Evighetskatter

Att beundra en mätt katt som sitter och tvättar sej efter maten ger en inblick i ett evigt skeende.
Dessa ursprungliga rörelser som inte är inlärda utan ligger förborgade i generna sedan – ja, tänk om man visste.

Man skaffar sej inte en katt – den kommer till en.
Plötsligt har man en katt.
Fel.
Det är katten som har dej.

I huset vi just lämnat för en tid blev vi med kattfamilj.
Två killar och två tjejer.
Mamman gav sej iväg så snart hon för skams skull kunde.
Hennes fyra kattbarn har sedan vuxit upp runt vårt hus och blivit allt mer inkluderade i våra omsorger.

I början avstod jag från att ge dem mat av någon slags missriktad självbevarelsedrift men det höll inte speciellt länge.
En av killarna kom en dag haltade och såg allmänt ynklig ut.
När jag tittade lite närmare såg jag att han fått ett otäckt sår i knähöjd på insidan av vänster bakben.
Eländes elände.
Det gick inte att komma nära honom så det enda sättet jag kunde hjälpa honom på var att ge honom mat.
Att försöka ge mat enbart till denne olycksfågel var inte att tänka på – hans syskon var naturligtvis lika hungriga och lika oemotståndliga.

Matkarusellen var strax igång – tack för att det finns torrfoder... – och jag befann mej snart i det stadiet då jag inbillade mej att jag hade blivit en oumbärlig person i deras liv.
Det enda som var viktigt för dem var naturligtvis att få mat i magarna.
Fair enough.

Till saken hör att vi också har en innekatt sedan flera år.
Hon är medlem av familjen med alla rättigheter utom en – hon får inte gå ut för det klarar inte mina nerver...
Området dräller av kattätande hundar (jo jag har tyvärr sett det med egna ögon) och ett trevligare sätt att avsluta sina kattdagar på kan jag lätt tänka mej.

Kattsyskonen runt huset utvecklades från små råttliknande ätmaskiner till pubertetsyviga personligheter och snart hade de var sitt namn.
Han med såret på benet fick heta ’Leggie’ av naturliga skäl.
En av tjejerna sågs ofta tillsammans med den andre killen och när vi pratade om honom sa vi i början bara ’the guy’ – i motsats till tjejen.
Hans dopnamn blev’Guyse’.
Hans tjej, den silkigaste och smekhungrigaste lilla förförerskan med de gula ögonen fick heta ’Zahava’.

Nu återstår en av kattflickorna och hon har egentligen inget namn än.
Hon är den mest fullkomliga kattskapelse man kan tänka sej.
Välproportionerad, stark och självsäker.
Tjock, mjuk päls och förrödande vacker.
Hon passade aldrig måltiderna utan kom flygande när de andra började bli mätta och sprätte runt bland torrfodret med en aldrig sinande frenesi.
Ibland kallade jag henne – i brist på annat – ’Wildie’ – så det får väl bli ’Wildie’ då.

Dagsläget är som följer.
Efter flytten går jag ner till huset och ger dem mat två gånger om dagen.
Ser till att de har vatten och - ja, vi håller kontakten.
Wildie har nyss levererat kattbebisar men har inte visat upp dem än.
Zahava är på samma väg, tjockare om magen för varje dag.

Häromdagen kom inte Zahava när det var matdags trots att jag letade på alla hennes specialställen.
Jag var inte direkt orolig - det händer ibland att någon uteblir av anledningar endast de själva känner till – men dyker upp igen vid nästa måltid.

Dagen efter, återigen ingen Zahava.
Ingen katt alls...!!!
Konfunderad och med många tankar i huvudet började jag leta.
Tre av dem kom strax fram från grannens bakgård men var inte speciellt intresserade av att börja äta.
Mycket ovanligt.
Jag undrade om jag hade kommit på stället där Wildies småttingar fanns och började lyssna efter några små mjau.

”Mjau, mjau”, hörde jag men det var inte från några nyfödda kellingar utan från en katt i nöd.
Jag kallade och fick svar.
Zahava.
Hon var instängd någonstans och mjauade gällt.
Hennes tre syskon som visat mej på stället fanns runtomkring och mjauade tillbaka.
I grannens källare som tack och lov var stängd enbart med en hasp fann jag Zahava som sprang och gömde sej bakom några kartonger.
Jag lämnade dörren vidöppen och gick ut och vips – där var hon.

Denna otroliga katt blinkade några gånger mot ljuset och kom sedan och ville bli smekt.
Hon bjussade dessutom på en melodiös spinn-serenad.

Hela kattfamiljen dansade nu fram till matstället där en festmåltid var uppdukad.
Extra prima torrfoder serverat med varm hand och med ett ännu varmare hjärta.
Ju mer jag tänker på det desto mer fascinerad blir jag över hur Zahavas syskon ledde mej till hennes fängelsehåla så jag sedan kunde hjälpa henne ut i friheten.
Zahava med de gula ögonen som snart får egna kattbebisar som jag hoppas hon allvarligt varnar för att smita in på skumma ställen hur frestande det än kan vara.

Ett kattliv är aldrig tråkigt - det är bara evigt.

Läs även andra bloggares åsikter om kattliv ...