Tankekedjor

Demand, demand and most of all – refuse.
Kräva, kräva och mest av allt - vägra.
Detta är några av Abbas verbala markörer efter att han lämnat strålkastarljusen i Washington.
Å ena sidan vet vi att detta är vad han måste säga för att samtidigt kunna hålla fast vid sin position men å andra sidan är det inte en framkomlig väg och vanligtvis ger man sej ju in på ett väg för att man har ett mål, man vill komma någonstans.

Sedan kan man inte komma ifrån att det hela dessutom blir ganska komiskt.
Abbas är nu, efter ljusår av bugande och trugande, nedtryckt på en stol vid förhandlingsbordet men redan innan de kommit igång meddelar han att han inte tänker ändra sina krav i något som helst avseende.
Inte kompromissa om någonting.
Bara kräva.
En varning om fallerande verklighetsuppfattning är definitivt på sin plats.

En av vägrargrejerna är att ett eventuellt framtida Palestina kommer att vara ett magnifikt apartheid-land där minsta doft av någon israel obönhörligen kommer att just - vägras.
Jag har skrivit om detta tidigare men det blir inte mindre anmärkningsvärt för det.
Läser man lite artiklar i ämnet så är de ganska menlösa men kommentarerna till artiklarna är desto mer klarsynta – om man bortser från rena skräpet.
Vanligt bondförnuft står sej ofta bättre i konkurrensen än intellektuella nysningar.

Var finns Obama i det här?
Blir han briefad om vad Abbas häver ur sej eller blir han ’skyddad’?
Har han överhuvudtaget några åsikter om detta och tänker han i så fall att dela med sej av dessa?
Naturligtvis inte.
Har ni någonsin hört Obama säga ens något tveksamt om Abbas och palestinierna?
Aldrig säger aldrig – och detta vet Abbas mycket väl så han går frimodigt på i ullstrumporna.
Ytterligare en tråd i väven av de nu så tragiska Obama-effekterna.

Det finns en sak som Obama sagt mer än en gång och som jag uppskattar honom för.
Han säger ”The Jewish state of Israel”.
Klart, slut.
Detta är något vi aldrig kommer att få höra Abbas säga för det 'kan' han inte.
Ytterligare en av dessa koder som måste krossas innan något substantiellt kan komma till stånd.

Klart han kan säga det men inte samtidigt som han sitter kvar som president – om det nu är så att han egentligen fortfarande är president?
För att låta den ena frågan ge den andra så undrar man naturligtvis över vad han i så fall presiderar över – och vem och vilka?

Idag kan vi läsa rubriker som basunerar ut att Hamas nu släpper loss sina trogna på Västbanken. De är nu fria att göra vad de är bäst på – att göra andra illa.
I det här fallet är det Abbas poliser som varit ofina nog att plocka in ett antal Hamas-entusiaster.
Inte bra, så fram med barbariet och ha ihjäl varandra...
I Islams namn?
Palestinier mot palestinier, polerade palestinier mot oborstade palestinier.
Tillsammans bildar de en sällsam soppa som Israel förväntas ha förtroende för vid de kommande bordssamtalen.

Först borde man kräva att de sopar rent framför egen dörr innan de försöker presentera någon sorts auktoritet vid förhandlingsbordet men så så långt sträcker sej inte de stora männens förståelse för situationen.

För att traska vidare i tankekedjan så är det ju tradition att den som vinner ett krig (och speciellt ett krig som var ämnat att radera ut motparten) helt enkelt lämnar över sina villkor för fred till de besegrade som har att acceptera eller bli ytterligare krossade.
Idag, när världsopinionen är så manipulerad som den är, har man övergett den traditionen för ett förljuget taskspel inför förväntansfulla gallerier.
Att vinna bl.a. svenskarnas gunst överstiger vida möjligheten att ge palestinierna ett bättre liv.
Lyssna bara på Erekat och du kan inte missa min poäng.

Om de palestinska förhandlarna nu inte kan knipa käft så borde de i alla fall tänka till innan de öppnar munnen.
’Demand, demand and refuse’ – ett inte särskilt förtroendeingivande öppningsanförande.
Inte ens ett effektivt sådant.
Illusioner för sej och dagens verklighet för sej.
Kommer dessa storheter någonsin att mötas?

Sist en grej jag funderat över.
Det där med byggstoppet på Västbanken – fortsätta eller sparka igång byggandet igen?
Utan hänsyn tagen till den principiella frågan så tycker jag att byggstoppet ska fortsätta.
(Detta kommer min bror att halshugga mej för.)
Varför bjuda palestinierna på vad de så ivrigt väntar på – och gratis också!
Abbas och hans förhandlingsdelegations räddning är ju att Israel sätter igång att bygga om några veckor så de kan ta första bussen hem i skuggan av ett sedan länge välpreparerat alibi.
Vi vet ju att bosättningshysterin bara är en ploj men då kan ju israelerna också ploja på och på så sätt kedja fast palestinierna vid Obamas förhandlingsbord.
Under de fortsatta samtalen kan israelerna sedan lugnt ägna sej åt att slita bort den ena masken efter den andra från Erekat och hans kumpaner och låta dem sitta där nakna endast iklädda ilvillighetens, falskhetens och förljugenhetens fikonlöv.

Om det sedan finns någon som är beredd att erkänna vad de ser är naturligtvis en annan fråga.
Kanske krävs det ett barn som påpekar att kejsaren är utan kläder, att de kravmärkta stapelvaror palestinierna presenterar inte är något de på något sätt har rätt till, att ett mera lågmält tonläge hade varit klädsamt samt att israelerna först bör se till att tillvarataga sina egna intressen innan de försöker tillfredsställa alla andra.
Precis som alla andra gör.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Obama, palestinier, Hamas, Västbanken, Israel, bosättare, Erekat, ...