En liten, grå man

I går var vi på konsert – i vardagsrummet.
Det var en konsert det var förbjudet att missa så vi satt uppradade med förtäringen inom räckhåll.

Leonard Cohen gav förra året en konsert i London vilken nu sändes i israelisk TV.
Kanske sneglade man på hans planerade besök i september.

En liten grå man som med sin konst låter mänskligheten födas på nytt.
Grå kostym, grå skjorta och som grädde på moset – en grå gubbhatt.

Först hans röst som finns endast i ett exemplar – Leonard Cohens exemplar.
Den fångar in dej i en sfär där mystiken ligger tät men ändå förfärande och förföriskt naken.
Rösten får dej att gå honom till mötes med vidöppen famn.

Sådant kan man läsa om i billiga noveller men när det gäller Leonard Cohen är ingenting billigt.
Hans röst är elastisk men oföränderlig, den är trolsk men likaväl nära och berörande.
Leonard Cohens röst lämnar alltid avtryck.

Leonard Cohen sjunger Leonard Cohens poesi vilket gör att allt blir en fullkomlig treenighet.
Rösten, poesin och framträdandet.
Han får en att lida och le på samma gång som man ryser av fullkomlighetens välbehag.
Det räcker, det är nog – en vanlig människa klarar inte mer.

Vi är uppfödda på trivialiteter och vår förmåga att ta till oss konst där ingenting saknas är begränsad.
För mycket genialitet kan stänga vägen tillbaka.

Den lille grå mannen fyllde vardagen med ro och med en oändlig, orolig oro.
Beröringen var så påtaglig att man vände sej om samtidigt som man genomborrades av rösten.
Leonard Cohens röst.

Mjuk, raspig, hes, flämtande, ärlig, ropande, het, viskande, charmig, vädjande, krävande, öm, kärleksfull, utmanande.
Vacker, skön och alldeles enastående.
Leonard Cohens röst.

Jag satte mej en gång och läste igenom hans texter till en CD och det var som att komma in i en andra andning.
Jag förstod plötsligt eller åtminstone trodde jag att jag förstod...
Jag upptäckte att Leonard Cohen inte var som andra utan att hans konst befann sej i en tredje dimension.

Plötsligt kände jag mej oändligt rik.

Leonard Cohen i London ...