då Israel annekterade östra Jerusalem, fram till 1966.
Det innebär en nästan dubbel arabisk befolkningsökning mot den judiska som för samma år var 143%.
Även under det senaste arabiska upproret som startade år 2000 ökade den arabiska befolkningen i Jerusalem med 43.700 personer fram till år 2006 medan den judiska ökade med 21.100 personer under samma tid.
Åter igen talar vi om en dubbel arabisk befolkningsökning i Jerusalem vid en jämförelse med den judiska.
Den arabiska befolkningsökningen berodde inte bara på frenetiskt barnafödande utan ca. 30.000 araber flyttade in till Jerusalem även efter byggandet av skyddsbarriären.
Detta är alltså välpublicerade fakta som kastar en grav skugga över Abbas som "moderat" förhandlingspartner. Om han inte kände till fakta, vilket verkar ganska otroligt, så är det gravt i sej, men om han nu var införstådd med dessa verifierbara siffror men ändå väljer att gå ut med sin falska information, då finns ingen trovärdighet kvar och ingen "moderat" förhandlingspartner.
Kvar finns bara en person som offentligt presenterar en svidande hatpropaganda mot sin förhandlingspartner, Israel, för att få största möjliga uppmärksamhet i den arabiska världen.
En rejäl skrapa tillkommer också oss andra, stora som små, som låter honom "get away with it" utan några protester.
Är vi möjligen rädda för att Abbas som fredspartner ska få sej en besvärande törn?
Denna likgiltighet kan också få den arabiska massan att tro att med fortsatt hatpropaganda som ingen sätter i fråga har de segern som i en liten ask.
Ett litet papper där det står FRED men som i praktiken inte har något med verkligheten att göra.
22 mars 2008
Vicepresidenten i USA, Dick Cheney, har landat i Israel.
Så snart han började tala märkte man tydligt att det var en annan stake i den här karlen än i Dr. Rice. Han är inte förblindad av sina egna tankar och ord utan ser var den moraliska tyngdpunkten bör läggas.
Det är många som tror att den som lett USA under snart två presidentperioder är just Dick Cheney. Otvivelaktigt en stark man med en erfarenhet utöver den vanliga.
Vi har också sett rubriker om att förhandlingarna i Jemen om en förlikning mellan Fatah och Hamas står inför ett genombrott. Skulle detta hända då undrar jag om Olmert och Livni kommer ihåg vad de tidigare deklarerat - att förhandlingarna med Abbas omedelbart skulle brytas.
Att stå vid sina ord är ju inte vår premiärministers starkaste sida.
Många kommer nog ihåg att Olmert före Annapolis förklarade att de som vill förhandla med Israel måste också erkänna Israel som en judisk stat.
Han hann väl knappast vända sej om i talarstolen innan Erekat och andra proklamerade att det tänkte de visst inte göra.
- Och så var den sagan all medan förhandligarna pågår som tidigare.
Jag tror att det enda som hindrar parterna från att avbryta samtalen är att ingen vill framstå som den som ger upp. Det har gått så mycket prestige i detta maskineri att man helt enkelt inte kan säga att det var för svårt, att det var omöjligt.
En underlig sak i sammanhanget är också att vad man kallar de djupa frågorna är frågor och företeelser som palestinierna valt. Frågor som är viktiga för Israel tas inte upp och räknas inte in bland några djupa frågor.
Som vanligt är det palestiniernas agenda som vädras och Olmert, Livni och Rice spelar med i elakt spel.
Jag tror att om du lyssnar noga ska du finna att Dick Cheney har nya tankar att erbjuda men om våra ledare har modet att anamma dem är trist nog en helt annan fråga.
Kanske måste de först fråga Condoleezza Rice om lov?
Så snart han började tala märkte man tydligt att det var en annan stake i den här karlen än i Dr. Rice. Han är inte förblindad av sina egna tankar och ord utan ser var den moraliska tyngdpunkten bör läggas.
Det är många som tror att den som lett USA under snart två presidentperioder är just Dick Cheney. Otvivelaktigt en stark man med en erfarenhet utöver den vanliga.
Vi har också sett rubriker om att förhandlingarna i Jemen om en förlikning mellan Fatah och Hamas står inför ett genombrott. Skulle detta hända då undrar jag om Olmert och Livni kommer ihåg vad de tidigare deklarerat - att förhandlingarna med Abbas omedelbart skulle brytas.
Att stå vid sina ord är ju inte vår premiärministers starkaste sida.
