Lika barn leka bäst

Du känner till uttrycket att man har det eftertraktade ordet ’på tungan’.
Ofta fortsätter det att vara fastklistrat på tungan men ibland lyckas man spotta ur sej det och då kan man lättad skjuta de första demenstecknen framför sej ytterligare en stund.

Det är inte bara ord som kan fastna halvvägs utan också tankar.
Ibland kan man känna ett vagt obehag när vissa associationer aktualiseras men sammanhangen försvinner ofta bort som en hägring.
Vårt medvetende ter sej ibland aningens överreklamerat.

Jag har länge haft en känsla av att det finns en gemensam nämnare mellan islamisternas jihadrop och Diakonia.
Nu har dimman lättat och sambandet klarlagts.
Båda företeelserna använder sin religion i politiska syften.

Att utöva sin religion är mindre viktigt än att utnyttja den som en ”respektabel” språngbräda för politiska piruetter som utan denna dimridå hade haft en stadigt vikande publik.
Nu är maskineriet synnerligen väloljat (lyssna på Joakim Wohlfeil) och markörorden flödar utan tillstymmelse till självkritik.
Insikten om att även andra kan ha rätt saknas helt.

De islamistiska jihadisterna har lärt sej att dra den ena växeln efter den andra på sin religion.
Eftersom de anser att just deras religion står över alla andra religioner anser de sej ha rätt att kräva total underkastelse från oss andra som går under rubriken ’otrogna’.
Vi ska ta all hänsyn till dem medan deras religion inte tar någon hänsyn till andra än deras egna efterföljare.
”Allt vad vi vill att ni ska göra för oss ger vi blanka katten i att göra för er” – i en lös parafrasering.

I religionens namn kräver de politiska eftergifter var de än drar fram och terror rättfärdigas med religiösa förtecken.
Kvinnor behandlas som hundar och hedersmord förhärligas – allt i religionens namn.

Diakonia (som får representera alla som marscherar under den obibliska banderollen ”vänsterkristna”) vill naturligtvis inte vara sämre än det islamistiska jihadfolket så de trampar på i väl uppkörda hjulspår.
Jag har ingen aning om ifall Diakonia diskriminerar mot kvinnor men de diskriminerar vilt mot allt som har med Israel att göra och gullar frenetiskt med dess fiender.
Allt i den heliga religionens namn.

Dessa människor tänker reflexmässigt med ändalykten och gör en arbetshypotes av att allt palestinskt – från grovterror till finlirsterror – är en försvarbar yttring av ’den svagare parten’(!)
(Jämför gärna Israel med den arabiska/muslimska världen - storlek, invånarantal och petrodollar - och försök sedan lura ut vem som ligger sämst till.)
Möjligheten att ’den svagare parten’ kan ha fel och vara den egentliga orsaken till eländet finns heller inte i deras världsbild.
Fast det är klart, för att komma fram till den slutsatsen krävs en del tankemöda och sådant är inte vardagsmat i deras kretsar.
Det räcker att vifta med lite religion så går man fri – islamism såväl som vänsterkristendom.
Lika barn leker ju bäst som bekant.

Att försöka nå politiska mål med religionen som täckmantel är egentligen ursmart.
Religion är ju tänkt att vara något positivt och respektfullt och tanken är naturligtvis att denna positiva respekt ska lägga sej som skylande bomull kring ett annars förkastligt projekt - och visst fungerar det.
Nu är det upp till dej och mej att demaskera (avmaska!) dessa figurer, ställa fram dem till allmänt beskådande i all sin ömkliga ömklighet och säga – hit men inte längre.

Törs du?
Törs du låta bli?

Läs även andra bloggares åsikter om islamister, jihad, Diakonia, Joakim Wohlfeil, religion, hedersmord, vänsterkristendom, ...