Kapning pågår

I kölvattnet av den beramade ’organartikeln’ i Aftonbladet för några veckor sedan riktades spotlighten mot den svenska pressfriheten.
Krisen vis-a-vis artikelns offer, Israel, är inte över men upprördheten och sorgen har lagt sej till ro på en bädd av glödande kol där den fortsätter att svida och bränna och göra förbaskat ont.
När ett sår rivs upp med hjälp av tvivelaktiga avsikter blir det lätt infekterat och läkningsprocessen fördröjs.

Den svenska pressfriheten är en utmärkt inrättning när den används med kunskap, ansvar och med den självsanering man förutsatte när reglerna skapades.
Brister man i dessa avseenden blir pressfriheten endast en frihet att publicera vad som är förenligt med ifrågavarande redaktörs egna böjelser.
Sätts denna avart av pressfrihet dessutom i system utsätts hela samhället för fara.

Pressfriheten har också en annan sida – redaktörernas och de ansvariga utgivarnas exklusiva rätt att välja och vraka.
Välja vad de anser värt att publicera och vraka vad de inte anser vara läsvärt.
I det hårda klimat som numera råder i Sverige vad gäller inställningen till den judiska staten Israel, är det inte realistiskt att antaga att de ansvariga på tidningar och i övrig media orkar (vill?) stå utanför denna tsunami och resultaten ser och hör vi dagligen.

Hade jag haft möjlighet skulle jag genomföra en så heltäckande undersökning som möjligt vad gäller procentsatsen publicerat israelvänligt material och jämföra det med texter som stampar och spottar på Israel.
Undersökningen skulle också omfatta hur stor del inskickat israelvänligt material som skrotas jämfört med den inskickade mängd texter som är negativa till Israel och som aldrig verkar behöva oroa sej för papperskorgen.

Vem är det då som har makten över papperskorgen?
Vad jag förstår är det redaktören och den ansvarige utgivaren.
Vad är dessa nyckelpersoners kriterier, riktlinjer och ansvar?
Vilka är deras egna övertygelser och hur hanterar de dessa i jobbet?
Klarar de av att iakttaga god publicistisk sed och ge sina läsare en heltäckande och sanningsenlig bild av ämnet i fråga eller tillåter dagens mediaklimat att man tar sej friheter som inte fanns i sinnevärlden för bara något år sedan?
Tala om att sitta på makten!

Är det rimligt att vissa ansvariga i tidningsbranchen gör sin tidning till sin egen privata lilla lekstuga där man frossar i material som stämmer väl överens med den egna övertygelsen.
Att steget därifrån till publicering är kort, är i och för sej ganska naturligt.
Frågan är bara om detta är sund journalistik?

I skribentkretsar är det ett väl känt faktum att om man valt att skriva en artikel med förståelse för Israels utsatta situation så finns det tidningar man helt enkelt inte gör sej besvär med att kontakta.
Man vet på förhand att man antingen får ett vänligt avböjande (platsbrist används regelmässigt som motivering även om det också i en platsbristsituation naturligtvis handlar om att välja) eller så möts man av den stora tystnaden.
Sedan finns det andra tidningar där man vet att chansen att få sitt alster publicerat är något större.
Tidningar med fingertoppskänsla.

I stället för att låta textens egna kvaliteter styra blir materialets öde beroende av redaktörers och utgivares vid det här laget välkända preferenser.
Jag frågar igen – är detta sund journalistik eller handlar det om något helt annat, någonting som inte tål dagens ljus?

Nästa gång du öppnar din tidning och möts av en av dessa miljoner (nåja...) ’hata-Israel-artiklar’ så fundera över hur det är förenat med en fri press att endast vissa tankeriktningar är fria att bli publicerade och fria nog att nå sin publik.

Det finns tydliga tendenser som visar att journalistiken är kapad av mediala makthavare som bedriver sina egna små propagandakrig maskerade som den ’obefläckade’ svenska pressfriheten.

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, pressfrihet, Israel, redaktör, ansvarig utgivare, Sverige, tsunami, ansvar, mediaklimat, makt, lekstuga, sund journalistik, fingertoppskänsla, ...

BLOGGPÄRLOR
Empatisk men inte patetisk: Aftonbladets vänner
Rabnor tycker o tänker: Följetong
Al Hamatzav: Al-Khabar: Aftonbladets drömpartner?
Israel i Sverige: FN:s rättvisa innebär att Israel alltid döms på förhand
Ilya Meyer: From the sublime to the ridiculous