Många kommer nog ihåg att Olmert före Annapolis förklarade att de som vill förhandla med Israel måste också erkänna Israel som en judisk stat.
Han hann väl knappast vända sej om i talarstolen innan Erekat och andra proklamerade att det tänkte de visst inte göra.
- Och så var den sagan all medan förhandligarna pågår som tidigare.
Jag tror att det enda som hindrar parterna från att avbryta samtalen är att ingen vill framstå som den som ger upp. Det har gått så mycket prestige i detta maskineri att man helt enkelt inte kan säga att det var för svårt, att det var omöjligt.
En underlig sak i sammanhanget är också att vad man kallar de djupa frågorna är frågor och företeelser som palestinierna valt. Frågor som är viktiga för Israel tas inte upp och räknas inte in bland några djupa frågor.
Som vanligt är det palestiniernas agenda som vädras och Olmert, Livni och Rice spelar med i elakt spel.
Jag tror att om du lyssnar noga ska du finna att Dick Cheney har nya tankar att erbjuda men om våra ledare har modet att anamma dem är trist nog en helt annan fråga.
Kanske måste de först fråga Condoleezza Rice om lov?
Bilden här ovanför är en av de jag tog på de Purimutstyrda barnen och ungdomarna som drog fram genom kibbutsen i dag. Det var inte bara en fest för ögat utan öronen fick sitt också. Tamburiner, skallror och skramlor dränkte det gamla vanliga fredagsoväsendet.Av någon anledning blev de bilder bäst jag tog bakifrån - ingen aning om varför.
En färsk marknadsundersökning bland palestinierna visar att 84% av de tillfrågade anser att massakern på tonåringarna i sin Yeshiva för ett par veckor sedan var rätt, riktig och - beundransvärd...
Nåja, det sista omdömet får jag väl erkänna att jag själv lade till men om man läser alla beskrivningar av hur de ser upp till terroristen och hur de omedelbart upphöjde honom till "martyr" så vidhåller jag min slutsats att de hyser stor beundran för honom och för dådet han utförde.
Detta och andra "ädla" handlingar - som att försöka smuggla in några tusen mobiltelefoner från Jordanien i en VIP-bil tillhörande en av Abbas närmaste medarbetare - har nu smort Olmert så pass att han godkänt att Ryssland levererar 25 pansarfordon till PA.
Det är uppenbarligen en fungerande taktik att när något är alltför brännbart så lägger man det på is för avkylning en tid och hoppas att elden ska svalna. Nu verkar det bara finnas aska kvar så ämnet har på nytt aktualiserats och i dag verkar det vara fritt fram.
Den ytterst långsökta tanken är väl att palestinierna ska använda dessa mot sitt eget bus men historien har lärt oss att det inte fungerar så.
D.v.s. - vissa har lärt sej, andra inte.
Förresten vilken polisstyrka i världen använder sej av pansarfordom i sin yrkesutövning? Det är väl inte så att någon har glömt att en ev. framtida palestinsk stat ska vara helt och fullt pacificerad och avmilitariserad.
Kanske är det hela ett Primskämt - men så väl är det väl inte.
Nej, jag har inte glömt att det är Långfredag i dag. En Långfredag med snö i stora delar av Sverige.
I Jerusalem har stora folkmassor samlats för att minnas Jesu vandring till Golgata. Man sjunger och bär symboliska kors och i en nyhetssändning såg jag en person som såg alldeles nedblodad ut...
Det är tydligen svårt att göra de rätta avvägningarna var gränsen för god smak går.
20 mars 2008
De är då för söta...... våra grannar.
En ung familj knackade på dörren och överlämnade --- ja, det är verkligen inte lätt att beskriva.
"Mishloach Manot" heter traditionen på hebreiska och den innebär att man ger varandra små gåvor i form av kakor, godis eller annat man förberett hemma hos sej. Oftast är det väl barnfamiljer som ägnar sej åt denna helt förtjusande tradition.
Orsaken är Purim eller rättare sagt Ester.
I boken om Ester, drottning av Persien, står det berättat i kapitel 9 och vers 22 om utdelandet av dessa gåvor.
Vi fick en röd papptallrik med några "Oznei Haman"(Hamans öron), godis i form av sega gubbar och påskägg och några chokladbitar. Allt inslaget i plastfilm och en handskriven hälsning från Hila, Barak och Maya om en "Happy Purim".
Det är alltså Purimfesten nu som firas till minnet av hur drottning Ester och Mordechai genom list avslöjade Hamans planer att förinta det judiska folket och lägga beslag på deras ägodelar.
Historien är lite invecklad så det bästa är om du läser själv - Esters bok upptar inte många sidor i Bibeln.
Som kuriosa kan nämnas att Esters bok är den enda bok i Bibeln som inte nämner Guds namn.
Här på kibbutsen har det varit barnens fest idag medan den "tunga" festen för de vuxna får anstå till veckoslutet.
Barnen har klätt ut sej till diverse sagofigurer och jag kan konstatera att prinsessa är det rysligt populärt att vara men också djur med långa svansar och flaxande öron.
Ungdomarna sprayar gärna håret grönt eller rutigt och peruker och glitter i ansiktet hör också till.
Med andra ord - fest!
Är det någon som har undrat vad "Hamans Öron" är så kan jag berätta att det är en speciell sorts kaka. Varför den heter som den heter har hitintills ingen kunnat svara på. Haman känner vi ju till men varför hans öron skulle vara särskilt intressanta - ingen aning.
När de i nyhetssändningarna börjar gräva i kriminalträsket då vet man att det är stiltje på den politiska fronten.
Man hämtar andan.
I går var det dags för den amerikanske presidentkandidaten McCain att hämta andan. Han besökte Sderot och tog sej en titt på lagret av förbrukade Kassamraketer. Han yttrade något i stil med att om Arizona blivit beskjutet med samma intensitet hade de lagt ner ganska stor energi på att besvara elden.
Ja, så kan man ju också uttrycka det...
En fråga - hur många gånger har Condoleezza besökt Sderot? Aldrig, vad jag kan minnas.
Hon ägnar tiden här åt att hålla skenet uppe att allt är under kontroll och att förhandlingarna framskrider trots att takten kunde vara något häftigare.
Börjar hon leta efter bakdörren ut i kylan?
En ung familj knackade på dörren och överlämnade --- ja, det är verkligen inte lätt att beskriva.
"Mishloach Manot" heter traditionen på hebreiska och den innebär att man ger varandra små gåvor i form av kakor, godis eller annat man förberett hemma hos sej. Oftast är det väl barnfamiljer som ägnar sej åt denna helt förtjusande tradition.
Orsaken är Purim eller rättare sagt Ester.
I boken om Ester, drottning av Persien, står det berättat i kapitel 9 och vers 22 om utdelandet av dessa gåvor.
Vi fick en röd papptallrik med några "Oznei Haman"(Hamans öron), godis i form av sega gubbar och påskägg och några chokladbitar. Allt inslaget i plastfilm och en handskriven hälsning från Hila, Barak och Maya om en "Happy Purim".
Det är alltså Purimfesten nu som firas till minnet av hur drottning Ester och Mordechai genom list avslöjade Hamans planer att förinta det judiska folket och lägga beslag på deras ägodelar.
Historien är lite invecklad så det bästa är om du läser själv - Esters bok upptar inte många sidor i Bibeln.
Som kuriosa kan nämnas att Esters bok är den enda bok i Bibeln som inte nämner Guds namn.
Här på kibbutsen har det varit barnens fest idag medan den "tunga" festen för de vuxna får anstå till veckoslutet.
Barnen har klätt ut sej till diverse sagofigurer och jag kan konstatera att prinsessa är det rysligt populärt att vara men också djur med långa svansar och flaxande öron.
Ungdomarna sprayar gärna håret grönt eller rutigt och peruker och glitter i ansiktet hör också till.
Med andra ord - fest!
Är det någon som har undrat vad "Hamans Öron" är så kan jag berätta att det är en speciell sorts kaka. Varför den heter som den heter har hitintills ingen kunnat svara på. Haman känner vi ju till men varför hans öron skulle vara särskilt intressanta - ingen aning.
När de i nyhetssändningarna börjar gräva i kriminalträsket då vet man att det är stiltje på den politiska fronten.
Man hämtar andan.
I går var det dags för den amerikanske presidentkandidaten McCain att hämta andan. Han besökte Sderot och tog sej en titt på lagret av förbrukade Kassamraketer. Han yttrade något i stil med att om Arizona blivit beskjutet med samma intensitet hade de lagt ner ganska stor energi på att besvara elden.
Ja, så kan man ju också uttrycka det...
En fråga - hur många gånger har Condoleezza besökt Sderot? Aldrig, vad jag kan minnas.
Hon ägnar tiden här åt att hålla skenet uppe att allt är under kontroll och att förhandlingarna framskrider trots att takten kunde vara något häftigare.
Börjar hon leta efter bakdörren ut i kylan?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)